These information notes explain what happens when a person is suspected or accused of a criminal offence.
A summary of the normal steps in criminal proceedings in respect of adults is set out below.
In the information notes, you can find a detailed description of each stage of the proceedings, as well as your rights. This information does not replace legal advice and is only intended as a guide.
Criminal proceedings are initiated when the police or public prosecutor becomes aware of an act that could constitute a criminal offence.
Once the investigation has been completed, the prosecutor brings proceedings to open the trial, unless it considers it appropriate to dismiss the case.
For offences to be tried by a court in collegiate formation, the assize court (a body similar to the Crown Court in the United Kingdom (England and Wales), or the Federal Judicial District in the United States), or in some cases by a court composed of a single judge, the prosecutor sends a request for committal to trial to the judge at the preliminary hearing.
At the end of the preliminary hearing, the court may commit the defendant to trial or discontinue the proceedings
In the case of offences for which a single body or justice of the peace is competent, the public prosecutor issues a summons or a direct summons to appear (mandato di comparizione, citazione diretta in giudizio).
There are also several special procedures: summary proceedings, imposition of a penalty at the request of the parties (plea bargain), immediate or direct committal for trial (giudizio immediato, giudizio direttissimo), penalty order.
Criminal proceedings normally take place in three stages:
At first instance, all evidence, witness evidence and documentary evidence is collected; the proceedings end with a conviction or an acquittal.
You can bring an appeal against the judgment given at first instance.
The court of appeal decides whether to uphold the judgment given at first instance or to amend it in whole or in part, or to set it aside and refer the case back to the court of first instance.
An appeal against the decision of the court of appeal may be brought before the court of cassation (the highest instance).
The court of cassation delivers its judgment, by which it may declare the application inadmissible or dismiss it, set aside the judgment under appeal without referral, or set aside the judgment and refer the case back to the court of first instance.
Once all stages of the proceedings have been completed, the judgment becomes final. In the event of a conviction with imposition of a penalty, the latter becomes enforceable.
In the information notes, you can find a detailed description of each stage of the proceedings, as well as your rights. This information does not replace legal advice and is only intended as a guide.
If you are a victim of a crime, you can find all information about your rights by clicking here.
It should be noted that the European Commission has no role in criminal proceedings within the Member States and therefore cannot assist you in bringing a complaint. The information provided in these information notes is merely to inform you of how you can file a complaint and whom to contact.
1 - My rights during the investigation
The national language version of this page is maintained by the respective Member State. The translations have been done by the European Commission service. Possible changes introduced in the original by the competent national authority may not be yet reflected in the translations. The European Commission accepts no responsibility or liability whatsoever with regard to any information or data contained or referred to in this document. Please refer to the legal notice to see copyright rules for the Member State responsible for this page.
Ja, främst därför att vissa ytterligare rättigheter och garantier är relevanta (se även nedan).
Polisens verksamhet vid brottsutredningar föreskrivs i artiklarna 347–357 i straffprocesslagen. Åklagarens verksamhet regleras i artiklarna 358–378 i straffprocesslagen.
Om det föreligger särskilda omständigheter som, även om en misstänkt inte kan identifieras, tyder på att det finns en reell risk för att personen avviker, utfärdar åklagaren enligt artikel 384 i straffprocesslagen ett anhållningsbeslut. Innan åklagaren har tagit över utredningen kan polisen göra ett anhållande på eget initiativ av en person som på sannolika skäl misstänks för ett brott för vilket lagen föreskriver ett livstidsstraff eller fängelse i två till sex år, eller ett brott som inbegriper vapen och sprängämnen, eller ett brott som begåtts för terrorismsyften, inbegripet internationell terrorism, eller omstörtande verksamhet. Om personen grips på bar gärning kan dock polisen vara tvungen eller välja att anhålla den misstänkte.
Den person som är föremål för utredning ska delta frivilligt i förhöret, även om personen anhålls eller häktas av ett annat skäl, men nödvändiga åtgärder måste vidtas för att förhindra att personen avviker eller brukar våld. Metoder eller tekniker som kan påverka självbestämmanderätten eller påverkar förmågan att minnas och bedöma fakta får inte användas, inte ens med den förhörda personens samtycke.
Häktning och andra tvångsåtgärder föreskrivs i artiklarna 272–315 i straffprocesslagen. Systemet av tvångsåtgärder bygger på principerna om lämplighet och proportionalitet, som i regel ska ligga till grund för domarens beslut om åtgärder. Det innebär att åtgärderna ska vara lämpliga i förhållande till försiktighetskraven i det enskilda fallet, och att de ska stå i proportion till sakens allvar och det straff som har blivit eller kan bli följden.
Ja, i enlighet med artikel 143 i straffprocesslagen.
I detta avseende bör det i allmänhet noteras att underrättelsen till den misstänkte och dennes försvarare om att förundersökningen har slutförts innehåller en kortfattad redogörelse för de sakförhållanden som ligger till grund för förfarandet, de rättsliga bestämmelser som påstås ha överträtts samt datum och plats för gärningen. Det påpekas att handlingarna i utredningen har ingetts till åklagarmyndigheten och att den misstänkte och dennes ombud har rätt att ta del av dem. Dessutom fastställs särskilda regler för rätten att få information och ta del av handlingarna i målet, särskilt när det gäller förhör eller skyddsåtgärder.
Den misstänkte/åtalade har rätt att utse högst två försvarare. En misstänkt/åtalad person som inte har utsett eller saknar en försvarare bistås av en offentlig försvarare. För besiktningar och visitationer gäller särskilda bestämmelser, inklusive rätten till bistånd av ombud, så länge ombudet är tillgängligt och lämpligt.
Ja, om villkoren i de gällande bestämmelserna är uppfyllda.
Enligt artikel 27 i den italienska konstitutionen ska åtalade inte anses skyldiga förrän slutlig dom har meddelats.
Innan ett förhör inleds ska personerna informeras om att allt de säger kan användas mot dem och att de – med förbehåll för skyldigheten att lämna personuppgifter – har rätt att inte svara på några frågor, men att förfarandet kommer att fortsätta. Om detta inte följs blir allt den förhörda personen säger obrukbart i rätten.
I allmänhet åligger det åklagaren att bevisa de faktiska omständigheter som ligger till grund för åtalet, det straffrättsliga ansvaret och fastställandet av påföljden eller den frihetsberövande åtgärden.
Reglerna för straffrättsliga förfaranden mot barn och ungdomar fastställs i presidentdekret nr 448 av den 22 september 1988. I allmänhet är detta system mer fördelaktigt för den misstänkte/åtalade, både vid förundersökningar och domstolsförfaranden.
I allmänhet gäller de vanliga reglerna om skydd av relevanta individuella rättigheter.
Om åklagaren inte begär att ärendet ska avskrivas måste åtal väckas inom sex månader från den dag då namnet på den person som brottet tillskrivs infördes i registret över anmälda brott. Denna tidsfrist förlängs till ett år för något av de brott som anges i artikel 407.2 a i straffprocesslagen (organiserad brottslighet, terrorism, brott som rör skjutvapen eller narkotika och andra grova brott). Under alla omständigheter får åklagaren, innan tidsfristen löper ut, begära att den domare som är ansvarig för förundersökningen förlänger ovanstående tidsfrist om det finns skäl till detta. Ytterligare förlängningar kan i regel begäras av åklagaren vid särskilt komplicerade utredningar eller om det objektivt sett är omöjligt att slutföra dem inom den förlängda tidsfristen. Den domare som är ansvarig för förundersökningen får godkänna en förlängning på högst sex månader. Förundersökningen, inklusive eventuella förlängningar, får i regel inte vara längre än 18 månader. Den längsta tiden är dock två år om förundersökningen gäller brott som avses i artikel 407.2 a eller i andra begränsade fall som fastställs i lag.
Utöver häktning kan följande tvångsåtgärder vidtas: förbud mot att lämna landet, skyldighet att regelbundet inställa sig till polisen, avlägsnande från familjens hem, förbud mot att besöka platser som brottsoffret regelbundet vistas på, förbud mot eller skyldighet att bo på en viss adress, husarrest, tillfälligt frihetsberövande på anstalter med låga säkerhetskrav för mödrar eller tillfälligt frihetsberövande på en sjukvårdsinrättning.
Sidans nationella språkversion sköts av respektive medlemsland. Översättningarna har gjorts av EU-kommissionen. Det är möjligt att översättningarna ännu inte tar hänsyn till eventuella ändringar som de nationella myndigheterna har gjort. Europeiska kommissionen fritar sig från allt ansvar för information och uppgifter i detta dokument. För de upphovsrättsliga regler som gäller för den medlemsstat som ansvarar för denna sida hänvisas till det rättsliga meddelandet.
I regel hålls rättegången på den plats där domstolen har territoriell och materiell behörighet för brottet i fråga.
Om det under rättegången visar sig att sakförhållandena skiljer sig från dem som beskrivs i åtalet och inte faller under en högre domstols behörighet ändrar åklagaren åtalspunkterna och delger detta. Detsamma gäller för sammanträffande av brott och eventuella försvårande omständigheter till följd av rättegången. I regel följer åklagaren det ordinarie förfarandet om det under rättegången framkommer ett nytt sakförhållande med avseende på den åtalade som inte anges i det ursprungliga åtalet. På åklagarens begäran får domaren dock tillåta att åtalet ändras vid samma förhandling, förutsatt att den tilltalade ger sitt samtycke och att detta inte påverkar förfarandets tidsfrister. Om åklagaren direkt väcker nytt åtal kan den åtalade i regel ansöka om att rättegången ska skjutas upp och om att nytt bevismaterial ska tillåtas.
Den tilltalade har rätt, inte skyldighet, att närvara vid rättegången. Domstolen får dock besluta att en tilltalad som är frånvarande ska tvingas att närvara, om detta är nödvändigt för bevisupptagningen utöver förhöret.
Ja, i enlighet med artikel 143 i straffprocesslagen.
Den tilltalade har rätt att utse högst två försvarare. En misstänkt/åtalad person som inte har utsett eller saknar en försvarare bistås av offentlig försvarare.
Enligt artikel 523 i straffprocesslagen ska den tilltalade och dennes försvarare under alla omständigheter ha sista ordet vid förhandlingen om de begär det, annars är förfarandet ogiltigt. Dessutom bör det påpekas att parterna och deras försvarare när som helst och i alla skeden av förfarandet kan inkomma med skriftliga inlagor eller framställningar till rätten.
Domaren meddelar en fällande dom om den tilltalade utom rimligt tvivel befinns vara skyldig till det brott som han eller hon är åtalad för, och fastställer en påföljd och eventuella frihetsberövande åtgärder. Vid en fällande dom meddelar domaren också utslag om krav på ersättning och skadestånd. Om domaren beslutar att den tilltalade ska betala skadestånd ska domaren också fastställa beloppet, såvida detta inte är en fråga för en annan domstol.
Sidans nationella språkversion sköts av respektive medlemsland. Översättningarna har gjorts av EU-kommissionen. Det är möjligt att översättningarna ännu inte tar hänsyn till eventuella ändringar som de nationella myndigheterna har gjort. Europeiska kommissionen fritar sig från allt ansvar för information och uppgifter i detta dokument. För de upphovsrättsliga regler som gäller för den medlemsstat som ansvarar för denna sida hänvisas till det rättsliga meddelandet.
Ja, i regel – med förbehåll för de undantag som föreskrivs i lag (se artikel 593 i straffprocesslagen) – kan fällande domar överklagas. Mot domar i första instans får överklagandet inges direkt till kassationsdomstolen.
Ett kassationsöverklagande på de grunder som anges i lag (se artikel 606 i straffprocesslagen) – utöver de fall som föreskrivs i särskilda bestämmelser – kan inges mot domar som meddelats efter överklagande eller domar som inte kan överklagas.
I allmänhet registreras slutliga brottmålsdomar bland annat i den berörda personens belastningsregister.
Villkorlig dom: Vid ett fängelsestraff eller en frihetsberövande påföljd i högst två år, eller ett bötesstraff som ensamt eller tillsammans med motsvarande frihetsberövande påföljd enligt lagen totalt motsvarar en frihetsberövande påföljd i högst två år, får domstolen i stället för fängelsestraff besluta om en prövotid på fem år om domen avser ett grovt brott och på två år om domen avser ett mindre allvarligt brott. Högre straffgränser föreskrivs för minderåriga och vuxna under 21 år (tre respektive två och ett halvt år).
Alternativa påföljder: Enligt artikel 53 i lag nr 689 av den 24 november 1981 får domstolen, när den avkunnar en fällande dom, delvis ersätta ett frihetsberövande med en annan påföljd, om den anser att frihetsberövandet inte får överstiga två år. Om den anser att frihetsberövandet inte får överstiga ett år får den ersätta påföljden med domstolsövervakning (libertà controllata). Om den anser att frihetsberövandet inte får överstiga sex månader får den ersätta påföljden med motsvarande böter.
Verkställighet av dom: Utom när det gäller en person som redan är frihetsberövad för gärningen då den slutliga domen avkunnas, kan i allmänhet verkställigheten av ett fängelsestraff – däribland eventuell återstående tid av ett längre straff – som inte är längre än fyra år och som inte har utdömts för vissa grova brott (enligt artikel 656.9 a i straffprocesslagen och artikel 4a i lag nr 354/1975) upphävas av åklagarmyndigheten genom ett förordnande som delges den dömda personen och dennes advokat. Förordnandet ska bland annat innehålla uppgift om att en ansökan om ett alternativ till ordinarie fängelsestraff får inges inom de lagstadgade tidsfristerna. De domare som övervakar verkställigheten av domar (Magistratura di Sorveglianza) fattar beslut om sådana ansökningar.
Överföring av frihetsberövade personer: Bestämmelserna i lagdekret nr 16 av den 7 september 2010, som antogs i enlighet med delegerad lag nr 88 av den 7 juli 2009 (gemenskapslag 2008) för att anpassa italiensk nationell lagstiftning till rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 (om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen) eller bestämmelserna i bilaterala internationella fördrag som Italien är part i på detta område ska tillämpas.
Sidans nationella språkversion sköts av respektive medlemsland. Översättningarna har gjorts av EU-kommissionen. Det är möjligt att översättningarna ännu inte tar hänsyn till eventuella ändringar som de nationella myndigheterna har gjort. Europeiska kommissionen fritar sig från allt ansvar för information och uppgifter i detta dokument. För de upphovsrättsliga regler som gäller för den medlemsstat som ansvarar för denna sida hänvisas till det rättsliga meddelandet.