Typer av juristyrken

Austrija

Den här sidan ger en översikt över juristyrken i Österrike.

Sadržaj omogućio
Austrija

Juristyrken – Inledning

Just nu finns det 1 964 juridiskt utbildade domare som lyder under det österrikiska justitieministeriets ansvarsområde (situationen den 1 september 2019, omräknat till aktiva heltidstjänster, inklusive Österrikes högsta domstol och federala förvaltningsdomstolen, men inte till centralmyndigheten).

Det finns även domare som utnämns utanför justitieministeriets ansvarsområde, exempelvis till högsta förvaltningsdomstolen, federala skattedomstolen och delstatsförvaltningsdomstolar.

Dessutom finns även lekmän som medverkar i vissa mål på frivillig basis. De agerar som lekmannadomare och jurymedlemmar i brottmål, och som fackkunniga och yrkesutbildade bisittare i handels-, arbets- och socialrättsliga mål.

Det finns 413 åklagare (situationen den 1 september 2019, omräknat till aktiva heltidstjänster, inräknat förbundsåklagarämbetet, men inte centralmyndigheten) och 4 848 tjänstemän och annan personal som administrerar det dagliga arbetet på domstolarna och åklagarmyndigheterna (siffran avser situationen den 1 september 2019, omräknat till aktiva heltidstjänster och inkluderar Österrikes högsta domstol, men inte centralmyndigheten).

I kriminalvården finns 3 799 personer anställda (situationen den 1 september 2019, omräknat till aktiva heltidstjänster, inklusive kriminalvårdsledningen). I siffran ingår sammanlagt 3 214 vårdare på kriminalvårdsanstalt (inklusive utbildare).

1. Domare

Utbildning och utnämning av domare

De som vill bli domare i det allmänna domstolssystemet måste ha genomgått sin juristutbildning och domstolspraktik och sedan genomgå en domarutbildning. Varje år utnämns 70–80 domarkandidater. Domarutbildningen tar fyra år (inklusive domstolspraktik) och genomförs på distriktsdomstolar (Bezirksgerichte), regiondomstolar (Landesgerichte), vid en åklagarmyndighet, vid en kriminalvårdsanstalt, vid en brottsoffermyndighet och hos en advokat, en notarie eller en Finanzprokuratur. En del av utbildningen kan ske vid överregiondomstolen (Oberlandesgericht), vid högsta domstolen (Oberste Gerichtshof), vid federala justitieministeriet, kriminalmyndigheten, vid en enhet för skyddstillsyn, hos förvaltarskapsföreningar eller ungdomsvårdsmyndigheter, hos rättsskyddsombud eller inom finanssektorn (t.ex. inom lämpliga företag). Domarutbildningen avslutas med ett prov.

Blivande domare som klarar domarexamen kan söka lediga domartjänster.

Inom förvaltningsdomstolssystemet finns inte någon förberedande rättslig utbildning, utan förvaltningsdomare måste styrka relevant yrkeserfarenhet (till exempel arbete vid en förvaltningsmyndighet). Innan de kan utnämnas måste domare vid delstatsförvaltningsdomstolar och federala förvaltningsdomstolar ha genomgått sin juristutbildning och ha fem års juridisk yrkeserfarenhet. Domare i högsta förvaltningsdomstolen måste ha tio års juridisk yrkeserfarenhet.

Domare vid allmänna domstolar kan byta till förvaltningsdomstolar. Domare i förvaltningsdomstolar kan utnämnas till domare vid allmänna domstolar efter fem tjänsteår i förvaltningsdomstolar.

Formellt är det förbundspresidenten som utnämner domare, men uppgiften har för de flesta tjänster delegerats till justitieministern. Däremot utnämns domare vid delstatsförvaltningsdomstolar av respektive delstatsregering. Endast österrikiska medborgare kan utnämnas till domare.

Det finns förutom lagfarna domare som genomgått utbildning, praktik och klarat domarprovet även lekmannadomare (Laienrichter*innen), som inte har någon juridisk utbildning och arbetar ideellt. Till dessa hör å ena sidan lekmannadomare (Schöff*innen) och jurymedlemmar i brottmål och å andra sidan fackkunniga och yrkesutbildade bisittare (Beisitzer*innen) i arbets- och socialrättsliga mål.

Domarnas status

Domare utnämnda vid allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar är offentliga federala tjänstemän. Jämte bestämmelserna i förbundsförfattningslagen (Bundes-Verfassungsgesetz) utgör domar- och åklagartjänstlagen (Richter- und Staatsanwaltschaftsdienstgesetz) den viktigaste rättskällan som reglerar domares utbildning och yrkesställning. I denna lag finns bestämmelser (exempelvis disciplinåtgärder och arbetsbeskrivningar) på ett likande sätt för domare och åklagare.

Domare utsedda till delstatsförvaltningsdomstolar (Landesverwaltungsgerichten) är offentliga tjänstemän i respektive delstat. Deras yrkesställning regleras i förbundsförfattningslagen och i specifik delstatslagstiftning.

Samtliga domare utnämns på obestämd tid och går i pension i slutet av den månad de fyller 65.

Domaren är i sin dömande verksamhet en oberoende statlig myndighetsutövare enligt artikel 87 och 88 i förbundsförfattningslagen. Oberoendet består å ena sidan i att domarna inte får några direktiv eller instruktioner (sakligt oberoende), å andra sidan i att de inte kan avsättas eller flyttas till en annan tjänst (personligt oberoende). Domare är enbart bundna av lagen och dömer efter sin egen bästa övertygelse om hur lagen bör tolkas. Domare är heller inte bundna av tidigare avgöranden av liknande rättsfall av andra domstolar (prejudikat).

Bortsett från den fasta pensionsåldern kan domare bara avsättas, flyttas till en annan tjänst mot sin vilja eller pensioneras i de fall och former som stadgats i lag och på grundval av ett formellt domstolsbeslut (artikel 88 förbundsförfattningslagen).

Domare åtnjuter bara en konstitutionell särställning när de utövar sitt domarämbete (det vill säga endast då de dömer fall de tilldelats enligt lag och den interna tilldelningen). Ett undantag från detta finns för så kallade domstolsförvaltningsmål (åtgärder för att upprätthålla rättsordningen). I sådana fall är domaren bara oberoende om frågan ska avgöras av domstolsavdelningar eller nämnder (till exempel tilldelning av mål, tillsättningsförslag). I övrigt ska domaren följa sina överordnades direktiv. En fast tilldelning av mål garanterar att den författningsenliga lagliga rätten till en domare upprätthålls.

Vad är domarnas uppgift?

Domarna har som uppgift att döma i civil- och straffrättsliga mål, utöva tillsyn över förvaltningen och skydda förbundsstatens författning inom ramarna för domstolarnas förvaltnings- och författningsbehörighet.

Vilka straffbestämmelser gäller för domare?

Disciplinrätt (Disziplinargericht): Domare som åsidosätter sina yrkesskyldigheter och regler om god advokatsed ansvarar inför disciplinrätten. För domare vid allmänna domstolar finns disciplinrätten vid överregiondomstolen eller vid högsta domstolen och består uteslutande av domare. Disciplinrätten hanterar även åklagares tjänsteförseelser. Med ett par undantag gäller samma disciplinära bestämmelser för domare i federala förvaltningsdomstolar. För domare i delstatsförvaltningsdomstolar fastställs disciplinregler i delstatens relevanta lagstiftning.

Brottmålsdomstol: Om en domare (eller åklagare) åsidosätter sina yrkesskyldigheter på ett sätt som dessutom är ett brott enligt österrikisk lag, döms domaren av en brottmålsdomstol (t.ex. vid missbruk av tjänsteställning).

Tvistemålsdomstol: Parter som lidit skada av att en domare (eller åklagare) agerat lagstridigt, kan ansöka om att få ersättning för skadan av staten. Om domaren (eller åklagaren) agerat med uppsåt eller grov oaktsamhet kan staten i sin tur kräva domaren på skadeståndsbeloppet.

2. Allmänna åklagare

Organisation

Åklagarmyndigheten har en hierarkisk organisation som generellt motsvarar domstolarnas struktur.

För var och en av de 16 domstolar som prövar brottmål i första instans finns en åklagarmyndighet. Dessutom finns en nationell näringslivs- och korruptionsåklagarmyndighet (Wirtschafts- und Korruptionsstaatsanwaltschaft). Vid alla överregiondomstolar finns en överåklagarmyndighet, och vid högsta domstolen ett förbundsåklagarämbete. Överåklagarmyndigheterna och förbundsåklagarämbetet är direkt underordnade förbundsjustitieministern.

Vilken utbildning har åklagare och hur tillsätts de?

Utbildningen till åklagare är densamma som för domare.

Dessutom kan man bara bli åklagare om man uppfyller de krav som ställs för att utnämnas till domare.

Lediga åklagartjänster utannonseras offentligt, precis som lediga domartjänster. Förbundspresidenten är behörig att utnämna åklagare. Liksom beträffande domare har dock rätten att utnämna åklagare för de flesta tjänster delegerats till justitieministern.

Åklagarnas tjänsteställning

Åklagarmyndigheterna är självständiga rättsvårdande myndigheter. De åtnjuter till skillnad från domarna inget oberoende. De har en hierarkisk organisation och är bundna av anvisningar från överåklagarmyndigheten och ytterst justitieministern.

Rätten att utfärda anvisningar är klart reglerad i lag. Anvisningar från överåklagarmyndigheten och justitieministern ska vara skriftliga och innehålla en motivering. Dessutom ska en anvisning antecknas i ärendeakten. Innan anvisningar utfärdas måste ministern samråda med Weisungsrat (rådgivande nämnd). Den federala justitieministern har ministeransvar och är skyldig att rapportera till parlamentet.

Personalen vid de enskilda åklagarmyndigheterna ska följa myndighetsledningens anvisningar. Om de anser att en anvisning är lagstridig kan de kräva en skriftlig anvisning och till och med befria sig själva från behandlingen av målet i fråga.

Vad är åklagarnas uppgift?

Åklagarmyndigheter är särskilda myndigheter som är skilda från domstolarna. De tillvaratar allmänhetens intresse i straffrättsliga processer. Åklagare är även förundersökningsledare i brottmål. De har också som uppgift att väcka åtal i brottmål. Åklagare kallas därför även Anklagebehörden.

Åklagarnas uppgift är att väcka åtal både i regiondomstolarna och distriktsdomstolarna inom respektive regiondomstols domkrets. Distriktsåklagare företräder vanligtvis åklagarsidan vid distriktsdomstolarna. De är tjänstemän med särskild fackkompetens, som dock inte behöver vara grundad i en akademisk utbildning.

Näringslivs- och korruptionsåklagarmyndigheten har en särställning, då dess nationella behörighet framför allt gäller tjänste- och korruptionsbrott, och ekonomisk brottslighet där de berörda beloppen överstiger fem miljoner euro. Dessutom sträcker sig myndighetens behörighet till finansiell brottslighet med berörda belopp på över fem miljoner euro, kvalificerade fall av socialförsäkringsbedrägerier, kvalificerade fall av brott vid konkurs (kridaträchtiges Verhalten), och även vid andra brott mot Aktiengesetz (motsvarande aktiebolagslagen) eller GmbH-Gesetz (bolagsform som ungefär är ett mellanting mellan handelsbolag och aktiebolag) för firmor av motsvarande storlek (aktiekapital på minst fem miljoner euro eller fler än 2 000 anställda).

Överåklagarmyndigheterna är överordnade åklagarmyndigheterna och finns vid överregiondomstolarna i Wien, Graz, Linz och Innsbruck. Förutom att väcka åtal vid överregiondomstolarna utövar de även tillsyn över alla åklagare inom sin domkrets. De lyder direkt under förbundsjustitieministern.

Förbundsåklagarämbetet vid Österrikes högsta domstol har en särställning. Förbundsåklagarämbetet lyder direkt under förbundsjustitieministern och har ingen egen befogenhet att ge åklagarmyndigheterna eller överåklagarmyndigheterna direktiv. De väcker heller inte åtal. Istället har de som uppgift att stödja Österrikes högsta domstol. Förbundsåklagarämbetet har framför allt befogenhet att i brottmål där parterna inte (längre) har någon möjlighet att överklaga till högsta domstolen väcka en så kallad talan om ogiltigförklarande för efterlevnad av lagen (resning). Förbundsåklagarämbetet fyller alltså en viktig funktion för att upprätthålla en enhetlig rättstillämpning och rättssäkerhet i brottmål.

Vilka straffbestämmelser gäller för åklagare?

Disciplinärt, straffrättsligt och civilrättsligt ansvar är reglerat på samma sätt för åklagare som för domare vid allmänna domstolar.

3. Assisterande domare

Organisation

Assisterande domare (Diplomrechtspfleger) är i Österrike en central del av rättsväsendet. Mer än 80% av alla domar i tvistemål i första instans meddelas idag av 760 assisterande domare.

Vilken utbildning har assisterande domare?

Endast personer inom rättsväsendet som har tagit Matura (studentexamen) eller Berufsreifeprüfung (examen från yrkesutbildning), har genomgått praktik vid en domstol och har klarat de båda proven för medarbetare på domstolskanslier får påbörja en utbildning till assisterande domare. Utbildningen tar ytterligare tre år och omfattar att bereda domar på en eller flera domstolar inom det verksamhetsområde som sökanden vill arbeta inom, att delta i en grundutbildning och en utbildning för verksamhetsområdet ifråga samt att klara de två delproven som ingår i examen för assisterande domare. När kandidaten klarat examen och under förutsättning att de andra kraven som finns angivna i § 3 i lagen om assisterande domare (Rechtspflegergesetz) är uppfyllda utfärdar förbundsjustitieministern ett diplom till den nyblivna assisterande domaren. Verksamhetsområdet måste vara specificerat på diplomet. Den diplomerade personen har kompetens att behandla rättsfall inom Österrike inom sina verksamhetsområden och kan därmed arbeta som assisterande domare.

Därefter beslutar ordföranden för överregiondomstolen vid vilken domstol och även under hur lång tid personen ska arbeta som assisterande domare. Domstolens ordförande placerar den assisterande domaren vid en eller eventuellt flera domstolsavdelningar som leds av domare.

Assisterande domares tjänsteställning

Assisterande domare är särskilt utbildade tjänstemän som dömer i vissa klart definierade tvistemål i första instans. Grunden för deras befogenheter är Bundes-Verfassungsgesetz (förbundsförfattningslagen) (§ 87 a och Rechtspflegergesetz (lagen om assisterande domare). När de utövar sin befogenhet är de endast bundna av de anvisningar som ges av domaren som ansvarar för fördelningen av mål. Denne kan dock alltid förbehålla sig att döma i fallet. Assisterande domare är bara behöriga att fatta beslut. Beslut som tas av assisterande domare kan precis som domarnas beslut överklagas. Om ett beslut på grund av tvistens belopp inte kan överklagas eller enligt allmänna regler bara kan överklagas i begränsad omfattning går det också begära att den domare som ansvarar för målet tar upp det.

I praktiken arbetar assisterande domare i mycket hög utsträckning självständigt. Anvisningar från domare förekommer ytterst sällan.

Vad är de assisterande domarnas uppgift?

Assisterande domare är verksamma inom följande områden:

  • civilprocess-, exekutions- och insolvensfall (”skuldregleringsförfaranden”);
  • extrajudiciella förfaranden (alltså utanför domstolarna);
  • lagfarts- och skeppsregistreringsfrågor;
  • bolagsregisterfrågor

Alla dessa arbetsområden kräver en särskild utbildning och ett särskilt utnämnande till assisterande domare på området ifråga.

Hur är behörigheten mellan domare och assisterande domare avgränsad?

Assisterande domare har inte behörighet att döma i alla fall inom de nämnda verksamhetsområdena. De frågor som ligger inom en assisterande domares behörighet är klart avgränsade i Rechtspflegergesetz (lagen om assisterande domare). Behörigheten är olika för olika verksamhetsområden.

I Rechtspflegergesetz fastställs verksamhetsområde för de olika arbetsområdena. I dessa verksamhetsområden tilldelas de assisterande domarna specifika ansvarsområden (till exempel så omfattar verksamhetsområdet för insolvensärenden även konkursärenden inför tingsrätterna). Visst ansvar vilar naturligtvis på domarna.
I varje verksamhetsområde ingår bland annat genomföra förfaranden för betalningsföreläggande, bekräfta domars laga kraft och verkställbarhet inom verksamhetsområdet, besluta om rättshjälpsansökningar i mål som avgörs av assisterande domare och utföra myndighetshandlingar som följer av ansökan om rättshjälp vid en inhemsk domstol eller en inhemsk myndighet.

4. Advokater

Allmänt

Advokater arbetar med att företräda parter i alla rättsliga och utomrättsliga frågor, i både offentliga och privata angelägenheter, inför alla domstolar och myndigheter i Österrike.

Det krävs inget myndighetsutnämnande för dem som vill utöva advokatyrket i Österrike. Följande krav måste dock vara uppfyllda.

Den grundläggande rättsliga grunden återfinns i den österrikiska advokatlagen (Rechtsanwaltsordnung, RGBl. Nr. 96/1896), disciplinlagen för advokater och advokatkandidater (Disziplinarstatut für Rechtsanwälte und Rechtsanwaltsanwärter, RGBl. Nr. 474/1990), federala lagen om advokatarvoden (Bundesgesetz über den Rechtsanwaltstarif, BGBI. Nr. 189/1969) och lagen om advokatexamen) (Rechtsanwaltsprüfungsgesetz, BGBl. Nr. 556/1985).

Vilka krav ställs för att få arbeta som advokat?

Den som vill arbeta som advokat måste efter avslutad österrikisk juristutbildning kunna uppvisa sammanlagd praktisk juridisk erfarenhet på minst fem år. Minst sju månader av tiden måste vara på en domstol eller åklagarmyndighet och tre år hos en österrikisk advokat som advokatkandidat.

Advokatexamen som krävs för att få utöva advokatyrket kan avläggas efter tre års praktisk erfarenhet, varav minst sju månader på en domstol och minst två år hos en advokat som advokatkandidat. En förutsättning för att få avlägga examen är att kandidaterna dessutom måste ha deltagit i de obligatoriska utbildningstillfällen som föreskrivs av advokatsamfundet.

De som uppfyller de uppräknade kraven kan bli registrerad hos advokatsamfunden i de domkretsar där de villa vara verksamma.

Under vissa förutsättningar kan även utländska advokater som är medborgare i en EU-medlemsstat eller EES-medlemsstat, eller Schweiz, ha rätt att i Österrike

  • utöva advokatyrket under begränsad tid,
  • ansöka om registrering hos advokatsamfundet (efter att ha avlagt ett lämplighetsprov) eller
  • omedelbart börja bedriva advokatverksamhet i Österrike under sitt hemlands advokattitel, och efter tre år av ”faktisk och regelbunden” yrkesutövning i Österrike tas upp som fullvärdig medlem i den österrikiska advokatkåren.

Under vissa förutsättningar kan medlemmar i advokatsamfund i en GATS-medlemsstat under begränsad tid utföra vissa klart preciserade advokattjänster i Österrike.

Vilka straffbestämmelser gäller för domare?

Advokater som bryter mot sin yrkesplikt eller uppträder på ett sätt som skadar advokatkårens anseende ansvarar inför en disciplinråd som utses av det lokala advokatsamfundet. Den hårdaste disciplinåtgärden som detta råd kan vidta är att stryka advokaten från advokatsamfundets lista. I andra instans dömer högsta domstolen i en avdelning bestående av fyra personer. Denna består av två domare från högsta domstolen och två advokater.

Dessutom omfattas advokater självklart av straffrättsligt och civilrättsligt ansvar.

Advokatsamfundet, Österrikes advokatsamfundsförsamling

Alla advokater i en delstat som är upptagna i advokatförteckningen bildar tillsammans ett advokatsamfund (Rechtsanwaltskammer). Advokatsamfunden är offentligrättsliga organ och självständiga, självförvaltande organ.

På federal nivå företräds de österrikiska advokaternas intressen generellt av Österrikes advokatsamfundsförsamling (Österreichischer Rechtsanwaltskammertag). Ombud för advokatsamfunden i de enskilda förbundsstaterna bildar tillsammans Österrikes advokatsamfundsförsamling.

5. Notarier

Allmänt

Notarierna är oberoende och opartiska myndighetspersoner för preventiv rättsskipning som finns till för att hjälpa medborgarna att reglera sina civilrättsliga förhållanden.

Deras huvuduppgift är att medverka vid rättsliga förfaranden och utföra notarietjänster åt medborgarna. Notarier upprättar officiella dokument, förvarar deponerad egendom, utfärdar privata urkunder och företräder parter, främst i extrajudiciella förfaranden (alltså utanför domstolarna). Utöver det har notarierna även på uppdrag av domstolen som uppgift att hantera extrajudiciella förfaranden. De anlitas ofta som exekutorer (Gerichtskommissäre) vid arvskiften efter dödsfall.

Notarien ser till att en avlidens förmögenhet säkras och kommer till rätt personer. Uppgiften kräver särskilt god kännedom i arvsrätt och i extrajudiciella förfaranden. Det är nödvändigt eftersom notarier ständigt anlitas av befolkningen för att upprätta testamenten och över huvud taget för att rådge och företräda dem i arvsrättsliga angelägenheter.

Notarien utövar ett offentligt ämbete, men är trots det inte en offentlig tjänsteman. Han eller hon står för den ekonomiska risken för arbetet, men bedriver trots det inte någon rörelse. Notariens arbete ligger nära ett fritt yrke eller en frilansverksamhet. När han eller hon agerar i egenskap av exekutor, är denna dock ett domstolsorgan. Arbetet som notarie är en huvudsyssla och kan inte kombineras med att arbeta som advokat.

Justitieministern bestämmer om förändringar av antalet notarietjänster och var de ligger. I oktober 2019 fanns det 519 notarietjänster i Österrike.

Den grundläggande rättsliga grunden finns i notarieförordningen (Notariatsordnung, RGBI. Nr. 75/1871), notariehandlingslagen (Notariatsaktsgesetz, RGBI. Nr. 76/1871), notariearvodeslagen (Notariatstarifgesetz, BGBI. Nr. 576/1973), lagen om notarieexamen (Notariatsprüfungsgesetz, BGBI. Nr. 522/1987), exekutorlagen (Gerichtskommissärsgesetz, BGBI. Nr. 343/1970) och lagen om exekutorarvode (Gerichtskommissionstarifgesetz, BGBI. Nr. 108/1971).

Vilken utbildning har notarier?

Alla som tagit österrikisk juristexamen kan ansöka om anställning hos en notarie som, om sökanden antas, registrerar honom eller henne som notariekandidat.

Den som vill bli registrerad som notariekandidat av ansvarig notariekammare måste ha gjort en sju månaders praktik på en domstol eller en åklagarmyndighet. Första gången hon eller han tas upp i kandidatförteckningen får personen inte ha avslutat sitt 35:e levnadsår.

Notariekandidaten måste även ha deltagit i de utbildningstillfällen som notariekammaren föreskriver för att få göra notarieprovet.

Notarieexamen är uppdelad i två delprov:

  • Kandidaten kan göra det första delprovet efter att ha varit notariekandidat i 18 månader och senast i slutet på det femte året av kandidattiden. Därefter avregistreras kandidaten från förteckningen över notariekandidater.
  • Det andra delprovet kan man göra först efter att ha arbetat praktiskt som notariekandidat i minst ett år till. Senast efter att ha varit kandidat i tio år måste det andra notarieprovet klaras av. Annars avregistreras kandidaten från förteckningen.

Hur utnämns notarier?

Notarietjänster som blivit lediga eller tillkommit ska annonseras offentligt innan de tillsätts. Enligt lagstiftningen (§ 6 i notarieförordningen) krävs bland annat följande av dem som söker en notarietjänst:

  • De ska vara medborgare i en EU-stat eller annan EES-stat, eller Schweiz,
  • ha avlagt en österrikisk juristexamen,
  • ha avlagt en godkänd notarieexamen, och
  • ska kunna styrka sju års rättslig praktik, varav minst tre år som notariekandidat efter avlagd notarieexamen.

Dessa grundläggande förutsättningar ger emellertid inte rätt att bli utnämnd till notarie. När en notarie ska tillsättas, bedömer och rangordnar den på orten behöriga notariekammaren de sökande. Därefter gör personalavdelningarna (Personalsenat) på den behöriga regiondomstolen och överregiondomstolen detsamma. Vid bedömningen är den sammanlagda tiden som sökanden praktiserat rättsligt av störst vikt. Notariekammaren och de två personalavdelningarna upprättar var sitt förslag på tre personer som skickas till förbundsjustitieministern. Denne är visserligen inte bunden av förslagen, men i praktiken utses alltid någon av de rangordnade sökandena.

En notarie kan utöva sin verksamhet till och med den 31 januari det år som följer på det kalenderår då de fyller 70 år. En notarie kan inte flyttas till en annan notarietjänst mot sin vilja.

Hur fungerar tillsynen över notarier? Vilka straffbestämmelser gäller för notarier?

Eftersom notarier har till uppgift att upprätta officiella handlingar och utföra uppdrag som exekutor åt domstolar står de under särskild kontroll. Förbundsjustitieministern, domstolsförvaltningen och, mest direkt, notariekamrarna, ansvarar för tillsynen över notarier.

För notarierna gäller en särskild disciplinlag. För brott mot yrkesdisciplinen fastställs påföljder i första instans av överregiondomstolen som disciplinrätt för notarier och i andra instans av högsta domstolen som disciplinrätt för notarier. Avdelningarna som prövar mål måste även ha notarier som ledamöter. Disciplinrätten kan utmäta straff upp till att avsätta en notarie från sin tjänst. Vid administrativa överträdelser avgör den lokala notariekammaren påföljden.

Utöver ansvaret som åligger notarier enligt ovan, omfattas notarierna självfallet även av vanligt straffrättsligt och civilrättsligt ansvar.

När notarier utför uppdrag som exekutor åt en domstol betraktas de som tjänstemän i straffrättsligt avseende och kan därför ställas till ansvar för tjänstefel, särskilt missbruk av tjänsteställning. Notariers civilrättsliga ansvar är särskilt reglerat. Om notarier utför uppdrag som exekutor åt en domstol omfattas de av samma ansvar som domare och åklagare. De kan då inte ställas direkt till ansvar av parter, utan dessa måste rikta sina ersättningsanspråk mot staten. Om notarien i rollen som exekutor handlat med uppsåt eller grov oaktsamhet kan staten i sin tur kräva skadeståndet av notarien. Utanför verksamheten som exekutor för en domstol är notarier direkt civilrättsligt ansvarig mot parterna.

Notariatskollegier, Österrikes nationella notariekammare

De notarier som har sitt säte i en delstat och som är med i förteckningen över notariekandidater i delstaten ifråga, bildar ett notariatskollegium. För delstaterna Wien, Niederösterreich och Burgenland, liksom för Tyrolen och Vorarlberg finns gemensamma kollegier.

Det åligger kollegiet att upprätthålla notariekårens anseende och att företräda branschens intressen.

Varje notariatskollegium ska utse en notariekammare bland sina medlemmar. En notariekammare består av en notarie som ordförande, sex andra notarier (tolv i Wien) och tre notariekandidater (sex i Wien).

Österrikiska nationella notariekammare består av delstaternas notariekammare. Den österrikiska nationella notariekammares uppgift är att skydda den österrikiska notariekåren och enskilda notariekammares rättigheter och angelägenheter och att företräda dessa.

Länkar

Juristyrken – Österrike

Senaste uppdatering: 07/01/2022

Sidans nationella språkversion sköts av respektive medlemsland. Översättningarna har gjorts av EU-kommissionen. Det är möjligt att översättningarna ännu inte tar hänsyn till eventuella ändringar som de nationella myndigheterna har gjort. Europeiska kommissionen fritar sig från allt ansvar för information och uppgifter i detta dokument. För de upphovsrättsliga regler som gäller för den medlemsstat som ansvarar för denna sida hänvisas till det rättsliga meddelandet.