Hela texten

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Patent- och marknadsdomstolens dom 2018-05-16 i mål PMT 12737-16, se bilaga A

PARTER

Klagande

Biluthyrarna Sverige, 802015-0333

Karlavägen 14 A

114 31 Stockholm

Ombud: Advokaterna J.Å. och L.G.

Advokatfirman Westermark Anjou AB

Box 16030

103 21 Stockholm

Motpart

Konsumentombudsmannen, 202100-2064

Box 48

651 02 Karlstad

Ombud: Processrådet P.M.

SAKEN

Förbud mot användning av avtalsvillkor

___________________

DOMSLUT

1. Patent- och marknadsöverdomstolen fastställer Patent- och

marknadsdomstolens domslut.

2. Biluthyrarna Sverige ska betala ersättning för Konsumentombudsmannens

rättegångskostnader med 60 000 kr samt betala ränta på beloppet enligt 6 §

räntelagen från dagen från Patent- och marknadsöverdomstolens dom till dess

betalning sker.

__________________

Sid 2

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

YRKANDEN

Biluthyrarna Sverige har yrkat att Patent- och marknadsöverdomstolen ska ogilla

Konsumentombudsmannens talan och upphäva det förbud som meddelats genom

Patent- och marknadsdomstolens dom. Biluthyrarna Sverige har även yrkat att Patentoch marknadsöverdomstolen ska befria föreningen från förpliktelsen att ersätta Konsumentombudsmannens rättegångskostnad och i stället förplikta myndigheten att ersätta

Biluthyrarna Sverige för dess rättegångskostnad i Patent- och marknadsdomstolen med

där yrkat belopp.

Konsumentombudsmannen har bestritt ändringsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Patent- och

marknadsöverdomstolen.

Målet har, med stöd av 3 kap. 1 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar

och 50 kap. 13 § andra stycket 2 rättegångsbalken, avgjorts utan huvudförhandling.

PARTERNAS TALAN OCH UTREDNINGEN I MÅLET

Målet gäller, liksom i Patent- och marknadsdomstolen, frågan om skäligheten av punkten 8 (Avtalsvillkoret) i Biluthyrarna Sveriges allmänna hyresvillkor vid uthyrning av

personbilar och lätta lastbilar för biluthyrningsbranschen (Hyresvillkoren, bilaga 1 till

Patent- och marknadsdomstolens dom). Enligt Avtalsvillkoret ansvarar hyrestagaren

för skador på eller förlust av fordonet under hyrestiden. Undantag gäller dock för skador som kan hänföras till normalt slitage eller som tredje part har godkänt ersättningsskyldighet för. I punkten 9 i Hyresvillkoren regleras s.k. skadekostnadsreducering.

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan i huvudsak på samma sätt

som i Patent- och marknadsdomstolen med, sammanfattningsvis, följande tillägg.

Sid 3

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

Biluthyrarna Sverige

Hyresvillkoren utgör inte det fullständiga avtal som föreligger mellan en konsument

och en biluthyrare vid uthyrning av fordon. Hyresvillkoren utgör endast en

rekommendation och en mall. När en biluthyrare använder Hyresvillkoren

kompletteras dessa bland annat med belopp som begränsar konsumentens

kostnadsansvar vid skada. Då Hyresvillkoren är ofullständiga är det inte möjligt att

göra en helhetsbedömning av parternas respektive rättigheter och skyldigheter enligt

avtalet. Det går därmed inte av de ofullständiga Hyresvillkoren att utläsa en

snedbelastning mellan parterna.

Konsumentens kostnad begränsas alltid till en självrisk (skadekostnad i punkten 9 i

Hyresvillkoren) vars belopp är förutbestämt och avtalat och som vanligtvis ligger långt

under totalkostnaden för en skada som bärs av biluthyrare och försäkringsbolag,

alternativt av fordonstillverkarens vagnskadegaranti. Mot en särskild avgift kan

konsumentens kostnad för en skada dessutom reduceras eller elimineras

(skadekostnadsreducering).

Vid tillämpning av ett presumtionsansvar för konsumenten innebär bevislättnaden,

som i sig medför att konsumenten enbart behöver göra sannolikt att det hyrda fordonet

har framförts aktsamt, att biluthyraren möter betydande svårighet att kunna bevisa

oaktsamhet. Detta då biluthyraren inte har haft rådighet över fordonet under

uthyrningsperioden då skada uppstod.

Slutligen skulle ett förbud mot Avtalsvillkoret kunna ha en konkurrensbegränsande

effekt, särskilt i regioner nära nationsgränser. Om ansvarsregeln i Avtalsvillkoret

förbjuds i Sverige, skulle biluthyrare få högre kostnader och därför behöva ta ut högre

priser, vilket i sin tur skulle kunna medföra att konsumenter i exempelvis Malmö väljer

att hyra bil på Kastrup eller i Köpenhamn.

Sid 4

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

Konsumentombudsmannen

Att priset för bland annat självrisk utelämnas innebär inte att det är omöjligt att

marknadsrättsligt bedöma Avtalsvillkorets skälighet. Biluthyrarna Sverige kan inte av

praktiska och rättsliga skäl centralt bestämma vad de enskilda biluthyrningsföretagen

ska ta ut i bl.a. självrisk, då det skulle utgöra ett otillåtet konkurrensbegränsande

samarbete mellan företag enligt 2 kap. 1 § konkurrenslagen (2008:579).

Det överensstämmer inte med innebörden eller lydelsen av punkten 9 i Hyresvillkoren

att konsumentens kostnad alltid begränsas av en självrisk vars belopp är förutbestämt

och avtalat. Den första kolumnen i punkten 9 ”Skadekostnad” kan inte avse något

annat än den faktiska kostnaden för skadan.

Tilläggstjänsten skadekostnadsreducering ger en begränsning av ersättningsskyldigheten vid skador som uppstått genom olyckshändelse eller tredje mans

vållande. Skadekostnadsreduceringen ger därmed endast den ansvarsbegränsning som

den dispositiva rätten annars skulle föreskriva, det vill säga att konsumenten svarar för

skador som konsumenten orsakat genom oaktsamhet.

Ett förbud mot avtalsvillkoret skulle inte kunna ha en internationellt konkurrensbegränsande effekt.

Utredning

Parterna har inte åberopat någon bevisning. Biluthyrarna Sverige har i Patent- och

marknadsöverdomstolen åberopat ett rättsutlåtande av professor M.R.

Sid 5

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

DOMSKÄL

Avtalsvillkorets skälighet och vitesförbud

Rättsliga utgångspunkter

Målet rör frågor om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden vid hyra av lös

sak.

Enligt 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) får en

näringsidkare, som använder ett avtalsvillkor som med hänsyn till pris och övriga

omständigheter är oskäligt mot konsumenten, förbjudas att i framtiden i liknande fall

använda samma eller väsentligen samma villkor. En ytterligare förutsättning för att ett

förbud ska kunna meddelas är att det är motiverat från allmän synpunkt eller annars

ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.

Av 3 § tredje stycket AVLK framgår också att en sammanslutning av näringsidkare

som använder eller rekommenderar användning av ett oskäligt avtalsvillkor får

förbjudas att i framtiden använda eller rekommendera villkoret. Biluthyrarna Sverige

utgör en sådan sammanslutning av näringsidkare som rekommenderar användning av

Hyresvillkoren. Rättsliga förutsättningar finns därmed att pröva om Biluthyrarna

Sverige ska förbjudas att rekommendera Avtalsvillkoret.

I förarbetena till AVLK framhålls tre huvudgrupper av avtalsvillkor som kan vara

oskäliga; avtalsvillkor som strider mot tvingande konsumentskyddande lagstiftning

eller tvingande allmänna rättsprinciper, avtalsvillkor som givits en vilseledande eller

oklar utformning och slutligen avtalsvillkor som avviker från dispositiva regler. Ett

avtalsvillkor som innebär en avvikelse från dispositiv rätt får typiskt sett anses oskäligt

om avvikelsen ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet

och därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter

och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna

inte längre är för handen. Vid bedömning om ett avtalsvillkor är oskäligt utifrån en

Sid 6

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

avvikelse från dispositiva regler ska en helhetsbedömning göras varvid såväl pris som

övriga avtalsvillkor kan tas i beaktande (prop. 1994/95:17 s. 65).

Avtalsvillkor ska bedömas efter sin lydelse och innebörd. Att de kan ha tillämpats på

ett sätt som avviker från dessa saknar betydelse för prövningen av deras skälighet (MD

2015:3 p. 34 med däri gjord hänvisning).

Som Patent- och marknadsdomstolen har utvecklat i sin dom har rådets direktiv

93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (direktivet om

oskäliga avtalsvillkor) införlivats med svensk rätt genom AVLK. Av artikel 3.1 följer

att ett avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling ska anses vara

oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Artikel

3.3 hänvisar till en vägledande, inte uttömmande, s.k. ”grå lista” med villkor som kan

anses oskäliga. I artikel 4 anges vissa närmare bedömningskriterier som ska beaktas

när ett avtalsvillkors skälighet ska prövas. Av artikel 7.1 framgår att medlemsstaterna

ska tillse att det finns effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga

villkor.

EU-domstolen har slagit fast att frågan huruvida ett avtalsvillkor orsakar en betydande

obalans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel

för konsumenten, ska bedömas med beaktande av nationell dispositiv rätt. Domstolen

ska jämföra om och i vilken grad avtalet försätter konsumenten i ett sämre läge än vad

som följer av gällande nationell rätt. Vid bedömning om en betydande obalans föreligger kan inte enbart en kvantitativ ekonomisk bedömning göras utifrån en jämförelse

mellan, å ena sidan, det totala beloppet för transaktionen som avtalet avser och, å andra

sidan, de kostnader som konsumenten åläggs betalningsansvaret för i det aktuella villkoret. En betydande obalans mellan parterna kan tvärtom följa redan av att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga

nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt. Detta kan ske antingen genom en begränsning av de rättigheter som avtalet enligt nämnda bestäm-

Sid 7

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

melser ger konsumenten, genom att konsumenten hindras från att utöva dessa rättigheter, eller genom att konsumenten åläggs en ytterligare förpliktelse som inte föreskrivs i nationell rätt (se EU-domstolens dom av den 16 januari 2014, Constructora

Principado SA, C-226/12, EU:C:2014:10, p. 22-23). Vid bedömningen av om en sådan

obalans uppkommer ”i strid med kravet på god sed” ska en prövning göras av huruvida

en näringsidkare, som förutsätts handla lojalt och rättvist mot konsumenten, rimligen

kunde utgå från att konsumenten skulle godta det aktuella avtalsvillkoret efter en individuell avtalsförhandling (EU-domstolens dom den 14 mars 2013, Aziz, C-415/11,

EU:C:2013:164, p. 68–69).

Avtalsvillkorets innebörd

Avtalsvillkoret innebär att hyrestagaren åläggs ett strikt skadeståndsansvar för skador

på och vid förlust av fordonet under hyrestiden. Enligt ordalydelsen undantas från detta

ansvar skador som kan hänföras till normalt slitage eller som tredje part godkänt

ersättningsskyldighet för.

Biluthyrarna Sverige har gjort gällande att undantaget avseende tredje mans ersättningsskyldighet även innefattar situationer där utredningen i övrigt visar att tredje man

är vållande. Som framgått ovan ska avtalsvillkoret bedömas efter sin lydelse och innebörd. Patent- och marknadsöverdomstolen konstaterar att situationer där en skada orsakats av en oidentifierad tredje man, eller av en tredje man som bestrider ersättningsskyldighet, inte kan omfattas av undantaget så som detta formulerats. Avtalsvillkoret

kan inte heller tolkningsvis, mot den klara ordalydelsen, ges en sådan innebörd att

nämnda situationer omfattas av undantaget. Patent- och marknadsöverdomstolen anser

således att den av Biluthyrarna Sverige anförda innebörden av Avtalsvillkoret inte kan

inrymmas i dess lydelse.

Avviker Avtalsvillkoret från dispositiv rätt till nackdel för konsumenten?

Patent- och marknadsöverdomstolen instämmer i Patent- och marknadsdomstolens

redogörelse för innehållet i gällande dispositiv rätt. I avsaknad av Avtalsvillkoret hade

det alltså förelegat ett presumtionsansvar för hyrestagaren i det i målet aktuella

Sid 8

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

hyresförhållandet. Detta innebär att hyrestagaren skulle ha haft bevisbördan för att han

eller hon inte vållat skadan genom vårdslöshet.

När det gäller nivån på beviskravet har det i äldre rättsfall ansetts att den som haft hyrd

egendom i sin besittning ska styrka att skadan uppkommit utan dennes vållande (NJA

1931 s. 462 och NJA 1953 s. 409). Enligt standardavtal på flera områden råder emellertid en bevislättnad av innebörd att det räcker om hyrestagaren kan göra sannolikt att

han eller hon inte varit försumlig (Ds 2010:24 s. 33 och 36). Det kan framstå som rimligt att tillämpa en sådan bevislättnad generellt i konsumentförhållanden, men i avsaknad av lagstiftning eller prejudikat är rättsläget på denna punkt inte klart (jfr a.a. s. 70

och MD 1982:2).

Det finns inte något uttryckligt stöd för att hyrestagarens presumtionsansvar vid hyra

av lös sak skulle vara beroende av hyrestidens längd. Särskilda överväganden torde

dock kunna göras vid sådana långtidsavtal som innebär att någon annan än

leverantören av saken är uthyrare, t.ex. ett finansieringsinstitut vid finansiell leasing.

Om ett avtal föreskriver en optionsrätt för hyrestagaren att under hyrestiden förvärva

egendomen med äganderätt, föreligger sådana likheter med ett kreditköp att det kan

motivera andra ansvarsregler. Eftersom Hyresvillkoren inte reglerar sådana

förhållanden finns det emellertid inte anledning att i detta mål pröva frågan om

undantag från principen om hyrestagarens presumtionsansvar.

Avtalsvillkoret, som ålägger konsumenten ett strikt skadeståndsansvar, innebär alltså

även enligt Patent- och marknadsöverdomstolen en avvikelse från dispositiv rätt till

nackdel för konsumenten. Detta gäller oavsett vilken nivå på beviskravet som ska

tillämpas enligt dispositiv rätt.

Biluthyrarna Sverige har framhållit att en biluthyrare, vid tillämpning av ett

presumtionsansvar för konsumenten, har svårt att motbevisa en invändning om

aktsamhet. Patent- och marknadsöverdomstolen konstaterar att ett presumtionsansvar

enligt dispositiv rätt innebär att bevisbördan åvilar konsumenten. Eventuella

bevissvårigheter drabbar således konsumenten och inte biluthyraren.

Sid 9

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

Är Avtalsvillkoret oskäligt?

Den centrala frågan i målet är om konsumentens rättsliga ställning genom avtalet

undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt genom att konsumenten åläggs ett strikt

skadeståndsansvar enligt Avtalsvillkoret. Vid denna bedömning har Patent- och

marknadsöverdomstolen att pröva om Avtalsvillkoret, vid en helhetsbedömning av

parternas samtliga rättigheter och skyldigheter enligt Hyresvillkoren, är oskäligt.

Härvid uppkommer frågor om avtalet innehåller villkor som är så gynnsamma för

konsumenten att det uppväger den nackdel som avvikelsen från dispositiv rätt innebär.

Som Patent- och marknadsöverdomstolen redan har redogjort för ska ett avtalsvillkor

bedömas utifrån sin lydelse och innebörd. Det faktum att Hyresvillkoren är

ofullständiga i den bemärkelsen att vissa belopp i Hyresvillkoren inte är ifyllda utgör

därmed inte hinder för en marknadsrättslig prövning av Avtalsvillkoret. Det

förhållandet att beloppen kan variera mellan individuella avtal får i stället beaktas i

helhetsbedömningen.

När det gäller Hyresvillkoren i övrigt gör Patent- och marknadsöverdomstolen följande

överväganden.

Den redaktionella utformningen av punkten 9 i Hyresvillkoren och de formuleringar

som används i detta avtalsvillkor ger inte stöd för Biluthyrarna Sveriges påståenden

om att begreppet ”Skadekostnad” är begränsat till en självrisk eller att uthyrda

fordonen ska vara helförsäkrade. Enligt Patent- och marknadsöverdomstolen måste

klausulen enligt sin lydelse i stället tolkas på det sätt som Konsumentombudsmannen

gjort gällande, vilket innebär att begreppet avser en faktisk kostnad. Som

Konsumentombudsmannen anfört leder detta till att en konsument som inte köpt till

skadekostnadsreducering riskerar att få stå kostnaden för hela skadan, om biluthyraren

endast har en trafikförsäkring.

Biluthyrarna Sverige har särskilt framhållit att aktuell egendom är dyr och att framförande av fordon alltid är förenat med risker. Att det alltså kan uppstå stora kostnader

Sid 10

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

vid en skada är ett förhållande som enligt Patent- och marknadsöverdomstolens

mening snarare talar för att ett strikt ansvar för en konsument är oskäligt. En hög

skaderisk är också en omständighet som gör Avtalsvillkoret mer betungande för konsumenten.

Genom punkten 9 i Hyresvillkoren regleras konsumentens ersättningsskyldighet närmare. Hyrestagaren erbjuds möjlighet att mot en särskild kostnad teckna en skadekostnadsreducering. En sådan möjlighet kan i och för sig lindra den börda som ett strikt ansvar medför. I det här fallet framstår skadekostnadsreduceringen emellertid inte som

heltäckande och vissa villkor kan inte anses förmånliga för konsumenten. Av fjärde

stycket i punkten 9 framgår att skadekostnadsreducering inte gäller om fordonet stjäls

med nyckel. Det innebär att hyrestagaren kan bli skadeståndsskyldig för en stulen bil,

även om hyrestagaren inte agerat vårdslöst utan frånhänts nyckeln genom exempelvis

fickstöld. Av villkorets sista stycke framgår också att en tecknad skadekostnadsreducering inte friskriver hyrestagaren från ansvar för reparationskostnader för skador

som uppstått genom vårdslöshet. Punkten 9 och dess möjlighet till skadekostnadsreducering uppväger alltså inte den avvikelse från dispositiv rätt som Avtalsvillkoret

innebär.

Av punkten 6 framgår visserligen att uthyraren ansvarar för att fordonet är i funktionsdugligt och lagenligt skick och att hyrestagaren är berättigad till bl.a. nedsättning av

hyran om det under hyrestiden p.g.a. fordonets kondition uppkommer fel eller driftstopp. Ett sådant grundläggande ansvar för uthyraren kan dock inte i någon betydande

mån anses tala för Avtalsvillkorets skälighet.

Inte heller i övrigt finns det några rättigheter för hyrestagaren enligt avtalet som balanserar Avtalsvillkoret. Det framstår inte heller som rimligt att konsumenten skulle godta

Avtalsvillkoret efter en individuell avtalsförhandling. Att Biluthyrarna Sveriges medlemmar inte i någon omfattning mottagit klagomål eller synpunkter från konsumenter

om att Hyresvillkoren skulle vara oskäliga kan inte tas till intäkt för att Avtalsvillkoret

skulle godtas vid en individuell förhandling. Härvid kan noteras att Avtalsvillkoret

Sid 11

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

synes vara främsta anledningen till att Konsumentverket och Biluthyrarna Sverige inte

kunde nå en ny branschöverenskommelse.

Ett upprätthållande av det presumtionsansvar som följer av dispositiv rätt kan inte i sig

innebära att någon i detta sammanhang relevant konkurrensbegränsande effekt uppstår

för Biluthyrarna Sveriges medlemmar. Vad Biluthyrarna Sverige har anfört avseende

en sådan potentiell effekt av ett förbud mot Avtalsvillkoret talar alltså inte emot att

villkoret är oskäligt.

Vid en helhetsbedömning finner Patent- och marknadsöverdomstolen, i likhet med

Patent- och marknadsdomstolen, att Avtalsvillkoret, i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till

nackdel för konsumenten. Avtalsvillkoret är alltså oskäligt mot konsumenten.

Vitesförbud

Patent- och marknadsöverdomstolen instämmer i Patent- och marknadsdomstolens

slutsatser att ett förbud ska meddelas och att det ska förenas med vite i enlighet med

vad som framgår av Patent- och marknadsdomstolens domslut.

Sammanfattning

Avtalsvillkoret, som ingår i ett standardavtal om allmänna hyresvillkor vid uthyrning

av personbilar och lätta lastbilar, innebär att hyrestagaren bär strikt ansvar för skada på

eller förlust av fordonet. En sådan ansvarsregel avviker från det presumtionsansvar

som hyrestagaren har enligt dispositiv rätt. Vid en helhetsbedömning av parternas

samtliga rättigheter och skyldigheter enligt Hyresvillkoren kan klausulen om strikt

ansvar inte anses uppvägas av andra, för konsumenten mer förmånliga villkor. En

samlad bedömning, i ljuset av såväl förarbetena till 3 § AVLK som direktivet om

oskäliga avtalsvillkor, leder Patent- och marknadsöverdomstolen till slutsatsen att

Avtalsvillkoret är oskäligt. Det ska därför meddelas ett sådant vitesförbud som

underinstansen förordnat. Patent- och marknadsdomstolens domslut, punkten 1, ska

alltså inte ändras.

Sid 12

SVEA HOVRÄTT DOM PMT 5886-18

Patent- och marknadsöverdomstolen

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i huvudsaken ska Biluthyrarna Sverige som tappande part

ersätta Konsumentombudsmannen för rättegångskostnader i båda instanserna. Patentoch marknadsdomstolens domslut i fråga om rättegångskostnader ska alltså stå fast.

Biluthyrarna Sverige har här vitsordat av Konsumentombudsmannen yrkat belopp som

skäligt i och för sig och ska ersätta Konsumentombudsmannens rättegångskostnader i

enlighet med vad som framgår av domslutet.

Överklagande

Det saknas skäl att göra undantag från huvudregeln att Patent- och

marknadsöverdomstolens domar inte får överklagas, 1 kap. 3 § tredje stycket lagen,

2016:188, om patent- och marknadsdomstolar.

Patent- och marknadsöverdomstolens dom får därför inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Ulrika Beergrehn, Ulrika Ihrfelt, referent,

Magnus Ulriksson och Per Claréus.

STOCKHOLMS TINGSRÄTT

Patent- och marknadsdomstolen

DOM

2018-05-16

Meddelad i

Stockholm

Mål nr

PMT 12737-16

Dok.Id 1776820

Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid

Box 8307

104 20 Stockholm

Rådhuset,

Scheelegatan 7

08- 561 654 70 08- 561 650 05 måndag – fredag

E-post: stockholms.tingsratt@dom.se 08:00–16:00

www.stockholmstingsratt.se

PARTER

Kärande

Konsumentombudsmannen

Box 48

651 02 Karlstad

Svarande

Biluthyrarna Sverige, 802015-0333

Karlavägen 14 A

114 31 Stockholm

Ombud: Advokaterna J.Å. och L.G.

Advokatfirman Westermark Anjou AB

Box 16030

103 21 Stockholm

______________________

DOMSLUT

1. Patent- och marknadsdomstolen förbjuder Biluthyrarna Sverige, vid vite om

1 000 000 kr, att rekommendera näringsidkare som hyr ut personbilar eller lätta

lastbilar till konsumenter att på sätt som skett enligt bilaga 1 använda följande eller

väsentligen samma avtalsvillkor: “HT ansvarar för skador på eller förlust av

fordonet under hyrestiden. Undantag från detta gäller för skador som kan hänföras

till normalt slitage eller som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.”.

2. Biluthyrarna Sveriges ska ersätta Konsumentombudsmannen för rättegångskostnad

med 66 150 kr jämte enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess

betalning sker.

______________________

1

Bilaga A

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

BAKGRUND

Biluthyrarna Sverige (Biluthyrarna) är en branschorganisation för näringsidkare som

hyr ut personbilar och lätta lastbilar. Biluthyrarna företräder ca 90 procent av samtliga

biluthyrningsföretag i Sverige.

Biluthyrarna har utarbetat allmänna hyresvillkor vid uthyrning av personbilar och lätta

lastbilar upp till 3,5 ton för biluthyrningsbranschen (Hyresvillkoren), se bilaga 1.

Hyresvillkoren används, med vissa modifieringar, av i stort sett samtliga Biluthyrarnas

medlemmar.

Enligt de allmänna hyresvillkor som gällde fram till år 2006 hade hyrestagaren ett

presumtionsansvar, dvs. vid skada på eller förlust av fordonet gick hyrestagaren fri

från ansvar om skadan eller förlusten berodde på brister i det hyrda fordonet eller om

hyrestagaren annars kunde göra sannolikt att skadan eller förlusten inte vållats av

denne genom oaktsamhet.

Biluthyrarna reviderade sina allmänna hyresvillkor år 2006 varvid punkten 8

(Avtalsvillkoret), vars skälighet är fråga för bedömningen i detta mål, infördes i

Hyresvillkoren.

Punkten 8 lyder: ”HT [hyrestagaren] ansvarar för skador på eller förlust av fordonet

under hyrestiden. Undantag från detta gäller för skador som kan hänföras till normalt

slitage eller som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.”

Punkten 9 anger i första stycket olika typer av skador och till varje skada finns

kolumnerna skadekostnad, reducering samt eliminering. Samma punkt föreskriver i

fjärde stycket: ”HT kan mot särskild avgift s.k. skadekostnadsreducering (SKR), vars

storlek anges på första sidan av detta avtal, minska sin ersättningsskyldighet för varje

skademoment. Efter sådan reducering begränsas HT’s ersättningsskyldighet till det

belopp inkl moms som anges ovan inom parantes inom respektive skademoment.”

2

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

Genom revideringen av de allmänna hyresvillkoren år 2006 ersattes alltså det tidigare

presumtionsansvaret med att hyrestagaren ansvarar för skador på eller förlust av

fordonet under hyrestiden, såvida inte skadorna och förlusterna är att hänföra till

normalt slitage eller sådana som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.

Målet har avgjorts utan huvudförhandling med stöd av 3 kap. 1 § lagen (2016:188) om

patent- och marknadsdomstolar och 42 kap. 18 § första stycket 5 rättegångsbalken.

YRKANDE OCH INSTÄLLNING

Konsumentombudsmannen (KO) har yrkat att Patent- och marknadsdomstolen vid vite

förbjuder Biluthyrarna Sverige att rekommendera näringsidkare som hyr ut personbilar

eller lätta lastbilar till konsumenter att använda följande eller väsentligen samma

avtalsvillkor. “HT ansvarar för skador på eller förlust av fordonet under hyrestiden.

Undantag från detta gäller för skador som kan hänföras till normalt slitage eller som

tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.”

Biluthyrarna har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

GRUNDER M.M.

KO

Biluthyrarna rekommenderar de anslutna biluthyrningsföretagen att vid uthyrning av

bil eller lätt lastbil till konsument använda ett standardavtal som innehåller ett villkor

där konsumenten åläggs ett strikt skadeståndsansvar vid förlust av eller skador på

fordonet under hyrestiden. De enda undantagen från det strikta ansvaret är enligt

villkoret skador som är en följd av normalt slitage och skador som tredje part godkänt

ersättningsskyldighet för.

3

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

Det strikta ansvaret får till följd att konsumenten även svarar för skador som beror på

en olyckshändelse eller som uppkommit trots att konsumenten varit aktsam. Enligt

dispositiv rätt står uthyraren i egenskap av ägare för skador på fordonet som

hyrestagaren inte orsakat genom oaktsamhet eller uppsåt. Det är hyrestagaren som ska

bevisa att skadan på fordonet inte uppkommit till följd av dennes oaktsamhet eller

uppsåt (s.k. omvänd bevisbörda eller presumtionsansvar).

Avtalsvillkoret om strikt skadeståndsansvar innebär i förhållande till den dispositiva

regeln om presumtionsansvar en sådan försämring för konsumenten att det inte

föreligger en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna. Inte heller

Hyresvillkoren i övrigt förändrar detta förhållande. Avtalsvillkoret är således oskäligt

och Biluthyrarna ska därför vid vite förbjudas att framöver rekommendera villkorets

användning vid uthyrning av fordon till konsument.

Biluthyrarna

På samma sätt som vid tidigare presumtionsansvar ansvarar hyrestagaren gentemot

biluthyraren för skador som orsakas av oaktsamhet eller uppsåt. I dessa fall har

införandet av Avtalsvillkoret inte påverkat hyrestagarens ansvar. Den ändring av

ansvar som Avtalsvillkoret har medfört är att hyrestagaren i förhållande till tidigare

praxis även ansvarar för skador som orsakas utan vållande.

Avtalsvillkoret är inte oskäligt. Detta mot bakgrund av att den dispositiva rätten på

området är oviss, att samtliga hyrbilar är försäkrade, att hyrestagarens ansvar för ett

mycket värdefullt hyresobjekt under alla omständigheter är begränsat till den självrisk

som tydligt framgår av det specifika biluthyrningsföretagets avtalsvillkor och att

hyrestagaren själv har möjlighet att välja att helt eliminera sitt ansvar genom att teckna

en s.k. självkostnadseliminering.

4

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

Det råder en sådan osäkerhet om rättsläget vid hyra av lös sak, och särskilt hyra av

fordon, att det aktuella Avtalsvillkoret inte kan anses utgöra en sådan väsentlig

avvikelse i förhållande till gällande dispositiv rätt som KO gör gällande.

Med hänsyn till pris och övriga omständigheter ger Biluthyrarnas hyresvillkor uttryck

för en rimlig balans mellan biluthyrarens och konsumentens ansvar varför

Avtalsvillkoret inte är oskäligt.

UTVECKLING AV TALAN

KO

Konsumentverket och Biluthyrarna försökte under åren 2009 och 2010 omförhandla

den tidigare branschöverenskommelsen från 1996 med allmänna hyresvillkor för

personbilar och lätta lastbilar. Någon överenskommelse kunde dock inte träffas

eftersom Konsumentverket inte hade möjlighet att tillmötesgå Biluthyrarnas krav på att

konsumenten skulle åläggas ett strikt skadeståndsansvar för skador på eller vid förlust

av fordonet under hyrestiden.

Den tidigare överenskommelsen från år 1996 reglerade under punkten 8 konsumentens

ansvar och ersättningsskyldighet vid skada på eller förlust av fordonet enligt följande:

”Hyresmannen ansvarar gentemot uthyraren för att fordonet inte skadas eller

förekommer under hyrestiden. Hyresmannen går fri från ansvar om skadan eller

förlusten beror på brister i det hyrda fordonet eller om han annars kan göra sannolikt

att skadan eller förlusten inte vållats av honom genom oaktsamhet. Hyresmannen skall

betala ersättning till uthyraren för skador som han svarar för enligt följande”.

Därunder uppräknas i villkoret olika typer av skador och de angivna beloppen för

respektive skada motsvarar uthyrarens självrisk till försäkringsbolaget. Den tidigare

överenskommelsen byggde alltså på att konsumenten hade ett så kallat

5

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

presumtionsansvar för förlust av eller skador på fordonet som inträffade under

hyrestiden, dvs. att konsumenten var skadeståndsansvarig om hen inte kunde bevisa (i

aktuellt fall ”göra sannolikt”) att skadan eller förlusten uppkommit utan dennes

oaktsamhet eller vårdslöshet.

Biluthyrarna valde efter de misslyckade förhandlingarna med Konsumentverket att på

eget initiativ lämna en rekommendation för allmänna hyresvillor vid uthyrning av

personbilar och lätta lastbilar till konsumenter. I standardavtalet, som Biluthyrarna

rekommenderar att dess medlemmar använder vid biluthyrning, infördes ett villkor där

konsumenten ålades ett strikt skadeståndsansvar för förlust av eller skador på fordonet

under hyrestiden.

På Biluthyrarnas webbplats har föreningen försökt förenkla och förklara i ”klartext”

vad de aktuella standardvillkoren egentligen innebär. Under avsnittet ”DITT ANSVAR

MOT BILUTHYRAREN” anges i den andra punkten följande.

”Du har ansvaret för om bilen skadas eller stjäls under hyrestiden och skall betala

ersättning till uthyraren för skador som du svarar för enligt belopp som framgår under

punkt 9 i Allmänna Hyresvillkor.”

Under avsnittet ”OM DU MÅSTE ANLITA FÖRSÄKRINGEN” anges under första

och punkten följande.

”Din hyrbil har obligatorisk trafikförsäkring. Kontrollera med din biluthyrare vilka

övriga försäkringar (t.ex. stöld-, vagnskade-, brandförsäkring) som ingår.”

Under tredje punkten anges vidare följande.

”Om bilen skadas eller stjäls under hyrestiden eller om du måste anlita bilens

bärgnings- eller räddningsförsäkring är du ersättningsskyldig med de belopp (kan

variera) som finns under punkt åtta på baksidan av hyresavtalet. Du kan minska

6

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

ersättningsskyldigheten till ett minimibelopp (se avtalet) för varje skademoment om du

tecknar en s.k. ersättningsreducering. Ersättningsreducering gäller inte om bilen stjäls

med nyckel.”

Den dispositiva rätten

Avtal där någon mot vederlag upplåter en lös sak för nyttjande, dvs. hyra av lös sak,

saknar lagreglering, med undantag av vissa äldre bestämmelser i 13 kap.

handelsbalken. Vad som är gällande dispositiv rätt för hyra av lös sak måste i stället

utläsas genom analogi till närliggande lagstiftning, såsom konsumentköplagen och

hyra av hus enligt 12 kap. jordabalken och genom att tillämpa allmänna

rättsgrundsatser.

Professor B.B. har i en departementspromemoria från år 2010 (Ds

2010:24) uttömmande gått igenom vad som får anses vara gällande rätt vid hyra av lös

sak och utifrån det lämnat ett lagförslag som ska gälla när uthyraren är näringsidkare

och hyrestagaren är konsument. Förslaget har dock inte lett till någon lagstiftning.

Av den dispositiva rätten för hyra av lös sak följer att det är uthyraren, i egenskap av

ägare till den uthyrda egendomen, som står risken för att den uthyrda egendomen

skadas eller förstörs genom en olyckshändelse. Uthyraren ansvarar även för normalt

slitage på den uthyrda egendomen. Hyrestagaren har i stället enligt den dispositiva

rätten en skyldighet att väl vårda den uthyrda egendomen, en s.k. vårdplikt. Om den

uthyrda egendomen skulle skadas eller förkomma ansvarar hyrestagaren för skadan om

den orsakats genom oaktsamhet eller uppsåt. Det är hyrestagaren som har bevisbördan

(presumtionsansvar) för att hen inte orsakat skadan genom oaktsamhet eller uppsåt.

Beviskravet bör dock i detta avseende inte ställas alltför högt om hyrestagaren är en

konsument, utan ett sannolikhetskrav torde vara tillräckligt.

Vad gäller långtidsuthyrning så har KO ännu inte haft anledning att pröva denna fråga,

men det kan mycket väl vara så att ett strikt skadeståndsansvar även här är oskäligt, låt

7

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

vara att långtidsuthyrning har större likheter med ägande än korttidsuthyrning.

Slutligen måste KO påpeka att de självrisker som Biluthyrarna redogör för är

väsentligt högre, även med självriskreduceringen, än de som gäller för en privatperson

när den försäkrar sin egen bil.

Avtalsvillkoret anger att det alltid är konsumenten som är ansvarig för skador på eller

vid förlust av fordonet under hyrestiden, med undantag av skador som är en följd av

normalt slitage eller en skada som tredje part har påtagit sig ersättningsskyldigheten

för. Det innebär att konsumenten även ansvarar för skador som är en följd av ren

olyckshändelse eller som uppkommit trots att konsumenten varit aktsam och iakttagit

alla rimliga försiktighetsåtgärder för att undvika en skada. Det betyder att

konsumenten alltid måste betala skadestånd, vanligtvis i form av självrisken för

skadan, vid stölder, skadegörelser, olyckshändelser såsom stenskott eller nedfallande

träd, trafikolyckor och parkeringsskador, om nu inte en tredje part har påtagit sig

ansvaret för skadan. Detta betyder även, utifrån ordalydelsen av Avtalsvillkoret, att

konsumenten även ansvarar för skador som uppstår under hyrestiden, men som är en

följd av en brist i fordonet, t.ex. vid en krockskada som orsakats av bristfälliga

bromsar.

Att godkänna ett ersättningsanspråk är vidare något annat än att vara vållande, det går

exempelvis alldeles utmärkt att vara vållande, men förneka att så har varit fallet. Det

innebär, enligt Avtalsvillkoret, att konsumenten kan bli skadeståndsansvarig, i vart fall

under utredningsstadiet, gentemot biluthyraren trots att trafikskadeersättning ska utgå

på grund av någon annans vållande eller brister i fordonet.

Biluthyrarna

Uthyrning av bilar är i lagens mening att betrakta som hyra av lös sak, vilket är ett

område som bortsett från några få ålderdomliga bestämmelser i 13 kap. handelsbalken,

saknar särskild lagstiftning. Det finns inga tvingande regler på området som en

näringsidkare har att beakta i förhållande till konsument och inte heller någon

8

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

dispositiv rätt finns att falla tillbaka på. Frågan om vad som utgör gällande dispositiv

rätt får därför avgöras med analogier från annan lagstiftning och med tillämpning av

allmänna kontraktsrättsliga principer, något som fått till följd att rättsläget rörande hyra

av lös sak i många fall både är ovisst och omstritt.

Det har i Ds 2010:24 konstaterats att det följer av allmänna kontraktsrättsliga regler att

den som omhändertagit annans egendom har ett presumtionsansvar för uppkomna

skador. Detta presumtionsansvar gäller dock vid transportavtal, lån, förvaring och

reparation. Vad gäller hyra av lös sak noteras i departementspromemorian endast att

det finns ett äldre rättsfall från 1931 som ”talar för att ett presumtionsansvar skulle

gälla också vid hyra av lös sak” (s. 35). Detta uttalande kan inte tas till intäkt för vilket

ansvar som ska anses utgöra gällande dispositiv rätt vid uthyrning av fordon.

Då det inte finns någon särskild dispositiv lagstiftning menar Biluthyrarna att det är

mer naturligt att söka ledning i de villkor som tillämpas vid andra hyresformer rörande

bilar såsom privatleasing än att göra analogier till lagstiftning som är baserad på andra

överväganden än vad som är för handen i det aktuella fallet.

Det råder en sådan osäkerhet om rättsläget vid hyra av lös sak, och särskilt hyra av

fordon, att det aktuella Avtalsvillkoret inte kan anses utgöra en sådan väsentlig

avvikelse i förhållande till gällande dispositiv rätt som KO gör gällande.

Avtalsvillkorets ordalydelse utgör inte den enda tolkningsdata vid en bedömning

huruvida villkoret ska anses vara oskäligt. I stället ska avtalet – och den situation det

reglerar – i sin helhet beaktas. Domstolen ska således i detta fall bl.a. beakta

hyrestagarens kostnad att hyra ett fordon i relation till fordonets värde, att hyrbilar

alltid är försäkrade antingen genom tvingande lag (trafikskadelagen [1975:1410]),

avtal med försäkringsbolag eller biltillverkarens garantier samt att kostnader alltid

uppstår vid skada, oaktat vållande. Därutöver måste beaktas att en hyrestagare mycket

väl är medveten om att en bil som hyresobjekt till sin natur utsätts för stora risker

enbart genom brukandet i den miljö som den är avsedd för, dvs. framförande i trafik.

9

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

Vidare framgår av praxis att vid en bedömning huruvida ett avtalsvillkor ska anses

vara oskäligt måste en samlad bedömning av parternas rättigheter och skyldigheter

göras. För en verksamhet som biluthyrning till konsumenter måste således både

biluthyrarens och hyrestagarens respektive ansvar och kostnader i ljuset av fordonets

försäkring och dess premiekostnader och självrisk vid skada beaktas. Av punkten 9 i

Hyresvillkoren framgår tydligt hyrestagarens ersättningsskyldighet.

Det faktum att det är biluthyraren som ansvarar för att det inte finns brister i bilen

innebär naturligtvis att hyrestagaren inte är skadeståndsansvarig för olyckor som

orsakas av att biluthyraren brustit i sitt åtagande att tillhandahålla en bil i

fordonsdugligt och lagenligt skick.

Vid hyra hos både Avis och Hertz, vars sammanlagda uthyrning uppgår till ungefär

hälften av den totala biluthyrningen i Sverige, ingår obligatorisk självriskreducering

(såvida inte hyrestagaren aktivt väljer bort detta skydd, vanligtvis på grund av att

hyrestagaren har ett alternativt försäkringsskydd). Självrisken begränsar hyrestagarens

ansvar i förhållande till skadan på hyresobjektet/bilen. Kostnaden för

självriskreduceringen är således en del av hyrestagarens totala kostnad för hyrbilen.

Hyrestagaren själv kan dock välja att helt eliminera risken att betala självrisken genom

att välja en självriskeliminering. Kostnaden för sådan elimineringsrisk uppgår i

genomsnitt till ca 150 kr per dygn. Uppgår skadan till ett lägre belopp än

självriskbeloppet debiteras enbart den faktiska kostnaden för skadan.

Det faktum att en hyrestagare under vissa förutsättningar är tvungen att ersätta

biluthyraren för del av biluthyrarens skada beaktas vid den generella prissättningen av

biluthyrarnas tjänster, med dygnshyror oftast under 500 kr för hyra av bil vars

genomsnittliga inköpspris uppgår till 250 000 kr. I många fall är hyrbilens inköpspris

betydligt högre än så.

Biluthyrarens skada består primärt av reparations- och transportkostnader samt

intäktsbortfall. Den självrisk som hyrestagaren har att utge till biluthyraren utgör

10

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

endast en begränsad del av de kostnader som en biluthyrare åsamkas med anledning av

att hyrbilen orsakas skador genom en olycka. Hyrestagarens självrisk täcker i bästa fall

biluthyrarens kostnader men i de allra flesta fall drabbas alltså biluthyraren av

kostnader som denne inte kan övervältra på hyrestagare eller bli ersatt för från

försäkringsbolag. Det faktum att hyrestagaren genom införande av Avtalsvillkoret

ålagts en skyldighet att betala självrisken för olyckor som orsakats utan vållande

innebär således inte att biluthyrarens kostnader försvunnit eller att biluthyraren gör en

vinst på den enskilde hyrestagares bekostnad. Tvärtom, biluthyraren står fortfarande

merparten av kostnaderna men genom att ålägga den enskilde hyrestagaren en

skyldighet att betala självrisk har biluthyraren minskat kostnaden i det specifika fallet

och kan därigenom erbjuda konsumenter hyrbilar till ett lågt pris relaterat till

kostnaden att äga en bil. Avtalsvillkoret innebär således att biluthyraren inte tillämpar

ett kollektivt kostnadsansvar för skador som uppstår under den enskilda hyrestagarens

hyresperiod.

Ansvaret i Avtalsvillkoret är i linje med vad som gäller då en privatperson råkar ut för

en olycka med en privatägd eller leasad bil. I båda dessa fall är det privatpersonen som

står för självrisken, även vid skada utan vållande. Denna ordning synes både

marknaden, försäkringsbolag och rättsordningen acceptera varför Biluthyrarna anser

att Avtalsvillkoret – som tillämpas vid uthyrning av fordon – inte är oskäligt mot

konsumenten.

Avtalsvillkoret i nu aktuellt mål tillämpas vid biluthyrning oavsett hyresperiodens

längd. Biluthyrarnas medlemmar tillhandahåller fordon för hyra från några timmar, till

dygn, till månader, till år. Som exempel kan nämnas att både Avis och Hertz hyr ut

fordon med kontrakt som löper tills vidare med en uppsägningstid om 30 dagar.

Biluthyrarna kan inte se att en sådan situation skiljer på ett sätt som motiverar att olika

ansvarsregler ska gälla vid ägande respektive hyra av bil. För frågan i målet kan

Biluthyrarna inte heller se var gränsen skulle gå mellan vad KO benämner

korttidsuthyrning och långtidsuthyrning. Inom branschen används begreppet

11

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

korttidsuthyrning som en vedertagen term för en hyresperiod som uppgår till maximalt

11 månader och 29 dagar.

UTREDNINGEN

Parterna har inte åberopat någon bevisning.

DOMSKÄL

Målet gäller om Avtalsvillkoret avseende hyrestagarens ansvar för skada på eller

förlust av ett hyrt fordon är oskäligt.

Avtalsvillkorets skälighet

I 1 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) anges att

lagen gäller för avtalsvillkor som näringsidkare använder när de erbjuder varor,

tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter. Genom AVLK har rådets direktiv

93/13 EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (direktivet om

oskäliga avtalsvillkor) införlivats med svensk rätt (se prop. 1994/95:17).

Om ett avtalsvillkor som näringsidkare använder när de erbjuder varor, tjänster eller

andra nyttigheter till konsumenter med hänsyn till pris och övriga omständigheter är

oskäligt mot konsumenten får Patent- och marknadsdomstolen enligt 3 § första stycket

AVLK förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma eller

väsentligen samma villkor. Förbud får enligt samma bestämmelse meddelas endast om

det är motiverat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller

konkurrenternas intresse. Det anges vidare i 3 § tredje stycket AVLK att förbud även

kan riktas mot en sammanslutning av näringsidkare som använder eller

rekommenderar användning av ett oskäligt avtalsvillkor.

12

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

Den ovan redovisade bestämmelsen 3 § första stycket AVLK har sin grund i artikel 3.1

i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Enligt den nämnda artikeln är ett avtalsvillkor,

som inte varit föremål för individuell förhandling, att anse som oskäligt om det i strid

med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och

skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. EU-domstolen har slagit fast

att frågan om ett avtalsvillkor orsakar en ”betydande obalans” mellan avtalsparternas

rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten ska bedömas med beaktande

av de regler som enligt den nationella rätten blir tillämpliga om parterna inte träffat

något sådant avtal (se dom den 16 januari 2014 i mål C-226/12, Construtora

Principado SA mot José Ignacio Menédez Álvarez, EU:C:2014:10, punkt 21 och där

angiven praxis).

Domstolens bedömning.

Inledningsvis konstaterar domstolen att Biluthyrarna är en sådan sammanslutning som

avses i 3 § tredje stycket AVLK och att Avtalsvillkoret inte är individuellt förhandlat.

Det finns alltså förutsättningar för en marknadsrättslig prövning av Avtalsvillkoret

enligt AVLK.

Av Avtalsvillkoret följer att hyrestagaren oberoende av vållande svarar för skador på

eller förlust av fordonet under hyrestiden. Undantaget är sådana skador på fordonet

som kan hänföras till normalt slitage eller skador som tredje part godkänt

ersättningsskyldighet för. Hyrestagaren har alltså i princip ett strikt ansvar för skador

på eller förlust av fordonet under hyrestiden, vilket enligt KO är oskäligt mot

konsumenten enligt 3 § första stycket AVLK.

Som angetts ovan följer det av EU-domstolens praxis att en bedömning av om det

föreligger en ”betydande obalans” mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter

till följd av ett avtalsvillkor ska göras med utgångspunkt i vad som skulle ha gällt

mellan parterna om avtalet ingåtts utan villkoret ifråga. För att bedöma om villkoret är

oskäligt eller inte måste alltså Patent- och marknadsdomstolen först ta ställning till vad

13

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

som gäller för hyrestagarens ansvar för skador eller förlust av det hyrda fordonet om

parterna inte avtalat om detta.

Som det konstaterades i 2010 års departementspromemoria avseende hyra av lös sak

saknas det lagreglering om hyrestagarens ansvar för den hyrda saken (se Ds 2010:24, s.

24 f.). Frågan är även sparsmakat behandlad i doktrin och praxis.

Vad gäller dispositiv rätt om hyrestagarens ansvar för skador på den hyrda saken kan

först konstateras att Marknadsdomstolen vid två tillfällen kommit fram till att

hyrestagarens ansvar vid hyra av en lös sak enligt dispositiva regler normalt är

begränsat till skador som hen åstadkommer uppsåtligen eller genom vårdslöshet (se

MD 1982:2 och MD 1990:12). Marknadsdomstolen förbjöd i de nämnda avgörandena

vissa avtalsvillkor som medförde ett strikt ansvar för konsumenten för skador på den

hyrda saken under hyrestiden. Det äldre avgörandet avsåg avtalsvillkor vid uthyrning

av bil enligt vilket hyrestagaren svarade även för skador som uppkommit genom rena

olyckshändelser. Enligt Marknadsdomstolen utgjorde detta en sådan avvikelse från

gällande dispositiv rätt att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte

längre förelåg.

I avsaknad av lagstiftning kan det enligt Patent- och marknadsdomstolen också finnas

anledning till att dra analogier från konsumentskyddande lagstiftning (se MD 2015:5,

punkt 80). En sådan lagstiftning är bestämmelserna i konsumenttjänstlagen

(1985:716). I 32 § första stycket konsumenttjänstlagen anges att om egendom som

näringsidkaren har i sin besittning eller annars under sin kontroll skadas så är denne

ersättningsskyldig såvitt inte näringsidkaren visar att skadan inte beror på försummelse

av honom eller någon som på hans sida anlitats för att utföra tjänsten. Med andra ord är

det fråga om ett presumtionsansvar och inte ett strikt ansvar för skador på egendom

som näringsidkaren har i sin besittning. Näringsidkaren kan således genom att visa att

hen inte varit vårdslös undgå ansvar för skada på egendomen.

14

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

I juridisk litteratur har med hänvisning till 32 § första stycket konsumenttjänstlagen

uttalats att en hyrestagare har ett presumtionsansvar vad gäller skador på den hyrda

saken (se Hellner, Hager och Persson, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. Första

häftet, 2017, s. 225 och Malmström, Civilrätt, 25 uppl. 2018, s. 155). Att ett

presumtionsansvar råder vid hyra av lös sak om inget annat avtalats är också den

slutsats som dras i den ovan nämnda departementspromemorian, som även innehåller

ett lagförslag med det innehållet (se Ds 2010:24, s. 35 f. och s. 95).

Sammantaget talar slutsatserna i Ds 2010:24, en analogi från bestämmelsen i 32 §

första stycket konsumenttjänstlagen och ovan redovisad praxis samt doktrin för att det

i avsaknad av Avtalsvillkoret skulle ha förelegat ett presumtionsansvar för

hyrestagaren i det i målet aktuella hyresförhållandet. Slutsatsen gäller särskilt eftersom

det här är fråga om ett förhållande mellan konsument och näringsidkare. Det föreligger

således inte någon sådan osäkerhet om rättsläget som Biluthyrarna anfört till stöd för

varför Avtalsvillkoret är godtagbart. Att ålägga en konsument ett strikt ansvar för

skador på eller förlust av ett hyrt fordon i förhållande till en näringsdikare får därför

enligt domstolen anses utgöra en avvikelse från dispositiv rätt till nackdel för

konsumenten. Enligt domstolen förändras inte denna slutsats av värdet på det hyrda

fordonet.

Det kan visserligen diskuteras om det råder ett presumtionsansvar enligt dispositiv rätt

oberoende av hyrestidens längd. Biluthyrarna har här gjort gällande att ett

hyresförhållande kan bestå under mycket lång tid och att situationen då bör bedömas

som om hyrestagaren var ägare till det hyrda fordonet eller som om det var fråga om

leasing av fordonet. Bedömningen av ett avtalsvillkor enligt 3 § första stycket AVLK

är emellertid inriktad på villkoren i det aktuella avtalet, och dessa är här inte

begränsade till hyra för längre tidsperioder. Bedömningen är vidare koncentrerad på

vilken innebörd och vilka konsekvenser en viss typ av avtalsvillkor typiskt sett får

anses ha för konsumenterna (se Bernitz, Standardavtalsrätt, 8:e uppl., s. 188). Att

konsumenter i det enskilda fallet kan komma att hyra fordon för en avsevärd tid

påverkar inte det faktum att en bestämmelse om strikt ansvar för skador på eller förlust

15

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

av det hyrda fordonet typiskt sett får anses ha negativa konsekvenser för konsumenten.

Domstolen ser därför inte anledning att inom ramen för den marknadsrättsliga

prövning som nu görs ta sin utgångspunkt i en dispositiv regel av annat innehåll än ett

presumtionsansvar för konsumenten.

Det bör vidare framhållas att det är förbehållet undantagssituationer att ålägga en part

ett strikt ansvar för uppkommen skada. En princip om strikt skadeståndsansvar har

vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning på vissa avgränsade områden där det

visat sig föreligga en särskilt påtaglig skaderisk. En viss utveckling har skett också i

rättspraxis även om domstolarna varit återhållsamma med att ålägga ansvar utan

vållande. (Se NJA 1997 s. 684).

Att Avtalsvillkoret innebär en avvikelse från dispositiv rätt behöver emellertid inte i

sig medföra att villkoret är oskäligt enligt 3 § första stycket AVLK. Vid en

marknadsrättslig bedömning av om så är fallet måste också pris och villkor i avtalet i

övrigt beaktas (se även prop. 1994/95:17 s. 65). Frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt

ska med andra ord avgöras på grundval av en samlad bedömning av parternas

rättigheter och skyldigheter (se MD 2015:5, punkt 76). Vidare ska beaktas vilken typ

av varor och tjänster som avtalet rör (se a. prop. s. 40).

Domstolen ska bedöma avtalsvillkoren efter deras lydelse och innebörd. Om

avtalsvillkoren i praktiken tillämpas på ett sätt som avviker från denna betydelse

saknar därför relevans för prövningen av deras skälighet (se MD 2015:5, punkt 79).

Vad först gäller parternas rättigheter och skyldigheter enligt Hyresvillkoren så har

Biluthyrarna särskilt lyft fram punkten 9, som bland annat ger konsumenten en

möjlighet till skadereducering alternativt skadeeliminering. Dessutom har det gjorts

gällande av Biluthyrarna att ett fordon normalt är försäkrat och att skadekostnaden

konsumenten kan drabbas av därför stannar vid den självrisk uthyraren måste betala

för att ta sin försäkring i anspråk.

16

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

I vilken utsträckning avtalsvillkoret i punkten 9 i Hyresvillkoren medför en lättnad för

konsumenten blir, såvitt domstolen kan bedöma, i hög utsträckning beroende på

omständigheterna i det enskilda fallet. Exempelvis kan konstateras att den enda

försäkring som är obligatorisk för ägaren av fordonet är trafikförsäkringen. Därtill kan

det konstateras att det trots kostnadsbegränsningen för självrisken sammantaget kan bli

fråga om kännbara kostnader för konsumenten.

Det kan vidare enligt domstolen vara svåröverblickbart för konsumenten vilka

konsekvenserna blir av de olika alternativa begränsningsmöjligheterna av ansvaret för

skador som punkt 9 i Hyresvillkoren erbjuder. Den snedbelastning till näringsidkarens

fördel i fråga om rättigheter och skyldigheter enligt avtalet som det strikta ansvaret ger

upphov till kvarstår därför enligt domstolen även med beaktande av punkten 9 i

avtalet. Inte heller i övrigt finns det några villkor i avtalet som får denna

snedbelastning att upphöra.

Sammanfattande slutsats.

Domstolen har funnit att Avtalsvillkoret får anses gynna uthyraren (näringsidkaren) på

konsumenternas bekostnad på ett sätt som medför att det råder en betydande obalans

mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Denna obalans råder även om hänsyn tas

till parternas övriga rättigheter och skyldigheter enligt Hyresvillkoren. Avtalsvillkoret

är följaktligen oskäligt mot konsumenten och KO:s yrkande om förbud ska därför

bifallas.

Förbudets utformning och vitets storlek

Förbud enligt 3 § första stycket AVLK ska enligt fjärde stycket i samma bestämmelse

förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Några skäl som skulle

göra ett vite obehövligt i förevarande fall föreligger inte. Förbudet att använda

Avtalsvillkoret ska således förenas med ett vite.

17

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM

2018-05-16

PMT 12737-16

Patent- och marknadsdomstolen

Enligt domstolens bedömning uppfyller det av KO yrkade förbudet viteslagens

(1985:206) krav på entydighet och konkretion av ett vitesföreläggande.

Vitesbeloppets storlek ska enligt 3 § viteslagen fastställas till ett belopp som med

hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till

omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom eller henne att följa det föreläggande

som är förenat med vitet. Vid bedömningen av vitesbeloppets storlek ska även beaktas

det skyddsintresse som vitesförbudet avser att säkerställa (se Patent- och

marknadsöverdomstolens dom den 10 april 2018 i mål PMT 8457-16 och prop.

1984/85:96 s. 27).

Vitesbeloppet bör i det här fallet återspegla det starkt konsumentskyddande intresset av

att avtalsvillkor som anses oskäliga enligt AVLK inte kommer till användning. I målet

saknas närmare information om Biluthyrarnas ekonomiska förhållanden. Det kan dock

konstateras att branschföreningen organiserar merparten av de företag som ägnar sig åt

uthyrning av fordon i Sverige. För att förbudet ska vara verkningsfullt bör därför

vitesbeloppet sättas förhållandevis högt. Vid en avvägning av dessa förhållanden

bedömer domstolen att vitesbeloppet bör bestämmas till 1 000 000 kr.

Rättegångskostnader

Biluthyrarna har vitsordat KO:s yrkande på ersättning för rättegångskostnader.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (DV 401)

Överklagande, ställt till Patent- och marknadsöverdomstolen, ska ges in till Patent- och

marknadsdomstolen – på grund av mellankommande helgdag – senast den 7 juni 2018.

Prövningstillstånd krävs.

Daniel Severinsson Peter Adamsson Erik Mårild

18

STOCKHOLMS TINGSRÄTT

PMD:G

INKOM: 2016-10-05

MÅLNR: PMT 12737-16

AKTBIL: 3

Bilaga 1

www.domstol.se

DV 401 PMD • 2016-08 • Producerat av Domstolsverket

ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE – DOM I TVISTEMÅL

Den som vill överklaga Patent- och marknadsdomstolens dom, eller ett i domen intaget beslut, ska

göra detta skriftligen. Skrivelsen ska skickas eller

lämnas till Patent- och marknadsdomstolen.

Överklagandet prövas av Patent- och marknadsöverdomstolen.

Överklagandet ska ha kommit in till Patent- och

marknadsdomstolen inom tre veckor från domens

datum. Sista dagen för överklagande finns angiven

på sista sidan i domen.

Har ena parten överklagat domen i rätt tid, får

också motparten överklaga domen (s.k. anslutningsöverklagande) även om den vanliga tiden för överklagande har gått ut. Överklagandet

ska också i detta fall skickas eller lämnas till Patentoch marknadsdomstolen och det måste ha kommit

in till Patent- och marknadsdomstolen inom en

vecka från den i domen angivna sista dagen för

överklagande. Om det första överklagandet

återkallas eller förfaller kan inte heller anslutningsöverklagandet prövas.

Samma regler som för part gäller för den som inte

är part eller intervenient och som vill överklaga ett

i domen intaget beslut som angår honom eller

henne. I fråga om sådant beslut finns dock inte någon möjlighet till anslutningsöverklagande.

För att ett överklagande ska kunna tas upp i Patent- och marknadsöverdomstolen fordras att

prövningstillstånd meddelas. Patent- och marknadsöverdomstolen lämnar prövningstillstånd om

1. det finns anledning att betvivla riktigheten av

det slut som Patent- och marknadsdomstolen

har kommit till,

2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går

att bedöma riktigheten av det slut som Patent- och marknadsdomstolen har kommit

till,

3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller

4. det annars finns synnerliga skäl att pröva

överklagandet.

Om prövningstillstånd inte meddelas står Patentoch marknadsdomstolens avgörande fast. Det är

därför viktigt att det klart och tydligt framgår av

överklagandet till Patent- och marknadsöverdomstolen varför klaganden anser att prövningstillstånd

bör meddelas.

Skrivelsen med överklagande ska innehålla

uppgifter om

1. den dom som överklagas med angivande av

Patent- och marknadsdomstolen samt dag

och nummer för domen,

2. parternas namn och hemvist och om möjligt

deras postadresser, yrken, personnummer

och telefonnummer, varvid parterna benämns klagande respektive motpart,

3. den ändring av Patent- och marknadsdomstolens dom som klaganden vill få till stånd,

4. grunderna (skälen) för överklagandet och i

vilket avseende Patent- och marknadsdomstolens domskäl enligt klagandens mening är

oriktiga,

5. de omständigheter som åberopas till stöd för

att prövningstillstånd ska meddelas, samt

6. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i

Patent- och marknadsöverdomstolen inte lagts

fram tidigare, ska klaganden förklara anledningen

till varför omständigheten eller beviset inte åberopats i tingsrätten. Skriftliga bevis som inte lagts

fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat

förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller

hon ange det och skälen till detta. Klaganden ska

också ange om han eller hon vill att motparten ska

infinna sig personligen vid huvudförhandling i Patent- och marknadsöverdomstolen.

Skrivelsen ska vara undertecknad av klaganden eller

hans/hennes ombud.

Ytterligare upplysningar lämnas av Patent- och

marknadsdomstolen. Adress och telefonnummer

finns på första sidan av domen.

Bilaga 2

www.domstol.se

Om ni tidigare informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas med er i målet/ärendet, kan sådant delgivningssätt också

komma att användas med er i högre instanser om

någon överklagar avgörandet dit.