Full text

En kursdeltagare har efter en tids närvaro hoppat av kursen. Fråga om hans betalningsskyldighet avseende kursavgiften.
E. L. förde vid Lidköpings TR den talan mot N. A. som framgår av TR:ns dom.
TR:n (rådmannen Chambert) anförde i dom d. 27 jan. 1998: Yrkanden m.m. E. L. arrangerar kurser för utbildning till diplomerad friskvårdskonsulent. N. A. anmälde sig till en sådan kurs som startade i aug. 1996. Han blev antagen och fick följande skriftliga underrättelse om kursavgiften.
En anmälningsavgift på 3 000:- skall sättas in på postgiro 643 63 77-5 New Life (anmälan är bindande). Betalningen skall vara oss tillhanda senast den 30 augusti 1996. Resterande belopp, 36 000:- betalas in senast den 5 augusti 1996. (Alternativ) Avbetalningsplan: totalt 39 000:-. Handpenning 20 000:- (inkl 3 000:- i anmälningsavgift). Betalas innan 5 aug. Resterande 19 000:-.
2002:80 s 645
Resterande belopp 19 000:- inkl upplupen ränta, 14,5 %. Totalt att betala 20 350:- senast 97-01-31.
N. A. betalade 3 000 kr d. 27 juni och 17 000 kr d. 20 aug. Därefter började han utbildningen, som omfattade tio utbildningstillfällen om tre dagar varje månad. I december 1996 avbröt han utbildningen.
E. L. har yrkat att N. A. förpliktas betala resterande kursavgift 20 350 kr jämte 14,5 procent ränta därå från d. 31 jan. 1997 till dess betalning sker.
N. A. har bestritt yrkandet men vitsordat kapitalbelopp och ränta som i och för sig skäligt.
N. A. har yrkat att E. L. på grund av kontraktsbrott och då han ej utnyttjat del av kursen förpliktas betala i första hand 8 000 kr och i andra hand 5 300 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d. 30 juli 1997 till dess betalning sker.
E. L. har bestritt yrkandet men vitsordat kapitalbelopp och ränta som i och för sig skäligt.
E. L. har till utveckling av sin talan anfört: Avtalet mellan henne och N. A. är bindande. Hon har tillhandahållit honom utbildningen. Han är därför skyldig att betala resterande kursavgift.
N. A har som grund för sitt bestridande och genkäromålet anfört: Han har uppfattat betalningsanvisningen på det sätt att han inte skulle återfå anmälningsavgiften om han inte fullföljde kursen. Han genomgick endast tre utbildningstillfällen av de fem som han betalat för. Eftersom han inte är skyldig att betala för mer än utnyttjad utbildning, har han rätt att få tillbaka två femtedelar av 20 000 kr, eller 8 000 kr. Om avtalet i stället innebär att han är skyldig att betala 39 000 kr för kursen, har han, med analog tillämpning av konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen, rätt att avbryta utbildningen mot att han betalar för den del av kursen som han utnyttjat jämte skälig ersättning för E. L:s kostnader. Dessa kan uppskattas till tio procent av resterande kursavgift, eller 2 700 kr. Han är således inte skyldig att utge mer än 12 000 + 2 700 kr. Eftersom han redan betalat 20 000 kr, äger han rätt att få tillbaka 5 300 kr. Om han inte haft en generell rätt att avbryta kursen, har han ägt rätt att häva avtalet och få tillbaka den del av kursavgiften som han ej utnyttjat, eller 8 000 kr. E. L. uppfyllde nämligen inte sitt åtagande beträffande logi. Om han inte haft rätt att häva avtalet, har han på grund av det angivna kontraktsbrottet rätt till prisnedsättning motsvarande den del av kursavgiften som han ännu inte erlagt.
E. L. har till ytterligare utveckling av sin talan och som grund för sitt bestridande anfört: E. L. har inte brutit avtalet eftersom N. A. bott på det sätt som parterna kommit överens om. N. A. har inte heller framställt några invändningar mot boendet. Om han krävt annat logi hade hon åtgärdat detta. Den förändring som planerats för våren 1997 innebar en förbättring. Tjänsten har således inte varit felaktig. Konsumentlagstiftningen är inte tillämplig på det aktuella avtalet, eftersom utbildningen syftade till näringsverksamhet. Om N. A. ändå skall betraktas
2002:80 s 646
som konsument, har han haft rätt att avbryta utbildningen. Han är då skyldig att betala E. L. för hennes kostnader. Kursen var mycket individualiserad, hade endast ett fåtal deltagare och var fulltecknad. N. A:s avbeställning kom så sent att hon inte kunde sätta in en annan deltagare i stället. Omständigheterna är därför sådana att hon skall ha ersättning i enlighet med avtalet.

Domskäl
Domskäl. Förutom det ovan angivna antagningsmeddelandet har parterna som bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själva.
Av antagningsmeddelandet och av parternas egna uppgifter framgår att de träffat ett avtal om att E. L. skall ge N. A. viss utbildning mot att han erlägger ersättning härför. N. A., som valt det alternativa betalningssättet, har betalat 20 000 kr. Således återstår för honom att betala enligt avtalet 20 350 kr.
Frågan är då om N. A. är berättigad att återfå del av redan erlagd kursavgift eller är befriad från skyldighet att utge ytterligare avgift på grund av att E. L. inte fullgjort sin del av avtalet.
N. A. har då det gäller boendet uppgivit följande. Utbildningen skulle äga rum på en friskvårdsanläggning som heter Vital Center. De skulle inkvarteras på kursgården Jularp, som är belägen i ett naturskönt område. Han och några andra kursdeltagare fick dock bo i en stuga i ett fint område nära en djurpark. Detta visste han om när han började kursen i augusti. Sedan hörde han ett rykte om att de skulle flytta till Vital Center. Detta ligger invid en väg med tung trafik. Där var rummen trånga och åtskilda endast med en gipsskiva. Först i november fick han av kursledningen besked om flyttningen. Han uttalade då sitt missnöje över detta, men krävde inte att få bo kvar i stugan. Före hemresan meddelade han E. L. att det inte fungerade. I december ringde han också till henne och sade att han skulle avbryta kursen. Sedan han erhållit krav på ytterligare ersättning skrev han ett brev till E. L. i mars. En naturskön miljö kan vara av avgörande betydelse vid val av utbildning. Det var inte förändringen av logiet som var det främsta skälet till att han avbröt utbildningen men det var "droppar" till hans beslut.
E. L. har när det gäller boendefrågan berättat följande: Vid hennes anställningsintervju med N. A. informerade hon om att såväl utbildning som förläggning skulle ske på kursgården i Jularp och att denna var belägen i ett naturskönt område. Under sommaren bestämdes dock att utbildningen skulle äga rum på Vital Center som är beläget tre kilometer från Jularp. För att undvika problem med transporter och då kursgården skulle byggas om bestämde hon också att kursdeltagarna skulle bo i Vital Center fr.o.m. januari. Detta innebar en klar förbättring för deltagarna och medförde extra kostnader för henne. Hon informerade om förändringen vid kursstarten. Senare framkom klagomål från en deltagare och hon anlitade en lärare för att reda upp problemet. Därefter accepterade samtliga deltagare boendet på Vital Center och hon fick t.o.m. positiva reaktioner på förändringen. N. A. ringde någon gång och uppgav att han fått en fast anställning och ville avbryta utbildningen och inte betala ytterligare avgift. Hon svarade att anmälan var bindande och rådde honom att fullfölja kursen. Först i mars 1997 fick hon ett brev där han meddelade att han "hoppade av".
2002:80 s 647
Vad gäller frågan om förändring av boendet utgör kontraktsbrott från E. L:s sida finns ingen annan utredning än parternas egna uppgifter. Mot E. L:s bestridande är då inte visat att förändringen inneburit försämring eller att N. A. framställt invändningar däremot. På denna grund kan N. A. inte befrias från sin skyldighet att betala enligt avtalet.
Då N. A. påbörjade kursen var han konsument i konsumentlagstiftningens mening. Den omständigheten att han eventuellt skulle bli näringsidkare kan inte ha någon betydelse i detta sammanhang. Emellertid är varken konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen formellt sett tillämplig när det gäller avtal om utbildning. De regler som finns i nämnda lagar bör dock analogt tillämpas även för sådan verksamhet.
Enligt 42 § konsumenttjänstlagen äger en konsument avbeställa en tjänst innan den har slutförts. Vid avbeställning äger dock näringsidkaren rätt till ersättning i huvudsak för den del av tjänsten som redan utförts och för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten.
E. L. har i denna del uppgivit följande: Då hon först i mars fick reda på att N. A. inte skulle fullfölja kursen var det för sent att sätta in en annan deltagare. Hennes huvudsakliga kostnader för kursverksamheten är utgifter för marknadsföring, litteratur, kost och logi och ersättning för lärare. Om en kursdeltagare avbryter utbildningen påverkas endast utgifterna för kost och litteratur. För en hel kurs uppgår dessa till uppskattningsvis 3 000 kr.
Det saknas anledning att ifrågasätta vad E. L. uppgivit om möjligheten att sätta någon annan deltagare i N. A:s ställe och om de kostnader som hon haft trots att N. A. avbrutit utbildningen. På grund härav skall N. A. betala vad han enligt avtalet åtagit sig, med avdrag för de kostnader E. L. kan undvika, vilka skäligen kan uppskattas till 2 000 kr.
På grund av vad ovan anförts och i övrigt framkommit skall N. A. förpliktas betala 20 350 kr minus 2 000 kr, eller 18 350 kr, till E. L. Genkäromålet skall då ogillas.

Domslut
Domslut. N. A. skall till E. L. betala 18 350 kr jämte 14,5 procent ränta därå från d. 31 jan. 1997 tills betalning sker.
N. A:s talan lämnas utan bifall.
N. A. Överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle lämna käromålet utan bifall.
E. L. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Åkesson och Carrick samt tf. hovrättsassessorn Teurneau, referent) anförde i dom d. 9 juni 2000:

Domskäl
Domskäl. I HovR:n har parterna hörts på nytt. De har därvid lämnat samma uppgifter som vid TR:n med följande tillägg.
E. L.: Sedan N. A. anmält intresse för kursen kallade hon honom för en intervju och en närmare presentation av kursen. Hon gick därvid igenom kursplaner m.m. Särskilt betonade hon att anmälan var bindande och att en kursdeltagare inte kunde räkna med att få tillbaka
2002:80 s 648
kursavgiften eller del av den om deltagaren av någon anledning avbröt kursen. - Hon bestrider att hon fått definitivt besked av N. A. att han avsåg att avbryta kursen förrän i mars månad 1997. Det var för sent för att hon skulle kunna sätta någon annan i hans ställe.
N. A.: Han utgick från att han endast förband sig att betala 3 000 kr och att han sedan när som helst kunde avbryta kursen och då slippa betalning för kurstid han inte utnyttjat. Någon information om att det förhöll sig på annat sätt har han inte fått.
HovR:n gör följande bedömning.
Det mellan parterna träffade avtalet kan inte ges annan tolkning än att N. A. genom att betala anmälningsavgiften på 3 000 kr förbundit sig att betala återstoden av kurskostnaden eller 36 000 kr, förutsatt givetvis att E. L. uppfyllde sin del av avtalet, nämligen att meddela undervisning i enlighet med vad hon offererat.
Det skriftliga avtalet mellan parterna reglerar dock inte den situation som är aktuell i målet, dvs. vad som skulle ske om N. A. avbröt kursen. E. L. har heller inte på annat sätt förmått visa att parterna varit ense om vad som skulle gälla om N. A. avbröt kursen.
Det finns i svensk rätt inte någon lagstiftning, vare sig tvingande eller dispositiv, som särskilt reglerar utbildning i den form som det här är fråga om. HovR:n har därför att söka ledning i vad som allmänt benämns allmänna rättsgrundsatser och i närliggande lagstiftning. I doktrin och praxis har en part naturligen tillerkänts rätt att säga upp ett tidsbestämt avtal i förtid vid ändrade förhållanden (se t.ex. Hellner, Speciell avtalsrätt II, kontraktsrätt, 3 uppl. 1 häftet, s. 213). I målet är emellertid fråga om ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument. Med hänsyn härtill anser HovR:n att ledning för lösning av tvisten mellan dem bör hämtas från konsumentlagstiftningen, främst konsumenttjänstlagen och dess regler om avbeställning.
N. A. har inte visat att E. L. kunnat ersätta honom med någon annan kursdeltagare. Med hänsyn härtill är hon berättigad till ersättning för sina kostnader (jfr prop. 1984/85:110 s. 104). HovR:n ansluter sig därvid till TR:ns beräkningar. TR:ns dom skall således fastställas.

Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.
N. A. Överklagade och yrkade att HD skulle lämna E. L:s talan utan bifall.
E. L. bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Karlsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:
Domskäl. Som TR:n och HovR:n har funnit kan det mellan parterna träffade avtalet inte ges annan innebörd än att N. A. genom att betala anmälningsavgiften på 3 000 kr förbundit sig att betala återstoden av kurskostnaden 96 000 kr och att E. L. åtagit sig att tillhandahålla undervisning i enlighet med vad hon offererat.
Det är ostridigt mellan parterna att kursen skulle omfatta tio utbildningstillfällen om tre dagar varje månad under tiden d. 26 aug. 1996 till och med
2002:80 s 649
d. 11 juni 1997. att N. A. utöver anmälningsavgiften har betalat ytterligare 17 000 kr av kursavgiften till E. L., att han påbörjade kursen i augusti 1996 och att han sedan avbröt kursen i förtid till följd av att han fick anställning. Av vad som har framkommit i målet har parterna varken skriftligen eller muntligen avtalat något om hur deras ekonomiska mellanhavanden skulle regleras för det fall N. A. skulle avbryta kursen i förtid.
Det finns i svensk rätt varken någon tvingande eller dispositiv lagstiftning som särskilt reglerar utbildning i den form det är fråga om i målet. Den typ av immateriell tjänst varom är fråga i förevarande fall är ett s.k. företagsuppdrag. Gemensamt för denna typ av uppdrag är att det ofta saknas lagreglering och man får från fall till fall bedöma vilka rättsregler som kan vara tillämpliga på del aktuella avtalsförhållandet. När det saknas lagstiftning och stadgad rättspraxis som ger ledning vid bedömningen av vissa kontraktstyper bör den huvudsakliga grunden vid. bedömningen av dessa avtal vara analogier från lagregler och i viss mån rättspraxis (se Hellner, Speciell avtalsrätt II, kontraktsrätt, 3 uppl. 1 häftet, Särskilda avtal, 1996, s. 29 och 225).
Det saknas allmänna regler som utan tvekan kan läggas till grund för bedömningen av företagsuppdragen när dessa klart skiljer sig från de personliga uppdragen eller när frågorna är sådana som inte uppslår vid personliga uppdrag. De lagregler som kan ge stöd för analogier vid privata uppdrag har ofta inte samma relevans vid företagsuppdragen. Eftersom företagsuppdragen ofta är standardiserade blir förhållandet mellan uppdragsgivare och uppdragstagare ett annat än vid de personliga uppdragen. Medan man vid de personliga uppdragen i princip räknar med att uppdragsgivare och uppdragstagare är jämställda eller, exempelvis vid kommission och handelsagentur, att uppdragstagaren är den svagare parten, är vid företagsuppdragen uppdragstagaren ofta den starkare parten. Det nu anförda innebär att stor försiktighet måste iakttas med att analogt tillämpa lagreglerna avseende de personliga uppdragen, t.ex. 18 kap. HB vars regler är skrivna främst med tanke på syssloman som är enskilda personer, på företagsuppdrag (se Hellner, Speciell avtalsrätt II, kontraktsrätt, 3 uppl. 1 häftet. Särskilda avtal. 1996, s. 225).
N. A. har i egenskap av privatperson anmält sig till utbildningen som E. L. tillhandahållit i sin yrkesmässiga verksamhet. Det i målet aktuella avtalet får därmed anses vara ingånget mellan en näringsidkare och en konsument. Att N. A. efter genomgången utbildning eventuellt skulle kunna bli näringsidkare föranleder ingen annan bedömning.
Den lagstiftning som i förevarande fall då närmast är aktuell att hämta vägledning från vid lösning av tvisten i målet är konsumentlagstiftningen, och då främst reglerna i konsumenttjänstlagen (1985:716). Lagen bygger till stor del på vad som kan antas utgöra generellt gällande oskriven rätt inom tjänsteområdet. Den torde därför ofta kunna tillämpas analogt i partiförhållanden som faller utanför det i lagen angivna tillämpningsområdet I första hand blir det naturligtvis aktuellt att i sådana partsförhållanden helt eller delvis använda reglerna i lagen som dispositiv rätt, dvs. som utfyllande regler i frågor som inte har reglerats genom avtalet mellan parterna (prop. 1984/85:110 s. 142).
Enligt 42 § 1 st. konsumenttjänstlagen har en konsument en ovillkorlig rätt att avbeställa en tjänst innan den har slutförts. Näringsidkaren har därvid rätt till ersättning för den del av tjänsten som redan har utförts samt för
2002:80 s 650
arbete som måste utföras trots avbeställningen. Ersättningen skall motsvara det pris som skulle ha gällt, om avtalet endast hade avsett vad som utförts. Om parterna har avtalat ett fast pris för hela tjänsten, får ersättningen för vad som utförts sättas i relation till det avtalade priset. Dock kan man inte utan vidare uppskatta ersättningen för den utförda delen av tjänsten till motsvarande andel av det totala priset. Det ligger i sakens natur att ett uppdrag ofta blir förhållandevis billigare ju större det är. Detta kan bero exempelvis på att uppdraget är förenat med vissa fasta kostnader som inte kan reduceras i samma utsträckning för det fall att hela tjänsten inte utförs (prop. 1984/85:110 s. 313).
Näringsidkaren har vidare enligt paragrafens andra stycke rätt till ersättning för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning för förluster i övrigt på grund av att han har underlåtit att ta på sig annat arbete eller på grund av att han på annat sätt har inrättat sig efter uppdraget. Det ankommer i princip på näringsidkaren att styrka den förlust han har lidit genom att tjänsten avbeställts (prop. 1984/85:110 s. 315). Näringsidkaren har dock inte rätt till sådan ersättning, om konsumentens syfte med tjänsten har blivit förfelat på grund av att föremålet för tjänsten skadats eller gått förlorat utan att detta beror på försummelse på konsumentens sida, eller konsumenten har hindrats att dra nytta av tjänsten till följd av författningsföreskrifter, myndighetsbeslut eller andra liknande omständigheter utanför hans kontroll. Enligt paragrafens tredje stycke får ersättningen till näringsidkaren enligt andra stycket inte överstiga hans förlust till följd av avbeställningen.
N. A. har haft rätt att avbeställa tjänsten mot att han ersätter E. L. för den del av tjänsten som han har utnyttjat och hennes förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten m.m. Det skäl som N. A. har uppgivit till varför han avbröt tjänsten, nämligen att han hade erhållit anställning, utgör inte en sådan omständighet som kan befria honom från skyldigheten att utge ersättning till E. L. för hennes kostnader.
Oenighet råder mellan parterna om vid vilken tidpunkt avbeställningen gjordes. N. A. har hävdat att han i december 1996 vid ett telefonsamtal med E. L. meddelade henne att han avsåg att avbryta kursen medan E. L. å sin sida har gjort gällande att det var först i början av mars 1997 som hon fick definitivt besked av N. A. att denne avsåg att avbryta kursen. N. A:s påstående vinner emellertid stöd av vad E. L. själv har uppgivit nämligen att N. A. vid något tillfälle hade ringt till henne och då påtalat att han ville avbryta utbildningen och inte betala ytterligare avgift. Det får sålunda anses utrett i målet att N. A. avbeställde tjänsten i december 1996.
Av utredningen framgår att parterna har avtalat om ett fast pris för hela utbildningen. I priset har inkluderats kostnader som E. L. haft för kursverksamheten såsom utgifter för marknadsföring, litteratur, kost, logi och lärare. N. A. har avbrutit kursen först sedan en avsevärd tid av höstterminen gått och det får genom vad som har framkommit i målet anses utrett att E. L. inte har haft möjlighet att sätta någon annan deltagare i hans ställe. Vidare framgår det av utredningen att en stor del av de kostnader som inkluderats i kurspriset är sådana fasta kostnader som E. L. inte har haft möjlighet att på något sätt reducera till följd av N. A:s avbeställning.
E. L. är sålunda, utöver ersättning för den del av tjänsten som N. A. utnyttjat, även berättigad till ersättning för sina förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten och övriga kostnadsförluster. Det
2002:80 s 651
belopp som HovR:n därvid kommit fram till synes väl avvägt. HovR:ns domslut skall därför fastställas.
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Magnusson, Lennander, referent, Regner, Håstad och Ella Nyström) beslöt följande dom:

Domskäl
Domskäl. Det mellan parterna träffade avtalet, får, som HovR:n funnit, förstås så att N. A. genom att betala anmälningsavgiften på 3 000 kr förbundit sig att betala återstoden av kursavgiften, 36 000 kr, under förutsättning att E. L. tillhandahöll undervisning i enlighet med vad hon offererat.
Frågan i målet gäller hur mycket N. A. är skyldig att betala, då han avbrutit utbildningen i förtid på grund av att han fått anställning.
Något avtal om hur parternas ekonomiska mellanhavanden skulle regleras i den uppkomna situationen har inte visats föreligga. Det finns inte heller någon direkt tillämplig lagstiftning. Däremot kan ledning hämtas från lagstiftningen inom närliggande områden. Som HovR:n framhållit är i förevarande fall konsumentlagstiftningen, främst konsumenttjänstlagen (1985:716), av särskilt intresse (se prop. 1984/85:110 s. 142).
Konsumenttjänstlagens reglering innebär följande. I och för sig är det tillåtet för konsumenten att göra en avbeställning. Detta innebär att näringsidkaren i princip inte kan kräva betalning enligt avtalet för de tjänster som avbeställts (se a. prop. s. 101 ff.). Däremot kan konsumenten bli ersättningsskyldig. Hur näringsidkarens rätt till ersättning skall beräknas vid en avbeställning anges i 42 §. Grundprincipen är att näringsidkaren har rätt till ersättning för den del av tjänsten som redan har utförts samt för arbete som måste utföras trots avbeställningen. Om avbeställning skett därför att konsumentens syfte med tjänsten blivit förfelat på grund av vissa oförutsedda omständigheter, som inte kan läggas honom till last, eller vissa andra omständigheter utanför hans kontroll, behöver han inte erlägga någon ytterligare ersättning. Så snart konsumenten har ett godtagbart skäl för sin avbeställning kan ersättningsskyldigheten således stanna vid det som nu nämnts. Om hans skäl inte är godtagbart har näringsidkaren rätt till ytterligare ersättning dels för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten, dels för förluster i övrigt på grund av att han har underlåtit att ta på sig annat arbete eller på grund av att han på annat sätt har inrättat sig efter uppdraget. Allmänt gäller att näringsidkaren är skyldig att begränsa sin förlust. Det som nu sagts innebär att konsumenten trots sin avbeställning i vissa fall kan bli skyldig att betala lika mycket som om tjänsten hade utförts.
Den närmare innebörden av den sist nämnda ersättningsposten, som avser förluster i övrigt på grund av att näringsidkaren har underlåtit att ta på sig annat arbete eller på annat sätt har inrättat sig efter uppdraget, framgår av förarbetena till konsumenttjänstlagen. Förlusterna i de nu berörda fallen beräknas med utgångspunkt i den uteblivna vinsten på det uppdrag som näringsidkaren har underlåtit att ta på sig (inte det som avbeställts; ersättningen får dock inte överstiga förlusten till följd av avbeställningen). Den uteblivna vinsten utgörs av det beräknade
2002:80 s 652
priset för det mistade uppdraget med avdrag för de kostnader som näringsidkaren har besparat sig genom att detta uppdrag inte kom till utförande. Det ankommer i princip på näringsidkaren att styrka den förlust han har lidit genom att tjänsten avbeställts. Beviskraven är emellertid inte alltför höga. För att ersättning skall utgå för utebliven vinst bör det inte krävas att näringsidkaren faktiskt har avböjt erbjudanden om andra uppdrag. Det bör räcka att näringsidkaren gör sannolikt att han har gått miste om en inkomstkälla genom att inrätta sig efter uppdraget. Inte heller när det gäller näringsidkarens skyldighet att begränsa sin förlust, sedan avbeställning gjorts, bör det ställas alltför höga krav på honom i bevishänseende. (Se prop. 1984/85:110 s. 314 f.)
Av utredningen i målet, bl.a. E. L:s uppgifter vilka N. A. inte har ifrågasatt, framgår följande. Den aktuella kursen avsåg en ettårig utbildning till diplomerad friskvårdskonsulent, med undervisning tre dagar per månad. Kursen var individualiserad. Den hade endast ett fåtal platser och var fulltecknad. Vid den tidpunkt då avbeställningen gjordes, oavsett om denna inföll i december eller mars, var det för sent att sätta in en annan deltagare i stället. De kostnader som E. L. kunde spara in hänförde sig endast till utgifter för kost och litteratur.
Vid beräkningen av N. A:s ersättningsskyldighet leder en tillämpning av de principer för vilka ovan redogjorts till att han först och främst skall betala den del av kursavgiften som hänför sig till de kursavsnitt som han deltog i. Eftersom han avbröt kursen därför att han erhållit anställning och detta inte är en sådan omständighet som medför att ersättningsskyldigheten kan stanna vid nämnda post, kan emellertid E. L. tillerkännas ytterligare ersättning för förlust som hon gjort i anledning av N. A:s avhopp från kursen.
Av det förhållandet att kursen var fulltecknad får anses följa att E. L. skulle ha kunnat ta emot en annan elev, om N. A. inte hade anmält sig. Hon får därmed anses ha inrättat sig efter N. A:s beställning och är följaktligen berättigad till ersättning för förlust i övrigt, dvs. utebliven vinst. Denna utgörs av den avgift som en alternativ kursdeltagare hade betalat utöver vad N. A. enligt vad som nyss har sagts måste betala minus de kostnader som E. L. kunnat spara genom att platsen stod tom under en del av kursen. Dessa besparingar kan, som HovR:n funnit, uppskattas till 2 000 kr. Ytterligare en förutsättning för att N. A. skall vara skyldig att ersätta E. L. för hennes uteblivna vinst är att E. L. inte kunnat rekrytera annan deltagare sedan N. A. avbrutit kursen. Denna förutsättning är, som ovan nämnts, uppfylld.
Sammanfattningsvis innebär det anförda att N. A. skall förpliktas att betala det belopp som HovR:n kommit fram till. Överklagandet skall därför avslås.

Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD:s dom meddelades d. 18 dec. 2002 (mål nr T 2803-00).