As international trade and travel expand, so too does the risk that a company or an individual might be involved in a dispute having an international element. The international element could be because the parties are of different nationality or that they reside in different countries or that they have entered into a contract concerning a transaction taking place abroad.

In the event of a dispute, it is not enough to determine which court has international jurisdiction to hear and determine the case; it also has to be established which law will be applicable to determine the substance of the matter.

Please select the relevant country's flag to obtain detailed national information.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

De bindande rättskällorna i Belgiens inhemska rätt är lagstiftningen, de allmänna rättsprinciperna och sedvanerätten. Lagstiftning ska antas av en offentlig myndighet. De allmänna rättsprinciperna är rättsligt bindande eftersom samhället är övertygat om deras rättsliga värde. Sedvanerätten består av oskrivet bruk och allmänt godtagen praxis.

I Belgien måste inte domstolarna följa prejudikat: rättspraxis och rättsdoktrinen är av stor betydelse men är inte bindande. Domstolsavgöranden är endast bindande för målets parter och är inte bindande för andra domare som meddelar utslag i liknande mål. Med undantag av författningsdomstolen (Cour constitutionnelle/Grondwettelijk Hof) kan ingen domstol kräva att andra domstolar ska följa dess prejudikat. Till och med en dom i kassationsdomstolen (Cour de cassation/Hof van Cassatie), som kan upphäva en dom i en lägre domstol och återförvisa målet, är inte bindande för den domstol som handlägger målet på nytt. Endast om kassationsdomstolen meddelar en dom för andra gången i samma mål blir innehållet i domen bindande för den domstol som anmodas att meddela en slutlig dom.

1.2 Multilaterala konventioner

Observera att belgiska utrikesministeriet har en databas med en översikt över bilaterala och multilaterala konventioner som har undertecknats sedan 1987:

https://diplomatie.belgium.be/fr/traites

https://diplomatie.belgium.be/fr/traites

https://diplomatie.belgium.be/fr/traites

https://diplomatie.belgium.be/fr/traites

Texten i flera gällande konventioner i Belgien offentliggörs i det belgiska officiella kungörelseorganet (Moniteur belge/Belgisch Staatsblad), som finns på webben sedan 1997:

https://justice.belgium.be

Dessutom finns texten till många konventioner, även de som ingicks före 1987, på samma webbplats under rubriken Législation consolidée/Geconsolideerde Wetgeving (som innehöll 2 800 poster den 1 augusti 2004).

Belgien är i princip en suverän stat med överordnad myndighet över dem som omfattas av dess domstolars behörighet. Mot bakgrund av samhällets ökande internationalisering är dock Belgien i allt högre grad bundet av bestämmelser som fastställs av överstatliga och internationella organisationer och institutioner. Särskilt Europeiska unionen (EU), Förenta nationerna (FN), Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) och Europarådet har präglat belgisk rätt genom antagandet av fördrag och förordningar (som inte behöver vara direkt tillämpliga) och genom införandet av direktiv och rättsliga harmoniseringsprocesser för att medlemsstaterna i dessa organisationer ska anpassa sina inhemska rättssystem till varandra.

De konventioner om de mänskliga rättigheterna som är direkt tillämpliga i Belgien är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och den europeiska sociala stadgan, som båda antogs av Europarådet. Motsvarande texter på FN-nivå är konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter respektive den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Som överstatlig organisation har Europeiska unionen (EU) ett betydande inflytande på sina medlemsstater, däribland Belgien. EU:s huvudsakliga rättsliga instrument är förordningar, som är direkt tillämpliga, och direktiv, som måste införlivas av medlemsstaterna själva.

Talrika institutioner och organisationer deltar aktivt i utvecklingen av olika rättsområden, t.ex. internationell privaträtt, internationell straffrätt och internationell handelsrätt och ekonomisk rätt. För att bara nämna några: FN, Uncitral, Haagkonferensen för internationell privaträtt, Unidroit, Europarådet, EU och EG, Internationella civilståndskommissionen, Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), Iata (internationell lufttransport), Beneluxunionen med flera.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Både de federala myndigheterna och myndigheterna i Belgiens regioner får ingå bilaterala konventioner med andra länder eller regioner i världen, beroende på om innehållet omfattas av deras egna befogenheter. De flesta av dessa konventioner ingås med grannländer eller länder med vilka Belgien har nära eller viktiga handelsförbindelser.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

Lagen av den 16 juli 2004 om kodex för internationell privaträtt (Code de doit international privé, nedan kallad kodexen) offentliggjordes i det officiella kungörelseorganet den 27 juli 2004 (https://justice.belgium.be). Den är tillgänglig via följande webblänk: ”Législation consolidée/Geconsolideerde Wetgeving”.

I detta faktablad förklaras situationen enligt kodexen. Bestämmelserna i kodexen, som rör både internationell behörighet och verkan av utländska domstolsavgöranden och officiella handlingar, är tillämpliga på talan som väcks efter att lagen trädde i kraft och domstolsavgöranden och officiella handlingar som meddelas efter ikraftträdandet. Äldre mål som inte omfattas av kodexens övergångsbestämmelser omfattas av ett brett spektrum av lagstiftning och en omfattande rättspraxis och rättsdoktrin. Följande webbplatser kan vara användbara:

– https://www.law.kuleuven.be/ipr/en

– https://www.ipr.be/fr

– https://www.dipr.be/fr

Kodexen är endast tillämplig i den mån målet inte omfattas av internationella konventioner, EU-rätten eller särskild lagstiftning.

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Belgiska domare tillämpar inte endast belgisk rätt. De måste ofta meddela avgöranden på grundval av utländsk rätt.

Enligt belgisk internationell privaträtt ska utländsk rätt tillämpas på grundval av den godtagna tolkningen i det främmande landet. Om domstolen inte kan avgöra vad den utländska lagen i sig har för innehåll, kan den begära hjälp av parterna. Om det är uppenbart omöjligt för domstolen att i rimlig tid avgöra vad den utländska lagen har för innehåll måste den tillämpa belgisk rätt (artikel 15 i kodexen).

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Sedan kodexen antogs är renvoi inte längre allmänt godtaget (artikel 16 i kodexen). Kodexen innehåller dock ett undantag för den lag som är tillämplig för juridiska personer (artikel 110 i kodexen) och en möjlig renvoi till belgisk rätt om fysiska personers rättshandlingsförmåga (se nedan).

2.3 Ändring i anknytning

Anknytningen kan variera över tid (t.ex. enligt nationalitet) eller rum (t.ex. enligt hemvist).

I kodexen för görs ett försök att reglera de vanligaste situationer då det föreligger en ändring i anknytning.

När det exempelvis gäller rättsverkningarna av äktenskap är den första anknytningen enligt kodexen makarnas hemvist vid den tidpunkt då rättsverkningarna åberopas (artikel 48 i kodexen).

När det gäller förhållandet föräldrar–barn anges det i kodexen att tillämplig lag är lagen i det land där den person vars faderskap eller moderskap är omtvistat var medborgare vid tidpunkten för barnets födelse (artikel 62 i kodexen).

Sakrätt i fast egendom omfattas av lagen i den stat där egendomen är belägen vid den tidpunkt rätten åberopas. I kodexen anges dock att förvärvet och förlusten av sådana rättigheter omfattas av lagen i den stat där egendomen är belägen vid tidpunkten för de handlingar eller sakförhållanden som förvärvet eller förlusten av rätten (artikel 87 i kodexen) bygger på.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

De vanliga lagvalsreglerna gäller inte i en rad fall som anges i kodexen.

1. Undantagsvis är den rätt som anges i kodexen inte tillämplig när det med hänsyn till alla omständigheter är uppenbart att situationen endast har en mycket svag koppling till Belgien och har en mycket stark koppling till en annan stat. I sådana fall gäller rätten i den andra staten (artikel 19 i kodexen).

2. De internationellt tvingande eller offentligrättsliga reglerna i belgisk rätt för en internationell situation är fortfarande tillämpliga, oavsett vilken rätt som anges i lagvalsreglerna (artikel 20 i kodexen).

3. Det finns ett undantag för internationell ordre public som gör det möjligt att inte tillämpa vissa aspekter av en utländsk rätt om deras verkan skulle vara oacceptabel i det belgiska rättssystemet (artikel 21 i kodexen).

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Den belgiska domstolen kan kräva att parterna fastställer innehållet i och tillämpningsområdet för den utländska rätten. Domstolen kan även tillämpa den europeiska konventionen angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt, som undertecknades i London den 7 juni 1968. Om det krävs officiella bevis ombeds parten att inge en förklaring som kallas certificat de coutume, i vilken vederbörlig utländsk myndighet lämnar officiellt bevis på de bestämmelser som är eller var tillämpliga i landet.

3 Lagvalsregler

När den belgiska domstolen är behörig enligt de nämnda bestämmelserna måste den ändå överväga vilken lag den ska tillämpa i tvisten. Den avgör denna fråga i enlighet med belgisk internationell privaträtt. Beroende på tvistefrågan finns det olika moment som kan anknyta målet till ett visst rättssystem. I kodexen, som är strukturerad utifrån ämne, anges tillämplig anknytning enligt ämnesområde. Vissa av dessa områden tas upp nedan.

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Detta område omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, känd som Rom I-förordningen. Genom kodexen utvidgas tillämpningen av den gamla Romkonventionen från 1980 till de avtalsfrågor som var uteslutna från dess tillämpningsområde. Kodexen ska snart anpassas för att ta hänsyn till den situation som har uppstått genom att den gamla Romkonventionen har ersatts av Rom I-förordningen.

Vissa frågor som är uteslutna från förordningens tillämpningsområde omfattas dock av särskilda bestämmelser, antingen

– enligt internationella konventioner (särskilt Genèvekonventionen av den 7 juni 1930 för lösande av vissa lagkonflikter på växelrättens område och Genèvekonventionen av den 19 mars 1931 för lösande av vissa lagkonflikter på checkrättens område), eller

– enligt särskilda bestämmelser i kodexen (särskilt artikel 124 om truster och artikel 111 om partnerskapsavtal).

Slutligen bör det noteras att vissa internationella konventioner fortsätter att vara tillämpliga i enlighet med artikel 25 i förordningen, nämligen

– Budapestkonventionen av den 21 juni 2001 om avtal för varutransporter på de inre vattenvägarna,

– den internationella konventionen om bärgning, London, den 28 april 1989,

– de internationella konventionerna rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om assistans och bärgning, som undertecknades i Bryssel den 23 september 1910, och det bifogade protokollet om undertecknande.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Detta område omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, känd som Rom II‑förordningen. Genom kodexen utvidgas tillämpningen till frågor som är uteslutna från dess tillämpningsområde.

Vissa frågor som inte omfattas av förordningen omfattas dock av särskilda bestämmelser. Förpliktelser som har sin grund i ärekränkning eller i kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet omfattas exempelvis av rätten i den stat där händelsen inträffade eller skadan uppkom eller hotade att uppkomma, enligt sökandens val, såvida inte den ansvariga personen fastställer att han eller hon inte på förhand kunde ha vetat att skadan skulle uppkomma i den staten (se artikel 99 i kodexen).

Det bör noteras att vissa internationella konventioner fortsätter att vara tillämpliga i enlighet med artikel 28 i förordningen, nämligen

– Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag för trafikolyckor,

– den internationella konventionen om fastställande av vissa gemensamma bestämmelser med avseende på domstols behörighet på privaträttens område i fråga om fartygs sammanstötning, den internationella konventionen om fastställande av vissa gemensamma bestämmelser med avseende på domstols behörighet på straffrättens område i fråga om fartygs sammanstötning och andra navigeringsincidenter samt den internationella konventionen om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder (arrest) i havsgående fartyg, som alla undertecknades i Bryssel den 10 maj 1952,

– den internationella konventionen om bärgning, London, den 28 maj 1989,

– konventionen om meddelande av europeiska patent, München, den 5 oktober 1973,

– den internationella konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om kvarstad å luftfartyg av den 29 maj 1933,

– de internationella konventionerna rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om assistans och bärgning, som undertecknades i Bryssel den 23 september 1910, och det bifogade protokollet om undertecknande.

3.3 Personalstatut

Om inte annat föreskrivs i kodexen är tillämplig lag i tvister som rör personalstatut lagen i den stat som personen är medborgare i. Samma regel reglerar byte av kön (artikel 35 ter i kodexen).

När det gäller fysiska personers rättshandlingsförmåga omfattar kodexen en bestämmelse om begränsad renvoi: frågan regleras av belgisk rätt om den utländska rätten kräver tillämpning av belgisk rätt (artikel 34 i kodexen).

I enlighet med den allmänna principen är tillämplig lag för fastställande av efternamn och förnamn lagen i den stat som personen är medborgare i (artikel 37.1 i kodexen), eller, om de är medborgare i flera länder, lagen i ett av de länder som de är medborgare i (artikel 37.2 i kodexen).

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Som allmän regel för fastställandet av tillämplig lag anges det i artikel 62.1 första stycket i kodexen att fastställelsen och bestridandet av en persons föräldraskap omfattas av lagen i den stat som personen är medborgare i vid tidpunkten för barnets födelse eller, om fastställelsen av föräldraskapet är resultatet av en frivillig handling, vid tidpunkten för denna handling.

När den anvisade lagen inte kräver barnets samtycke vid frivilligt fastställande av föräldraskap avgörs kraven och villkoren för ett sådant samtycke och hur det kommer till uttryck av lagen i den stat där barnet hade hemvist vid tidpunkten för samtycket (artikel 62.1 andra stycket i kodexen).

3.4.2 Adoption

Villkoren för fastställandet av en adoption regleras av adoptantens nationella rätt eller adoptanternas gemensamma nationella rätt. Om adoptanterna inte har samma nationalitet regleras villkoren av lagen i deras hemvist eller, i annat fall, av belgisk rätt (artikel 67 i kodexen).

Tillämplig lag för de olika medgivanden som krävs är lagen i den stat där adoptivbarnet har sin hemvist. Om denna lag inte kräver adoptivbarnets, eller upphovspersonernas eller det juridiska ombudets samtycke eller inte tillåter adoption regleras ett sådant samtycke av belgisk rätt (artiklarna 67 och 68 i kodexen).

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

När det gäller tillämplig lag för äktenskap görs det i kodexen en skillnad mellan

1. äktenskapslöftet: lagen i den stat där de framtida makarna har sin hemvist är tillämplig eller, i annat fall, lagen i den stat som de båda framtida makarna är medborgare i eller, i annat fall, belgisk rätt (artikel 45 i kodexen),

2. äktenskapets ingående: varje makes nationella rätt är tillämplig, med möjligt undantag för samkönade äktenskap, då en bestämmelse i en utländsk rätt som förbjuder sådant äktenskap inte beaktas om en av makarna är medborgare eller har sin hemvist i en stat vars rätt tillåter sådant äktenskap (artikel 46 i kodexen),

3. formaliteter: lagen i den stat där vigseln äger rum är tillämplig (artikel 47 i kodexen),

4. äktenskapets rättsverkningar: lagen i den stat där de framtida makarna har sin hemvist är tillämplig eller, i annat fall, lagen i den stat som de båda framtida makarna är medborgare i eller, i annat fall, belgisk rätt (artikel 48 i kodexen).

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

När det gäller partnerskap eller andra former av sammanboende som ska registreras skiljer man i belgisk rätt mellan förhållanden mellan sammanboende par som skapar ett band som motsvarar äktenskap, och förhållanden som inte skapar ett band som motsvarar äktenskap.

Tillämplig lag för det förstnämnda är lagen för äktenskap (se ovan), medan tillämplig lag för samboförhållanden som inte skapar ett band som motsvarar äktenskap är lagen i den stat där samboförhållandet registrerades för första gången.

Det finns inga särskilda bestämmelser för oregistrerade samboförhållanden.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Vad gäller äktenskapsskillnad och situationer där makar lever faktiskt åtskilda är bestämmelserna i rådets förordning (EU) av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad, känd som Rom III-förordningen, allmänt tillämpliga. Makarnas lagval måste anges senast första gången de uppträder inför den domstol som ansökan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad har ingetts till.

3.5.4 Underhållsskyldighet

I artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet hänvisas det till Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet. I regel är tillämplig lag lagen i den stat där mottagaren har sin hemvist. Det finns dock särskilda bestämmelser för förhållandet mellan barn och föräldrar, för personer yngre än 21 år i deras förhållande till andra personer än deras föräldrar, för förhållandet mellan makar och tidigare makar och för förhållandet mellan personer vars äktenskap har annullerats. Protokollet innehåller även en bestämmelse som tillåter parterna att ange tillämplig lag.

Haagkonventionen av den 24 oktober 1956 om tillämplig lag för underhåll till barn är ska dessutom tillämpas i förbindelserna mellan Belgien och en stat som är part i 1956 års Haagkonvention men som ännu inte har ratificerat ovannämnda Haagprotokoll av den 23 november 2007.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Makarna får själva välja vilken lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Alternativen är begränsade till antingen lagen i den stat där makarna hade sin första hemvist efter vigseln, eller den ena makens nationella rätt (artikel 49 i kodexen).

Om tillämplig lag inte har valts regleras förmögenhetsförhållandena av lagen i den stat där makarna hade sin första hemvist efter vigseln. Om deras hemvist inte var i samma stat är tillämplig lag lagen i den stat som båda makarna var medborgare i vid tidpunkten för vigseln. I alla övriga fall är tillämplig lag lagen i den stat där vigseln ägde rum (artikel 51 i kodexen).

3.7 Arv och testamente

Detta område omfattas av förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg.

3.8 Sakrätt

Den ort där egendomen är belägen avgör också tillämplig lag (artikel 87 i kodexen).

3.9 Insolvens

Insolvens omfattas av förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden. Grundprincipen i förordningen är att det finns ett enda allmängiltigt huvudinsolvensförfarande, möjligen följt av territoriella sekundärförfaranden.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

De viktigaste bestämmelserna i den bulgariska internationella privaträtten återfinns i lagen om internationell privaträtt (Kodeks na mezjdunarodnoto chastno pravo) (KMCP). Huvudprincipen vid fastställandet av tillämplig lag vid privaträttsliga förhållanden med ett internationellt inslag är att sådana förhållanden regleras av lagen i den stat som de har störst anknytning till.

Enligt författningen är ratificerade internationella fördrag en del av landets nationella rätt och har företräde framför bestämmelser i nationell lagstiftning.

Lagvalsregler som tillämpas i tvistemål finns även i civilprocesslagen (Grazjdanski protsesualen kodeks, GPK).

1.2 Multilaterala konventioner

Se ovan.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Se ovan.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Enligt artikel 28 i KMCP bekräftas internationell behörighet av domstolen på eget initiativ (ex officio), utan att parterna behöver begära detta. Ett beslut om att sådan behörighet finns eller saknas kan överklagas till andra och tredje instans. Domstolen är tvungen att känna till och tillämpa lagvalsregler.

Om fastställande av tillämplig lag beror på klassificeringen av de viktigaste inslagen i rättsförhållandet klassificeras dessa inslag eller förhållanden enligt bulgarisk lag. Vid bedömningen av klassificeringen måste domstolen ta hänsyn till det internationella inslaget i det berörda förhållandet.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Inom bulgarisk internationell privaträtt är man bekant med och tillämpar doktrinen om renvoi. Återförvisning till bulgarisk lag och vidareförvisning till ett tredje lands lag kan inte göras i frågor som rör

1. juridiska personers oregistrerade enheters rättsliga ställning,

2. de formella kraven för juridiska transaktioner,

3. val av tillämplig lag,

4. underhåll,

5. avtalsförhållanden,

6. utomobligatoriska förhållanden.

Enligt artikel 40.3 i KMPC ska bulgarisk materiell rätt eller ett tredje lands materiella rätt tillämpas om renvoi tillåts.

2.3 Ändring i anknytning

Om grunderna för internationell behörighet existerade när målet anhängiggjordes ska denna behörighet enligt artikel 27 i KMCP behållas även om dessa grunder försvinner under ärendets gång. Om internationell behörighet inte existerade när målet anhängiggjordes ska sådan behörighet tilldelas om grunder för denna uppkommer under ärendets gång.

Ändrade omständigheter som ligger till grund för fastställandet av tillämplig lag har inte retroaktiv verkan (artikel 42 i KMCP).

Om platsen för en egendom ändras efter det att en sakrätt fastställts eller upphört att gälla ändras tillämplig lag i överensstämmelse med detta. Om egendomen flyttas till en annan plats får, enligt artikel 66 i KMCP, de rättigheter som förvärvats enligt lagen i den stat där egendomen tidigare var belägen inte utövas så att det påverkar lagen i den stat dit egendomen har flyttats.

Enligt artikel 93.4 i KMCP får parterna i ett avtal när som helst låta hela eller delar av detta avtal omfattas av en annan lag än den lag som tidigare reglerade avtalet.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Det enda fallet där en bestämmelse i en utländsk lag inte är tillämplig är om konsekvenserna av tillämpningen är uppenbart oförenliga med grunderna för rättsordningen i Bulgarien.

Tillämpningen av lagvalsreglerna i lagen om internationell privaträtt påverkar inte tillämpningen av de obligatoriska regler i bulgarisk lag som, mot bakgrund av deras föremål och syfte, måste tillämpas trots överföringen till utländsk lag.

Domstolen kan ta hänsyn till de obligatoriska reglerna i en annan stat som förhållandet har stark anknytning till om dessa regler, enligt lagen i den stat som fastställde dem, måste tillämpas oavsett vilken lag som har fastställts som tillämplig lag med stöd av en lagvalsregel i den lagen. För att avgöra huruvida hänsyn ska tas till särskilda obligatoriska regler måste domstolen ta hänsyn till dessa reglers natur och deras föremål samt till följderna av att tillämpa eller inte tillämpa dem.

Bulgariska domstolar har behörighet att pröva käromål som riktas mot flera svarande om grunderna för behörighet existerar för vart och ett av dessa. Om bulgariska domstolar har behörighet att pröva ett av kärandens käromål, har den behörighet att pröva resten av käromålen.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Domstolen eller en annan myndighet som tillämpar lagen fastställer innehållet i den utländska lagen på eget initiativ. Domstolen får använda sig av de metoder som föreskrivs i internationella fördrag, får begära information från justitieministeriet eller från ett annat organ och begära yttranden från sakkunniga och specialiserade institutioner.

Trots ovanstående har parterna rätt att inge handlingar som fastställer innehållet i den utländska lag som de grundar sina yrkanden eller invändningar på, eller på annat sätt bistå domstolen eller en annan myndighet att tillämpa lagen. Domstolen eller en annan myndighet som tillämpar lagen kan förordna att parterna ska hjälpa till att fastställa innehållet i den utländska lagen.

Den utländska lagen tolkas och tillämpas så som den tolkas och tillämpas i den stat där den antogs.

Bevisbördan fastställs av den materiella lag som reglerar följderna av de fakta som måste styrkas.

Om de bulgariska domstolarnas behörighet kan fastställas genom en överenskommelse mellan parterna i tvisten kan behörigheten fastställas även utan en sådan överenskommelse om svaranden ger sitt implicita eller tysta medgivande genom åtgärder i sakfrågan.

De bulgariska verkställighetsmyndigheterna har exklusiv behörighet att använda sig av tvångsverkställighet om den skyldighet som omfattas av en sådan handling måste fullgöras av en person med hemvist i Bulgarien eller om föremålet för en sådan åtgärd är belägen i Bulgarien.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Detta område regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), och Bulgarien är också part i 1980 års Romkonvention, konvention 80/934/EEG om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980.

Om ovannämnda förordning inte är tillämplig ska bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt tillämpas.

Bulgariska domstolar har behörighet i mål som rör avtalsförhållanden om svaranden har sin hemvist, sitt säte eller sin huvudsakliga verksamhetsplats i Bulgarien, om käranden eller sökanden är bulgarisk medborgare eller en juridisk person som är registrerad i Bulgarien, och förpliktelsen ska fullgöras i Bulgarien eller om svaranden har sin huvudsakliga verksamhetsplats i Bulgarien.

Avtal regleras av den lag som parterna valt.

Om inte annat avtalats antas parterna ha godtagit den tillämpning som de kände eller borde ha känt till, och som är vedertagen inom internationell handel, och regelbundet följs av avtalsparter i den typ av avtal som används på det berörda handelsområdet.

Parterna kan välja vilken lag som ska tillämpas på hela eller delar av avtalet.

Om föremålet för avtalet är en sakrätt i fast egendom anses avtalet ha starkast anknytning till den stat där den fasta egendomen är belägen.

Ingåendet och den materiella giltigheten av ett avtal eller en avtalsbestämmelse regleras av den stats lag som är tillämplig på avtalets giltighet. Ett avtal är giltigt om det uppfyller de formella villkoren i den lag som är tillämplig på avtalet enligt lagen om internationell privaträtt eller lagen i den stat där avtalet ingås. Den lag som reglerar avtalet är dessutom tillämplig i samband med styrkandet av avtalet, i den mån denna lag innehåller regler som ger upphov till presumtioner i fråga om tillämplig lag eller andra bestämmelser beträffande bevisbördan.

Bulgariska domstolar har behörighet i en talan som väckts av en konsument om svaranden har sin hemvist, sitt säte eller sin huvudsakliga verksamhetsplats i Bulgarien, om käranden eller sökanden är bulgarisk medborgare eller en juridisk person som är registrerad i Bulgarien, och om de har hemvist i Bulgarien.

Bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt är inte tillämpliga på förpliktelser till följd av en växel, ett skuldebrev och en check.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Detta område regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

Om ovannämnda förordning inte är tillämplig ska bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt tillämpas.

Förpliktelser till följd av en skadegrundande händelse regleras av lagen i den stat där den direkta skadan inträffar eller sannolikt kommer att inträffa (lex loci delicti commissi). Om både den som vållar skadan och den person som lider skada har sin hemvist eller sin verksamhetsplats i samma stat vid tidpunkten för skadan ska lagen i den staten tillämpas.

Om omständigheterna tyder på att hela eller delar av den skadeståndsgrundande händelsen har starkare anknytning till en annan stat ska dock den statens lag tillämpas. Förekomsten av en uppenbart starkare anknytning kan baseras på ett tidigare förhållande mellan parterna, som t.ex. ett avtal som har stark anknytning till den aktuella skadeståndsgrundande händelsen.

Bulgariska domstolar har behörighet att pröva en skadeståndstalan som rör en skada som uppkommit till följd av en skadeståndsgrundande händelse om svaranden har sin hemvist eller säte i Bulgarien, om käranden uppfyller samma villkor, och om den skadevållande handlingen företogs i Bulgarien eller skadan inträffade i Bulgarien.

Om en skada orsakas av, eller det finns risk för att en skada orsakas av, en defekt produkt regleras ersättningsskyldigheten av lagen i den stat där den person som led skadan har sin hemvist.

Förpliktelser som uppkommit på grund av illojal konkurrens och konkurrensbegränsningar regleras av lagen i den stat i vars territorium konkurrenters intressen, eller konsumenters kollektiva intressen direkt eller i väsentlig grad påverkas, eller sannolikt kommer att påverkas.

Förpliktelser som uppkommit på grund av en kränkning av en persons rättigheter genom medier för masskommunikation och kränkning av rättigheter som rör skydd av personuppgifter regleras, beroende på vad den person som lidit skadan föredrar, av lagen i den stat där personen har sin hemvist, eller lagen i den stat där skadan inträffade, eller lagen i den stat där svaranden har sin verksamhetsplats.

Förpliktelser som uppkommit på grund av miljöbrott regleras av lagen i den stat där skadan uppkommit.

Förpliktelser som härrör från ett intrång i upphovsrätten eller närstående rättigheter, och industriella äganderättigheter regleras av lagen i den stat där skydd för rättigheten söks (lex loci protectionis).

Förpliktelser som härrör från otillbörlig vinst regleras av lagen i den stat där den otillbörliga vinsten uppstår, förutom om den otillbörliga vinsten uppstår i samband med ett annat avtalsförhållande mellan parterna (t.ex. ett avtal som har stark anknytning till den otillbörliga vinsten).

Förpliktelser som härrör från tjänster utan uppdrag regleras av lagen i den stat där den berörda parten hade sin hemvist eller verksamhetsplats när tjänsten åtogs. Om tjänsten utan uppdrag sammanhänger med skyddandet av en fysisk person eller en särskild egendom är tillämplig lag lagen i den stat där personen befann sig eller egendomen var belägen vid tidpunkten för tjänsten utan uppdrag. Om de allmänna omständigheterna tyder på att tjänsten utan uppdrag har starkare anknytning till en annan stat, ska den statens lag tillämpas.

Efter det att en förpliktelse till följd av ett utomobligatoriskt avtalsförhållande har uppkommit kan parterna låta förpliktelsen omfattas av den lag som de väljer.

Den lag som är tillämplig på förpliktelser som härrör från ett utomobligatoriskt förhållande reglerar villkoren och omfattningen av ansvarsskyldigheten och vilka personer som är ansvarsskyldiga, grunderna för undantag från ansvarsskyldighet och eventuell begränsning och fördelning av ansvarsskyldighet, de verkställighetsåtgärder som har vidtagits, den skada som lidits, de personer som har rätt till ersättning för den skada som de personligen har lidit, ansvarsskyldighet för skada som åsamkats av en annan person, hur en förpliktelse kan fås att upphöra att gälla och hur förpliktelserna ska styrkas.

Tillämplig lag reglerar inte den ansvarsskyldighet som tillkommer staten och offentligrättsliga organ, inklusive deras myndigheter och företrädare, för handlingar som dessa företagit under sin myndighetsutövning.

Oavsett vilken lag som är tillämplig måste man vid fastställande av skadeståndskravet ta hänsyn till de skydds- och uppföranderegler som gällde på den plats och vid den tidpunkt den skadevållande handlingen företogs.

Rätten för personer som lidit skada att vidta direkta åtgärder mot den skadevållande personens försäkringsgivare regleras av den lag som är tillämplig på den förpliktelse som följer av det relevanta utomobligatoriska förhållandet.

3.3 Personalstatut

En persons kapacitet att ha rättigheter och skyldigheter och att ingå rättsförhållanden regleras av nationell lag (lex patriae) (lagen i den stat personen är medborgare i). Om den lag som är tillämplig på ett visst rättsförhållande uppställer särskilda villkor för den rättskapaciteten gäller den lagen. Om ett avtal ingås mellan personer som uppehåller sig i samma stat kan den person som kan åberopa rättigheter och skyldigheter enligt lagen i den staten enligt artikel 50.2 i KMCP inte åberopa att de saknar rättskapacitet enligt lagen i en annan stat, förutom om motparten kände till bristen på rättskapacitet eller genom försummelse inte kände till bristen på rättskapacitet när avtalet ingicks. Bestämmelsen i punkt 2 gäller inte transaktioner i familje- och arvsförhållanden, eller transaktioner som rör sakrätter i fast egendom som är belägen i en annan stat än den stat där transaktionen företogs.

En persons kapacitet att bedriva näringsverksamhet utan registrering som juridisk person fastställs av lagen i den stat där personen är registrerad som näringsidkare. Om registrering inte krävs ska lagen i den stat där personen har sin huvudsakliga verksamhetsplats tillämpas.

Enligt artikel 53 i KMCP regleras en persons namn och ändring av detta namn av den personens nationella lag. De rättsverkningar som ändrat medborgarskap får för namnet fastställs av lagen i den stat vars medborgarskap personen har förvärvat. Om en sådan person är statslös fastställs de rättsverkningar som en ändring av deras hemvist har på deras namn av lagen i personens nya hemviststat.

Namnet och ändringen av namnet regleras av bulgarisk lag om detta begärs av en person med hemvist i Bulgarien.

Bulgariska domstolar har dessutom behörighet i frågor som rör ändring eller skydd av namn om personen är bulgarisk medborgare eller har hemvist i Bulgarien. Behörigheten gäller i frågor som bulgariska medborgares begränsning eller förlust av kapacitet att ingå rättsförhållanden och i frågor som rör återkallelse av bulgariska medborgares begränsning eller förlust av kapacitet att ingå rättsförhållanden, för att fastställa och avsluta förmyndarskap eller godmanskap, för att förklara någon saknad eller död, om den person som är ställd under förmyndare eller god man är bulgarisk medborgare eller har hemvist i Bulgarien.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Bulgariska domstolar och andra myndigheter har behörighet i förfaranden för att fastställa och bestrida ett förhållande mellan föräldrar och barn om svaranden har sin hemvist i Bulgarien, om käranden eller sökanden är bulgarisk medborgare och om det barnet eller den förälder som är part i målet är bulgarisk medborgare eller har sin hemvist i Bulgarien. Denna behörighet gäller även i frågor som rör det personliga och sakliga förhållandet mellan föräldrar och barn och adoption, annullering eller återkallelse av adoption, om adoptanten, det adopterade barnet eller en av föräldrarna till det adopterade barnet är bulgarisk medborgare eller har sin hemvist i Bulgarien.

Fastställandet av ett förhållande mellan föräldrar och barn regleras av lagen i den stat som barnet blev medborgare i då det föddes. Samma lag är tillämplig på personliga förhållanden mellan föräldrarna vid tidpunkten för födseln. Vidareförvisning (renvoi) till lagen i ett tredjeland godtas om den lagen tillåter fastställandet av förhållandet mellan föräldrar och barn.

3.4.2 Adoption

Villkoren för adoption regleras av lagen i den staten som adoptanten (eller adoptanterna) och adoptivbarnet är medborgare i när ansökan om adoption inges. Om dessa personer är medborgare i olika länder ska den nationella lagen i respektive land tillämpas. Om adoptivbarnet är bulgarisk medborgare måste justitieministeriets godkännande begäras. Villkoren och förfarandet för att godkänna en utländsk medborgares adoption av en person som är bulgarisk medborgare fastställs genom en förordning som utfärdas av justitieministeriet. Om adoptivbarnet är bulgarisk medborgare måste även den adoptant (oavsett om denne är bulgarisk medborgare eller medborgare i ett annat land) som har sin hemvist i en annan stat också uppfylla villkoren för adoption enligt lagen i den staten. Rättsverkningarna av adoptionen regleras av adoptantens och adoptivbarnets gemensamma nationella lag. Om en adoptant och ett adoptivbarn är medborgare i olika länder ska lagen i det land där de har sin gemensamma hemvist tillämpas.

Bulgariska domstolar har behörighet i frågor som rör underhåll i mål där svaranden har sin hemvist i Bulgarien, om käranden eller sökanden är bulgarisk medborgare, och om den underhållsberättigade har hemvist i Bulgarien.

Underhållsskyldighet regleras av lagen i den stat där den underhållsberättigade har sin hemvist, förutom om den underhållsberättigades nationella lag är mer gynnsam för honom eller henne. I så fall ska den nationella lagen i den underhållsberättigades land tillämpas. Om tillämplig lag inte tillåter att underhåll beviljas ska bulgarisk lag tillämpas.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

I Bulgarien förrättas vigsel av en borgerlig vigselförrättare om en av de framtida makarna är bulgarisk medborgare eller har sin hemvist i Bulgarien. Vigsel mellan utländska medborgare kan förrättas i Bulgarien av en konsulär tjänsteman eller en diplomatisk företrädare för den stat som de utländska medborgarna kommer ifrån om detta tillåts enligt den statens lag. Äktenskap mellan bulgariska medborgare i utlandet kan ingås inför en behörig myndighet i den främmande staten om detta tillåts enligt den statens lag. Vigsel mellan bulgariska medborgare i utlandet kan förrättas av en bulgarisk konsulär tjänsteman eller diplomatisk företrädare om detta tillåts enligt den mottagande statens lag. Vigsel mellan en bulgarisk medborgare och en utländsk medborgare kan förrättas i utlandet av en bulgarisk konsulär tjänsteman eller diplomatisk företrädare om detta tillåts enligt den mottagande statens lag och den utländska medborgarens nationella lag. Äktenskapsmål prövas i bulgariska domstolar om en av makarna är bulgarisk medborgare eller har sin hemvist i Bulgarien. De formella villkoren för att ingå äktenskap regleras av lagen i den stat där vigseln förrättas.

De materiella villkoren för att ingå äktenskap regleras för var och en av de framtida makarna av lagen i den stat där personen var medborgare i då vigseln förrättades.

För en bulgarisk medborgare som ingår äktenskap i utlandet kan det godkännande som avses i artikel 6.2 i familjelagen (Semeen kodeks) beviljas av den bulgariska diplomatiska företrädaren eller konsulära tjänstemannen.

Om en av de framtida makarna är bulgarisk medborgare eller har sin hemvist i Bulgarien förrättas vigseln av en bulgarisk vigselförrättare. Om det i tillämplig utländska lag anges äktenskapshinder som enligt bulgarisk lag är oförenliga med friheten att ingå äktenskap bortser man från sådana äktenskapshinder.

En utländsk medborgare eller en statslös person måste till den bulgariska folkbokföringsmyndigheten intyga att deras nationella lag erkänner ett äktenskap som förrättats av en utländsk behörig myndighet som giltigt och att det inte finns något äktenskapshinder enligt det landets lag.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Det finns inte några särskilda lagvalsregler.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Detta område regleras av rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad.

Om ovannämnda förordning inte är tillämplig ska bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt tillämpas.

Äktenskapsskillnad mellan makar som är medborgare i samma land regleras av lagen i den stat som makarna är medborgare i när ansökan om äktenskapsskillnad inges.

Äktenskapsskillnad mellan makar som är medborgare i olika länder regleras av lagen i den stat där makarna har sin gemensamma hemvist när ansökan om äktenskapsskillnad inges. Om makarna saknar gemensam hemvist ska bulgarisk lag tillämpas.

Om den tillämpliga utländska lagen inte tillåter äktenskapsskillnad och en av makarna är bulgarisk medborgare eller har sin hemvist i Bulgarien när ansökan om äktenskapsskillnad inges ska bulgarisk lag tillämpas.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Detta område regleras av rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet.

Om ovannämnda förordning inte är tillämplig ska bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt tillämpas.

Underhållsskyldighet regleras av lagen i den stat där den underhållsberättigade har sin hemvist, förutom om den underhållsberättigades nationella lag är mer gynnsam för honom eller henne. I så fall ska den nationella lagen i den underhållsberättigades land tillämpas. Om den underhållsberättigade och den underhållsskyldige är medborgare i samma stat och den underhållsskyldige har sin hemvist i den staten ska de två personernas gemensamma nationella lag tillämpas. Om tillämplig lag inte tillåter att underhåll beviljas i ovannämnda situationer ska bulgarisk lag tillämpas.

Om underhållsskyldigheter mellan tidigare makar uppstår på grund av annullering av ett äktenskap eller på grund av äktenskapsskillnad är tillämplig lag den lag som tillämpades på äktenskapsskillnaden eller annulleringen av äktenskapet.

Den lag som är tillämplig på underhåll avgör

1. huruvida underhåll kan krävas, och i så fall hur mycket och av vem,

2. vem som kan kräva underhåll och inom vilka tidsfrister,

3. huruvida och under vilka villkor underhållet får ändras,

4. grunderna för att låta rätten till underhåll upphöra,

5. skyldigheten för den underhållsskyldige att ersätta den myndighet som betalade ut underhållet i den underhållsskyldiges ställe.

Vid fastställandet av underhållsbeloppet ska hänsyn tas till den underhållsskyldiges ekonomiska situation och den underhållsberättigades faktiska behov, även om annat föreskrivs i tillämplig utländsk lag.

Annullering av äktenskap regleras av den lag som var tillämplig på de materiella villkoren för att ingå äktenskapet.

För annullering av äktenskap och äktenskapsskillnad, se relevant ämne.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Den domstol som är behörig i frågor som rör annullering av äktenskap och äktenskapsskillnad är behörig i frågor som rör makars personliga förhållanden och förmögenhetsförhållanden.

Makars personliga förhållanden regleras av deras gemensamma nationella lag. De personliga förhållandena mellan makar som är medborgare i olika länder regleras av lagen i den stat där de har sin gemensamma hemvist, eller om de saknar gemensam hemvist lagen i den stat som båda makarna har störst anknytning till. Makars förmögenhetsförhållanden regleras av samma lag som den lag som reglerar deras personliga förhållanden.

3.7 Arv och testamente

Detta område regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg.

Om ovannämnda förordning inte är tillämplig ska bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt tillämpas.

Bulgariska domstolar och andra myndigheter är behöriga i frågor som rör arv om den avlidne vid frånfället hade sin hemvist i Bulgarien eller var bulgarisk medborgare, och om en del av kvarlåtenskapen finns i Bulgarien.

Arv av lös egendom regleras av lagen i den stat där den avlidne hade sin hemvist vid frånfället. Arv av fast egendom regleras av lagen i den stat där egendomen är belägen. Arvlåtaren väljer vilken lag som ska reglera arvet av hela deras kvarlåtenskap. I regel är detta lagen i den stat som de var medborgare i vid tidpunkten för valet. Valet av tillämplig lag får inte påverka den laglott som tillkommer de arvingar som fastställs enligt ovannämnda tillämpliga lag.

En persons rätt att överlåta kvarlåtenskapen genom testamente (upprättande och återkallelse) regleras av den lag som ska tillämpas på arvöverlåtelsen. Ett testamente är formellt giltigt om det är förenligt med lagen i den stat där det upprättades, eller som testatorn var medborgare i när testamentet upprättades eller vid sitt frånfälle, eller där testatorn hade sin hemvist, eller där den fasta egendom som omfattas av testamentet är belägen.

Den lag som är tillämplig på arv reglerar tid och plats för inledandet av arvsförfarandet, antalet arvingar och deras prioriteringsordning, arvingarnas arvslott, rätten att ärva, övertagandet av den avlidnes skulder och fördelningen av dessa bland arvingarna, accept eller avstående av arv, tidsfristen för accept av arv, den del av kvarlåtenskapen som kan fördelas och de materiella villkoren för att testamentet ska vara giltigt. Om det saknas arvingar enligt tillämplig lag återgår den kvarlåtenskap som finns i Bulgarien till bulgariska staten eller till kommunen.

3.8 Sakrätt

Detta område regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).

Om ovannämnda förordning inte är tillämplig ska bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt tillämpas.

Frågor som rör egendom som är belägen i Bulgarien, frågor som rör verkställighet av säkerhet som ställts i sådan egendom och frågor som rör överlåtelse eller fastställande av sakrätter i sådan egendom ska uteslutande prövas i bulgariska domstolar och av andra myndigheter i Bulgarien.

Besittningsrätt, äganderätt och andra sakrätter i lös eller fast egendom regleras av lagen i den stat där egendomen är belägen (lex loci rei sitae). Huruvida egendom är lös eller fast och typen av sakrätt fastställs i samma lag.

Förvärvande och avyttring av sakrätter och besittningsrätter regleras av lagen i den stat där egendomen var belägen när handlingen företogs eller när den omständighet som motiverade förvärvet inträffade.

Förvärv, överlåtande och avyttring av sakrätter i transportmedel regleras av fartygets flaggstat, lagen i den stat där luftfartyget är registrerat eller lagen i den stat där operatören av järnvägsparken och fordonsparken har sin verksamhetsplats.

3.9 Insolvens

Detta område regleras av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden, och från och med den 26 juni 2017 av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden.

Se faktabladet om insolvens.

Följande webbplatser kan vara till hjälp:

https://www.justice.government.bg

http://www.vss.justice.bg

http://www.vks.bg/

http://www.vss.justice.bg/page/view/1397

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Den viktigaste nationella rättsakten i lagvalsreglerna är lag nr 91/2012 om internationell privaträtt.

1.2 Multilaterala konventioner

1.2.1 Ett urval viktiga multilaterala internationella konventioner om tillämplig rätt:

1.2.1.1 Direkt tillämpliga

Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran, Warszawa 1929

Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR), 1956

Guadalajarakonventionen för fastställande av vissa gemensamma bestämmelser rörande internationell luftbefordran som utföres av annan än den avtalsslutande transportören, 1961

Wienkonventionen om ansvarighet för atomskada, 1963

Haagkonventionen om tillämplig lag rörande trafikolyckor, 1971

Konventionen om fraktavtalet vid internationell passagerar- och bagagebefordran på väg (CVR), 1973

Konventionen om preskriptionstid vid internationella köp av varor, 1974

FN-konventionen om sjötransport av gods, 1978

FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor, Wien 1980

Fördraget om internationell järnvägstrafik, 1980

Konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter, Montreal 1999

1.2.2.2 Lagkonflikt

Konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, Haag 1996

Haagkonventionen om internationellt skydd av vuxna, 2000

Haagprotokollet om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet, 2007 (EU i dess helhet är part i protokollet)

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

1.3.1 Ett urval viktiga bilaterala internationella avtal om tillämplig rätt:

Avtalet mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Folkrepubliken Albanien om rättslig hjälp i civil-, familje- och straffrättsliga frågor, 1959

Avtalet mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Socialistiska federala republiken Jugoslavien om rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga frågor, 1964 (tillämpligt för alla de stater som tidigare hörde till Jugoslavien)

Avtalet mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Folkrepubliken Bulgarien om rättslig hjälp och om rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga frågor, 1976

Avtalet mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Folkrepubliken Mongoliet om rättslig hjälp och om rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga frågor, 1976

Avtalet mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Republiken Kuba om ömsesidig rättslig hjälp i civil-, familje- och straffrättsliga frågor, 1980

Avtalet mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Sovjetunionen om rättslig hjälp och om rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga frågor, 1982 (tillämpligt för Ryska federationen och flera andra stater som tidigare hörde till Sovjetunionen)

Avtalet mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Socialistiska republiken Vietnam om rättslig hjälp i civil- och straffrättsliga frågor, 1982

Avtalet mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Folkrepubliken Polen om rättslig hjälp och om rättsförhållanden i civil-, familje-, arbets- och straffrättsliga frågor, 1987

Avtalet mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Folkrepubliken Ungern om rättslig hjälp och om rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga frågor, 1989

Avtalet mellan Republiken Tjeckien och Rumänien om rättslig hjälp i civilrättsliga frågor, 1994

Avtalet mellan Republiken Tjeckien och Ukraina om rättslig hjälp i civilrättsliga frågor, 2001

Avtalet mellan Republiken Tjeckien och Republiken Uzbekistan om rättslig hjälp och om rättsförhållanden i civil- och straffrättsliga frågor, 2002

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Denna fråga regleras i § 23 i lagen om internationell privaträtt.

Domstolen tillämpar den utländska lagen på eget initiativ. Lagen gäller på samma sätt som i det land där den är i kraft. Bestämmelserna i den tillämpliga lagen är de bestämmelser som skulle tillämpas för ett beslut i ärendet i det land där lagen är i kraft, oavsett bestämmelsernas rangordning i systemet eller offentligrättsliga status, förutsatt att de inte strider mot bestämmelserna i den tjeckiska lag som måste tillämpas.

Domstolen fastställer på eget initiativ vilken del av den utländska lagen som ska tillämpas. Domstolen eller den offentliga myndighet som beslutar i ärenden som omfattas av lagen i fråga vidtar alla de åtgärder som krävs för att fastställa denna lag.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Denna fråga regleras generellt sett i § 21 i lagen om internationell privaträtt.

Renvoi godtas, förutom vid avtals- och arbetsrättsliga förhållanden. Om parterna har valt tillämplig lag får lagvalsreglerna endast beaktas om parterna kommer överens om detta.

2.3 Ändring i anknytning

Vanligtvis bedöms ett visst kriterium endast när ett juridiskt relevant faktum är under bedömning. Vid vissa tillfällen kan en fråga självklart avgöras genom särskilda lagvalsregler – se till exempel bestämmelserna om sakrätt i punkt 3.8.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Denna fråga regleras generellt sett i § 24 i lagen om internationell privaträtt (känd som ”undantagsklausulen”).

Den lag som bör tillämpas, enligt lagen om internationell privaträtt, får inte enbart tillämpas i undantagsfall om det skulle förefalla oproportionerligt och strida mot en förnuftig och rättvis uppgörelse mellan parterna, efter att vederbörlig hänsyn tagits till samtliga omständigheter i ärendet och i synnerhet till parternas motiverade förväntan när det gäller tillämpningen av en annan lag. På dessa villkor, och om andra personers rättigheter inte påverkas, ska den tillämpliga lagen vara den som valts genom en sådan uppgörelse.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Denna fråga regleras i § 23 i lagen om internationell privaträtt.

Domstolen fastställer på eget initiativ vilken del av den utländska lagen som ska tillämpas. Domstolen eller den offentliga myndighet som beslutar i ärenden som omfattas av lagen i fråga vidtar alla de åtgärder som krävs för att fastställa denna lag.

Om domstolen eller den offentliga myndighet som beslutar i ärenden som omfattas av lagen i fråga inte känner till den utländska lagens innebörd, kan den begära ett yttrande från justitieministeriet för att fastställa denna.

Om den utländska lagen inte kan fastställas inom rimlig tid, eller om lagen omöjligen kan fastställas, ska tjeckisk lag tillämpas.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Avtalsförpliktelser regleras i §§ 87 och 89 i lagen om internationell privaträtt. Detta inbegriper endast sådana avtalsförpliktelser eller aspekter av dessa som inte omfattas av EU‑lagstiftningen eller internationella avtal, såvida det inte i denna lagstiftning eller i dessa avtal föreskrivs att de ska omfattas av lagen. Det är därmed en sekundär bestämmelse.

Avtal regleras genom lagen i det land som avtalet har störst anknytning till, om inte parterna har valt tillämplig lag. Lagvalet måste göras uttryckligen eller framgå tydligt av avtalsbestämmelserna eller omständigheterna i ärendet.

Försäkringsavtal regleras genom lagen i det land är försäkringstagaren har sin hemvist. Parterna får välja tillämplig lag för ett försäkringsavtal.

I fråga om försäkringsavtal som omfattas av Rom I-förordningen utnyttjar lagen den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 7.3 i denna förordning att låta parterna få välja tillämplig lag i den mån som förordningen tillåter detta.

Rättsförhållanden som uppstår till följd av ensidiga juridiska avtal regleras, i enlighet med § 90 i lagen, genom lagen i det land där den part som upprättar det ensidiga juridiska avtalet har sin hemvist eller sitt säte när det juridiska avtalet upprättades, om inte någon annan tillämplig lag har valts.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

I § 101 i lagen om internationell privaträtt fastställs en lagvalsregel, framför allt med avseende på Rom II-förordningens tillämpningsområde, endast för utomobligatoriska förpliktelser som uppstår till följd av en överträdelse av privata och personliga rättigheter, däribland ärekränkning. Dessa skyldigheter regleras genom lagen i det land där överträdelsen sker. Den skadelidande får dock välja att tillämplig lag ska vara lagen i det land a) där den skadelidande har sin hemvist eller sitt säte, b) där den person som begått överträdelsen har sin hemvist eller sitt säte eller c) där överträdelsen gav effekt, förutsatt att den person som begått överträdelsen skulle ha kunnat förutse detta.

Det utomobligatoriska ansvaret ser också likadant ut i flera av de ovannämnda avtalen om internationella transporter (se punkt 1.2.1).

3.3 Personalstatut

Denna fråga regleras i § 29 i lagen om internationell privaträtt.

Om inte annat föreskrivs i lagen ska frågor som rör juridisk person och rättskapacitet regleras genom lagen i det land där personen har sin hemvist. Om inte annat föreskrivs i lagen är det tillräckligt att den fysiska person som utför en rättshandling har kapacitet för handlingen enligt den lag som är tillämplig i det land där den fysiska personen utför handlingen.

Regeln om fysiska personers namn regleras genom lagen i personens medborgarskapsland. Personen får dock välja att lagen i hemvistlandet ska tillämpas. Om personen är medborgare i flera länder ska förfarandet i § 28 i lagen om internationell privaträtt tillämpas.

Fysiska personers personalstatut regleras även i flera av de bilaterala avtal om rättshjälp som Tjeckien är bundet av. Lagvalsreglerna i dessa avtal grundas i regel på medborgarskapskriteriet, och har företräde framför reglerna i lagen om internationell privaträtt.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Fastställande och bestridande av förhållanden mellan föräldrar och barn regleras genom § 54 i lagen om internationell privaträtt. Det omfattas av lagen i det land där barnet är medborgare vid födseln. Om barnet har mer än ett medborgarskap vid födseln ska tjeckisk lag gälla. Lagen i det land där barnets moder var medborgare när barnet föddes ska tillämpas om detta är förenligt med barnets bästa. Fastställande och bestridande av ett förhållande mellan en förälder och ett barn ska omfattas av tjeckisk lag, om barnet har sin hemvist i Tjeckien och om detta är förenligt med barnets bästa. Förhållanden mellan en förälder och ett barn får fastställas enligt lagen i det land där förklaringen om förhållandet mellan föräldrar och barn görs. Om ett förhållande mellan föräldrar och barn bestrids i ett annat land i ett rättsligt eller utomrättsligt förfarande enligt lagen i detta land och om förhållandet mellan föräldrar och barn fastställs med avseende på en annan person, kommer detta att vara tillräckligt för att fastställa förhållandet mellan förälder och barn med avseende på denna person.

Tillämplig lag för förhållanden mellan föräldrar och barn i underhållsärenden fastställs i enlighet med artikel 15 i förordningen om skyldigheter i samband med Haagprotokollet om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet (2007). I andra ärenden som avser föräldrars rättigheter och skyldigheter samt åtgärder för att skydda ett barns person eller egendom fastställs tillämplig lag i enlighet med Haagkonventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996)

3.4.2 Adoption

Denna fråga regleras i §§ 61 och 62 i lagen om internationell privaträtt.

I adoptionsärenden är det nödvändigt att uppfylla kraven enligt lagen i det land där det adopterade barnet är medborgare och det land där adoptivföräldern är medborgare. Om adoptivföräldrarna är av olika nationalitet måste kraven i det rättssystem som fastställs utifrån båda föräldrarnas nationaliteter uppfyllas, liksom lagen i det land där det adopterade barnet är medborgare. Om det enligt dessa regler skulle vara nödvändigt att tillämpa lagen i ett annat land som inte tillåter adoption eller som endast tillåter detta under mycket begränsade omständigheter, ska tjeckisk lag tillämpas så länge som adoptivföräldern eller åtminstone en av adoptivföräldrarna eller det adopterade barnet har sin hemvist i Tjeckien.

Adoptionens verkningar regleras genom lagen i det land där alla parter är medborgare vid adoptionen eller, i annat fall, genom lagen i det land där alla parter har sin hemvist vid adoptionen eller, i annat fall, genom lagen i det land där det adopterade barnet är medborgare.

När det gäller förhållanden mellan en adoptivförälder och ett adoptivbarn, eller adoptivföräldrar i frågor som rör föräldrars rättigheter och skyldigheter, vård av barn och underhåll, ska tillämplig lag vara den som fastställs genom de internationella avtal som anges i punkt 3.4.1 i fråga om förhållanden mellan föräldrar och barn.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Denna fråga regleras i §§ 48 och 49 i lagen om internationell privaträtt.

Kapaciteten att ingå äktenskap, inklusive villkor för att ett äktenskap ska vara giltigt, regleras genom lagen i det land där personen är medborgare.

Den form som äktenskapet ingås i regleras genom tillämplig lag på den ort där äktenskapet ingås.

Ett äktenskap som ingås på en tjeckisk ambassad i ett annat land omfattas av tjeckisk lag. En tjeckisk medborgare kan inte ingå äktenskap på en utländsk stats diplomatiska beskickning i Tjeckien.

Makars förmögenhetsförhållanden regleras genom lagen i det land där de båda är medborgare. Om de är medborgare i olika länder ska förhållandet regleras genom lagen i det land där båda makar har sin hemvist eller, i annat fall, genom tjeckisk lag.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

§ 67 i lagen om internationell privaträtt reglerar tillämplig lag för partnerskap och liknande förhållanden samt verkningarna av dessa, kapaciteten för att ingå sådana förhållanden samt förfarandena för att ingå, upplösa, annullera och ogiltigförklara dessa och för att avgöra personliga och egendomsrelaterade tvister mellan parterna.

Alla dessa frågor regleras genom lagen i det land där partnerskapet eller det liknande förhållandet har ingåtts eller håller på att ingås.

I tjeckisk lag finns inga lagvalsregler i fråga om samboförhållanden.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

I § 50 i lagen om internationell privaträtt regleras tillämplig lag för skilsmässa och annullering av ett äktenskap eller beslut om huruvida ett äktenskap är giltigt. Tjeckien deltar inte i det fördjupade samarbetet om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad och omfattas därför inte av rådets förordning (EU) nr 1259/2010.

Äktenskapsskillnad regleras genom den nationella lag som reglerar makarnas förmögenhetsförhållande vid förfarandets början. (Makars förmögenhetsförhållanden regleras genom lagen i det land som båda är medborgare i. Om de är medborgare i olika länder ska förhållandet regleras genom lagen i det land där båda makar har sin hemvist eller, i annat fall, genom tjeckisk lag.) Om dessa lagvalsregler kräver tillämpning av en utländsk lag som inte tillåter äktenskapsskillnad eller som endast tillåter detta i ett mycket begränsat antal fall, ska tjeckisk lag gälla så länge som åtminstone en av makarna är medborgare eller har sin hemvist i Tjeckien.

Vid annullering av ett äktenskap eller vid fastställande av huruvida ett äktenskap är giltigt bedöms kapaciteten att ingå äktenskap och äktenskapsformen utifrån den lag som makarna omfattades av när äktenskapet ingicks.

I tjeckisk lag finns ingen lagvalsregel för hemskillnad.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Underhållsskyldighet mellan makar och tidigare makar regleras i artikel 15 i förordningen om skyldigheter i samband Haagprotokollet om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet (2007).

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Sedan den 29 januari 2019 har lagvalsreglerna om makars förmögenhetsförhållanden i lagen om internationell privaträtt ersatts av rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Förordningen ska tillämpas på rättsliga förfaranden som inletts, och avtal som ingåtts, efter den 29 januari 2019.

Denna fråga regleras i § 49 i lagen om internationell privaträtt. Makars förmögenhetsförhållanden regleras genom lagen i det land där båda makarna har sin hemvist eller, i annat fall, genom lagen i det land där båda makarna är medborgare eller, i annat fall, genom tjeckisk lag.

Avtalsuppgörelser om makars förmögenhetsförhållanden regleras genom den lag som var tillämplig för makarnas förmögenhetsförhållanden när uppgörelsen gjordes. I annat fall kan makarna också komma överens om att deras förmögenhetsförhållanden ska regleras genom lagen i det land där den ena maken är medborgare eller där en av makarna har sin hemvist, genom lagen i det land där den fasta egendomen i fråga finns eller genom tjeckisk lag. Om överenskommelsen ingås i ett annat land måste en notariehandling eller liknande handling upprättas.

3.7 Arv och testamente

Tillämplig lag i fråga om arv från personer som avlider från och med den 17 augusti 2015 regleras genom förordning (EU) nr 650/2012.

Denna fråga regleras i §§ 76 och 77 i lagen om internationell privaträtt. Regeln gäller för arv från personer som avlider från och med den 16 augusti 2015 (om inte annat föreskrivs i tillämplig lag genom ett bilateralt internationellt avtal).

Enligt lagen om internationell privaträtt ska den lagstadgade förmögenhetsordningen för arvet regleras genom lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid dödsfallet. Tjeckisk lag ska gälla om testatorn var tjeckisk medborgare och om minst en av arvingarna har sin hemvist i Tjeckien.

Kapaciteten att upprätta eller upphäva ett testamente, liksom verkningarna av bristerna i ett testamente och uttrycken av detta, regleras genom lagen i det land som testatorn är medborgare i när testamentet upprättas eller där testatorn har sin hemvist. Tillämplig lag fastställs på liknande sätt när det gäller kapaciteten att upprätta eller upphäva andra slags legat och för att fastställa vilka andra typer av legat som är tillåtliga.

Ett testamentes form är giltig om den respekterar lagen i det land a) som testatorn var medborgare i när testamentet upprättades eller vid dödsfallet, b) på vars territorium testamentet upprättades, c) där testatorn hade sin hemvist när testamentet upprättades eller vid dödsfallet, d) vars lag ska tillämpas för rättssystemet för arvet eller som skulle ha tillämpats för ett sådant system när testamentet upprättades eller e) där den fasta egendomen finns. Dessa regler är även tillämpliga på en annullerings utformning. Reglerna gäller på motsvarande sätt utformningen av överenskommelser om arv och andra legat, förutsatt att testatorn är part i arvsavtalet. De är även tillämpliga på utformningen av en annullering av ett arvsavtal eller andra legat.

Testatorn får specificera i ett testamente att den lagstadgade förmögenhetsordningen för arvet inte ska regleras genom den lag som annars är tillämplig utan genom lagen i det land där testatorn har sin hemvist när testamentet upprättas, inbegripet för ett fast legat. Testatorn får också specificera att den lagstadgade förmögenhetsordningen för arvet, inbegripet för ett fast legat, ska regleras genom lagen i det land som han eller hon är medborgare i när testamentet upprättas. Parterna i ett arvsavtal kan välja lagstadgad förmögenhetsordning för arvet utifrån dessa rättssystem, under förutsättning att testatorn är en av parterna i arvsavtalet. Detta gäller även på motsvarande sätt för andra legat.

Arvsförordningen föreskriver att om det, utifrån den lag som är tillämplig på arvet enligt förordningen, inte finns någon arvinge till någon av tillgångarna, eller någon legatarie enligt legatet, eller om det inte finns någon fysisk person som arvinge, innebär inte tillämpningen av den lag som fastställts i enlighet härmed att en medlemsstat eller en enhet som utsetts av en viss medlemsstat för det ändamålet förlorar sin rätt att överta ägandet av ärvda tillgångar som finns på det egna territoriet, om borgenärerna har rätt till betalning för utestående skulder från resterande tillgångar. I tjeckisk lag regleras denna fråga i § 1634 i civillagen. Enligt denna lag övergår arvet till staten om det inte finns någon arvinge som kan ärva, och staten betraktas då i stället som juridisk arvinge. Staten har samma ställning gentemot övriga parter som en arvinge när det gäller arvingens rätt att endast överta dödsbos skulder till ett belopp som motsvarar de tillgångar han eller hon får. Enligt § 78 i lagen om internationell privaträtt övergår en arvlåtares egendom och rättigheter i Tjeckien till den tjeckiska staten om det inte finns någon arvinge. Beslut i sådana ärenden fattas av tjeckisk domstol. Staten eller någon annan territoriell enhet eller befintlig institution betraktas inte i dessa avseenden som arvingar, såvida de inte fastställts som arvingar i testamentet.

3.8 Sakrätt

Denna fråga regleras i §§ 69–79 i lagen om internationell privaträtt.

Generellt sett regleras materiella rättigheter avseende fast egendom eller materiell lös egendom genom lagen på den ort där egendomen finns. Det är även utifrån denna lag som man fastställer om huruvida egendomen är lös eller fast. Lagen innehåller dock särskilda lagvalsregler för viss egendom och vissa aspekter rörande sakrätter, se nedan:

Sakrätter avseende fartyg och luftfartyg registreras i ett offentligt register. Sakrätternas upprättande och upphörande regleras genom lagen i det land där registret finns.

Upprättandet och upphörandet av sakrätter avseende materiell lös egendom regleras genom lagen i det land där egendomen fanns när den händelse som ledde till att rättigheten uppstod eller upphörde ägde rum.

Upprättandet och upphörandet av ägande av materiell lös egendom som överförs utifrån ett avtal regleras genom den lag som styr det avtal som utgör grunden för att ägandet uppstår eller upphör.

Om ett juridiskt förfarande som ska utgöra grunden för ett upprättande och upphörande av sakrätter avseende materiell lös egendom sker efter att egendomen skeppats och under skeppandet, ska upprättandet och upphörandet regleras genom lagen i det land som egendomen avsändes från. Om sakrätter avseende egendomen i fråga upprättas och upphör genom ett intyg som måste uppvisas för att avstå från och sälja egendomen, ska lagen i det land där intyget finns när försäljningen sker tillämpas.

Bestämmelserna om uppförande i offentliga register och på liknande förteckningar på den ort där den fasta eller lösa egendomen finns tillämpas även när det rättsliga skälet till upprättandet, upphörandet, begränsningen eller överföringen av den registrerade rättigheten bedöms inom ett annat rättssystem.

Passivitet regleras genom tillämplig lag på den ort där egendomen fanns vid passivitetens början. Innehavaren får dock åberopa lagen i det land där passiviteten äger rum, om samtliga villkor för passivitet enligt detta lands lag har uppfyllts, från det att egendomen anlände till landet i fråga.

3.9 Insolvens

Denna fråga regleras i § 111 i lagen om internationell privaträtt. Insolvensförordningens lagvalsregler gäller i tillämpliga delar, förutom i ärenden som omfattas av den förordningen.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Mellan 2007 och 2016 kodifierade EU lagvalsreglerna på viktiga områden av privaträtten i form av förordningar (särskilt förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I-förordningen), förordning (EG) nr 864/2007 (Rom II-förordningen) och förordning (EU) nr 650/2012 (EU:s arvsförordning). För en översikt av gällande regler se handboken ”Rättsligt samarbete på privaträttens område i Europeiska unionen” (https://e-justice.europa.eu/content_ejn_s_publications-287-sv.do). Tillämpningsområdet för Tysklands egna lagvalsregler har följaktligen blivit allt mindre.

Den viktigaste källan till tysk internationell privaträtt (eller de tyska lagvalsreglerna) är lagen om införande av civillagen (Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuche – nedan kallad EGBGB), särskilt §§ 3–48 EGBGB. Enligt § 3 EGBGB har emellertid bestämmelser i EU‑rättsakter och internationella konventioner företräde framför bestämmelserna i denna lag inom sina respektive tillämpningsområden.

Tysk rätt innehåller dessutom lagvalsregler även utanför EGBGB, till exempel i den tyska insolvensförordningen (Insolvenzordnung – nedan kallad InsO).

På de områden som inte regleras i lag, till exempel internationell bolagsrätt, är det domstolarna som avgör vilken lag som ska tillämpas.

Redogörelsen i punkt 2 begränsas i huvudsak till de tyska lagvalsreglerna.

1.2 Multilaterala konventioner

Det finns en uppräkning av alla multilaterala konventioner som undertecknats och ratificerats av Tyskland i avdelning B i Bundesgesetzblatt (Tysklands officiella kungörelseorgan – som kan beställas online på adressen https://www.bgbl.de/). Denna förteckning över multilaterala konventioner tar även upp sådana som innehåller harmoniserade lagvalsregler.

Ofta är det internationella organisationer som tar initiativ till denna typ av multilaterala konventioner. Av särskilt intresse i detta sammanhang är Haagkonferensen för internationell privaträtt (www.hcch.net, https://www.hcch.net/de/home/), som Tyskland sedan länge är medlem av.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Lagvalsregler förekommer även i bilaterala konventioner. Även Tysklands överenskommelser med andra länder finns i avdelning B i Bundesgesetzblatt (se punkt 1.2 ovan).

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Lagvalsregler är inte bara av betydelse i rättstvister. Affärspartner i olika länder behöver känna till vilken lag som är tillämplig på deras avtal oavsett eventuella framtida rättstvister. Deras rättigheter och skyldigheter är beroende av detta. Bilförare på semester i ett annat land måste känna till vilken lag som gäller om de orsakar en trafikolycka där. Det avgör hur och i vilken omfattning ersättning ska betalas.

En tysk domstol som prövar ett mål där sakförhållandena visar på en anknytning till ett annat lands lag, måste avgöra vilket lands lag som ska tillämpas på grundval av det egna landets lagvalsbestämmelser. Den tyska domstolen måste även känna till bestämmelserna i tysk internationell privaträtt och tillämpa dessa på eget initiativ (ex officio).

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Är enligt de tyska lagvalsreglerna en annan stats lag tillämplig lag, men den statens rätt hänvisar vidare till ytterligare en stats rätt, så erkänner tysk rätt enligt § 4.1 första meningen EGBGB i princip detta – med förbehåll för särskilda bestämmelser i EU-rättsakter eller internationella konventioner. Om utländsk rätt hänvisar tillbaka till tysk rätt, ska de tyska materiella bestämmelserna tillämpas (§ 4.1 andra meningen EGBGB).

Om de tyska lagvalsreglerna medger val av vilken lag som ska tillämpas, gäller enligt § 4.2 EGBGB detta val endast de materiella bestämmelserna.

2.3 Ändring i anknytning

Ändring i anknytning behandlas i tysk rätt (vid ”ofullbordade sakförhållanden”). Sakrätter regleras exempelvis av lagen i det land där den berörda egendomen är belägen, vilket innebär att ett föremål kan komma att omfattas av en annan rättsordning om det flyttas till en annan plats (annat land).

Ändring av anknytningskriterium godtas emellertid även inom andra områden, t.ex. i fråga om byte av medborgarskap.

Byte av tillämplig lag är dock inte möjligt om den relevanta lagvalsregeln föreskriver en särskild anknytningstidpunkt. För att fastställa vilken lag som ska tillämpas på ett arv hänvisar man vid personer som avlidit på eller efter den 17 augusti 2015 exempelvis till arvlåtarens hemvist vid tidpunkten för frånfället (se punkt 3.7 nedan).

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Det tyska ordre public-förbehållet finns i § 6 EGBGB. Utländska bestämmelser ska således inte beaktas om det skulle vara oförenligt med grunderna för landets rättsordning att tillämpa dem. Med detta avses att grundläggande rättsprinciper måste stå på spel, i allmänhet genom allvarliga överträdelser av grundläggande rättigheter som garanteras i den tyska författningen. Ytterligare en viktig fråga när det gäller tillämpningen av ordre public förbehållet är huruvida sakförhållandena i målet uppvisar en inhemsk anknytning. Först då är målet av generell relevans för tysk rätt. Även här måste emellertid vissa specialbestämmelser beaktas, särskilt bestämmelserna i de överordnade EU-rättsakterna (se t.ex. artikel 21 i Rom I-förordningen, artikel 26 i Rom II-förordningen och artikel 35 i EU:s arvsförordning), eftersom dessa har företräde framför tysk rätt. Ytterligare ett undantag för tillämpningen av lagvalsreglerna görs vid överordnade tvingande bestämmelser. Enligt en överordnad tvingande bestämmelse är det obligatoriskt att tillämpa nationella regler, eftersom det anses viktigt för ett land att skydda sina allmänna intressen, särskilt dess politiska, sociala eller ekonomiska organisation. Tvingande bestämmelser är som viktigast i samband med avtalsfrågor eller utomobligatoriska skyldigheter. Specialregler på detta område har fastställts i de överordnade EU-rättsakterna (se särskilt artikel 9 i Rom I-förordningen, som innehåller en rättslig definition, och artikel 16 i Rom II-förordningen) och i internationella konventioner.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Tyska domstolar är inte bara skyldiga att tillämpa de tyska lagvalsbestämmelserna på eget initiativ. Enligt § 293 i civilprocesslagen (Zivilprozessordnung – nedan kallad ZPO) är de också skyldiga att efter bästa förmåga utreda innehållet i den utländska lag som ska tillämpas. Utredningen ska inte bara begränsas till att skaffa sig kännedom om den utländska lagtexten, utan ska även behandla hur denna har hanterats i doktrinen och i rättspraxis. Domaren ska skaffa sig så mycket kunskap om den utländska lagen att han kan tillämpa den på samma sätt som en domare i det berörda landet skulle göra.

För att utreda innehållet i den utländska lagen kan domaren utnyttja alla tillgängliga informationskällor.

• En källa till upplysningar för fördragsslutande stater är Europeiska konventionen angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt, som ingicks i London den 7 juni 1968 (Londonkonventionen). För att utnyttja denna möjlighet måste domaren lämna in en ansökan till behörigt organ i den berörda utländska staten via behörigt mottagande/överförande organ.
• I stället för en begäran om rättsupplysningar i enlighet med Londonkonventionen kan domaren även inhämta ett rättsutlåtande från en sakkunnig, om den sakkunnige även har kunskap om den praktiska tillämpningen av den utländska lagen.
• För att fastställa innehållet i den utländska lagen kan det under vissa omständigheter räcka att domaren helt enkelt ställer frågor för att få upplysningar från kontaktpunkten för det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område eller att domaren gör en egen utredning av den utländska lagen.

Vid utredningen av innehållet i en utländsk lag får domaren ta hjälp av parterna, men är inte bunden av deras yrkanden. Domaren kan även på eget initiativ uttömma alla informationskällor, utan att vara bunden till parternas erbjudande om uppgifter.

Om det trots alla ansträngningar inte skulle gå att fastställa tillämplig utländsk lag ska tysk lag tillämpas i dess ställe.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

För internationella handelsavtal ska FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor gälla automatiskt mellan näringsidkare i de stater som är parter i konventionen, om inte parterna på ett tydligt sätt har angett att de har valt bort detta alternativ, t.ex. ”efter bortval av FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor”.

För alla andra skuldrättsliga avtal som har ingåtts efter den 17 december 2009 bestäms valet av tillämplig lag principiellt sett av Rom I-förordningen, förutsatt att avtalet inte faller utanför förordningens tillämpningsområde, såsom förmögenhetsrättsliga avtal. Dessutom gäller §§ 46b–46d EGBGB.

För avtal som ingåtts före den 17 december 2009 gäller även i fortsättningen den gamla versionen av § 27 ff. EGBGB, som byggde på 1980 års Romkonvention om tillämplig lag om avtalsförpliktelser och upphävdes med verkan från och med den 17 december 2009.

För vissa försäkringsavtal som ingåtts före den 17 december 2009 finns särskilda lagvalsregler i §§ 7–14 i lagen om införande av lagen om försäkringsavtal (Einführungsgestez Versicherungsvertragsgesetz – EGVVG), i dess lydelse fram till och med den 16 december 2009.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Vid utomobligatoriska förpliktelser bestäms tillämplig lag sedan den 11 januari 2009 i princip av Rom II-förordningen, kompletterad av § 46a EGBGB.

För de fall som inte omfattas av förordningen, t.ex. kränkningar av den personliga integriteten (Persönlichkeitsrecht), innehåller tysk internationell privaträtt redan bestämmelser om tillämplig lag i §§ 38–42 EGBGB.

I § 38 EGBGB finns olika bestämmelser om vilken lag som ska tillämpas i fråga om krav som grundar sig på obehörig vinst.

Enligt § 39 EGBGB regleras krav som grundar sig på tjänster utan uppdrag av lagen i det land där tjänsten utförts. För betalning av någon annans skuld gäller särskilda bestämmelser.

Enligt § 40 EGBGB regleras ersättningsanspråk avseende skada till följd av en olaglig handling i princip av lagen i det land där handlingen ägde rum (Recht des Handlungsorts); den skadelidande parten kan dock bestämma att lagen i det land där skadan uppkom (Recht des Schadenseintritts) ska tillämpas i stället.

Enligt § 42 EGBGB har parterna alltid möjlighet att välja tillämplig lag i efterhand.

Enligt § 41 EGBGB kan den tillämpliga lagen också trängas undan av en lag som, sett till omständigheterna i det enskilda fallet, har betydligt närmare anknytning till sakförhållandena i målet.

3.3 Personalstatut

Enligt tysk internationell privaträtt regleras frågor om fysiska personers personliga ställning av lagen i det land i vilket den berörda personen är medborgare (Heimatrecht). Detta gäller i princip i fråga om rätten till ett namn (se § 10 EGBGB) och i fråga om huruvida fysiska personer har rättshandlingsförmåga (§ 7 EGBGB).

Om en person är medborgare i mer än ett land (Mehrstaater), ska det enligt § 5.1 första meningen EGBGB anges vilken som är den faktiska nationaliteten, nämligen medborgarskapet i det land till vilket personen i fråga har närmast anknytning. Om emellertid en person med flera medborgarskap även är tysk medborgare är enligt § 5.1 andra meningen EGBGB enbart tysk rätt tillämplig.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Enligt § 19 EGBGB regleras frågan om föräldraskap av lagen i det land där barnet har hemvist. I förhållande till den enskilde föräldern kan föräldraskapet också fastställas enligt lagen i det land där den berörda föräldern är medborgare. Om modern är gift kan den lag som reglerar verkningarna av äktenskapet (Ehewirkungsstatut) (§ 14 EGBGB) som gäller när barnet föds även få betydelse för fastställandet av faderskapet. För barn födda före den 1 juli 1998 gäller andra regler.

Enligt § 20 EGBGB regleras tvister rörande föräldraskapet generellt av den rättsordning som föräldraskapet grundar sig på eller, om föräldraskapet ifrågasätts av barnet, av lagen i det land där barnet har hemvist.

3.4.2 Adoption

Sedan den 31 mars 2020 omfattas adoptionen av ett barn i Tyskland av tysk lag. Annars regleras adoptionen av lagen i det land där adoptivbarnet har sin hemvist vid tidpunkten för adoptionen (ny version av § 22.1 EGBGB). Adoptionsförfaranden som avslutats före den 31 mars 2020 omfattas av de tidigare internationella privaträttsliga bestämmelserna, dvs. adoptionen regleras av lagen i det land som adoptanten var medborgare i vid tidpunkten för adoptionen (den gamla versionen av § 22.1 första meningen EGBGB). Makars adoption (oavsett om det är den ena eller båda makarna som adopterar) omfattas av den lag som reglerar äktenskapets allmänna verkningar (den gamla versionen av § 22.1 andra meningen EGBGB).

Frågor om erkännande av utländska adoptioner och fastställande av verkningarna av utländska adoptioner regleras av lagen om verkningarna av adoption enligt utländsk rätt (Gesetz über Wirkungen der Annahme als Kind nach ausländischem Recht) samt lagen om verkningar av adoption (Adoptionswirkungsgesetz – AdWirkG).

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Följande anmärkningar gäller endast äktenskap som ingåtts av personer av olika kön. Se punkt 3.5.2 för samkönade äktenskap.

Enligt § 13 EGBGB regleras frågor om äktenskaps ingående i regel av lagen i det land där personen som ska ingå äktenskap är medborgare. I vissa situationer kan dock tysk lag vara tillämplig i stället.

I Tyskland kan äktenskap endast ingås i närvaro av en tjänsteman vid folkbokföringsmyndigheten (Standesbeamte) eller, i undantagsfall, av en person som av ett annat land erhållit särskilt bemyndigande för ändamålet (§ 13.4 andra meningen EGBGB).

I regel omfattas äktenskapets verkningar inte av tillämpningsområdet för rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden) (§ 14.1 EGBGB).

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Samkönade äktenskap och registrerade partnerskap (eingetragene Lebenspartnerschaften) regleras i § 17b EGBGB. Enligt den artikeln omfattas ingåendet och upplösningen av ett registrerat partnerskap, samt de allmänna verkningar som inte omfattas av tillämpningsområdet för rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (EU:s förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap), av lagen i det land där partnerskapet registrerades (§ 17b.1 första meningen EGBGB). Samma sak gäller analogt om makarna har samma kön eller om åtminstone en av partnerna varken är kvinna eller man (§ 17b.4 första meningen). Sedan den 1 oktober 2017 är det inte längre möjligt att ingå registrerat partnerskap i Tyskland (§ 3.3 i lagen om införande av rätten att ingå samkönade äktenskap (Eheöffnungsgesetz)), och § 17b.1 första meningen EGBGB är därför något så ovanligt som en tysk lagvalsregel som omfattar ett förhållande som endast kan ingås i utlandet.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Sedan den 21 juni 2012 avgörs tillämplig lag i fråga om äktenskapsskillnad av förordning (EU) nr 1259/2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (Rom III-förordningen). Detta gäller även om tillämplig lag är lagen i en stat som inte deltar i det fördjupade samarbetet (§ 4 i förordningen). Äktenskapsskillnad och hemskillnad regleras också av Rom III-förordningen vid äktenskap som ingåtts av personer av olika kön (§ 17b.4 första meningen EGBGB).

Utöver detta gäller §§ 17 och 17a EGBGB.

I Tyskland kan endast domstolarna besluta om äktenskapsskillnad (§ 17.3 EGBGB).

Enligt § 17.4 EGBGB avgörs tillämplig lag i fråga om pensionsrättigheter som makarna har förvärvat under äktenskapet enligt den lag som tillämpas på äktenskapsskillnaden (skilsmässolagen). Om delning av pensionsrättigheter som makarna har förvärvat under äktenskapet inte erkänns enligt den utländska lagen, kan en sådan åtgärd under vissa förutsättningar genomföras enligt tysk rätt.

Nyttjanderätten till gemensamma bostäder och hushållsföremål i Tyskland regleras av tysk rätt (§ 17a EGBGB).

3.5.4 Underhållsskyldighet

Frågan om vilken lag som är tillämplig lag i fråga om underhållsskyldighet mellan släktingar och mellan makar avgörs sedan den 18 juni 2011 av Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet. Enligt artikel 2 i detta protokoll ska protokollet tillämpas universellt, dvs. även om den tillämpliga lagen är en icke-fördragsslutande stats lag. De tidigare tyska bestämmelserna i EGBGB har därför upphävts.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

De förmögenhetsrättsliga verkningarna av äktenskap regleras av EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden. Detta gäller även samkönade förhållanden (§ 17.4 andra meningen EGBGB). I EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden prioriteras parternas självbestämmanderätt. De blivande makarna kan välja tillämplig lag för sina förmögenhetsförhållanden (artikel 22.1 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden). Vid avsaknad av ett lagvalsavtal mellan parterna är anknytningskriteriet makarnas hemvist, det land de är medborgare i eller det land de gemensamt har närmast anknytning till (se artikel 26 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden).

På grund av dess ikraftträdandedatum (den 30 januari 2019) omfattar EU:s förordning om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap inte partnerskap som ingåtts i Tyskland. Sedan den 1 oktober 2017 har det nämligen inte har varit möjligt att ingå registrerade partnerskap enligt tysk lag (se punkt 3.5.2 ovan). Enligt EU:s förordning om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap är parternas val även här det viktigaste anknytningskriteriet (artikel 22.1 i EU:s förordning om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap). Vid avsaknad av ett lagvalsavtal är tillämplig lag på förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap lagen i den stat enligt vars lag det registrerade partnerskapet ingicks (artikel 26.1 i EU:s förordning om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap).

3.7 Arv och testamente

För dödsfall som inträffar efter den 17 augusti 2015 gäller i första hand bestämmelserna i EU:s arvsförordning. Enligt den förordningen är testatorns senaste hemvist det viktigaste anknytningskriteriet för vilken lag som är tillämplig på arvet. Arvsförfaranden som inleddes före den 17 augusti 2015 regleras av lagen i det land som testatorn var medborgare i vid tidpunkten för frånfället, i enlighet med den gamla versionen av § 25 EGBGB (i den nya versionen av § 25 EGBGB anges att EU:s arvsförordning gäller analogt). För fastigheter belägna i Tyskland var det möjligt att välja tysk lag.

För arvsförfaranden som inletts efter den 17 augusti 2015 regleras de formella kraven för förordnanden om arv av kvarlåtenskap av den nya versionen av § 26 EGBGB. För testamentsförordnanden är i princip Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 direkt tillämplig (§ 26.1 EGBGB). Tyskland har varit part i denna konvention sedan 1965. För andra former av förordnanden av arv av kvarlåtenskap hänvisas till artikel 27 i EU:s arvsförordning (§ 26.2 EGBGB). Arvsförfaranden som inleddes före den 17 augusti 2015 omfattas av den gamla versionen av § 26 EGBGB, som införlivade de viktigaste lagvalsreglerna i 1961 års Haagkonvention om tillämplig lag i fråga om formen för testamentariska förordnanden. Ett testamentsförordnande är giltigt till formen om det uppfyller formkraven i en rättsordning som det finns anknytning till genom testatorns medborgarskap eller hemvist eller den plats där testamentet upprättades.

3.8 Sakrätt

Enligt § 43 EGBGB regleras sakrätter i första hand av lagen i det land där den berörda egendomen befinner sig. Den lokala lagstiftningen reglerar exempelvis egendomens innehåll och frågor om överföring av eller panträtt i egendomen.

I fråga om fordon föreskriver § 45 EGBGB ett särskilt anknytningskriterium.

Överföring av ett föremål från ett land till ett annat omfattas av särskilda bestämmelser i § 43.2 EGBGB.

Slutligen omfattas även immissioner (störningar som en fastighet är utsatt för på grund av verksamhet på en annan fastighet) av särskilda bestämmelser i § 44 EGBGB.

I sakrättsliga sammanhang finns det praktiskt taget inga möjligheter för parterna att välja tillämplig lag. Enligt § 46 EGBGB är det dock möjligt att avvika från den lag som fastställts genom ovannämnda anknytningskriterier, om omständigheterna visar att det finns en betydligt närmare anknytning till lagen i ett annat land.

3.9 Insolvens

Utöver lagvalsreglerna i förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden, som innehåller bestämmelser om medlemsstaternas inbördes förhållande, anges i § 335 InsO, som rör förhållandet till tredjeländer, att insolvensförfarandet och dess verkningar i första hand regleras av lagen i det land där förfarandet inleddes. I § 336 ff. InsO anges särskilda anknytningskriterier med avseende på vissa aspekter av internationell insolvensrätt (till exempel arbetsvillkor, kvittning, bestridande), vilka kan avvika från denna huvudregel.

Obs. Nyligen ändrades ursprungsversionen på av den här sidan. Våra översättare håller på att översätta den nya sidan till svenska.
Översättningen till är dock redan färdig.

Vilket lands lag gäller? - Estland

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Frågor om tillämplig lag regleras framför allt i lagen om internationell privaträtt.

Innan lagen om internationell privaträtt trädde i kraft den 1 juli 2002 reglerades frågor om tillämplig lag i den allmänna delen av civillagen. Nu tillämpas i stället lagen om internationell privaträtt i nästan alla mål som prövas enligt § 24 i lagen om avtalsförpliktelser, den allmänna delen av civillagen och lagen om genomförande av lagen om internationell privaträtt.

Hänsyn måste även tas till att bestämmelser som grundas på tillämplig EU-rätt har företräde framför nationell rätt. När estnisk lagstiftning står i konflikt med ett internationellt fördrag som ratificerats av det estniska parlamentet ska dessutom (enligt den princip som grundas på artikel 123 i Estlands författning), bestämmelserna i det internationella fördraget tillämpas. Estland har dessutom undertecknat fyra avtal om rättsligt bistånd med Ryssland, Ukraina, Polen, Lettland och Litauen som också reglerar frågor om tillämplig lag.

1.2 Multilaterala konventioner

• Haagkonventionen om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, undertecknad i Haag den 4 oktober 1961. Mer information finns på https://www.riigiteataja.ee/akt/78853.
• Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, undertecknad i Rom den 19 juni 1980. Mer information finns på https://www.riigiteataja.ee/akt/1026913.
• Konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, undertecknad i Haag den 19 oktober 1996. Mer information finns på https://www.riigiteataja.ee/akt/214112011002.
• Protokollet om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet, undertecknat i Haag den 23 november 2007. Mer information finns i https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:f30b46bd-fcdd-4b33-8b08-5b06e4a09b88.0022.02/DOC_2&format=PDF.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

• Avtalet mellan Republiken Estland, Republiken Lettland och Republiken Litauen om rättslig hjälp och rättsförhållanden, undertecknat i Tallinn den 11 november 1992. Mer information finns i Riigi Teataja.
• Avtalet mellan Republiken Estland och Ryska federationen om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden, undertecknat i Moskva den 26 januari 1993. Mer information finns i Riigi Teataja.
• Avtalet mellan Republiken Estland och Ukraina om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil- och straffrättsliga ärenden, undertecknat i Kiev den 15 februari 1995. Mer information finns i Riigi Teataja.
• Avtalet mellan Republiken Estland och Republiken Polen om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, arbets- och straffrättsliga ärenden, undertecknat i Tallinn den 27 november 1998. Mer information finns i Riigi Teataja.

EU-förordningar

• Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 31.7.2007, s. 40).
• Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).
• Rådets förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 10.1.2009, s. 1).
• Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 27.7.2012, s. 107).
• Rådets förordning (EU) nr 1259/2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 343, 29.12.2010, s. 10).
• Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2015/848 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 5.6.2015, s. 19).

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Om en lag, ett internationellt avtal eller en transaktion kräver att utländsk rätt ska tillämpas gör domstolarna detta oavsett om sådan tillämpning har begärts eller inte. Domstolarnas skyldighet att tillämpa utländsk rätt är med andra ord inte beroende av huruvida en part har begärt detta (§ 2.1 i lagen om internationell privaträtt).

I vissa tvistemål där parterna haft rätt att komma överens om valet av tillämplig lag har estniska domstolar tillämpat estnisk rätt i stället för utländsk rätt, då parterna implicit har avstått från sin rätt att välja utländsk rätt som tillämplig lag.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Om det enligt lagen om internationell privaträtt krävs att utländsk rätt ska tillämpas (vidareförvisning), gäller det berörda landets bestämmelser om internationell privaträtt. Om det enligt dessa bestämmelser krävs att estnisk rätt ska tillämpas (återförvisning) gäller de materiella bestämmelserna i estnisk rätt (§ 6.1 i lagen om internationell privaträtt).

Om utländsk rätt hänvisar tillbaka till estnisk rätt ska därför de estniska materiella bestämmelserna tillämpas.

2.3 Ändring i anknytning

Tidpunkten för när en sakrätt uppkommer eller upphör att gälla ska fastställas i enlighet med lagen i det land där egendomen var belägen när sakrätten uppkom eller upphörde att gälla (§ 18.1 i lagen om internationell privaträtt). Om platsen för egendomen ändras efter det att en sakrätt uppkommit eller upphört att gälla ändras därför även tillämplig lag. Lagen i det land där en fysisk person har hemvist ska tillämpas på vederbörandes passiva och aktiva rättshandlingsförmåga (§ 12.1 i lagen om internationell privaträtt). Om en persons hemvist ändras så ändras därför även tillämplig lag för personens passiva och aktiva rättshandlingsförmåga. I lagen om internationell privaträtt anges emellertid även att ändrad hemvist inte inskränker den rättshandlingsförmåga som redan förvärvats (§ 12.3 i lagen om internationell privaträtt).

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Utländsk rätt ska inte tillämpas om tillämpningen är uppenbart oförenlig med grunderna för den estniska rättsordningen (ordre public). I så fall ska estnisk rätt tillämpas (§ 7 i lagen om internationell privaträtt).

Huruvida den utländska rätten innehåller en rättsregel som inte finns i estnisk rätt är inte avgörande för denna bedömning. Enligt klausulen om ordre public ska nämligen estnisk rätt tillämpas i stället för utländsk rätt om tillämpningen av utländsk rätt är uppenbart oförenlig med grunderna för den estniska rättsordningen.

Även i lagstiftningen om avtalsförpliktelser anges att bestämmelserna i tillämpligt kapitel i lagen om internationell privaträtt inte utgör hinder för tillämpningen av sådana bestämmelser i estnisk rätt som är tillämpliga, oavsett den lag som gäller för avtalsförhållanden (§ 31 i lagen om internationell privaträtt). I § 32.3 i lagen om internationell privaträtt påpekas även att den omständigheten att parter har valt att ett avtal ska regleras av utländsk rätt, oberoende av huruvida parterna även har valt utländsk domstol som behörig domstol, inte utgör hinder för tillämpning av det landets bestämmelser, om alla relevanta aspekter av avtalet vid tidpunkten för valet endast har anknytning till ett land. Dessutom påpekas att dessa bestämmelser inte kan avtalas bort (tvingande regler).

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Även om den allmänna principen är att domstolarna ska tillämpa utländsk rätt i situationer där detta krävs enligt en lag, ett internationellt avtal eller en transaktion, oavsett om sådan tillämpning har begärts (§ 2.1 i lagen om internationell privaträtt), får domstolarna och myndigheterna begära hjälp från parterna eller statliga myndigheter för att fastställa vilken utländsk lag som ska tillämpas.

Parterna får överlämna handlingar till domstolarna för att fastställa innehållet i den utländska rätten, men domstolarna är inte skyldiga att följa dessa (§ 4.2 i lagen om internationell privaträtt). Domstolarna har även rätt att begära hjälp från det estniska justitieministeriet eller utrikesministeriet och att anlita sakkunniga (§ 4.3 i lagen om internationell privaträtt).

Parterna i en civilprocess behöver endast bevisa gällande rätt utanför Estland, internationell rätt eller sedvanerätt om domstolen inte är bekant med denna, i överensstämmelse med § 234 i civilprocesslagen. Domstolen kan även använda sig av andra informationskällor och vidta andra åtgärder för att fastställa innehållet i rätten (se föregående punkt beträffande § 4 i lagen om internationell privaträtt).

Domstolarnas rätt att begära in upplysningar för att fastställa innehållet i den rätt som ska tillämpas grundas på den civilprocessrättsliga principen om ett kontradiktoriskt förfarande. Denna princip fastställs framför allt i § 5.1 och 5.2 i civilprocesslagen och innebär att en rättsprocess ska genomföras baserat på de fakta och yrkanden som parterna inger och att båda parterna ska ha lika rätt och lika möjligheter att styrka sina egna yrkanden och vederlägga och bestrida motpartens yrkanden. Detta innebär att en part har rätt att välja vilka fakta som läggs fram för att styrka ett yrkande och den bevisning som styrker dessa fakta.

Lagen tillåter även undantag som innebär att estnisk rätt är tillämplig när innehållet i utländsk rätt trots alla ansträngningar inte kan fastställas inom en rimlig tid (§ 4.4 i lagen om internationell privaträtt).

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

I likhet med andra områden av internationell privaträtt regleras den lag som gäller för avtalsförhållanden av lagen om internationell privaträtt, om inte annat föreskrivs i internationell lagstiftning. Den lag som gäller för avtalsförhållanden kan även fastställas på grundval av ett avtal mellan parterna eller, om lagen om internationell privaträtt inte ger parterna rätt att välja tillämplig lag, på grundval av den tillämpliga lag som fastställts med hjälp av de uppställda kriterierna. I enlighet med § 3.2 i konkurslagen ska civilprocesslagen tillämpas på konkursförfaranden om inte annat föreskrivs i konkurslagen, och i enlighet med § 8.1 i civilprocesslagen ska domstolsförfaranden genomföras på grundval av Estlands civilprocesslag. Tillämplig lag på konkursförfaranden i Estland är därmed estnisk rätt eller den lag som är tillämplig enligt avtal mellan parterna, eller – i avsaknad av ett sådant avtal – tillämplig lag som fastställs enligt de kriterier som anges i lagen om internationell privaträtt.

I lagen om internationell privaträtt fastställs att avtal ska regleras av rätten i det land som parterna kommit överens om. Parterna får välja att den lag som väljs ska reglera hela avtalet eller endast en del av avtalet om avtalet kan delas upp på det sättet (§ 32.1 och 32.2 i lagen om internationell privaträtt). Valet av tillämplig lag genom avtal är dock inte absolut. I § 32.3 i lagen om internationell privaträtt anges att den omständigheten att parter har valt att ett avtal ska regleras av utländsk rätt, oberoende av huruvida partnerna även har valt utländsk domstol som behörig domstol, inte utgör hinder för tillämpning av det landets bestämmelser, om alla relevanta aspekter av avtalet vid tidpunkten för valet endast har anknytning till ett land, samt att dessa bestämmelser inte kan avtalas bort (tvingande regler).

Om parterna inte har valt vilken lag som ska reglera ett avtal regleras avtalet av rätten i det land som avtalet har närmast anknytning till. Om avtalet kan delas upp och en del av avtalet har större anknytning till ett annat land när det betraktas som en självständig enhet, kan en sådan del regleras av rätten i det landet (§ 33.1 i lagen om internationell privaträtt).

Ett avtal antas ha närmast anknytning till det land där den part som ska uppfylla de förpliktelser som är karakteristiska för avtalet hade hemvist eller, när det gäller den partens ledningsorgan, sitt säte, när avtalet ingicks. Om avtalet ingås inom ramen för den affärs- eller yrkesverksamhet som bedrivs av den part som ska uppfylla de förpliktelser som är karakteristiska för avtalet antas avtalet ha närmast anknytning till det land där den parten har sitt huvudsakliga verksamhetsställe. Om avtalet kräver att de förpliktelser som är karakteristiska för avtalet ska uppfyllas på ett annat verksamhetsställe än det huvudsakliga verksamhetsstället antas avtalet ha närmast anknytning till det land där detta andra verksamhetsställe är beläget (§ 33.2 i lagen om internationell privaträtt).

Undantag från den allmänna regeln om ett avtals uppfyllelseort tillämpas vid fast egendom och transportavtal. Om föremålet för ett avtal är ägande- eller nyttjanderätt till fast egendom antas avtalet ha närmast anknytning till det land där den fasta egendomen är belägen (§ 33.4 i lagen om internationell privaträtt). För ett transportavtal antas avtalet ha närmast anknytning till det land där transportören hade sitt huvudsakliga verksamhetsställe när avtalet ingicks, om avreseorten, bestämmelseorten, avsändarens huvudsakliga verksamhetsställe (vid ett avtal om transport av varor) eller platsen för lastning eller lossning också är belägen i samma land (§ 33.5 i lagen om internationell privaträtt).

Särskilda regler gäller också för konsumentavtal (§ 34 i lagen om internationell privaträtt), anställningsavtal (§ 35 i lagen om internationell privaträtt) och försäkringsavtal (§§ 40–47 i lagen om internationell privaträtt). Syftet med dessa särskilda regler är att säkerställa skydd för konsumenter, arbetstagare och försäkringstagare i egenskap av den svagare parten i avtalet.

När det gäller konsumentavtal kan tillämplig lag för avtalet även fastställas genom överenskommelse, men en sådan överenskommelse får inte leda till att konsumenter fråntas det skydd de garanteras av tvingande lagstiftning i det land där konsumenten har sin hemvist, om 1) ingåendet av avtalet i det land där konsumenten har sin hemvist föregicks av ett särskilt anbud till konsumenten eller genom annonsering, och konsumenten vidtog nödvändiga åtgärder för att ingå avtalet i det landet, 2) konsumentens avtalspart eller dennes företrädare har mottagit konsumentens beställning i det land där konsumenten har sin hemvist, 3) avtalet gäller försäljning av varor och konsumenten har rest från sitt hemvistland för att göra beställningen i ett annat land, förutsatt att konsumentens resa har anordnats av säljaren i syfte att förmå konsumenten att ingå ett avtal. Om ingen överenskommelse finns om tillämplig lag är rätten i konsumentens hemvistland tillämplig lag för konsumentavtal.

När det gäller anställningsavtal får lagvalet inte leda till att arbetstagare fråntas det skydd de garanteras av tvingande lagstiftning i det land som skulle ha varit tillämpligt vid avsaknad av lagval. I avsaknad av lagval styrs ett anställningsavtal av rätten i det land där 1) den anställde vid fullgörandet av avtalet vanligtvis utför sitt arbete, även om den anställde är tillfälligt anställd i ett annat land, 2) det verksamhetsställe genom vilket den anställde rekryterades är beläget, om den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land.

Försäkringsavtal omfattas av något mer specifika regler. I § 42–44 föreskrivs bestämmelser och villkor som avtal om tillämplig lag kan grunda sig på. Om parterna i ett försäkringsavtal inte har enats om tillämplig lag för avtalet och försäkringstagarens hemvist eller ledningsorgan samt den försäkrade risken är belägna inom samma land, ska avtalet vara underkastat rätten i det landet (§ 45.1 i lagen om internationell privaträtt). Om dessa villkor inte är uppfyllda tillämpas rätten i det land som avtalet har närmast anknytningen till. Avtalet antas ha närmast anknytning till det land där den försäkrade risken är belägen (§ 45.2 i lagen om internationell privaträtt).

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Estnisk rätt innehåller olika lagvalsregler beroende på den aktuella utomobligatoriska avtalsförpliktelsens karaktär.

Fordringar som uppkommit på grund av obehörig vinst till följd av uppfyllandet av en förpliktelse regleras av det lands rätt som reglerar det faktiska eller presumerade rättsförhållande som ligger till grund för uppfyllandet av avtalsförpliktelsen. Fordringar som uppkommit på grund av obehörig vinst till följd av åsidosättandet av en rättighet som en annan person åtnjuter regleras av rätten i det land där åsidosättandet skedde. I andra fall regleras fordringar som uppkommit på grund av obehörig vinst av rätten i det land där den obehöriga vinsten gjordes (§ 48¹.1–48¹.3 i lagen om internationell privaträtt).

Fordringar som uppkommit på grund av tjänster utan uppdrag (negotiorum gestio) regleras av rätten i det land där tjänsten utfördes, och fordringar som uppkommit på grund av uppfyllandet av en annan persons förpliktelser regleras av den lag som gäller för sådana förpliktelser (§ 49.1–49.2 i lagen om internationell privaträtt).

Som allmän regel regleras fordringar som uppkommit på grund av en skadeståndsgrundande händelse av rätten i det land där den händelse som ledde till skadan ägde rum. Om följderna inte blir tydliga i det land där den händelse som fordran grundas på ägde rum ska, på de skadelidandes begäran, rätten i det land där följderna av händelsen uppstod tillämpas (§ 50.1-50.2 i lagen om internationell privaträtt). En begränsning gäller emellertid för det skadestånd som ska betalas för den skadeståndsgrundade händelsen. Om en fordran som uppkommit på grund av en skadeståndsgrundande händelse regleras av utländsk rätt får det skadestånd som beviljas i Estland inte vara avsevärt högre än det skadestånd som i estnisk rätt föreskrivs för en liknande skada (§ 52 i lagen om internationell privaträtt).

Lagen om internationell privaträtt gör det även möjligt för parterna att tillämpa estnisk rätt efter det att en händelse som ger upphov till en utomobligatorisk förpliktelse har ägt rum. Lagvalet påverkar inte tredje mans rättigheter (§ 54 i lagen om internationell privaträtt).

3.3 Personalstatut

Estnisk rätt innehåller inte några särskilda lagvalsregler för namnfrågor.

Estnisk rätt tillämpas vid fastställandet av en fysisk persons hemvist (§ 10 i lagen om internationell privaträtt). En fysisk persons medborgarskap fastställs enligt rätten i det land där frågan om medborgarskap ska avgöras. Om en fysisk person är medborgare i flera länder gäller medborgarskapet i det land som personen har närmast anknytning till. För en statslös person, en person vars medborgarskap inte kan fastställas eller en flykting tillämpas personens hemvist i stället för deras medborgarskap (§ 11.1–11.3 i lagen om internationell privaträtt).

Rätten i det land där en fysisk person har hemvist ska tillämpas på deras passiva och aktiva rättshandlingsförmåga, men ändrad hemvist innebär inte en inskränkning av den aktiva rättshandlingsförmåga som redan förvärvats (§ 12.1–12.2 i lagen om internationell privaträtt).

En särskild bestämmelse anger när en person kan hävda bristande rättshandlingsförmåga. Denna bestämmelse ska emellertid inte tillämpas på transaktioner som grundas på familjerättsliga eller arvsrättsliga bestämmelser eller transaktioner som rör fast egendom belägen i ett annat land (§ 12.4 i lagen om internationell privaträtt). Enligt den allmänna regeln får emellertid en person som ingår en transaktion utan att ha aktiv rättshandlingsförmåga, eller när deras aktiva rättshandlingsförmåga är begränsad enligt rätten i det land där de har hemvist, inte hävda bristande rättshandlingsförmåga om de inte har aktiv rättshandlingsförmåga enligt rätten i det land där de ingick transaktionen. Den allmänna regeln ska inte tillämpas om den andra parten kände till eller borde ha känt till att den berörda personen saknade aktiv rättshandlingsförmåga (§ 12.3 i lagen om internationell privaträtt).

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Det familjerättsliga förhållandet mellan en förälder och ett barn regleras av rätten i det land där barnet har hemvist (§ 65 i lagen om internationell privaträtt). Föräldrars och barns ömsesidiga rättigheter och skyldigheter härrör från barnets föräldrar. Föräldraskap fastställs i enlighet med det lagstadgade förfarandet. Fastställandet av föräldraskap omfattas inte av några särskilda lagvalsregler.

Föräldraskap ska fastställas eller bestridas enligt rätten i det land där barnet vid födseln fick hemvist. I undantagsfall kan föräldraskap emellertid även fastställas eller bestridas enligt rätten i det land där en förälder har hemvist eller där barnet har hemvist när bestridandet görs (§ 62 i lagen om internationell privaträtt).

3.4.2 Adoption

Adoption regleras av rätten i det land där den adopterande föräldern har hemvist. Makars adoption regleras av den lag som reglerar äktenskapets allmänna rättsverkningar vid adoptionstillfället (§ 63.1 i lagen om internationell privaträtt). Detta innebär att makars adoption främst regleras av rätten i det land där makarna har gemensam hemvist (§ 57.1 i lagen om internationell privaträtt). I lagen om internationell privaträtt anges emellertid även flera andra lagvalsgrunder för det fall makarna har hemvist i olika länder (§ 57.2–57.4 lagen om internationell privaträtt).

Om adoption av ett barn enligt rätten i det land där barnet har hemvist kräver samtycke från barnet eller någon annan person som står i ett familjerättsligt förhållande till barnet ska rätten i det landet tillämpas på samtycket (§ 63.2 i lagen om internationell privaträtt).

Om en adoption regleras av utländsk rätt eller om ett barn adopteras på grundval av ett utländskt domstolsavgörande anges i lagen om internationell privaträtt att en sådan adoption har samma rättsverkan i Estland som den har i enlighet med den rätt enligt vilken barnet adopterades (§ 64 i lagen om internationell privaträtt). Det bör dessutom understrykas att när ett barn med hemvist i Estland adopteras måste alla övriga adoptionsvillkor i estnisk rätt vara uppfyllda, då detta krävs enligt rätten i det land där barnet eller makarna har hemvist (§ 63.3 i lagen om internationell privaträtt).

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Äktenskapets allmänna rättsverkningar ska i första hand avgöras av rätten i det land där makarna har gemensam hemvist (§ 57.1 i lagen om internationell privaträtt), men lagen om internationell privaträtt innehåller även flera andra lagvalsgrunder för det fall makarna har hemvist i olika länder. Om makarna är medborgare i samma land tillämpas rätten i det land där makarna senast hade gemensam hemvist om en av makarna fortfarande är bosatt i det landet. Annars tillämpas rätten i det land som makarna har närmast anknytning till (§ 57.2–57.4 i lagen om internationell privaträtt).

Estnisk rätt ska tillämpas på äktenskapsförfarandet i Estland. Ett äktenskap som ingåtts i utlandet anses giltigt i Estland om det ingicks i enlighet med det förfarande som föreskrivs i rätten i det land där äktenskapet ingicks och uppfyllde de formkrav för ett äktenskap som föreskrivs i rätten i de länder där makarna har hemvist (§ 55.1–55.2 i lagen om internationell privaträtt).

Den allmänna regeln är att villkoren för äktenskapshinder och deras rättsverkningar regleras av rätten i det land där den blivande maken eller makan har hemvist (§ 56.1 i lagen om internationell privaträtt). Att en blivande make eller maka tidigare har varit gift utgör inte hinder för att ingå ett nytt äktenskap om det tidigare äktenskapet har avslutats genom ett beslut om äktenskapsskillnad som meddelats eller erkänts i Estland, även om det beslutet inte är förenligt med rätten i det land där den blivande maken eller makan har hemvist (§ 56.3 i lagen om internationell privaträtt).

För estniska medborgare gäller en specialregel i fråga om tillämplig lag för villkoren för att ingå äktenskap. Om en estnisk medborgare inte uppfyller villkoren för att ingå äktenskap enligt rätten i det land där de har hemvist ska enligt denna regel estnisk rätt tillämpas om personen uppfyller villkoren för att ingå äktenskap i Estland (§ 56.2 i lagen om internationell privaträtt).

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Estnisk rätt innehåller inte några särskilda lagvalsregler för samboförhållanden eller partnerskap. De bestämmelser i lagen om internationell privaträtt som gäller för de rättshållanden som ligger närmaste dessa samlevnadsformer bör tillämpas vid fastställandet av tillämplig lag. Beroende på samboförhållandets eller partnerskapets karaktär kan det vara lämpligt att tillämpa bestämmelser för avtalsförpliktelser eller familjerättsliga förhållanden.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Äktenskapsskillnad beviljas enligt den lag som reglerar äktenskapets allmänna rättsverkningar och som är tillämplig då skilsmässoförhandlingarna inleds (§§ 60.1 och 57 i lagen om internationell privaträtt). Detta innebär att äktenskapsskillnad i första hand regleras av rätten i det land där makarna har gemensam hemvist (§ 57.1 i lagen om internationell privaträtt). Lagen om internationell privaträtt innehåller emellertid även flera andra lagvalsgrunder för det fall makarna har hemvist i olika länder. Om makarna är medborgare i samma land tillämpas rätten i det land där makarna senast hade gemensam hemvist om en av makarna fortfarande är bosatt i det landet. Annars tillämpas rätten i det land som makarna har närmast anknytning till (§ 57.2–57.4 i lagen om internationell privaträtt).

I undantagsfall kan estnisk rätt tillämpas i stället för utländsk rätt om skilsmässa inte är tillåten enligt den rätt som reglerar äktenskapets allmänna rättsverkningar (§ 57 i lagen om internationell privaträtt) eller endast är tillåten under mycket strikta villkor. Detta undantag gäller under förutsättning att en av makarna är bosatt i Estland eller är estnisk medborgare, eller var bosatt i Estland eller hade estniskt medborgarskap när äktenskapet ingicks (§ 60.1–60.2 i lagen om internationell privaträtt).

3.5.4 Underhållsskyldighet

Det finns inte några nationella bestämmelser om internationell privaträtt som är tillämpliga på underhållsskyldigheter som har sin grund i familjerättsliga förhållanden och det hänvisas till relevant internationell lagstiftning.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Makar har rätt att välja vilken lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Om makarna har valt tillämplig lag ska deras lagval således tillämpas. Makar får emellertid inte välja rätten i vilket land som helst. De kan välja mellan rätten i det land där någon av makarna har sin hemvist och rätten i det land som någon av makarna är medborgare i. Om en av makarna är medborgare i flera länder kan rätten i ett av de länder som vederbörande är medborgare i väljas (§ 58.1 i lagen om internationell privaträtt).

I Estland omfattas valet av tillämplig lag av tvingande formkrav. Valet av den lag som ska tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden måste upprättas av en notarie. Om valet av tillämplig lag inte görs i Estland är lagvalet formellt giltigt om det är förenligt med de formkrav för avtal om makars förmögenhetsförhållanden som föreskrivs i den lag som valts (§ 58.2 i lagen om internationell privaträtt).

Om makarna inte har valt tillämplig lag regleras deras förmögenhetsförhållanden av den rätt som var tillämplig på äktenskapets allmänna rättsverkningar när äktenskapet ingicks (§§ 58.3 och 57 i lagen om internationell privaträtt). Äktenskapets allmänna rättsverkningar regleras i första hand av rätten i det land där makarna har gemensam hemvist (§ 57.1 i lagen om internationell privaträtt). Om makarna inte har gemensam hemvist är tillämplig lag rätten i det land som makarna är medborgare i, rätten i det land där makarna senast hade gemensam hemvist om en av makarna fortfarande är bosatt i det landet eller rätten i det land som makarna annars har närmast anknytning till (§ 57.2–57.4 i lagen om internationell privaträtt).

3.7 Arv och testamente

Arv regleras av rätten i det land där testatorn senast hade hemvist. Personer får i sitt testamente eller arvsavtal föreskriva att rätten i det land som de är medborgare i ska tillämpas på kvarlåtenskapen. En sådan föreskrift är ogiltig om personen inte längre är medborgare i det berörda landet vid tidpunkten för sitt frånfälle.

I den lag som är tillämplig på arvet fastställs särskilt följande: 1) de olika formerna för testamentariska förordnanden och deras rättsverkan, 2) arvlåtarens kapacitet och förlust av arv, 3) arvets omfattning, 4) arvingarna och deras inbördes förhållande och 5) ansvaret för testatorns skulder.

Haagkonventionen från 1961 om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden tillämpas på formen för testamenten och arvsavtal.

Personer får upprätta, ändra eller återkalla sitt testamente om de har relevant behörighet enligt rätten i det land där de har sin hemvist vid tidpunkten för testamentets upprättande, ändring eller återkallande. Om personer inte har den rättshandlingsförmåga som enligt rätten i landet i fråga krävs för att upprätta ett testamente får de upprätta, ändra eller återkalla sitt testamente om de är berättigade till det enligt rätten i det land som de är medborgare i vid den tidpunkt testamentet upprättades, ändrades eller återkallades. Ändrad hemvist eller medborgarskap inskränker inte en redan förvärvad rättshandlingsförmåga att upprätta ett testamente. Ovanstående tillämpas på en persons behörighet att ingå, ändra eller återkalla ett arvsavtal.

Arvsavtal regleras av rätten i det land där testatorn hade sin hemvist vid den tidpunkt avtalet ingicks eller rätten i det land där testatorn är medborgare om testatorn fastställer detta. I tillämplig lag regleras arvsavtalets tillåtlighet, giltighet, innehåll och bindande verkan, samt följderna av avtalet enligt tillämplig lag om arvsordning.

Vid tidpunkten för upprättande av ett ömsesidigt testamente måste det följa rätten i det land där båda testatorerna har sin hemvist, eller rätten i det land där en av makarna har sin hemvist. Detta utser testatorerna gemensamt.

3.8 Sakrätt

Tidpunkten för när en sakrätt uppkommer eller upphör att gälla fastställs på grundval av rätten i det land där egendomen var belägen när sakrätten uppkom eller upphörde att gälla. Det finns dock en begränsning. En sakrätt får inte utövas i strid med andra grundläggande principer i lagen på den plats där egendomen är belägen vid den aktuella tidpunkten (lex situs) (§ 12.2 i lagen om internationell privaträtt).

3.9 Insolvens

I enlighet med § 3.2 i konkurslagen ska civilprocesslagen tillämpas på konkursförfaranden om inte annat föreskrivs i konkurslagen, och i enlighet med § 8.1 i civilprocesslagen ska domstolsförfaranden genomföras på grundval av Estlands civilprocesslag. Tillämplig lag för konkursförfaranden som handläggs i Estland är därmed estnisk rätt.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Lagvalsreglerna i Irland grundar sig först och främst på common law (rättspraxis) och förändras och utvecklas därmed ständigt. Eftersom rättspraxis på detta område är relativt begränsad är det svårt att avgöra vilken lag som gäller på ett flertal områden.  Så är särskilt fallet på familjerättens område.   Liksom är fallet med de lagar som reglerar behörighet, får internationella konventioner och EU-lagstiftning gradvis företräde framför traditionella lagvalsreglerande lagar.

1.2 Multilaterala konventioner

1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden

1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Vad vi känner till är Irland inte part i några bilaterala konventioner om lagvalsregler.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Den allmänna principen är att lagvalsregler endast ska tillämpas om åtminstone en av parterna har begärt det.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Sådana ärenden som kräver beaktande av denna princip tas sällan upp inför irländsk domstol.

2.3 Ändring i anknytning

Det finns inget särskilt tillvägagångssätt inom detta område.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Om rättspraxis saknas i detta avseende är det osannolikt att Irland skulle tillämpa en utländsk lag som strider mot grunderna för den irländska rättsordningen.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Irländsk domstol kräver att innehållet i utländsk lag ska bevisas som om det vore ett sakförhållande. Den part som vill åberopa en sådan lag måste hänvisa till denna och styrka innehållet i den utländska lagen som om det vore ett sakförhållande för domaren.  Om den bevisning som parterna lagt fram är motstridig kan domstolen göra en bedömning av de sakkunnigas trovärdighet och ta den viktigaste bevisningen (t.ex. utländsk lag och rättspraxis) i övervägande, särskilt om de använder begrepp som är bekanta för en irländsk domare.  Om irländska lagvalsregler tyder på att utländsk lag ska tillämpas men ingen av parterna lägger fram bevisning om vilken lag detta är, presumerar domstolen vanligtvis att denna är densamma som irländsk lag om inte motsatsen bevisas.

Innehållet i utländsk lag styrks i normala fall genom sakkunnighetsbevisning. Det räcker inte att parterna lägger fram texten i en utländsk lag, ett rättsfall eller ett verk ur rättsdoktrinen.  Alla personer som har juristbehörighet i ett utländskt rättssystem, eller som har tillräcklig praktisk erfarenhet av ett sådant system, får lägga fram bevisning för den utländska lagen. Domstolen gör i regel ingen egen undersökning av den utländska lagen.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Irland har undertecknat 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.  Irland har genomfört konventionen genom lagstiftning, nämligen 1991 års lag om avtalsförpliktelser (Contractual Obligations (Applicable Law) Act, 1991). Konventionens bestämmelser tillämpas på avtalsförpliktelser i de fall då ett val görs mellan lagarna i olika länder. Vissa typer av avtal, såsom avtalsförpliktelser till följd av familjeband, omfattas inte av konventionen.

Det bör noteras att förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) är direkt tillämplig i Irland. Irland har dock inte gett sitt samtycke till genomförandet av förordning (EU) nr 1259/2010 (Rom III), där fördjupat samarbete införs i fråga om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad i deltagande medlemsstaters jurisdiktion.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

I fråga om ansökningar inom området för familjerätt och äktenskapsskillnad betraktar irländsk domstol lex fori som lämplig princip, eftersom den ger säkerhet.  I Irland finns ingen lagstiftning om lagval i mål som rör utomobligatoriskt ansvar, och rättspraxis är mycket begränsad. Irländsk domstol beaktar principen om lex fori, vilken innebär att domstolslandets lag bör tillämpas, och även principen om lex loci delicti, vilken innebär att lagen på den ort där den skadevållande handlingen har inträffat bör tillämpas.  Domstolarna får också vara flexibla , vilket innebär att de kan ta hänsyn till samtliga anknytningsmoment och avgöra behörighetsfrågan i enlighet därmed.

Det bör noteras att förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) är direkt tillämplig i Irland.

3.3 Personalstatut

Ett barn får samma domicil som sin far, om barnet är fött inom äktenskapet.  Om barnet är utomäktenskapligt eller om fadern är avliden vid födelsetillfället, får barnet samma domicil som modern. Denna regel fortsätter att gälla till dess att barnet fyller 18 år, då barnet blir myndigt och får rättskapacitet att själv välja sitt domicil.

För att kunna få ett nytt domicil måste personen vara faktiskt bosatt inom den berörda jurisdiktionen och ha för avsikt att fortsätta vara bosatt där tills vidare eller permanent.  Om någon av dessa förutsättningar inte längre finns, träder ursprungligt domicil in på nytt.  En makas domicil bestäms utan hänsyn till makens.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

Genom 1987 års lag om barns ställning (Status of Children Act 1987) upphävdes begreppet illegitimitet. Enligt denna lag ska förhållandet mellan varje person och hans/hennes far och mor fastställas oberoende av om fadern och modern är eller har varit gifta med varandra.

Om ett barns föräldrar är ogifta antingen vid födelsetillfället eller vid barnets tillkomst betraktas inte barnet som ett legitimt barn.  Ett barn kan dock bli legitimt genom att dess föräldrar ingår äktenskap.   Ett legitimt och ett legitimiserat barn har dock samma konstitutionella ställning. Vidare finns ingen skillnad i barnets rättigheter att få underhåll från sina föräldrar eller att ärva från någon av dessa, oavsett om föräldrarna någonsin har varit gifta med varandra eller inte.

Så snart irländsk domstol utövar sin behörighet i ett ärende på grundval av förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (Bryssel IIa-förordningen) tillämpas i regel irländsk lag.

Irländsk lag kommer också att tillämpas om irländsk domstol har behörighet i ett adoptionsärende.

Det bör noteras att högre domstolarna har behörighet att fatta beslut om verkställande av ett irländskt barns konstitutionella rättigheter, oberoende av var barnet har sin hemvist.  Samtliga beslut som domstolen fattar om att utöva sin befogenhet styrs av huruvida det utifrån omständigheterna är lämpligt eller riktigt att domstolen gör detta, med tanke på regeln inom den internationella privaträtten om domstolars ömsesidiga hövlighet (comity of courts).

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

När det gäller äktenskap enligt irländsk lag föreskrivs det i det 34:e konstitutionstillägget, som antogs den 22 maj 2015, att två personer får ingå äktenskap enligt lag oberoende av kön. Därmed får de personer gifta sig som har behörighet att ingå äktenskap och inte redan är gifta, oberoende av vilket biologiskt kön de hade när 2015 års äktenskapslag (Marriage Bill 2015) antogs och infördes. Ett äktenskap kommer inte att anses vara giltigt i Irland om någon av parterna är transsexuell och ingår äktenskap efter att nyligen ha bytt könsidentitet.  Enligt den internationella privaträtten kommer ett äktenskap som ingåtts utomlands endast att erkännas om ett antal villkor uppfylls.   Parterna måste ha följt gällande formaliteter i den jurisdiktion där äktenskapet ingås (lex loci celebrationis).   Parterna måste har rättskapacitet att ingå äktenskap enligt bestämmelserna i domicillandets jurisdiktion.   Ett äktenskap som ingåtts utomlands måste motsvara den gängse definitionen av äktenskap i Irland.  Ett potentiellt polygamt äktenskap kommer inte att erkännas.

Beslut som fattas enligt avsnitt 5 i 2010 års lag om registrerat partnerskap och vissa rättigheter och skyldigheter för samboende (Civil Partnership and Certain Rights and Obligations of Cohabitants Act 2010) innebär ett erkännande av vissa typer av utländska registrerade förhållanden i den meningen att de ska tillskrivas samma rättigheter och skyldigheter att inom irländsk rätt behandlas på samma sätt som registrerade partnerskap som ingåtts i Irland, förutsatt att paret i fråga skulle ha haft rättskapacitet att ingå registrerat partnerskap i Irland.

När det gäller behörighet i fråga om skilsmässa, separation eller annullering är förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (Bryssel IIa-förordningen) direkt tillämplig i Irland.   I fall där ingen annan medlemsstat har behörighet enligt Bryssel IIa-förordningen kan irländsk domstol utöva behörighet om minst en av parterna har sitt domicil i landet när förfarandena inleds.

Så snart en irländsk domstol har behörighet i skilsmässoförfaranden kommer den att tillämpa sin nationella rätt på det familjerättsliga förfarandet och för eventuella förbundna eller dithörande frågor.

I fall där Bryssel IIa-förordningen inte är tillämplig kommer en utländsk skilsmässa att erkännas om den beviljats i ett land där någon av makarna hade sitt domicil det datum då skilsmässoförfarandet inleddes.

3.5.1 Underhållsskyldighet

Underhållskrav hanteras för närvarande i enlighet med rådets förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet.

Förordningen syftar i huvudsak till att tillhandahålla en rad gemensamma bestämmelser om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet, samarbete och standarddokument för att underlätta indrivningen av underhållsbidrag inom EU. Ett av förordningens främsta mål är att säkerställa att en underhållsberättigad enkelt kan erhålla en dom i en medlemsstat som automatiskt är verkställbar i en annan medlemsstat utan övriga formaliteter. Underhållsförordningen inbegriper därför åtgärder avseende behörighet, lagval, erkännande och verkställbarhet, verkställighet och rättshjälp och är tänkt att främja samarbete mellan centralmyndigheter. Kravet gällande villkoren i det ursprungliga beslut som ska verkställas utan ändring framgår mycket tydligt av förordningen. Vidare får en dom som utfärdats i en medlemsstat aldrig omprövas i sak i den medlemsstat där erkännande och verkställighet senare begärs. Nettoeffekten av förordningen är att den nationella domstol som inte handlagt målet inte ska ha behörighet att fatta nya eller andra beslut i ärendet.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Om ingen invändning görs kommer ett äktenskapsförord (avtal) att upprättas mellan parterna enligt lagen i det land där de har sitt äktenskapliga domicil.  Om inget sådant äktenskapsförord upprättas kommer tillämplig lag också att fastställas utifrån det äktenskapliga domicil.  Om makarna har gemensamt domicil är detta lika med äktenskapligt domicil.  Om de inte har gemensamt domicil kommer det äktenskapliga domicilet sannolikt att fastställas utifrån den tillämpliga lagen i det land som parterna och äktenskapet har störst anknytning till.

3.7 Arv och testamente

Den lag som reglerar arv av fast egendom är lagen i det land där egendomen finns. Fördelning och arv av den avlidnes lösa egendom regleras dock genom lagen i det land där den avlidne hade sitt domicil vid dödsfallet.

Testatorns behörighet fastställs genom lagen i domicillandet, men det finns dock de som menar att lagen i det land där saken befinner sig (lex rei sitae) bör tillämpas i fråga om fast egendom.

Om testatorn byter domicil mellan det att testamentet upprättas och tidpunkten för dödsfallet, går åsikterna isär om huruvida behörigheten bör prövas enligt lagen i domicillandet vid testamentets upprättande eller vid tidpunkten för dödsfallet.

Ett testamente är formellt sett giltigt enligt 1965 års arvslag (Succession Act 1965) om dess form överensstämmer med någon av följande lagar: lagen i det land där testatorn upprättade det testamentariska förordnandet, lagen i testatorns medborgarskapsland, domicilland eller stadigvarande vistelseland när förordnandet upprättades eller när testatorn avled, eller, i fråga om fast egendom, lagen i det land där egendomen finns.

3.8 Sakrätt

I irländsk lag görs åtskillnad mellan lös och fast egendom, och det är lagen i det land där egendomen finns som tillämpas för att fastställa huruvida intresset avser en lös eller fast egendom.

Tillämplig lag i fråga om fast egendom är i regel lagen i det land där egendomen finns.

3.9 Insolvens

Förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen) innehåller bestämmelser om behörighet i insolvensförfaranden inom EU [1]. I artikel 3 i insolvensförordningen anges att domstolarna i den medlemsstat där gäldenärens huvudsakliga intressen finns har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. Ett insolvensförfarande som inleds i Irland kommer därmed att prövas av irländsk domstol enligt den irländska lag som reglerar hur fordringar ska anmälas, styrkas och godtas i insolvensförfaranden. Den viktigaste lagstiftningen på detta område är aktiebolagslagen från 2014 (Companies Act 2014), 2012–2015 års lagar om personlig insolvens (Personal Insolvency Acts 2012–2015) och 1988 års konkurslag Bankruptcy Act 1988).

Länkar

http://www.irishstatutebook.ie/1995/en/act/pub/0026/sec0027.html

[1] Förordning som från och med den 26 juni 2017 ersatts med den omarbetade förordningen (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden.

Det kan i ett rättsförhållande mellan två individer finnas inslag som berör mer än en stat (dvs. internationella inslag). Vid en tvist kommer den grekiska domstolen i så fall inte nödvändigtvis att tillämpa grekisk lag, utan undersöka vilken lagstiftning som måste tillämpas (tillämplig lag) på grundval av internationell privaträtt. Den internationella privaträtten är ett system baserat på anknytningsregler som avgör vad som är tillämplig lag (dvs. de lagliga bestämmelserna i ett land), vilket kan vara antingen lagen i domstolslandet eller lagen i något annat land. Fastställandet av tillämplig lag baseras på en eller flera anknytningsfaktorer enligt de regler som gäller för sådana faktorer. Anknytningsfaktorerna är de faktorer i en tvist med internationella inslag som ger anledning till tillämpning av en särskild internationell privaträttslig bestämmelse för att fastställa vad som är tillämplig lag, dvs. grekisk lag eller en annan stats lag (lagval).

1 Rättskällor

Den viktigaste källan för att fastställa vilken lag som är tillämplig är den grekiska lagstiftningen. Till lagstiftningen räknas även bilaterala och multilaterala internationella konventioner som, så snart de har ratificerats av Grekland, gäller på samma sätt som grekisk nationell lagstiftning. Lagstiftningen omfattar också EU‑rätten, i synnerhet förordningarna. Eftersom de privata transaktionerna på internationell nivå blir allt fler, både i fråga om transaktionernas antal och typ, spelar grekisk rättspraxis och Europeiska unionens domstol (trots att denna inte är en formell källa) en viktig roll när det gäller att fylla igen luckorna i den internationella privaträtten, som används för att fastställa tillämplig lag.

1.1 Autonoma nationella regler

De viktigaste bestämmelserna återfinns i artiklarna 4–33 i civillagen, men även i andra lagar, exempelvis artiklarna 90–96 i lag 5325/1932 om växlar och skuldebrev och artiklarna 70–76 i lag 5960/1933 om checkar.

1.2 Multilaterala konventioner

Bland de multilaterala internationella konventionerna återfinns följande:

Genèvekonventionen av den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, ratificerad av Grekland som lag 559/1977.

Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, ratificerad av Grekland som lag 1325/1983.

Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, ratificerad av Grekland som lag 1334/1983.

Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, ratificerad av Grekland som lag 4020/2011.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Bland de bilaterala internationella konventionerna återfinns följande:

Konventionen av den 17 maj 1993 om rättslig hjälp i civilrättsliga och straffrättsliga ärenden mellan Republiken Grekland och Republiken Albanien, ratificerad av Grekland som lag 2311/1995.

Konventionsfördraget av den 3 augusti 1951 om vänskap, handel och sjöfart mellan Grekland och Förenta staterna, ratificerat av Grekland som lag 2893/1954.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Om reglerna om anknytningsfaktorer i Greklands internationella privaträtt föreskriver att tillämplig lag är ett annat lands lagstiftning, ska den grekiska domstolen självmant beakta detta (ex officio). Den ska alltså inte kräva att parterna åberopar detta, och måste själv undersöka vilka bestämmelser i den utländska lagen som är tillämpliga (artikel 337 i civilprocesslagen).

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Om bestämmelserna i grekisk internationell privaträtt föreskriver att ett annat lands lagstiftning är tillämplig, är det landets materiella lagstiftning som ska tillämpas och inte dess internationella privaträtt (artikel 32 i civillagen). Den senare kan i sin tur föreskriva att grekisk lag eller ett tredjelands lagstiftning ska tillämpas.

2.3 Ändring i anknytning

Ett rättsförhållandes anknytningsfaktor ändras ofta under förhållandets gång, exempelvis medför byte av ett företags säte från ett land till ett annat också byte av tillämplig lag. Det finns regler som explicit anger en slutlig lösning på lagvalet. I annat fall tillämpar domstolen den ursprungliga, innan anknytningsfaktorn ändrades, eller därefter tillämpliga lagen, eller en kombination av bägge, beroende på de särskilda omständigheterna i ärendet.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Grekisk internationell privaträtt kan genom anknytningsfaktorregeln föreskriva att utländsk rätt ska tillämpas. Är denna oförenlig med de etiska eller rättsliga grundprinciperna i grekisk rättsordning (artikel 33 i civillagen) ska domstolen vid beslutet i det konkreta ärendet inte tillämpa den berörda bestämmelsen i den utländska lagstiftningen utan tillämpa andra utländska bestämmelser (negativ funktion). Om uteslutandet av tillämpningen emellertid skapar ett tomrum i den utländska lagstiftningen, ska detta täckas genom att grekisk lag tillämpas (positiv funktion).

Ett sätt att skydda den grekiska rättsordningens intressen är att genomföra bestämmelser som är direkt tillämpliga. Dessa bestämmelser reglerar särskilt viktiga frågor för de statens inhemska rättsförhållanden och tillämpas också direkt av grekiska domstolar i ärenden med ett internationellt inslag som inte omfattas av grekisk internationell privaträtt.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Den grekiska domaren får använda alla medel som denne anser vara lämpliga för att utreda vilken utländsk lag som ska tillämpas. Domaren kan använda sina personliga juridiska kunskaper eller söka klarhet i frågan i (multilaterala och bilaterala) internationella konventioner, enligt vilka medlemsstaterna har en ömsesidig skyldighet att tillhandahålla information. Domaren kan också begära information från inhemska eller utländska vetenskapliga organisationer. Om det är svårt eller visar sig vara omöjligt att fastställa vilken utländsk lag som ska tillämpas, kan den grekiska domaren till och med begära hjälp av parterna, utan att vara begränsad av deras bidrag (artikel 337 i civilprocesslagen).

Undantagsvis tillämpar en grekisk domare grekisk rätt i stället för utländsk tillämplig lagstiftning om det, trots alla tänkbara ansträngningar att fastställa de tillämpliga bestämmelserna i den utländska lagstiftningen, har visat sig vara omöjligt.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Den grekiska domaren fastställer tillämplig lag för de flesta avtal och rättshandlingar som ingåtts eller utförts från och med den 17 december 2009 i enlighet med förordning (EG) nr 593/2008, den s.k. Rom I‑förordningen. Den allmänna regeln är att den lag som valts av parterna är tillämplig.

När det gäller avtal och rättshandlingar som ingåtts eller utförts mellan den 1 april 1991 och den 16 december 2009 fastställs tillämplig lag på grundval av Romkonventionen av den 19 juni 1980, som innehåller samma allmänna regel som nämndes ovan.

För alla kategorier av avtalsskyldigheter och rättshandlingar som uttryckligen utesluts från tillämpningsområdet för ovannämnda förordning och konvention, samt avtal och rättshandlingar som ingåtts/utförts före den 1 april 1991, fastställs tillämplig lag i enlighet med artikel 25 i civillagen, som även den omfattar den allmänna regel som fastställs i förordningen.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Den grekiska domaren fastställer tillämplig lag i fråga om förpliktelser som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse eller förpliktelser som har sin grund i obehörig vinst, tjänster utan uppdrag och oaktsamhet vid ingående av avtal, från och med den 11 januari 2009, i enlighet med förordning (EG) nr 864/2007 (Rom II‑förordningen). Den allmänna regeln är att lagen i det land där överträdelsen begicks är tillämplig.

När det gäller skadeståndsgrundande händelser som inte omfattas av den ovannämnda förordningens tillämpningsområde, och skadeståndsgrundande händelser som inträffade före den 11 januari 2009, fastställs tillämplig lag i enlighet med artikel 26 i civillagen, som omfattar samma allmänna regel som den som fastställs i förordningen.

Enligt grekisk rättspraxis tillämpas lagen i det land som är lämpligast med hänsyn till de övergripande omständigheterna i det särskilda fallet när det gäller förpliktelser som har sin grund i obehörig vinst som uppkommit före den 11 januari 2009.

3.3 Personalstatut

– Fysiska personer

Namn, hemvist

Eftersom namn och hemvist används för att identifiera en enskild fysisk person, fastställs den lag som är tillämplig för dem i varje fall utifrån det rättsförhållande som ska regleras. Namn och hemvist för makar regleras av den lag som gäller för deras personliga förhållanden i enlighet med artikel 14 i civillagen. När det gäller minderåriga barn gäller lagen om förhållandet mellan föräldrar och barn i enlighet med artiklarna 18–21 i civillagen.

Rättslig handlingsförmåga

I ärenden som gäller en grekisk eller utländsk medborgares rättsliga handlingsförmåga, förmåga att inneha rättigheter och skyldigheter, partsbehörighet och processbehörighet tillämpas lagen i det land där personen i fråga är medborgare (artiklarna 5 och 7 i civillagen, artiklarna 62 a och 63.1 i civilprocesslagen). Om en utländsk medborgare enligt lagen i det land där han eller hon är medborgare inte har rättslig handlingsförmåga eller processbehörighet, men han eller hon har denna kapacitet enligt grekisk lag (utom när det gäller rättsliga handlingar som omfattas av familjerätten, arvsrätten eller lagstiftningen om äganderätt när det gäller egendom utanför Grekland) gäller grekisk lag (artikel 9 i civillagen och artikel 66 i civilprocesslagen).

– Juridiska personer

I ärenden som rör en juridisk persons rättsliga handlingsförmåga tillämpas lagen på den plats där den juridiska personen har sin hemvist, i enlighet med artikel 10 i civillagen. Enligt grekisk rättspraxis menas med ”hemvist” den faktiska hemvisten, till skillnad från den juridiska hemvisten.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Förhållandet mellan föräldrar och barn avser här deras släktskapsförhållanden men även de rättigheter och skyldigheter som följer av dessa.

Tillämplig lag för att fastställa om ett barn ska anses vara fött inom ett giltigt äktenskap eller vara utomäktenskapligt är följande (artikel 17 i civillagen):

• Lagstiftningen i det land som reglerar förhållandena mellan barnets moder och dennas make vid barnets födelse, enligt vad som fastställs i artikel 14 i civillagen.
• Om äktenskapet upplösts före barnets födelse, lagstiftningen i det land som reglerade förhållandena mellan barnets moder och dennas make vid upplösningen av äktenskapet, enligt vad som fastställs i artikel 14 i civillagen.

Tillämplig lag för förhållandet mellan föräldrar och barn är, med avseende på barn som fötts inom äktenskapet, följande (oavsett om äktenskapet upphävs):

Den grekiska domstolen fastställer tillämplig lag i frågor som rör föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn i enlighet med Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, ratificerad av Grekland som lag 4020/2011, förutsatt att det berörda landet är part i denna konvention.

Tillämplig lag om det är fråga om ett land som inte har undertecknat ovanstående konvention eller på ärenden som inte regleras av ovanstående konvention är, i enlighet med artikel 18 i civillagen, följande:

• Om de är medborgare i samma land: det landets lag.
• Om de efter barnets födelse fått nytt gemensamt medborgarskap: lagen i det land där de senast haft gemensamt medborgarskap.
• Om de före barnets födelse har olika medborgarskap och detta inte ändras efter födseln, eller om de har samma medborgarskap före födseln men föräldrarnas eller barnets medborgarskap ändras efter födseln: lagen i det land där de vid tidpunkten för barnets födelse senast haft gemensam hemvist.
• Om de inte har någon gemensam hemvist: lagen i det land där barnet har medborgarskap.

Tillämplig lag på moderns och faderns förhållande till barn som fötts utanför äktenskapet (artiklarna 19 och 20 i civillagen) är följande:

• Om de är medborgare i samma land: det landets lag.
• Om de efter barnets födelse fått nytt gemensamt medborgarskap: lagen i det land där de senast haft gemensamt medborgarskap.
• Om de före barnets födelse har olika medborgarskap och detta inte ändras efter födseln, eller om de har samma medborgarskap före födseln men föräldrarnas eller barnets medborgarskap ändras efter födseln: lagen i det land där de vid tidpunkten för barnets födelse senast haft gemensam hemvist.
• Om de inte har någon gemensam hemvist: lagen i det land där fadern eller modern har medborgarskap.

Tillämplig lag på förälders skyldigheter i fråga om underhåll till barnet är följande:

Från och med den 18 juni 2011 fastställer den grekiska domstolen tillämplig lag på grundval av förordning (EG) nr 4/2009, i enlighet med vad som anges i Haagprotokollet av den 23 november 2007. Den allmänna regeln är att lagen i det land där den underhållsskyldiga individen har sin hemvist ska tillämpas.

3.4.2 Adoption

Tillämplig lag vid adoption och upphävande av adoption med internationella inslag är lagen i det land där var och en av de personer som är involverade i adoptionen är medborgare (artikel 23 i civillagen). Tillämplig lag vad gäller adoptionsformen är den lag som anges i artikel 11 i civillagen, dvs. antingen den lag som reglerar adoptionens innehåll, eller lagen på den plats där adoptionen genomfördes, eller lagen i det land där samtliga inblandade parter är medborgare. Om adoptionsparterna har olika medborgarskap, är förutsättningen för att adoptionen ska vara giltig att alla villkor i de berörda ländernas lagstiftning är uppfyllda och det inte föreligger några hinder enligt bestämmelserna i respektive land.

Tillämplig lag för förhållandet mellan adoptivföräldrarna och det barn som adopteras är följande:

• Om de efter adoptionen är medborgare i samma land: det landets lag.
• Om de i samband med adoptionen beviljas nytt gemensamt medborgarskap: lagen i det land där de senast haft gemensamt medborgarskap.
• Om de före adoptionen har olika medborgarskap och detta inte ändras efter adoptionen, eller om de har samma medborgarskap före adoptionen men medborgarskapet ändras för någon av parterna i samband med att adoptionen fullbordas: lagen i det land där de vid tidpunkten för adoptionen senast haft gemensam hemvist.
• Om de inte har någon gemensam hemvist: lagen i det land där adoptivföräldern har medborgarskap eller, om det är makar som adopterar, den lagstiftning som reglerar deras personliga förhållanden.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Materiella villkor

Följande är tillämplig lag för alla villkor som måste uppfyllas och hinder som inte får föreligga, när personer vill ingå äktenskap: lagen i det land där de har gemensamt medborgarskap, eller respektive lands lagstiftning om de har olika medborgarskap (artikel 13.1 a i civillagen).

Formkrav

Tillämplig lag på huruvida äktenskap är giltigt till formen är lagen i det land där de som ska ingå äktenskap har gemensamt medborgarskap, eller respektive lands lagstiftning om de har olika medborgarskap, eller lagstiftningen i det land äktenskapet ingås (artikel 13.1 b i civillagen). Enligt grekisk lag ställs vissa formkrav på ingående av äktenskap. Förbindelser mellan personer som lever tillsammans utan att vara formellt gifta erkänns i Grekland under förutsättning att de är giltiga enligt tillämplig utländsk rätt och personerna i fråga inte är grekiska medborgare.

Makars personliga förhållanden

Makars personliga förhållanden är de förhållanden som grundar sig på äktenskapet, och som inte har med makarnas förmögenhetsförhållanden att göra, t.ex. samlevnad och rättigheter och skyldigheter (även underhållsskyldighet).

Tillämplig lag på makarnas personliga förhållanden, med undantag för underhållsskyldighet, är följande (artikel 14 i civillagen):

• Om de efter äktenskapets ingående är medborgare i samma land: det landets lag.
• Om de under äktenskapet fått nytt gemensamt medborgarskap: lagen i det land där de senast haft gemensamt medborgarskap.
• Om de under äktenskapet haft gemensamt medborgarskap och en av dem senare bytt medborgarskap: lagen i det land där de senast haft gemensamt medborgarskap, såvida den andra maken fortfarande har detta medborgarskap.
• Om de före äktenskapet haft olika medborgarskap och detta inte har ändrats efter äktenskapets ingående, eller om de före äktenskapet haft gemensamt medborgarskap men en av makarna efter äktenskapets ingående har bytt medborgarskap: lagen i det land där de senast hade gemensam hemvist.
• Om de under äktenskapet inte haft någon gemensam hemvist: lagen i det land som makarna har närmast anknytning till.

Underhållsskyldighet

Tillämplig lag fastställs i enlighet med artikel 4 i Haagkonventionen av den 2 oktober 1973, ratificerad av Grekland som lag 3137/2003, som föreskriver att lagen i det land där den person som mottar underhållet har sin hemvist ska gälla.

Makars förmögenhetsförhållanden

Makars förmögenhetsförhållanden handlar om de förmögenhetsrättigheter och motsvarande skyldigheter som äktenskapet ger upphov till.

Tillämplig lag är den lag som reglerar makarnas personliga förhållanden omedelbart efter äktenskapets ingående (artikel 15 i civillagen).

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Inom det grekiska rättssystemet erkänns också en form av samlevnad annan än äktenskap, enligt vad som fastställs i lag 3719/2008. I enlighet med en uttrycklig bestämmelse som fastställs i ovannämnda lag, gäller denna lag för samtliga registrerade partnerskap som har ingåtts i Grekland eller inför grekiska konsulära myndigheter, oavsett om parterna är grekiska eller utländska medborgare, både vad gäller partnerskapets form och de samlade förhållandena mellan partnerna. Om registrerat partnerskap ingås utomlands, är den tillämpliga lagen i fråga om partnerskapets form den som fastställs i artikel 11 i civillagen, dvs. antingen den lag som reglerar partnerskapets innehåll, eller lagen på den plats där partnerskapet ingås, eller lagen i det land där alla inblandade parter är medborgare. Tillämplig lag i fråga om förhållandena mellan parterna är lagen i det land där partnerskapet ingicks.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Tillämplig lag på frågor om äktenskapsskillnad eller hemskillnad fastställs på grundval av förordning (EU) nr 1259/2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad, som brukar kallas Rom III‑förordningen. Som en generell regel kan makarna komma överens om att välja den lag som ska tillämpas på äktenskapsskillnad och hemskillnad, på villkor att det är en av följande lagar: a) lagen i det land där makarna har sin hemvist när avtalet sluts, eller b) lagen i det land där makarna hade sin senaste hemvist, om en av dem fortfarande bor där när avtalet sluts, eller c) lagen i det land där en av makarna är medborgare när avtalet sluts, eller d) lagen i det land där den domstol som hanterar ärendet är belägen.

3.5.4 Underhållsskyldighet

I ovannämnda förordning fastställs uttryckligen att förordningen inte gäller i fråga om f.d. makars underhållsskyldighet. Denna fråga regleras i stället genom artikel 8 i Haagkonventionen av den 2 oktober 1973, ratificerad av Grekland som lag 3137/2003, där det fastställs att tillämplig lag är lagen i det land där äktenskapsskillnaden eller hemskillnaden genomfördes.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Se sista stycket i avsnitt 3.5.1 ovan.

3.7 Arv och testamente

Tillämplig lag på alla frågor om arv, med undantag för formkraven för upprättande och upphävande av testamente, är förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg.

Om det finns ett testamente, anses detta giltigt om det upprättats i enlighet med följande lagstiftning (se artikel 1 i Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om lagval rörande testamentsbestämmelsers form):

• Lagstiftningen i det land där arvlåtaren upprättade testamentet.
• Lagstiftningen i det land där arvlåtaren hade medborgarskap när denne dog eller upprättade testamentet.
• Lagstiftningen i det land där arvlåtaren hade hemvist eller var bosatt när denne dog eller upprättade testamentet.
• Om testamentet avser fast egendom: lagstiftningen i det land där den fasta egendomen finns.

3.8 Sakrätt

Tillämplig lag med avseende på sakrätt till fast egendom regleras av artikel 27 i civillagen. Där fastställs att lagen i det land där den fasta egendomen finns ska tillämpas.

Tillämplig lag i fråga om klandervärda förhållanden enligt lagen om skyldigheter med avseende på fast egendom fastställs på grundval av förordning (EG) nr 593/2008, den s.k. Rom I‑förordningen, enligt vilken den allmänna regeln är att den lag som parterna själva väljer ska tillämpas.

Tillämplig lag vad gäller formen på ovanstående transaktioner är lagen i den stat där den fasta egendomen finns (artikel 12 i civillagen).

3.9 Insolvens

Tillämplig lag för frågor om insolvens och dess resultat fastställs i enlighet med förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden, där det fastställs att lagen i den medlemsstat där insolvensförfarandet inleds är tillämplig.

Obs. Nyligen ändrades ursprungsversionen på av den här sidan. Våra översättare håller på att översätta den nya sidan till svenska.

Vilket lands lag gäller? - Spanien

1 Veljavni pravni viri

1.1 Nacionalni predpisi

Merparten lagvalsregler finns i den inledande avdelningen till civillagen (artiklarna 9–12). Tillämpliga rättsliga bestämmelser finns även i vissa speciallagar, exempelvis lagen om internationell adoption.

1.2 Večstranske mednarodne konvencije

När det gäller tillämplig lag är följande EU-förordningar för närvarande gällande i Spanien:

– Förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden

– Förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)

– Förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)

– Förordning (EU) nr 1259/2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (Rom III)

– Förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

– Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1191 av den 6 juli 2016 om främjande av medborgares fria rörlighet genom förenkling av kraven på framläggande av vissa officiella handlingar i Europeiska unionen och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012. Tillämplig från och med den 16 februari 2019.

Spanien är också avtalsslutande stat i flera lagvalskonventioner. De viktigaste multilaterala konventionerna i detta avseende är följande:

– Konventionen om tillämplig lag om efternamn och förnamn, München, av den 5 september 1980

– Haagkonventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, Haag, av den 19 oktober 1996

– Protokollet om tillämplig lag för underhållsskyldighet, Haag, av den 23 november 2007

– Konventionen om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, Haag, av den 5 oktober 1961

– Konventionen om tillämplig lag rörande trafikolyckor, Haag, av den 4 maj 1971

– Protokollet om tillämplig lag rörande produktansvar, Haag, av den 2 oktober 1973

1.3 Glavne dvostranske konvencije

När det gäller tillämplig lag gäller för närvarande konventionen mellan Konungariket Spanien och Republiken Uruguay om lagvalsregler för underhåll till minderåriga samt erkännande och verkställighet av beslut och inför domstol ingångna förlikningar i fråga om underhållsskyldighet, Montevideo, av den 4 november 1987.

2 Izvajanje kolizijskih pravil

2.1 Obveznost sodnika, da uporabi kolizijska pravila na lastno pobudo

I artikel 12.6 i civillagen anges att domstolar och myndigheter ska tillämpa lagvalsreglerna i spansk lag ex officio.

2.2 Zavračanje

I artikel 12.2 i civillagen fastställs att hänvisning till lagen i ett visst land ska förstås som en hänvisning till det landets materiella rätt, förutom om dess lagvalsregler hänvisar till en annan lag som inte är spansk lag. Detta innebär att endast återförvisning godtas.

Vidareförvisning är inte tillåtet förutom när det gäller växlar, checkar och skuldebrev, i fråga om behörigheten att ingå sådana förpliktelser.

När en EU-förordning eller internationell konvention är tillämplig ska de särskilda reglerna för dessa instrument avseende renvoi gälla.

2.3 Sprememba navezne okoliščine

I spansk lag finns ingen allmän regel vid byte av vistelseort, det vill säga omständigheter som i en lagvalsregel anges som anknytningsmoment. I artikel 9.1 i civillagen om myndighetsålder anges att en ändring i anknytningsmoment inte påverkar en redan erhållen myndighetsålder. Regeln är att man ska tillämpa den lag som var tillämplig när den rättsliga situationen uppstod, även om anknytningsmomentet har ändrats.

När en EU-förordning eller internationell konvention är tillämplig ska de särskilda reglerna i dessa instrument avseende byte av vistelseort gälla.

2.4 Izjeme od običajne uporabe kolizijskih pravil

I artikel 12.3 i civillagen anges att utländsk lag inte på något sätt ska tillämpas om den strider mot grunderna för rättsordningen. Detta innebär att utländsk lag inte ska tillämpas om dess konsekvenser står i uppenbar strid med de grundläggande principerna i spansk lag. Konstitutionellt erkända principer anses vara grundläggande.

2.5 Dokazovanje tujega prava

Den utländska lagens innehåll och giltighet måste styrkas av parterna, och domstolen kan kontrollera detta med medel som den anser nödvändiga. Det rör sig om ett blandat system där ingivande av inlagor och prövning endast sker på partens begäran och där domstolen ges möjlighet att delta i utförandet av kontroller. I undantagsfall där innehållet i den utländska lagen inte kan styrkas ska spansk lag gälla.

3 Kolizijska pravila

3.1 Pogodbene obveznosti in pravni akti

Fastställandet av tillämplig lag för avtalsförpliktelser regleras generellt sett genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I-förordningen). Ärenden där Rom I-förordningen inte är tillämplig handläggs enligt bestämmelserna i artikel 10.5 i civillagen, som baseras på erkännande av lagval genom avtal förutsatt att tillämplig lag uttryckligen har valts och att denna lag har koppling till ärendet i fråga. I annat fall ska parternas gemensamma nationella lag tillämpas, lagen i deras gemensamma vistelseland eller, i sista hand, lagen i det land där avtalet ingicks.

3.2 Nepogodbene obveznosti

Här gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 (Rom II-förordningen). I frågor som rör trafikolyckor och produktansvar tillämpas lagvalsreglerna i Haagkonventionerna från 1971 och 1973.

Frågor som inte omfattas av några av ovannämnda bestämmelser regleras genom artikel 10.9 i civillagen, enligt vilken utomobligatoriska förpliktelser ska regleras genom lagen i det land där den händelse som gav upphov till förpliktelserna ägde rum. Fall som rör utförande av ärenden för annans räkning utan uppdrag (negotiorum gestio) regleras genom lagen i det land där uppdragstagaren har sin huvudsakliga verksamhet, och oberättigad vinst genom den lag i kraft av vilken överföringen av förmögenhetsvärdet till mottagaren av vinsten ägde rum.

3.3 Osebni status, vidiki v zvezi s civilnim statusom (ime, sedež ali stalno prebivališče, sposobnost)

I artikel 9 i civillagen anges att tillämplig lag i dessa frågor fastställs utifrån de fysiska personernas nationalitet. Det finns bestämmelser som gäller vid dubbelt medborgarskap och ovisst medborgarskap. Dubbelt medborgarskap fastställs utifrån det faktum huruvida det rör sig om dubbelt medborgarskap enligt spansk lag eller dubbelt medborgarskap som inte omfattas av spansk lag. Fördrag om dubbelt medborgarskap har ingåtts med Chile, Peru, Paraguay, Nicaragua, Guatemala, Bolivia, Ecuador, Costa Rica, Honduras, Dominikanska republiken, Argentina och Colombia. I dessa fall gäller bestämmelserna i de internationella fördragen. Om sådana bestämmelser saknas tillämpas lagen i det land där personen i fråga hade sin senaste hemvist och, i annat fall, lagen i personens senaste medborgarskapsland. Om spansk lag inte innehåller några bestämmelser om dubbelt medborgarskap och om ett av dem är spanskt ska spansk lag tillämpas. Principen om icke-diskriminering måste dock tillämpas om båda nationaliteter medför EU-medborgarskap. När medborgarskapet är ovisst ska lagen i personens senaste hemvistland tillämpas som personalstatut. När det gäller statslösa personer är artikel 12 i New York-konventionen av den 28 september 1954 tillämplig. Enligt denna är tillämplig lag lagen i den statslösa personens hemvistland eller, i annat fall, lagen i personens vistelseland.

Tillämplig lag för fysiska personers namn regleras genom Münchenkonventionen från 1980. Fysiska personers för- och efternamn regleras genom lagen i personernas medborgarskapsland.

3.4 Določitev razmerij med starši in otroki, vključno s posvojitvijo

I artikel 9.4 i civillagen anges att tillämplig lag för fastställande av biologiska förhållanden mellan föräldrar och barn är den i det land där barnet hade sin hemvist när förhållandet uppstod. Om barnet saknar hemvist, eller om förhållandet mellan förälder och barn inte kan fastställas genom lagen, ska tillämplig lag vara lagen i barnets dåvarande medborgarskapsland. Om förhållandet mellan förälder och barn inte kan fastställas genom denna lag eller om barnet saknar medborgarskap, ska spansk materiell rätt tillämpas.

Tillämplig lag för adoption regleras genom en särskild förordning, nämligen lag nr 54/2007 om internationell adoption. I artikel 18 i denna lag anges att behörig spansk myndighet ska iaktta spansk materiell rätt när den genomför en adoption, om adoptivbarnet har sin permanenta vistelse i Spanien vid adoptionstillfället eller har förts eller kommer att föras till Spanien för att få sin vistelse där.

Tillämplig lag för innehållet i förhållandet mellan förälder och barn, vare sig förhållandet uppstått biologiskt eller genom adoption, och utövandet av föräldraansvar ska fastställas enligt Haagkonventionen av den 19 oktober 1996. I artikel 17 i konventionen anges att utövandet av föräldraansvar ska regleras genom lagen i barnets hemvistland.

3.5 Zakonska zveza, zunajzakonska skupnost, partnerstvo, razveza zakonske zveze, prenehanje življenjske skupnosti, preživninske obveznosti

Det finns regler för äktenskapets ingående och rättsverkningar. När det gäller formerna för äktenskapets ingående anges det i civillagen att äktenskap kan ingås i och utanför Spanien 1) inför en domare, borgmästare eller tjänsteman som utsetts i enlighet med civillagen och 2) enligt lagligen föreskrivna religiösa former. Vidare anges att spanska medborgare kan ingå äktenskap utanför Spanien i de former som fastställs i lagen i det land där äktenskapet ingås. Om båda parter är utländska medborgare kan äktenskapet ingås i Spanien på samma villkor som spanska medborgare eller enligt bestämmelserna i endera parts personalstatut. Behörigheten att ingå äktenskap och samtycke regleras genom vardera makas nationella lag (artikel 9.1 i civillagen).

Enligt artikel 9.2 i civillagen regleras äktenskapets rättsverkningar genom makarnas gemensamma nationella lag vid tidpunkten för äktenskapets ingående. Om det inte finns någon gemensam nationell lag regleras de genom någon av parternas personalstatut eller lagen i någon av parternas hemvistland, utsedd av båda i en bestyrkt handling som ska utfärdas före äktenskapets ingående. Om inget val gjorts gäller lagen i det land där makarna hade sin gemensamma hemvist omedelbart efter äktenskapets ingående och, i annat fall, lagen i det land där äktenskapet ingåtts.

Hemskillnad och äktenskapsskillnad regleras genom förordning (EU) nr 1259/2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (Rom III). I artikel 107.1 i civillagen anges att annullering av äktenskap ska regleras genom den lag som är tillämplig vid tidpunkten för äktenskapets ingående.

Den spanska internationella privaträtten innehåller inte några bestämmelser för ogifta par (vilket i princip innebär att man är hänvisad till analogislut).

Underhållsskyldighet regleras genom Haagprotokollet från 2007 om tillämplig lag för underhållsskyldighet.

3.6 Premoženjska razmerja med zakoncema

Regeln om äktenskaps rättsverkningar (artikel 9.2 i civillagen) omfattar såväl de personliga som de förmögenhetsmässiga verkningarna. Makarnas gemensamma personalstatut vid äktenskapets ingående är därmed tillämplig. I annat fall gäller någon av parternas personalstatut eller lagen i någon av parternas hemvistland, utsedd av båda i en bestyrkt handling som ska utfärdas före äktenskapets ingående. Om inget val görs gäller lagen i det land där makarna hade sin gemensamma hemvist omedelbart efter äktenskapets ingående och, i annat fall, lagen i det land där äktenskapet ingicks.

Avtal eller överenskommelser där makars förmögenhetsförhållanden fastställs, ändras eller ersätts är giltiga om de följer antingen den lag som reglerar äktenskapets rättsverkningar eller någon av parternas nationella lag eller lagen i det land där någon av parterna hade sin hemvist vid verkställandet (artikel 9.3 i civillagen).

3.7 Oporoke in dedovanje

Spanien tillämpar bestämmelserna i förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg. Enligt denna förordning ska lagen i den avlidnes hemvistland vid tidpunkten för dödsfallet tillämpas, om inte den avlidne valt lagen i sitt medborgarskapsland som tillämplig lag.

Testamentens utformning regleras genom Haagkonventionen från 1961.

3.8 Stvarne pravice

Enligt artikel 101.1 i civillagen ska besittningsrätt, äganderätt och övriga rättigheter när det gäller fast egendom liksom frågor om tillkännagivanden rörande egendomen regleras genom lagen i det land där egendomen finns. Motsvarande gäller för lös egendom. När det gäller upprättande eller överlåtelse av rättigheter avseende tillgångar som befinner sig i transitering ska dessa anses vara belägna på den plats från vilken de avsändes, om inte avsändaren och mottagaren uttryckligen eller i tysthet har kommit överens om att de ska anses vara belägna på bestämmelseorten. Fartyg, flygplan och transportmedel på järnväg, samt alla rättigheter beträffande dessa, ska omfattas av lagen i flaggstaten eller registreringslandet. Motorfordon och andra transportmedel på väg ska omfattas av lagen i det land där de finns. Emission av värdepapper regleras genom lagen i det land där emissionen sker.

3.9 Insolventnost

Fall som inte omfattas av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden regleras genom konkurslag nr 22/2003 av den 9 juli 2000. Enligt artikel 200 i den lagen ska insolvensförfaranden i Spanien och verkningar därav samt gången i utförandet och avslutandet av dessa förfaranden som regel regleras av spansk lagstiftning (lag  22/2003 av den 9 juli 2003, ändrad genom lag 9/2015 om brådskande åtgärder i konkursförfaranden (Spaniens officiella kungörelseorgan, 26.5.2015)). Konkurslagen innehåller även internationella privaträttsliga bestämmelser om fastställandet av tillämplig lag för olika typer av rättsförhållanden inom förfarandet.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Internationell privaträtt har inte kodifierats och omfattas inte av särskild lagstiftning. De flesta principer och lagvalsregler bygger på rättspraxis, med undantag av ett fåtal principer och lagvalsregler som finns i olika lagar, framför allt civillagen (Code civil), beroende på saken i målet.

Innehållet i de olika lagarna är tillgängligt online:

https://www.legifrance.gouv.fr

1.2 Multilaterala konventioner

Frankrike är bundet av 24 av de konventioner som antagits vid Haagkonferensen för internationell privaträtt. En förteckning över konventionerna finns att tillgå på konferensens webbplats.

https://www.hcch.net/fr/states/hcch-members/details1/?sid=39

Frankrike är även part i andra multilaterala konventioner, särskilt sådana som innehåller materiella bestämmelser, t.ex. 1980 års Wienkonvention om internationella köp av varor.

Alla konventioner som Frankrike är part i ingår i den databas över fördrag och avtal som sköts av Europa- och utrikesministeriet: https://basedoc.diplomatie.gouv.fr/exl-php/cadcgp.php

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Frankrike har ingått en stor mängd bilaterala konventioner, av vilka vissa innehåller lagvalsregler. Dessa konventioner återfinns också i ovannämnda databas.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Lagvalsreglernas processuella ställning skiljer sig åt beroende på huruvida den aktuella rätten kan åberopas av alla parter eller inte, oavsett källan till lagvalsregeln i fråga (nationell rätt, EU-lagstiftning, internationell konvention).

Om målet rör en fråga där parterna utan begränsningar kan åberopa olika länders lagar, särskilt vad gäller tillgångar (avtal, skadeståndsskyldighet i tvistemål, sakrätter) är domaren inte skyldig att på eget initiativ tillämpa lagvalsreglerna, så länge ingen av parterna åberopar tillämpning av utländsk lag. Det är bara en valmöjlighet som domaren har, om inte parterna enas om att tillämpa fransk lag. Följaktligen är det upp till parterna att begära att lagvalsreglerna ska tillämpas.

Om målet rör en fråga där parterna inte fritt kan åberopa olika länders lagar, i huvudsak mål som inte rör tillgångar (personalstatut), är domaren däremot skyldig att på eget initiativ tillämpa lagvalsreglerna.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Principen om renvoi (återförvisning och vidareförvisning) har länge accepterats i rättspraxis, oavsett om det rör sig om återförvisning (hänvisning till fransk lag som sedan gäller) eller vidareförvisning (hänvisning till lagen i en annan stat som godtar behörighet.

Förutsatt att det inte är otillåtet enligt tillämplig EU-lagstiftning eller internationella konventioner har renvoi därför regelbundet använts i rättspraxis avseende personalstatut, rättsakters formella giltighet och framför allt äktenskap och testamenten. I arvsfrågor tenderar rättspraxis nu att begränsa tillämpningen av renvoi till enbart mål där enhetssuccession säkerställs genom tillämpningen av en enda lag på lös och fast egendom.

Å andra sidan har rättspraxis alltid hindrat tillämpning av renvoi i ärenden där parterna fritt kan välja vilken lag som ska tillämpas, t.ex. i fråga om makars förmögenhetsförhållanden och avtal.

2.3 Ändring i anknytning

Med ändring i anknytning avses lagvalsregler där det tidsmässiga anknytningsmomentet varierar på grund av en ändring av det geografiska anknytningsmomentet. Problemet är därför att veta på vilka villkor den nya lagen ska tillämpas i stället för den lag som härrör från den tidigare situationen.

Lagvalsreglerna kan i sig avgöra tillämpningsvillkoren vid tidpunkten för det anknytningsmoment som föreskrivs. Den lagvalsregel som anges i artikel 311-14 i civillagen om fastställandet av förhållandet mellan föräldrar och barn avgör t.ex. i sig tillämpningsvillkoren vid tidpunkten för anknytningsmomentet, eftersom det i denna anges att moderns lag måste bedömas vid tidpunkten för barnets födelse.

Med undantag av detta exempel stöder man sig på rättspraxis, som tenderar att förlita sig på principerna i fransk övergångslagstiftning: för det första att den nya lagen omedelbart ska tillämpas på framtida konsekvenser av situationer som redan inträffat och för det andra att den nya lagen inte kan tillämpas retroaktivt för att bedöma inträdandet i eller avslutandet av ett rättsförhållande.

När det gäller äktenskap är den nya lagen t.ex. omedelbart tillämplig på följderna av ett äktenskap och dess upplösande. Å andra sidan kan villkoren för att ingå äktenskap fortsätta att regleras av den lag som var tillämplig lag den dag äktenskapet ingicks.

Sakrätter i lös egendom regleras omgående av lagen på den berörda egendomens nya plats. Detta gäller även alla säkerheter som i samförstånd ställts i utlandet. Dessa säkerheter har följaktligen ingen verkan i Frankrike på senare egendomsöverlåtelser i detta land, eftersom de inte motsvarar modellerna enligt fransk lag. Det gick t.ex. inte att i Frankrike åberopa en reservationsklausul som fastställts i Tyskland till förmån för en tysk fordringsägare för en tillgång belägen i Tyskland, men som senare överförts till Frankrike, med motiveringen att den utgjorde en pantklausul (lex commissoria), som vid den tidpunkten var förbjudet enligt fransk lag.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

– Omedelbar tillämpning av fransk lag eller en tvingande utländsk regel

Materiella bestämmelser i fransk eller utländsk lagstiftning kan omgående tillämpas av den franska domstolen, utan tillämpning av lagvalsreglerna, om dessa bestämmelser kan anses utgöra tvingande regler. Fransk lag innehåller inte någon definition av begreppet tvingande regler. Domaren fastställer därför från fall till fall om sådana bestämmelser anses föreligga.

– Undantag på grund av internationell ordre public

Materiella bestämmelser i utländsk lagstiftning som i vanliga fall är tillämpliga enligt lagvalsreglerna kan också helt eller delvis undantas till förmån för bestämmelser i fransk lagstiftning enligt undantaget om internationell ordre public. I avsaknad av en exakt definition följer det av rättspraxis att undantaget avseende internationell ordre public för det första omfattar de viktigaste eller grundläggande principerna i fransk rätt, nämligen värdighet, mänskliga friheter (inbegripet frihet på äktenskapsområdet) och personers fysiska integritet. Undantaget omfattar även mer flytande begrepp avseende tid och plats, dvs. tvingande franska regler vars omfattning beror på domarens konkreta bedömning.

– Undantag på grund av kringgående av lagstiftningen

Utländsk lag kan även undantas om tillämpningen av denna är en följd av att lagstiftningen kringgåtts, dvs. på grund av uppsåtliga handlingar för att på artificiell väg erhålla behörighet, i stället för att tillämpa den lag som vanligtvis skulle ha tillämpats. Dessa handlingar kan t.ex. bestå av avsiktlig manipulering av anknytningsmomentet som anknytande rättskategori.

– Omöjligt att fastställa innehållet i tillämplig utländsk lag

Fransk lag tillämpas också som alternativ om det visar sig omöjligt att fastställa innehållet i den utländska lag som normalt är tillämplig.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Efter vissa tveksamheter finns nu en väletablerad rättspraxis. Det ankommer på den franska domstolen som erkänner att utländsk är tillämplig, oavsett om detta sker på eget initiativ eller på begäran av en av de parter som åberopar denna, att utreda lagens innehåll. Domstolen kan antingen göra detta med parternas hjälp eller i förekommande fall på egen hand. Detta är den huvudregel som tillämpas, oavsett om det står parterna fritt att åberopa lagen eller inte.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Med förbehåll för multilaterala eller bilaterala konventioner som är tillämpliga på de berörda avtalen tillämpas de tidigare lagvalsreglerna i rättspraxis endast om avtalet inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I) eller 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som ersattes av denna förordning.

Den franska lagvalsregel som för länge sedan slagits fast i rättspraxis är lagen om självständighet. Avtal regleras därför av den lag som parterna valt, och om ett sådant val inte har gjorts av lagen i den stat som avtalet, med beaktande av de faktiska omständigheterna, objektivt sett har störst anknytning till.

Typen av rättshandling regleras av lagen i det land där avtalet ingicks, om inte parterna där detta är möjligt uttryckligen har kommit överens om att denna typ av handling ska omfattas av den lag som de har angett som materiellt tillämplig lag.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

För händelser som ägt rum innan Rom II-förordningen trädde i kraft är tillämplig lag lagen på den plats där skadehändelsen ägde rum, vilket antingen är den plats där den händelse som gav upphov till skadan skedde eller den plats där själva skadan skedde.

3.3 Personalstatut

Enligt artikel 3.3 i civillagen regleras fysiska personers rättsliga status och rättskapacitet av lagen i den stat som de är medborgare i (personalstatut eller nationell lag.

Personalstatutens omfattning begränsas emellertid av framför allt frågor som rör fysiska personers rättskapacitet att utöva sina rättigheter (oförmåga att utföra rättshandlingar).

I princip får de konstituerande domarna eller domar beträffande personers rättsliga status och rättskapacitet verkan i Frankrike oberoende av om det finns en förklaring om exekvatur, förutom i de fall där dessa måste ge upphov till materiella exekutionstitlar avseende egendom eller tvångsåtgärder avseende personer.

Hemvist faller inte inom tillämpningsområdet för personalstatuten, såvida den inte faller inom någon specifik anknytningskategori. Hemvist omfattas därför av den lag som är tillämplig på var och en av de institutioner där denna aspekt beaktas.

Om namnet inte regleras av några särskilda lagvalsregler kan den eller de föräldrar som vill anmäla eller ändra sitt barns efternamn åberopa den personalstatut som är tillämplig för detta ändamål.

Slutligen regleras de förfaranden som tillämpas vid byte av förnamn av den berörda personens personalstatut, i enlighet med artikel 3.3 i civillagen, såsom denna har tolkats i rättspraxis.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Enligt artikel 311-14 i civillagen fastställs förhållandet mellan förälder och barn i enlighet med den lag som var moderns personalstatut vid tidpunkten för barnets födelse, eller i enlighet med barnets personalstatut om modern är okänd.

I artikel 311-15 i civillagen föreskrivs emellertid att om barnet och barnets far eller mor eller någon av dem har gemensam eller separat hemvist i Frankrike regleras alla rättsverkningar av fransk lag, även om andra aspekter av förhållandet mellan föräldrarna och barnet kan ha varit beroende av utländsk lag.

Enligt artikel 311-17 i civillagen är slutligen frivilligt erkännande av faderskap eller moderskap endast giltigt om detta skedde i enlighet med antingen faderns eller moderns personalstatut eller barnets personalstatut.

Enligt fast rättspraxis från kassationsdomstolen (Cour de cassation) gäller artikel 311-17 både en talan om ogiltigförklaring och en talan om bestridande av erkännandet av faderskap eller moderskap, som måste kunna väckas ifråga om både personalstatuten för den part som gjort erkännandet och i fråga om barnets personalstatut.

3.4.2 Adoption

Enligt artikel 370-3 i civillagen regleras adoptionsvillkoren av lagen i det land som adoptivföräldern är medborgare i, eller om båda makarna adopterar, av den lag som reglerar verkningarna av deras äktenskap. En adoption får dock inte genomföras om den är förbjuden enligt lagen i det land som båda makarna är medborgare i.

Adoption av ett utländskt barn får inte genomföras när barnets personalstatut förbjuder detta, om inte barnet föddes och har hemvist i Frankrike.

Oavsett tillämplig lag krävs samtycke från barnets juridiska ombud för att en adoption ska kunna genomföras. Samtycket måste ges frivilligt, utan någon form av ersättning, efter att barnet har fötts och med information om adoptionens rättsverkningar, särskilt när samtycket ges för en fullständig adoption, vad gäller adoptionens oåterkalleliga karaktär i fråga om att bryta det tidigare förhållandet mellan förälder och barn.

Enligt artikel 370-4 i civillagen har en adoption som genomförs i Frankrike de rättsverkningar som anges i fransk lag.

I artikel 370-5 anges att en adoption som lagligen genomförs i utlandet får samma rättsverkningar i Frankrike som en fullständig adoption om den totalt och oåterkalleligen bryter det tidigare förhållandet mellan förälder och barn. Om så inte är fallet har adoptionen samma rättsverkningar som en enkel adoption. Denna kan omvandlas till en fullständig adoption om det erforderliga samtycket uttryckligen har getts och detta med full kännedom om de faktiska omständigheterna.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Lagvalsreglerna anges i artiklarna 202-1 och 202-2 i civillagen (kodifiering och anpassning av rättspraxis).

Enligt artikel 202-1.1 regleras de kvaliteter och villkor som krävs för att ingå äktenskap av var och en av makarnas personalstatut. Oavsett vems personalstatut som är tillämpligt krävs emellertid båda makarnas samtycke för att ingå äktenskap, i enlighet med de villkor som anges i den franska lagstiftningen i form av artiklarna 120 och 180 i civillagen.

I artikel 202-1.2 anges dessutom att två personer av samma kön kan ingå äktenskap om detta är tillåtet enligt åtminstone en av personernas personalstatut eller lagen i den stat där han eller hon har hemvist eller sin varaktiga vistelseort. Kassationsdomstolen bekräftade i en dom av den 28 januari 2015 att artikel 202-1.2 ska tolkas så, att tillämpningen av fransk lag i andra hand ska reserveras för undantaget på grund av internationell ordre public. Tillämpning av den utländska lag som normalt är tillämplig som en av makarnas personalstatut ska, om det enligt denna är förbjudet med samkönade äktenskap, delvis undantas eftersom denna tillämpning strider mot den specifika franska lagstiftningspolicyn (se ovan vad gäller undantaget på grund av internationell ordre public).

Tillämpningen av dessa bestämmelser har emellertid visat sig vara en känslig fråga i de fall Frankrike har ingått ett bilateralt avtal med en utländsk stat (Algeriet, Kambodja, Kosovo, Laos, Makedonien, Marocko, Montenegro, Polen, Serbien, Slovenien och Tunisien), enligt vilket de bestämmelser som reglerar äktenskap enbart hänvisar till makarnas personalstatut vid bedömningen av de materiella villkor som måste vara uppfyllda för att kunna ingå äktenskap, som förbjuder samkönade äktenskap. Dessa personers rättsliga situation har emellertid klargjorts genom kassationsdomstolens dom av den 28 januari 2015 (överklagande nr 13-50.059) som undantog tillämpningen av den marockanska lagstiftning som hade förklarats tillämplig genom konventionen mellan Frankrike och Marocko genom att tillämpa artikel 4 i den konventionen. I denna anges att om lagen i en av konventionsstaterna är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen (ordre public), vilket är fallet om åtminstone en av makarnas personalstatut eller lagen i den stat där han eller hon har hemvist eller sin varaktiga vistelseort tillåter samkönade äktenskap, får domstolarna i den andra staten avstå från att tillämpa denna.

Enligt artikel 202-1 i civillagen regleras äktenskapsformen av lagen i den stat där äktenskapet ingås.

Vad gäller de rent personliga verkningarna av äktenskapet är slutligen den lag som normalt ska tillämpas enligt rättspraxis lagen i den stat som båda makarna är medborgare i, och om parterna inte är medborgare i samma stat fransk lag. De egendomsrättsliga följderna regleras av den lag som är tillämplig på makarnas egendomsförhållanden eller arvsfrågor.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Det finns inga särskilda lagvalsregler för ogifta eller sammanboende par eftersom förhållandet mellan sammanboende par enligt fransk lag inte omfattas av en särskild rättskategori utan utgör en faktisk situation. Sådana förhållanden regleras därför av sedvanlig avtalsrätt. Beroende på det enskilda fallet och den rättsliga karaktär som det sammanboende parets förhållande har är tillämplig lag därför den lag som är tillämplig på utomobligatorisk skadeståndsskyldighet, egendom eller arv.

Registrerade partnerskap omfattas däremot av en specifik lagvalsregel som anges i artikel 515-5-1 i civillagen, enligt vilken villkoren för att ingå ett registrerat partnerskap och orsakerna till och följderna av dess upplösning omfattas av de materiella bestämmelserna i den stat i vilken den myndighet som har registrerat partnerskapet är belägen.

I förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap anges som lagvalsregel för det första den lag som partnerna valt (bland lagen i den stat som de är medborgare i, lagen i den stat där de har hemvist och lagen i den stat där partnerskapet registrerades) och, om ett sådant val inte har gjorts, lagen i den stat där det registrerade partnerskapet ingicks. Denna förordning träder i kraft den 29 januari 2019.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Lagvalsreglerna är de regler som anges i förordning (EU) nr 1259/2010 (Rom III) om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad.

För förfaranden som inletts före den 21 juni 2012, den dag denna förordning trädde i kraft, var lagvalsregeln den regel som anges i artikel 309 i civillagen, enligt vilken äktenskapsskillnad reglerades av fransk lag om båda makarna var franska medborgare, eller om makarna hade gemensam eller separat hemvist i Frankrike, eller om ingen utländsk lag gjorde anspråk på behörighet, medan de franska domstolarna var behöriga beträffande äktenskapsskillnaden.

Föräldraansvar

Lagvalsreglerna anges i artikel 15 och följande artiklar i Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.

Utanför ett förfarande och en rättslig eller administrativ myndighets ingripande regleras tilldelning eller upphörande av föräldraansvar på rättslig väg och utövandet av föräldraansvar av lagen i den stat där barnet har hemvist.

Om ett ärende anhängiggörs vid en fransk myndighet tillämpar denna i princip fransk lag. Myndigheten får dock i undantagsfall tillämpa eller beakta lagen i en annan stat som situationen har en stark anknytning till.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 4/2009 om underhållsskyldighet ska den lag som ska tillämpas på underhållsskyldighet fastställas i enlighet med Haagprotokollet av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar. Huvudprincipen är att lagen i den stat där den underhållsberättigade har hemvist ska tillämpas, men parterna får, i förfaranden som redan inletts, avtala att tillämplig lag ska vara domstolslandets lag eller en av följande lagar:

a) Lagen i den stat som en av parterna är medborgare i vid tidpunkten för fastställandet.

b) Lagen i den stat där en av parterna har hemvist vid tidpunkten för fastställandet.

c) Den lag som parterna har avtalat som tillämplig, eller den lag som i praktiken tillämpas, på deras egendomsförhållanden.

d) Den lag som parterna avtalat som tillämplig, eller den lag som i praktiken tillämpas, på deras äktenskapsskillnad eller hemskillnad.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Lagvalsreglerna i Haagkonventionen av den 14 mars 1978 om tillämplig lag på makars förmögenhetsförhållanden gäller för makar som gift sig efter den 1 september 1992, tillsammans med de särskilda anpassningsbestämmelserna i artiklarna 1397-2–1397-5 i civillagen.

Eftersom konventionen saknar specifika bestämmelser på området fortsätter tillämplig lag att fastställas mot bakgrund av de principer som fastställts i fransk rättspraxis. Tillämplig lag enligt konventionen reglerar således sammansättningen av makarnas egendom, deras rättigheter, skyldigheter och befogenheter under äktenskapet och upplösningen av egendomsförhållandet och dess likvidering efter äktenskapet.

De franska lagvalsreglerna ska tillämpas på makar som gifte sig före den 1 september 1992. I dessa föreskrivs att makarnas egendomsförhållande, oavsett om äktenskapsförord har ingåtts, ska regleras av den lag som makarna anvisade då de ingick äktenskapet, antingen uttryckligen eller implicit, men klart och tydligt.

De makar som gifter sig eller anvisar vilken lag som ska tillämpas på deras egendomsförhållande efter den 29 januari 2019 kommer att omfattas av tillämpningsområdet för rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden.

I avsaknad av ett uttryckligt eller implicit val är det nödvändigt att försöka ta reda på vad parternas vilja var. Detta kan ske på grundval av ett enkelt antagande, som t.ex. lagen i den stat där paret först hade gemensam hemvist.

3.7 Arv och testamente

Bestämmelserna i förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 gäller i arvsförfaranden som inletts efter den 17 augusti 2015. I artikel 21 i den förordningen fastställs att lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska vara tillämplig lag för arvet i dess helhet.

Arvsförfaranden som inletts före den 17 augusti 2015 fortsätter att regleras av de franska lagvalsreglerna. I dessa regler fastställs ett tvådelat system, som delar upp det internationella arvet efter samma person i en lös egendom och, vid behov, en eller flera fasta egendomar.

Arvöverlåtelse av lös egendom, som omfattar både materiella och immateriella tillgångar, regleras av lagen i den stat där den avlidne senaste hade hemvist.

Arvöverlåtelse av fast egendom regleras av lagen i den stat där egendomen är belägen, även om franska domstolar kan tillämpa fransk lag på överlåtelsen genom att använda sig av renvoi om detta gör det möjligt att säkerställa enhetssuccession genom tillämpningen av en enda lag på den lösa och fasta egendomen (se ovan).

Tillämplig lag på mellanstatliga arv, som fastställts i enlighet med ovannämnda lagvalsregler, reglerar även de materiella villkoren och rättsverkningarna av överlåtelse av egendom eller avtalsmässiga överlåtelser. Villkoren för vilka former testamenten får ha regleras emellertid av Haagkonventionen av den 5 oktober 1961, vars bestämmelser har tillämpats sedan den 19 november 1967.

Frankrike är dessutom part i Washingtonkonventionen av den 26 september 1973, som har varit i kraft sedan den 1 december 1994. Enligt den måste ett testamente som upprättats i enlighet med de format som anges i konventionen erkännas som giltigt i samtliga konventionsstater.

3.8 Sakrätt

Enligt artikel 3.2 i civillagen regleras fast egendom och alla tillhörande sakrätter av lagen i den stat där dessa finns.

3.9 Insolvens

Utanför tillämpningsområdet för förordningarna (EG) nr 1346/2000 och (EU) 2015/848 har det enligt rättspraxis alltid varit tillåtet att inleda kollektiva förfaranden mot en gäldenär i Frankrike om gäldenären har sitt säte eller ett av sina driftställen där. Samma sak gäller i förhållande till franska borgenärer, på grundval av det s.k. behörighetsprivilegiet enligt artikel 14 i civillagen.

Tillämplig lag vid förfaranden som inletts i Frankrike är alltid fransk lag, som reglerar villkoren för att inleda förfaranden, praxis för förfaranden och deras verkningar, särskilt i vilken utsträckning det är möjlighet att driva in säkerheter. Alla borgenärer, inklusive borgenärer bosatta utanför Frankrike, får anmäla fordringar. De franska förfaranden som inleds på detta sätt är i princip utformade för att omfatta alla gäldenärens tillgångar, inbegripet utländska tillgångar. Villkoret är naturligtvis att de franska domarna erkänns i utlandet.

Slutligen har kollektiva förfaranden som inletts i utlandet rättsverkningar i Frankrike, förutsatt att inga förfaranden redan har inletts där och med förbehåll för exekvatur av det beslut som fattats i utlandet.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

I Kroatien regleras den internationella privaträtten genom lagen om internationell privaträtt (Zakon o međunarodnom privatnom pravu) (Narodne Novine, landets officiella kungörelseorgan, nr 101/17), som trädde i kraft den 29 januari 2019. Lagen om internationell privaträtt reglerar privaträttsliga förhållanden med en internationell dimension, behörigheten för kroatiska domstolar och andra myndigheter i privaträttsliga förhållanden med en internationell dimension samt relevanta rättegångsregler och erkännande och verkställighet av domar från utländska domstolar. Lagen om internationell privaträtt tillämpas på privaträttsliga förhållanden med en internationell dimension om de inte redan regleras av EU:s bindande rättsliga instrument, internationella fördrag som är i kraft i Kroatien och andra gällande lagar i landet.

1.2 Multilaterala konventioner

Haagkonventionen från 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen

Haagkonventionen från 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden

Haagkonventionen från 1971 om tillämplig lag rörande trafikolyckor

Haagkonventionen från 1973 om tillämplig lag rörande produktansvar

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

På grundval av sitt meddelande om statssuccession har Kroatien blivit part i ett antal bilaterala internationella fördrag, t.ex. fördrag om rättslig hjälp, konsulära konventioner samt handels- och sjöfartsfördrag. Fördrag om rättslig hjälp som även innehåller bestämmelser om lösning av lagkonflikter har ingåtts med vissa länder:

Avtalet av den 16 december 1954 om ömsesidigt rättsligt samarbete med Österrike, ingått i Wien 1954.

Avtalet av den 23 mars 1956 om ömsesidig rättslig hjälp med Bulgarien, ingått i Sofia 1956.

Avtalet den 20 januari 1964 med Tjeckien om reglering av rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga frågor, ingått i Belgrad 1964.

Avtalet den 18 juni 1959 om ömsesidigt erkännande och verkställande av domar med Grekland, ingått i Aten 1959.

Avtalet från 1968 om ömsesidig rättslig hjälp med Ungern.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

I rättsliga situationer som har ett internationellt inslag tillämpar domstolarna den internationella privaträtten på tre olika sätt, nämligen genom lagvalsregler, internationella tvingande regler och särskilda materiella regler.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Artikel 9 i lagen om internationell privaträtt föreskriver att om lagen i ett av de länder som avses i lagen är tillämplig innebär det att de lagregler som är i kraft i det landet ska tillämpas (men inte lagens regler om val av tillämplig lag).

2.3 Ändring i anknytning

Ändring av instrument är en situation som uppstår då de sakomständigheter som anknytningsfaktorn grundar sig på ändras under ett rättsförhållande, vilket i sin tur leder till en ändring av tillämplig lagstiftning. Samma lagkonfliktregler gäller, men de omständigheter som den anknytande faktorn grundar sig på har förändrats. Sådana situationer uppstår endast när valet av tillämplig lag avgörs av föränderliga anknytande faktorer, inte fasta.

Enligt artikel 21 i lagen om internationell privaträtt ska förvärv eller förlust av en sakrätt (egendomsrätt) som redan fastställts för en egendom i ett annat land regleras av den lag enligt vilken sakrätten har förvärvats. Typen av rättighet och dess innehåll omfattas av den tillämpliga lagen i det land där egendomen är belägen. Om en sakrätt som har förvärvats i en egendom flyttas från ett land till ett annat ska de omständigheter som uppstår i detta andra land även erkännas i samband med förvärvet eller upphörande av en sådan rättighet.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Det bör noteras att den lag som är tillämplig enligt bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt inte gäller när alla omständigheter visar att ett privaträttsligt förhållande endast har en mindre anknytning till lagen i fråga och har en uppenbart närmare koppling till en annan lag. (artikel 11).

Ett annat lands [rättsliga] regler som är tillämpliga enligt bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt gäller inte om tillämpningen får verkningar som uppenbart strider mot den kroatiska rättsordningens grunder. (artikel 12).

Oberoende av andra bestämmelser i lagen om internationell privaträtt kan en domstol tillämpa en bestämmelse i kroatisk lag som anses vara avgörande för att skydda kroatiska samhällsintressen, exempelvis landets politiska, sociala och ekonomiska organisation, i en sådan utsträckning att bestämmelsen är tillämplig på alla situationer som den omfattar, oavsett vilken lag som är tillämplig. Om fullgörandet av en skyldighet helt eller delvis strider mot en bestämmelse i lagen i det land där skyldigheten ska fullgöras kan domstolarna erkänna verkningarna av denna bestämmelse. När domstolen beslutar om bestämmelsens verkningar ska erkännas ska den ta hänsyn till bestämmelsens art och syfte och följderna av att erkänna bestämmelsens verkningar (artikel 13).

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

En domstol eller en annan myndighet i Kroatien fastställer innehållet i ett annat lands lag på eget initiativ (automatiskt). Den utländska lagen gäller så som den tolkas i det landet. Domstolar eller andra myndigheter i Kroatien får inhämta information om den utländska lagens innehåll från justitieministeriet eller en annan myndighet samt från sakkunniga eller specialiserade institutioner. Parterna kan inge offentliga eller privata handlingar om den utländska lagens innehåll. Om den utländska lagens innehåll inte kan fastställas med någon av dessa metoder gäller kroatisk lag (artikel 8).

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Den lag som reglerar avtalsförpliktelser har utformats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).

Den lag som reglerar avtalsförpliktelser som är undantagna från Rom I-förordningens tillämpningsområde (om den tillämpliga lagen inte fastställs enligt en annan lag eller internationellt fördrag som är i kraft i Kroatien) har utformats i enlighet med Rom I-förordningens bestämmelser om sådana avtalsförpliktelser.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Den lag som reglerar utomobligatoriska förpliktelser fastställs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

Den lag som reglerar utomobligatoriska förpliktelser som är undantagna från Rom I-förordningens tillämpningsområde (om den tillämpliga lagen inte fastställs enligt en annan lag eller internationellt fördrag som är i kraft i Kroatien) fastställs enligt Rom I-förordningens bestämmelser om sådana avtalsförpliktelser.

Den lag som reglerar utomobligatoriska förpliktelser som uppstår till följd av trafikolyckor fastställs enligt Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag rörande trafikolyckor.

Den lag som reglerar tillverkares ansvar för felaktiga varor fastställs enligt Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om tillämplig lag rörande produktansvar.

3.3 Personalstatut

En fysisk persons rättskapacitet och rättsliga handlingsförmåga regleras genom lagen i personens medborgarskapsland. När rättskapacitet har förvärvats förloras den inte på grund av medborgarskapsbyte.

Den lag som reglerar en fysisk persons personnamn är lagen i personens medborgarskapsland.

Om äktenskap ingås i Kroatien kan makarna bestämma vilket efternamn de vill använda enligt lagen i ett land som en av dem är medborgare i eller, om minst en av makarna har hemvist i Kroatien, enligt kroatisk lag.

Rättsliga ombud kan fastställa barns personnamn vid en inskrivningsmyndighet enligt lagen i ett land som en av makarna är medborgare i eller, om minst en av makarna har hemvist i Kroatien, enligt kroatisk lag.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

Den lag som är tillämplig på förhållandena mellan föräldrar och barn fastställs enligt Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (Haagkonventionen från 1996).

Den lag som är tillämplig på förhållanden mellan föräldrar och barn som inte omfattas av Haagkonventionen från 1996 fastställs (om de inte regleras av en annan lag eller internationellt fördrag som är i kraft i Kroatien) enligt de bestämmelser i Haagkonventionen från 1996 som reglerar sådana förhållanden.

Fastställande eller bestridande av moder- eller faderskap regleras av den lag som gäller vid den tidpunkt då förfaranden inleds, antingen

1. lagen i det land där barnet har sin hemvist, eller

2. om det är till barnets bästa, lagen i det land som barnet är medborgare i eller lagen i det land som de personer vars fader- eller moderskap fastställs eller bestrids är medborgare i.

Giltigheten för erkännande av moder- eller faderskap regleras av

1. den lag som reglerar barnets medborgarskap eller hemvist vid tidpunkten för erkännandet, eller

2. den lag som reglerar medborgarskap eller hemvist för den person som erkänner moder- eller faderskap vid tidpunkten för erkännandet,

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Nödvändiga villkor för adoption och upphävande av adoption regleras genom lagen i det land som de adopterande och adopterade personerna är medborgare i vid den tidpunkten.

Om de adopterande och adopterade personerna är medborgare i olika länder ska båda medborgarskapsländernas nödvändiga villkor tillämpas vid adoption och upphävande av adoption.

När två personer adopterar gemensamt regleras de nödvändiga villkoren för adoption och upphävande av adoption dels av lagen i den adopterade personens hemland och dels av lagen i det land där båda de adopterande personerna är medborgare. Om personerna är av olika nationalitet vid den tidpunkten ska lagen i det land där de har sin gemensamma hemvist tillämpas. Om personerna inte har någon gemensam hemvist vid den tidpunkten gäller lagarna i de länder som båda de adopterande personerna är medborgare i.

Adoptionens verkningar regleras genom lagen i de adopterande och adopterade personernas gemensamma medborgarskapsland vid adoptionstillfället. Om personerna är av olika nationalitet vid den tidpunkten ska lagen i det land där de har sin gemensamma hemvist tillämpas. Om de inte har en gemensam hemvist heller vid den tidpunkten gäller kroatisk lag om en av dem är kroatisk medborgare. Om varken den adopterande eller den adopterade personen är kroatisk medborgare ska lagen i den adopterade personens medborgarskapsland gälla.

Om adoptionen i barnets ursprungsland inte innebär att det befintliga och faktiska förhållandet mellan föräldrar och barn upphör, får adoptionen undantagsvis omvandlas till en adoption med en sådan verkan om de parter, institutioner och berörda myndigheter vars samtycke krävs för adoption har gett eller kommer att ge sitt samtycke till en sådan adoption och om adoptionen ligger i barnets bästa intresse.

Om tillämpningen av det andra landets lag (baserat på ovanstående) strider mot den adopterade personens bästa intresse och om den adopterade eller den adopterande personen uppenbart har en närmare anknytning till Kroatien gäller kroatisk lag.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Den lag som reglerar villkoren för att ingå äktenskap i Kroatien är lagen i respektive persons medborgarskapsland när äktenskapet ingås. Äktenskap får inte ingås om det uppenbart strider mot Kroatiens rättsordning.

Den lag som reglerar de formella kraven för ett äktenskap som ingås i Kroatien är kroatisk lag.

Äktenskap som ingåtts i ett annat land erkänns om det har ingåtts enligt lagen i det landet.

Om personer av samma kön ingår äktenskap i ett annat land erkänns äktenskapet som civilt partnerskap om det har ingåtts enligt lagen i det landet.

Lagen om äktenskaps giltighet är lagen i det land där äktenskapet ingås.

Den lag som reglerar skilsmässor är den lag som makarna väljer. Makarna kan välja en av följande lagar:

1. Lagen i det land där båda makarna har sin hemvist vid den tidpunkt då de valde tillämplig lag.

2. Lagen i det land där de hade sin sista gemensamma hemvist om en av dem fortfarande har sin hemvist i det landet.

3. Lagen i det land där minst en av dem är medborgare vid den tidpunkt då de valde tillämplig lag.

4. Kroatisk lag.

Ett avtal om tillämplig lag enligt punkt 1 i denna artikel måste ingås skriftligen. Avtalet ska ingås eller ändras senast vid den tidpunkt då skilsmässoförhandlingarna inleds.

Om makarna inte har valt tillämplig lag (enligt artikel 36 i lagen om internationell privaträtt) är lagen som reglerar skilsmässa en av följande:

1. Lagen i det land där båda makarna har sin hemvist vid den tidpunkt då skilsmässoförhandlingarna inleds.

2. Lagen i det land där makarna hade sin sista gemensamma hemvist om en av dem fortfarande har hemvist i det landet.

3. Lagen i det land där båda makarna är medborgare vid den tidpunkt då skilsmässoförhandlingarna inleds.

4. Kroatisk lag.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Den lag som reglerar ingående och upphörande av (civilt) livspartnerskap i Kroatien som införts i registret över livspartnerskap är kroatisk lag.

Registrerade livspartnerskap mellan personer av samma kön som ingåtts i ett annat land erkänns i Kroatien om det har ingåtts enligt lagen i det landet.

Den lag som reglerar inledande och upphörande av livspartnerskap är lagen i det land som livspartnerskapet har, eller om det har upphört, hade, närmast anknytning till.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Den lag som reglerar skilsmässor är den lag som makarna väljer. Makarna kan välja en av följande lagar:

1. Lagen i det land där båda makarna har sin hemvist vid den tidpunkt då de valde tillämplig lag.

2. Lagen i det land där de hade sin sista gemensamma hemvist om en av dem fortfarande har sin hemvist i det landet.

3. Lagen i det land där minst en av dem är medborgare vid den tidpunkt då de valde tillämplig lag.

4. Kroatisk lag.

Avtal om tillämplig lag ska ingås skriftligen. Avtalet ska ingås eller ändras senast vid den tidpunkt då skilsmässoförhandlingarna inleds.

Om makarna inte har valt tillämplig lag (enligt artikel 36 i lagen om internationell privaträtt) är lagen som reglerar skilsmässa en av följande:

1. Lagen i det land där båda makarna har sin hemvist vid den tidpunkt då skilsmässoförhandlingarna inleds.

2. Lagen i det land där makarna hade sin sista gemensamma hemvist om en av dem fortfarande har hemvist i det landet.

3. Lagen i det land där båda makarna är medborgare vid den tidpunkt då skilsmässoförhandlingarna inleds.

4. Kroatisk lag.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Den lag som reglerar underhållsskyldigheter avgörs av Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Den lag som är tillämplig på förmögenhetsförhållanden mellan makar fastställs enligt rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden.

3.7 Arv och testamente

Den lag som reglerar arv fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 27.7.2012).

Tillämplig lag vad gäller testamentariska förordnanden fastställs enligt Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden.

3.8 Sakrätt

Lagen som reglerar sakrätt i egendom är lagen på den plats där den berörda egendomen är belägen.

3.9 Insolvens

Insolvens- eller konkursförfaranden omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (omarbetning).

1 Rättskällor

Italiensk internationell privaträtt bygger på nationell rätt, EU-lagstiftning och internationella konventioner som Italien är part i.

1.1 Autonoma nationella regler

I Italien regleras frågor beträffande internationell privaträtt av lag nr 218 av den 31 maj 1995, som ersatte artiklarna 16–31 i de allmänna bestämmelser som inleder civillagen (Codice Civile).

1.2 Multilaterala konventioner

Fullständig förteckning över gällande multilaterala konventioner

För de multilaterala konventioner som gäller i Italien, se bifogad förteckning(13 Kb) (13 Kb).

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Icke-uttömmande förteckning över de bilaterala konventioner som oftast tillämpas av domstolarna

De bilaterala konventioner som tidigare var tillämpliga på internationella privaträttsliga problem som uppstått mellan Italien och enskilda EU-medlemsstater har ersatts av unionslagstiftningen på detta område. De förordningar som oftast tillämpas är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, rådets förordning (EG) nr 1206/2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

För problem som uppstår mellan Italien och tredjeländer är de bilaterala konventioner som oftast tillämpas de konventioner om rättshjälp och erkännande och verkställighet av domar som ingåtts med Argentina (Rom, den 9 december 1987), Brasilien (Rom, den 17 oktober 1989), Ryska federationen och andra stater i forna Sovjetunionen (Rom, den 25 januari 1979), republikerna i forna Jugoslavien (Belgrad, den 7 maj 1962), vissa av Förenade kungarikets tidigare besittningar, inklusive Australien och Kanada (London, den 17 december 1930), Schweiz (erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, Rom, den 3 januari 1933, och skadestånd vid trafikolyckor, Rom, den 16 augusti 1978), Bulgarien (Rom, den 18 maj 1990), Rumänien (Bukarest, den 11 november 1972) och Turkiet (Rom, den 10 augusti 1926).

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

I vilken omfattning och under vilka omständigheter?

Enligt italiensk rätt måste en domstol tillämpa lagvalsreglerna på eget initiativ, och är inte begränsad till den lag som parterna eventuellt åberopar (iura novit curia). I sina undersökningar av utländsk rätt kan domstolen ta hjälp av justitieministeriet och den konvention angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt som ingicks i London 1968.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

När lagvalsreglerna i den domstol som prövar målet anvisar utländsk lag kan det hända att lagvalsreglerna i den utländska lagen i sin tur anvisar en annan tillämplig lag (renvoi).

För att avgöra rättskapaciteten hos en engelsman som bor i Frankrike anvisar den franska lagvalsregeln t.ex. engelsk lag. Den engelska lagvalsregeln anvisar dock bosättningsstatens lag, dvs. fransk lag.

Vad händer i Italien i ett sådant fall? Vad händer om italiensk lag anvisar lagen i en annan stat, som i sin tur anvisar lagen i ett tredjeland?

Varje gång italiensk lag anvisar lagen i en annan stat, som i sin tur anvisar lagen i ytterligare en annan stat, godtas vidareförvisningen (renvoi) och tillämpas lagen i den staten endast om

1)         lagen i den staten godtar vidareförvisningen (renvoi),

2)         och vidareförvisningen (renvoi) är till italiensk lag.

Ingen renvoi sker om tillämplig utländsk lag valdes av parterna eller avser handlingars form, eller vid utomobligatoriska förpliktelser.

2.3 Ändring i anknytning

Vad händer om anknytningen ändras, t.ex. vid överföring av lös egendom?

Ovannämnda regler gäller.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Får domstolen vägra att tillämpa tillämplig utländsk lag om denna strider mot internationellt tvingande regler? Och finns det lagar eller andra nationella författningar som har företräde framför lagvalsreglerna (överordnade tvingande bestämmelser om allmän ordning (lois de police))?

Enligt italiensk lag (artikel 16 i lag 218/1995) kan domstolen inte tillämpa den utländska lagen om vidareförvisning om denna strider mot grunderna för rättsordningen (contrari all’ordine pubblico). Med detta avses vanligen internationellt tvingande regler (ordre public). Rättskapacitet och andra villkor för att ingå äktenskap regleras av varje parts nationella lag vid tidpunkten för äktenskapet. Om tillämplig lag inte tillåter samkönade äktenskap gäller emellertid italiensk lag (artikel 32 b i lag 218 från 1995).

Vid en lagkonflikt (artikel 17 i ovannämnda lag) gäller italiensk lag, och inga avsteg får göras från detta, trots en hänvisning till utländsk lag, om de italienska bestämmelsernas syfte och räckvidd kräver detta (dessa är ”internationellt tvingande regler”, på italienska norme di applicazione necessaria).

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

• Domarens och parternas roll

Det ankommer på domaren att fastställa utländsk lag. För att göra detta kan han eller hon ta hjälp av parterna, universiteten eller justitieministern.

• Vilka bevismedel godtas?

Som bevis på utländsk lag kan de instrument som anges i internationella konventioner, upplysningar från utländska myndigheter eller justitieministeriet och utlåtanden från sakkunniga eller specialiserade organ användas.

• Vad händer om utländsk lag inte kan fastställas?

Om det är möjligt tillämpar domstolen den lag som identifierats på grundval av andra anknytande kriterier i den aktuella typen av mål. I annat fall tillämpas italiensk lag.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

I artikel 57 i lag 218/1995 anges att tillämplig lag vid avtalsförpliktelser är den lag som anges i Romkonventionen av den 19 juni 1980.

Huvudregeln enligt den konventionen är att tillämplig lag på ett avtal är den lag som parterna valt.

Om inget val har gjorts är tillämplig lag lagen i den stat som avtalet har störst anknytning till, dock med förbehåll för tillämpning av andra internationella konventioner som rör den specifika förpliktelsen (1955 års Haagkonvention om försäljning av lös egendom har t.ex. företräde framför 1980 års Romkonvention).

Tillämpningen av den lag som anvisats i en internationell konvention eller valts av parterna kan emellertid vägras om detta skulle strida mot grunderna för rättsordningen (t.ex. om tillämpningen är oförenlig med tvingande regler och säkerhetsbestämmelser).

Efter ikraftträdandet av förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I-förordningen) regleras gränsöverskridande mål beträffande avtalsförpliktelser inte längre av bestämmelserna i internationella konventioner utan av den förordningen.

I förordningen anges att huvudkriteriet för att fastställa tillämplig lag på ett avtalsförhållande är parternas val. Den lag som valts av parterna får dock inte begränsa tillämpningen av internationellt tvingande regler i den rättsordning som avtalet har störst anknytning till.

Om inget val har gjorts anger konventionen ett antal specifika anknytningskriterier för enskilda typer av avtal. Exempelvis föreskrivs följande:

• Avtal om köp av varor ska vara underkastade lagen i det land där säljaren har sin vanliga vistelseort.
• Avtal som avser hyra av fast egendom ska vara underkastade lagen i det land där egendomen är belägen.
• Tjänsteavtal ska vara underkastade lagen i det land där tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort.

Behörighet och erkännande och verkställighet av domar i sådana ärenden regleras av förordning (EU) nr 1215/2012 (Bryssel Ia-förordningen).

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

I ovannämnda lag 218/1995 anges vilka bestämmelser som ska tillämpas i följande fall av utomobligatoriska förpliktelser:

• Unilaterala löften (lagen i den stat där löftet gjordes).
• Skuldinstrument (1930 års Genèvekonvention för lösande av vissa lagkonflikter på växelrättens område och 1931 års Genèvekonvention för lösande av vissa lagkonflikter på checkrättens område, medan de viktigaste förpliktelserna i samband med andra instrument regleras av lagen i den stat där instrumentet utfärdades).
• Förmedlingsverksamhet (lagen i den stat där ombudet har sitt verksamhetsställe eller bedriver sin huvudsakliga verksamhet).
• Lagstadgade förpliktelser (lagen på den plats där den händelse som gav upphov till förpliktelsen ägde rum).
• Skadeståndsskyldighet (lagen i den stat där händelsen ägde rum, men på begäran av den skadelidande lagen i det land där den händelse som gav upphov till skadan ägde rum, och om endast en stats medborgare är inblandade, lagen i den staten).

Efter ikraftträdandet av förordning (EG) nr 864/2007 (Rom II-förordningen) regleras mål av gränsöverskridande natur som berör EU-medlemsstater av den förordningen. I förordningen anges att förpliktelser som uppkommer till följd av en skadegrundande händelse, förpliktelser som har sin grund i diskussioner som föregår ingåendet av ett avtal, förpliktelser som uppkommit i samband med förvaltningen av en persons angelägenheter och från obehörig vinst regleras av lagen i det land där skadan uppkommer, oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade. Parterna får välja tillämplig lag genom ett avtal som har ingåtts efter det att den skadevållande händelsen inträffat.

Behörighet och erkännande och verkställighet av domar i sådana ärenden regleras av förordning (EU) nr 1215/2012 (Bryssel Ia-förordningen).

3.3 Personalstatut

Personalstatut och rättshandlingsförmåga och förekomsten av och innehållet i personliga rättigheter, inklusive rätten till ett namn, regleras av den berörda partens inhemska lag, förutom vid de rättigheter som följer av familjeförhållanden, på vilka lagvalsreglerna i lag 218/1995 tillämpas från fall till fall.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

Förhållandet mellan föräldrar och barn och medborgarskap förvärvas grundat på den nationella lag som föräldrarna eller en av föräldrarna omfattas av vid barnets födelse. Förhållandet mellan föräldrar och barn och de personliga och ekonomiska förhållandena mellan föräldrar och barn, däribland föräldraansvar, regleras av den nationella lag som barnet omfattas av vid födseln.

Trots dessa hänvisningar till andra lagar måste den utländska lagen emellertid stå åt sidan för den italienska lagstiftningen. Enligt denna endast finns det endast en definition av ställningen som barn (och barn födda inom och utanför äktenskapet ska således behandlas lika), som ger båda föräldrarna föräldraansvar, som ålägger båda föräldrarna att sörja för barnets uppehälle och som ger domstolarna rätt att vidta åtgärder för att begränsa eller frånta föräldrarna föräldraansvaret om de har handlat på ett sätt som är skadligt för barnet.

När en ansökan om adoption av ett barn inges till en italiensk domstol, för att ge barnet ställning som inomäktenskapligt barn, ska italiensk lag tillämpas (lag 184/1983). Artikel 29 ff. i lag nr 184/1983 innehåller bl.a. en särskild regel för de fall där personer bosatta i Italien ansöker om att få adoptera utländska barn, som genomför kraven i Haagkonventionen av den 29 maj 1993 om internationella adoptioner.

Vad gäller andra lagvalsregler innehåller artikel 38 i lag 218/1995 detaljerade bestämmelser för olika scenarier.

Behörighet och erkännande och verkställighet av domar som rör föräldraansvar regleras av förordning (EG) nr 2201/2003.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

I äktenskapsfrågor regleras det personliga förhållandet mellan makarna av lagen i det land där makarna är medborgare, om de är medborgare i samma land, eller i annat fall av lagen i det land där de har tillbringat merparten av sitt liv som gifta.

Huvudregeln är att tillämplig lag på personliga förhållanden även utsträcks till de bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden som reglerar gemensam och enskild egendom. Undantag kan dock göras om makarna är överens om detta eller i andra fall som specifikt föreskrivs i lag.

I italiensk rätt erkänns även registrerade partnerskapsförhållanden mellan personer av samma kön (unioni civili), och dessa har nästan exakt samma rättsverkningar som äktenskap, med undantag av rätten att adoptera. Registrerade partnerskap regleras av lagen i den stat där partnerskapet registrerades, om inte en av parterna ber domstolen tillämpa lagen i den stat där de tillbringar det mesta av sin tid. Tillämplig lag på förmögenhetsförhållanden är också lagen i den stat där partnerskapet registrerades, men parterna kan avtala att tillämplig lag ska vara lagen i den stat som minst en av dem är bosatt eller medborgare i.

Om en italiensk medborgare gifter sig utomlands med en person av samma kön har äktenskapet samma rättsverkningar som ett registrerat partnerskap som regleras av italiensk rätt.

Hemskillnad och äktenskapsskillnad och upplösandet av ett registrerat partnerskap regleras av förordning nr (EU) nr 1259/2010, som har företräde framför lag 218/1995. Enligt förordningen får makar (eller registrerade partner) anvisa tillämplig lag, förutsatt att det rör sig om en av följande lagar: lagen i den stat där de båda har hemvist, lagen i den stat där de senast hade hemvist, om en av dem fortfarande har hemvist där vid tidpunkten för överenskommelsen, lagen i den stat där en av dem är medborgare eller lagen på den ort där domstolen prövar målet. Om parterna inte har träffat någon överenskommelse gäller samma anknytningskriterier i prioriteringsordning (det första anknytningskriteriet har företräde framför det andra osv.).

Slutligen är det möjligt för personer som inte är gifta eller har registrerat partnerskap att ingå ett samboavtal. Dessa regleras av lagen i den stat som paret är medborgare i, om de är medborgare i samma stat, och i annat fall av lagen i den stat där de har tillbringat merparten av sitt gemensamma liv.

Underhållsskyldighet gentemot familjemedlemmar regleras i enlighet med Haagkonventionen av den 2 oktober 1973.

Behörighet och erkännande och verkställighet av domar som rör äktenskapsfrågor regleras av förordning (EG) nr 2201/2003.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

I Italien är huvudregeln att makars egendom är gemensam (comunione dei beni).

Makarna kan i stället välja ett alternativt system, t.ex. att var och en äger sin egen enskilda egendom (separazione dei beni), eller sinsemellan träffa någon annan överenskommelse.

3.7 Arv och testamente

Det är nödvändigt att skilja mellan två perioder.

1. Om arvsförfarandet (apertura della successione) inleddes före den 17 augusti 2015 regleras förfarandet av den nationella lag som arvlåtaren omfattades av vid sin död. Medan en testator fortfarande är i livet kan han eller hon i testamentet ange att arvsförfarandet ska omfattas av lagen i det land där han eller hon har hemvist. Om testatorn är italiensk medborgare påverkar detta val inte rättigheterna för de arvingar som har hemvist i Italien, som har en lagstadgad rätt till kvarlåtenskapen (legittimari, artikel 46 i lag 218/1995).
2. På arvsrättsförfaranden som inletts efter den 17 augusti 2015 ska förordning (EU) nr 650/2012 tillämpas, och denna ersätter det ovan beskrivna arrangemanget. Sådana arvsrättsförfaranden regleras av lagstiftningen där arvlåtaren hade sin hemvist vid sin död. En testator får ange att den lag som ska styra hans eller hennes arv ska vara lagen i den stat som han eller hon är medborgare i vid tidpunkten för sitt val eller sin död. Genom förordningen infördes även det europeiska arvsintyget, som bekräftar innehavarens ställning som arvinge, testamentstagare eller testamentsexekutor i de olika medlemsstaterna.

3.8 Sakrätt

Lös egendom, fast egendom (i detta sammanhang förefaller det inte meningsfullt att i detalj beskriva vad som gäller för immateriella tillgångar).

Egendom och andra sakrätter regleras av lagen i den stat där egendomen är belägen.

Om den fasta egendomen är belägen i en annan medlemsstat ska förordning (EU) nr 1215/2012 (Bryssel Ia-förordningen) tillämpas. I denna fastslås att när det gäller sakrätt till fast egendom är det domstolarna i den medlemsstat på vars territorium fastigheten är belägen som är behöriga.

3.9 Insolvens

I italiensk rätt finns inga uttryckliga bestämmelser om tillämplig lag vid en lagkonflikt i samband med insolvens.

Enhetliga lagvalsregler mellan EU-medlemsstaterna anges i förordning (EU) nr 848/2015. Enligt denna ska ett insolvensförfarande inledas i den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Tillämplig lag på insolvensförfaranden och deras verkningar är lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds.

Förteckning över de multilaterala konventioner som Italien tillträtt

1. ÄKTENSKAP, HEMSKILLNAD, ÄKTENSKAPSSKILLNAD

Haagkonventionen av den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader.

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, som öppnades för undertecknande i Istanbul den 11 maj 2011 (lag nr 77 av den 27 juni 2013).

2. FADERSKAP OCH ADOPTION

Münchenkonventionen av den 5 september 1980 om tillämplig lag om efternamn och förnamn.

Haagkonventionen av den 29 maj 1993 om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.

3. MINDERÅRIGA

Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga.

Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

Luxemburgkonventionen av den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad av barn samt om återställande av vård av barn.

Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (lag nr 101 av den 18 juni 2015).

4. UNDERHÅLLSSKYLDIGHETER MELLAN FAMILJEMEDLEMMAR

New York-konventionen av den 20 juni 1956 om indrivning av underhållsbidrag i utlandet.

Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet.

Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet.

5. MEDBORGARSKAP OCH STATSLÖSA PERSONER

New York-konventionen av den 28 september 1954 om statslösa personers rättsliga ställning.

Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, och New York-protokollet av den 31 januari 1967.

6. ARV

Washingtonkonventionen av den 26 oktober 1973 om en enhetlig lagstiftning om formen för ett internationellt testamente.

Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om internationell förvaltning av arv.

7. AVTALSFÖRPLIKTELSER

Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.

Luganokonventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

8. INTERNATIONELL HANDEL

Haagkonventionen av den 15 juni 1955 om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker.

Wienkonventionen (FN) av den 11 april 1980 om internationella köp av varor.

Genèvekonventionen av den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg.

9. SKULDINSTRUMENT

Genèvekonventionen av den 7 juni 1930 för lösande av vissa lagkonflikter på växelrättens område.

Genèvekonventionen av den 19 mars 1931 för lösande av vissa lagkonflikter på checkrättens område.

10. UTOMOBLIGATORISKA FÖRPLIKTELSER

Pariskonventionen av den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område (och tilläggsprotokoll).

Brysselkonventionen av den 29 november 1969 om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja.

11. SKILJEDOMAR

New York-konventionen av den 10 juni 1958 om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar.

Europakonventionen av den 21 april 1961 om skiljedom i internationell handelsrätt.

12. RÄTTSLIG HJÄLP OCH RÄTTSLIGT SAMARBETE

Haagkonventionen av den 1 mars 1954 angående vissa till civilrätten hörande ämnen.

Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

Haagkonventionen av den 18 mars 1970 om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

Luganokonventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

13. TRUSTER

Haagkonventionen av den 1 juli 1985 om tillämplig lag för och erkännande av truster.

Samordningen mellan bestämmelserna i internationella konventioner, särskilt bestämmelser om enhetlig lagstiftning, och motsvarande bestämmelser om internationell privaträtt i nationell lagstiftning regleras i artikel 2 i lag 218/1995. Enligt denna bestämmelse påverkar situationer och förhållanden som omfattas av nationell lagstiftningen inte på något sätt tillämpningen av internationella konventioner som gäller för Italien på samma områden.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

När ett gränsöverskridande ärende tas upp inför domstol är reglerna om vilken lag som är tillämplig i Cypern först och främst de som anges i EU-rätten, i synnerhet förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) och förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

I övriga avseenden följer de cypriotiska domstolarna sin egen rättspraxis, om det inte finns några relevanta nationella lagar eller lagstadgade bestämmelser. Om relevant rättspraxis saknas i Cypern tillämpar domstolarna brittisk ”common law” (dvs. rätt som grundar sig på rättspraxis) enligt artikel 29.1.c i domstolslagen (lag 14/60).

1.2 Multilaterala konventioner

Haagkonventionen av den 1 juli 2085 om tillämplig lag för och erkännande av truster, ratificerad av Cypern genom 2017 års ratificeringslag 15.III.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Ej tillämpligt.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Domaren måste inte tillämpa dessa regler på eget initiativ. Frågan får endast tas upp av en part i målet, som måste kunna presentera bevisning för att ett annat lands lag gäller före cypriotisk lag. Om domstolen inte är övertygad tillämpas cypriotisk lag.

Eftersom ovannämnda praxis handlar om bevisning och förfaringssätt, påverkas den inte av förordningarna (EG) nr 593/2008 och (EG) nr 864/2007.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Enligt förordningarna (EG) nr 593/2008 och (EG) nr 864/2007 är inte återförvisningsregeln tillämplig. I sådana ärenden som inte omfattas av förordningarna kan dock återförvisningsregeln tillämpas på följande sätt:

Den domstol som prövar ett ärende för vilket det fastställts att ett annat lands lag bör tillämpas måste antingen tillämpa enbart de interna nationella bestämmelserna i denna lag eller tillämpa lagen i sin helhet, även de internationella bestämmelser som är tillämpliga enligt denna.

I det senare fallet uppstår svårigheter eftersom bestämmelserna om tillämplig lag enligt det andra landets rättssystem kan hänvisa domaren till cypriotisk lag, som han/hon måste tillämpa (återförvisning). I ett sådant fall har domstolen två möjligheter: att godta återförvisningsregeln och tillämpa cypriotisk lag (delvis återförvisning) eller förkasta denna bestämmelse och i stället tillämpa ett annat lands lag i sin helhet (fullständig återförvisning).

2.3 Ändring i anknytning

För att förhindra problem som kan uppstå till följd av ändring i anknytning (t.ex. hemvist, den plats som den lösa eller förvaltade egendomen flyttas till), används vanligtvis regeln om tillämplig lag för att fastställa vilket datum anknytningen påvisats. Se till exempel artikel 7 i Haagkonventionen av den 1 juli 1985 om truster.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Ett annat lands lag bör inte ens tillämpas när reglerna om tillämplig lag kräver detta, om detta skulle vara oförenligt med grunderna för rättsordningen i Cypern. Enligt rättspraxis inbegriper ”grunderna för rättsordningen” de grundläggande principerna om rättvisa samt allmän moral och etik (Pilavachi & Co Ltd v. International Chemical Co Ltd (1965) 1 CLR 97).

Ett annat lands lag bör inte heller tillämpas i fråga om särskilda avgifter, skatter och beskattning.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Tillämplig bestämmelse är den som slogs fast i målet mellan Royal Bank of Scotland plc mot Geodrill Co Ltd m.fl. (1993) 1 JSC 753. Enligt denna måste en part som hävdar att en utländsk lag är tillämplig på ärendet först göra ett yrkande och därefter tillhandahålla sakkunnigbevisning som domstolen ska godta. Om domstolen inte godtar bevisningen eller ingen av parterna gör ett yrkande ska cypriotisk lag gälla.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I) är tillämplig på alla avtalsförpliktelser och rättsakter där frågan om vilken lag som är tillämplig tas upp.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Förordning (EG) nr 864/2007 (Rom II) är tillämplig i de flesta fall, och den generella regeln är att tillämplig lag bör fastställas utifrån var skadan uppkommer (lex loci damni), oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder skulle kunna uppstå. Förordningen innehåller även särskilda bestämmelser om hur tillämplig lag ska fastställas för särskilda utomobligatoriska förpliktelser, till exempel otillbörlig konkurrens och produktansvar.

För truster gäller tillämplig (lag (ratificeringslag) för och erkännande av truster från 2017 (lag 15.III/2017, genom vilken 1985 års Haagkonvention ratificerades. Enligt ratificerings­lagen och konventionen bör truster regleras genom den lag som förvaltaren valt. I annat fall bör truster regleras genom den lag som de har närmast anknytning till.

3.3 Personalstatut

Efternamn

Lagen om förhållandet mellan föräldrar och barn (lag 216/90) är tillämplig för fastställande av efternamn. Enligt lag 216/90 fastställs ett barns efternamn genom en gemensam förklaring av föräldrarna inom tre månader efter barnets födelse. Om föräldrarna inte gör en sådan förklaring får barnet faderns efternamn. Ett barn som föds utom äktenskapet bör ges moderns efternamn om inte fadern erkänner sitt faderskap till barnet eller fram tills att fadern gör detta.

Hemvist

Personers hemvist fastställs enligt kapitel 195 i lagen om testamenten och arv, där det anges att varje person alltid har antingen en ”hemvist förvärvad genom födelseorten” eller en ”hemvist förvärvad genom val av bosättningsort”.

Ett barn som fötts inom äktenskapet under faderns levnadstid har sin hemvist förvärvad genom födelseorten vid faderns hemvist vid födelsen.

Ett barn som fötts utom äktenskapet, eller ett barn som fötts efter faderns bortgång, har sin hemvist förvärvad genom födelseorten vid moderns hemvist vid födelsen.

Behörighet

En persons behörighet att ingå äktenskap omfattas av äktenskapslagen (lag 104.I/2013. Artikel 14 föreskriver att en person inte har behörighet att ingå äktenskap om han/hon är under 18 år eller om han/hon, när äktenskapet ingås, inte kan ge sitt samtycke på grund av psykisk funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning, någon annan typ av tillstånd eller sjukdom eller drogberoende, som gör honom/henne oförmögen att förstå och vara medveten om sina handlingar.

Även om paret i fråga, eller en av personerna, är under 18 år anses de dock ha behörighet att ingå äktenskap om de är minst 16 år eller om deras vårdnadshavare har gett sitt skriftliga samtycke eller om äktenskapet är motiverat av synnerliga skäl. Om ovannämnda samtycke inte ges eller om ingen vårdnadshavare finns, bör frågan om huruvida en person har behörighet att ingå äktenskap avgöras av familjedomstolen i det distrikt där personen i fråga bor.

När det gäller behörigheten att vidta rättsliga åtgärder föreskrivs det i artikel 11 i kapitel 149 i lagen om avtal att en person är behörig att ingå avtal om han/hon är vid sina sinnens fulla bruk och inte har fråntagits denna behörighet genom lag. Enligt lagen anses inte en gift person vara obehörig att ingå avtal enbart på grund av att han/hon är under 18 år.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Det juridiska förhållandet mellan föräldrar och barn, inbegripet föräldraansvar, underhåll och kommunikation, regleras genom cypriotisk lag, framför allt lagen om förhållandet mellan föräldrar och barn (lag 216/90).

Förordning (EG) nr 2201/2003 (Bryssel IIa-förordningen), förordning (EG) nr 4/2009 och 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn är också tillämpliga på de frågor som de omfattar.

3.4.2 Adoption

För adoptionsärenden vid cypriotisk domstol tillämpas cypriotisk lag, oavsett om adoptionsärendet är av gränsöverskridande slag eller inte.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Frågor som rör ingående och upplösning av äktenskap regleras i Cypern genom 2003 års äktenskapslag (lag 104.I/2003). De omfattas också av FN-konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap, som Cypern ratificerat genom lag 16.III/2003.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Skilsmässofrågor regleras genom artikel 111 i konstitutionen och lag 22/1990 om försök till förlikning och religiös upplösning av äktenskap (”Attempt at Reconciliation and Spiritual Dissolution of Marriage Act”) med avseende på religiösa äktenskap samt äktenskapslagen (lag 104.I/2003).

Haagkonventionen om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader från 1970, vilken ratificerats av Cypern genom lag 14.III.1983, är tillämplig på frågor som rör erkännande av äktenskapsskillnad och hemskillnad.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Underhållsskyldighet

Lagen om makars förmögenhetsförhållanden (lag 232/1991), i ändrad lydelse, föreskriver följande:

Om makarna inte längre är sammanboende kan domstolen, på en av makarnas begäran, utfärda ett beslut om att den andra makan ska betala ett underhållsbidrag till den sökande makan.

Underhållsskyldighet mellan före detta makar gäller när någon av dem inte kan försörja sig själv utifrån sin egen inkomst eller egendom och

a) om hans/hennes ålder eller hälsotillstånd är sådant, när skilsmässan fullbordats eller när tidsfristerna nedan löpt ut, att han/hon inte kan börja eller fortsätta att utöva ett arbete och därigenom säkert försörja sig själv,

b) om han/hon har vårdnaden om en underårig eller ett myndigt barn eller någon annan person i beroendeställning som inte kan ta hand om sig själv på grund av fysiskt eller psykiskt funktionshinder och om den begärande personen därmed hindras från att finna lämplig sysselsättning,

c) om han/hon inte kan få stadigvarande och lämplig sysselsättning eller behöver yrkesutbildning, under högst tre år efter att skilsmässan fullbordats,

d) om andra omständigheter föreligger som gör det nödvändigt att bevilja underhåll när skilsmässan fullbordats av rättviseskäl.

Underhåll kan nekas eller begränsas av synnerliga skäl, framför allt om äktenskapet var kortvarigt eller om den maka som kan ha rätt till underhåll kan ställas till svars för skilsmässan eller separationen eller om han/hon själv har framkallat underhållsbehovet.

Rätten till underhåll bör också upphöra eller så bör underhållsbeslutet ändras där omständigheterna så kräver.

Underhållsskyldighet för barn

Enligt lagen om förhållandet mellan föräldrar och barn (lag 216/90) har föräldrarna gemensam underhållsskyldighet för ett barn efter sina egna ekonomiska medel. Ovannämnda underhållsskyldighet kan fortsätta, genom ett beslut eller ett rättsligt avgörande, även efter att barnet når vuxen ålder, om detta är befogat av särskilda omständigheter (t.ex. om barnet inte är beslutskompetent eller lider av funktionsnedsättning, tjänstgör vid nationalgardet eller studerar vid en utbildningsanstalt eller yrkesskola).

Ett barn har fortfarande rätt till underhåll från föräldrarna även om han/hon äger egendom.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Artikel 13 i lag 232/1991 gäller, och den allmänna regeln i denna är att makarnas autonomi med avseende på egendom inte förändras genom äktenskapet. Enligt artikel 14 i lagen kan dock den ena makan göra anspråk på den andra makans egendom om äktenskapet löses upp eller annulleras, förutsatt att den begärande makan på något sätt har bidragit till att öka värdet på den andra makans egendom. Den begärande makan kan, genom rättsliga åtgärder, begära ersättning motsvarande den del av det ökade värdet som han/hon bidragit till.

Den ena makans bidrag till att öka värdet på den andra makans egendom anses utgöra en tredjedel av ökningen, om det inte kan påvisas att makans bidrag motsvarar ett lägre eller högre värde.

Värdeökningen i makarnas egendom inbegriper inte sådant som de erhållit genom gåva, arv, legat eller annat bidrag.

3.7 Arv och testamente

Alla frågor som rör arv, med undantag för formkraven för upprättande och upphävande av testamente, regleras genom förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg.

Enligt artikel 22 i ovannämnda förordning får en person låta rätten till sitt arv styras av lagen i det land där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död. Lagvalet ska uttryckligen anges i en förklaring.

Om testamente finns gäller Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, beträffande testamentes och gemensamma testamentens formella giltighet. Enligt artikel 1 i konventionen ska ett testamente vara formellt giltigt om det upprättats i enlighet med någon av följande lagstiftningar:

a) Lagstiftningen i det land där arvlåtaren upprättade testamentet.

b) Lagstiftningen i det land där arvlåtaren hade medborgarskap när han/hon dog eller upprättade testamentet.

c) Lagstiftningen i det land där arvlåtaren hade sin hemvist eller var bosatt när han/hon dog eller upprättade testamentet.

d) Om testamentet avser fast egendom: lagstiftningen i det land där den fasta egendomen finns.

3.8 Sakrätt

Förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I), där det anges att ett avtal omfattas av den lag som parterna valt, är tillämplig på förbindelser som medför skyldigheter med avseende på fast egendom. I avsaknad av parternas lagval gäller artikel 4 i förordningen, där det uttryckligen anges vilken lag som är tillämplig i respektive fall.

När det gäller avtal som avser sakrätter, enligt cypriotiska domstolars rättspraxis, tillämpar domstolen lagen i det land där den fasta egendomen finns (lex situs).

3.9 Insolvens

Tillämplig lag fastställs genom förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden. Detta är lagen i den stat inom vars territorium sådana förfaranden inleds.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Kapitel II, del I, första boken i Litauens civillag

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)

Rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad

1.2 Multilaterala konventioner

Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden

Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga

Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag för trafikolyckor

Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om tillämplig lag för underhållsskyldighet

Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980

Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn

Konventionen av den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (den nya Luganokonventionen)

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

• Avtal mellan Republiken Litauen och Republiken Armenien om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Republiken Azerbajdzjan om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Republiken Uzbekistan om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Republiken Kazakstan om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden
• Protokoll till avtalet mellan Republiken Litauen och Republiken Kazakstan om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Ukraina om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Republiken Moldavien om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Republiken Polen om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje-, arbets- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen, Republiken Estland och Republiken Lettland om rättslig hjälp och rättsförhållanden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Republiken Vitryssland om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Folkrepubliken Kina om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Ryska federationen om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje- och straffrättsliga ärenden
• Avtal mellan Republiken Litauen och Republiken Turkiet om rättsligt samarbete på privaträttens område

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Enligt artikel 33.1 i Litauens domstolslag ska domstolarna, när de prövar mål, rätta sig efter Litauens konstitution, lagar, internationella avtal som Litauen är part i, regeringens resolutioner och andra gällande rättsakter i Litauen som inte är lagstridiga. Enligt artikel 1.10.1 i Litauens civillag tillämpas utländsk rätt i civilrättsliga förhållanden då detta föreskrivs i internationella avtal som Litauen är part i, avtal mellan parter eller Litauens lagstiftning.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Enligt artikel 1.14 i Litauens civillag tillämpas litauisk rätt endast i de fall som anges i denna lag eller i utländsk lagstiftning, om återförvisning (renvoi) till litauisk rätt föreskrivs i tillämplig utländsk lagstiftning. Om återförvisning till ett tredjelands rätt föreskrivs i tillämplig utländsk lagstiftning tillämpas tredjelandets rätt endast i de fall som anges i denna lag eller i tredjelandets lagstiftning. Om återförvisning till litauisk rätt föreskrivs i tillämplig utländsk lagstiftning vid fastställandet av en persons civilrättsliga status, tillämpas litauisk rätt. Dessa bestämmelser gäller inte om tillämplig lag har valts av parterna i en rättshandling, däribland tillämplig lag för rättshandlingens form och tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser. Om bestämmelserna i internationell privaträtt kräver tillämpning av ett internationellt fördrag eller en internationell konvention, omfattas återförvisning och återförvisning till ett tredjelands rätt av det tillämpliga internationella fördraget eller den tillämpliga internationella konventionen.

2.3 Ändring i anknytning

Litauens civillag omfattar inte någon allmän bestämmelse i detta avseende.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Enligt artikel 1.11 i Litauens civillag tillämpas inte utländsk rätt om tillämpningen skulle strida mot de grunder för rättsordningen (ordre public) som fastställs i Litauens konstitution och andra lagar. I sådana fall gäller Litauens civillagar. De tvingande rättsreglerna i Litauen eller något annat land som tvisten är närmast förknippad med tillämpas oavsett om parterna gemensamt har valt annan utländsk rätt. Vid beslut i dessa frågor ska domstolen ta hänsyn till sådana reglers karaktär och syfte samt konsekvenserna av att de tillämpas eller inte tillämpas. Den utländska rätt som tillämpas enligt denna lag får inte tillämpas om den rätten, mot bakgrund av alla omständigheter i målet, inte har någon tydlig koppling till målet eller en del av det, utan målet snarare har en koppling till rätten i ett annat land. Denna regel gäller inte om parterna i rättshandlingen gemensamt har valt den tillämpliga lagen.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Enligt artikel 1.12 i Litauens civillag tillämpar, tolkar och innehållsbestämmer domstolen utländsk rätt på eget initiativ (ex officio) i mål som omfattas av Litauens internationella avtal eller lagar. Om utländsk rätt ska tillämpas enligt överenskommelse mellan parterna ska alla uppgifter om innehållet i den tillämpade utländska rätten, med beaktande av den officiella tolkningen av denna rätt, den praktiska tillämpningen och den berörda utländska statens rättsvetenskap, tillhandahållas av den part som åberopar den utländska rätten. På begäran av en part i tvisten får domstolen bistå med insamling av information om den tillämpliga utländska rätten. Om domstolen eller en part som åberopar den utländska rätten inte fullgör dessa förpliktelser tillämpas litauisk rätt. I undantagsfall, om det är nödvändigt att snabbt vidta interimistiska åtgärder för att skydda en persons rättigheter eller tillgångar i väntan på att det avgörs vilken rätt som ska tillämpas i tvisten och på att dess innehåll ska utredas, får domstolen avgöra brådskande ärenden genom tillämpning av litauisk rätt.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Enligt artikel 1.37 i Litauens civillag omfattas avtalsförpliktelser av den rätt som avtalsparterna gemensamt väljer. En sådan överenskommelse mellan parterna kan föreskrivas i avtalsvillkoren eller kan förutsättas med ledning av sakförhållandena i ärendet. Parterna får komma överens om att välja rätten i ett visst land, som tillämpas för hela avtalet eller för en del eller delar av det. Parterna får när som helst komma överens om att ersätta den tidigare valda rätten för avtalsförpliktelsen med en annan rätt. En ändring av tillämplig lag har retroaktiv verkan, men får inte åberopas mot tredje part och gör inte avtalet verkningslöst. Att parterna genom överenskommelse har valt att tillämpa en utländsk rätt för avtalet innebär inte att de tvingande rättsreglerna i Litauen eller något annat land kan åsidosättas, eftersom dessa inte får ändras eller åsidosättas enligt avtal.

Om parterna inte har valt tillämplig lag gäller rätten i det land som avtalsförpliktelsen är närmast förknippad med. I sådana fall förutsätts att det land som berörs mest av avtalsförpliktelsen är det land inom vars territorium följande återfinns:

1) Hemvisten eller huvudkontoret för den part som ska fullgöra avtalets mest karakteristiska förpliktelse. Om förpliktelsen är mer förknippad med rätten i det land där avtalspartens driftsställe är beläget gäller rätten i detta land.

2) Fast egendom, om avtalet rör en rätt till fast egendom eller en nyttjanderätt till fast egendom.

3) Transportföretagets huvudsakliga verksamhetsställe när ett transportavtal ingås, förutsatt att lastningen skedde eller avsändarens huvudkontor eller avsändningsorten är belägen i samma land som transportföretagets huvudsakliga verksamhetsställe.

Den sistnämnda bestämmelsen gäller inte om det inte kan fastställas på vilken ort den förpliktelse som är mest karakteristisk för avtalet fullgörs och antagandena i den punkten inte är tillämpbara, eftersom det framgår av omständigheterna i ärendet att avtalet är närmare förknippat med ett annat land.

Försäkringsavtal omfattas av rätten i det land där försäkringsgivaren har sin hemvist eller, vid försäkring av fast egendom, av rätten i det land där egendomen är belägen.

Ett skiljeavtal omfattas av tillämplig lag för huvudavtalet eller, i annat fall, av rätten på den ort där skiljeavtalet ingicks eller, om denna ort inte kan fastställas, av rätten i det land där skiljedomsförfarandet äger rum.

Avtal som ingås på börs eller auktion omfattas av rätten i det land där börsen eller auktionen är belägen.

Enligt artikel 1.39 i Litauens civillag utesluter eller begränsar inte avtalsparternas rätt att välja tillämplig lag för en avtalsförpliktelse, i enlighet med artikel 1.37 i lagen, konsumentens rätt att försvara sina intressen med lagstadgade medel och åtgärder i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, förutsatt att

1) konsumentavtalet ingicks i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort på grundval av ett särskilt erbjudande eller reklam i det landet,

2) den andra avtalsparten har fått konsumenten att resa till ett främmande land för att ingå avtalet,

3) den andra parten eller dess ombud har mottagit konsumentens beställning i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort.

Om parterna i ett konsumentavtal inte har valt tillämplig lag tillämpas rätten i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort. Bestämmelserna i denna artikel gäller inte transportavtal eller tjänsteavtal, om tjänsterna endast tillhandahålls konsumenten i ett annat land än Litauen.

Enligt artikel 1.38 i Litauens civillag fastställs tillämplig lag för rättshandlingens form i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.37.1 i lagen. Om parterna i rättshandlingen inte har kommit överens om tillämplig lag omfattas rättshandlingens form av rätten på den ort där rättshandlingen äger rum. Ett avtal mellan parter i olika länder gäller också om formen uppfyller de rättsliga kraven för en sådan rättshandlings form i minst ett av de länderna. Formen för rättshandlingar avseende fast egendom eller rätt till denna måste uppfylla lagstiftningskraven i det land där den fasta egendomen är belägen. Konsumentavtalens form regleras av lagen på konsumentens vanliga vistelseort.

Enligt artikel 1.40 i Litauens civillag regleras formen för en fullmakt av lagen i det land där den utfärdas. Giltighetstiden för en fullmakt, såvida inte denna anges i fullmakten, fullmaktshavarens rättigheter och skyldigheter, huvudmannens och fullmaktshavarens skyldigheter gentemot varandra och deras skyldigheter gentemot tredje man omfattas av rätten i det land där fullmaktshavaren har verksamhet.

Enligt artikel 1.41 i Litauens civillag omfattas gåvoavtal av rätten i det land där givaren har sin vanliga vistelseort eller sitt driftsställe, med undantag av gåvoavtal för fast egendom, för vilka rätten på den ort där den fasta egendomen är belägen gäller. Ett gåvoavtal kan inte ogiltigförklaras om dess form uppfyller de lagstadgade kraven på den ort där gåvoavtalet ingicks eller i det land där givaren har sin vanliga vistelseort eller sitt driftsställe.

Enligt artikel 1.42 i Litauens civillag omfattas förhållanden som rör överlåtbarheten av en fordran och överlåtelsen av en skuld av den lag som parterna gemensamt har valt. Den lag som parterna väljer får inte åberopas mot gäldenärer i förhållande till överlåtelsen av fordran, såvida inte deras samtycke till lagvalet har inhämtats. Om parterna inte har valt tillämplig lag tillämpas lagen för den underliggande förpliktelse för vilken den resulterande fordran (skulden) överlåts på det förhållande som är förknippat med överlåtelsen av fordran eller skulden. Formen för överlåtelsen av fordran eller skulden omfattas av tillämplig lag för överlåtelse av en fordran eller en skuld.

Rom I-förordningens bestämmelser gäller också.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Enligt artikel 1.43 i Litauens civillag fastställs rättigheterna och skyldigheterna för parter med förpliktelser på grund av orsakad skada enligt lagen i det land där den handling eller de andra omständigheter som gav upphov till skadan utfördes respektive inträffade, eller enligt lagen i det land där skadan inträffade, beroende på vad den part vars intressen har åsidosatts väljer. Om det inte går att fastställa i vilket land handlingen utfördes eller de andra omständigheterna eller skadan inträffade tillämpas lagen i det land som är närmast förknippad med skadeståndstalan. Efter att skadan har inträffat får parterna komma överens om att ersättningen för skadan ska omfattas av lagen i det land där domstolen som prövar målet är belägen. Om båda parterna har sin vanliga vistelseort i samma land omfattas skadeersättningsärendet av det landets lag.

Förpliktelser som uppstår på grund av skada som orsakas av defekta produkter omfattas av lagen i det land där skadan inträffade, om den vanliga vistelseorten för den part vars intressen har åsidosatts eller driftsstället för den person som bär ansvar för skadan finns i det landet, eller om den part vars intressen har åsidosatts köpte produkten i det landet. Om driftsstället för den person som är ansvarig för skadan finns i det land där den part vars intressen har åsidosatts har sin vanliga vistelseort, eller om denna part köpte produkten i det landet, tillämpas lagen i det land där den part vars intressen har åsidosatts har sin vanliga vistelseort. Om tillämplig lag inte kan fastställas på grundval av kriterierna i denna punkt tillämpas lagen i det land där den person som är ansvarig för skadan har sitt driftsställe, såvida inte käranden bygger sin talan på lagen i det land där skadan inträffade.

Tillämplig lag för de förpliktelser som uppstår i förhållande till skadan avgör villkoren för civilrättsligt ansvar, dess omfattning, ansvarig person och villkoren för att undantas från ansvar.

Enligt artikel 1.44 i Litauens civillag fastställs tillämplig lag för talan om ersättning för skada som orsakas vid en olycka i enlighet med Haagkonventionen om tillämplig lag för trafikolyckor.

Enligt artikel 1.45 i Litauens civillag regleras talan om ersättning för skada på personliga icke materiella rättigheter som orsakas av massmedierna genom lagen i det land där den skadelidande parten har sin vanliga vistelseort eller sitt driftsställe eller där skadan inträffade, eller av lagen i det land där den person som vållade skadan har sin vanliga vistelseort eller sitt driftsställe, beroende på vad den skadelidande parten väljer. Rätten att svara (bestridande) omfattas av lagen i det land där den berörda publikationen gavs ut eller från vilket det berörda radio- eller tv-programmet sändes.

Enligt artikel 1.46 i Litauens civillag omfattas talan om ersättning för skada på grund av illojal konkurrens av lagen i det land på vars marknad den illojala konkurrensens negativa effekter visade sig. Om den illojala konkurrensen endast har påverkat en enskild person är tillämplig lag lagen i det land där driftsstället för den part vars intressen har åsidosatts är beläget.

Rom II-förordningens bestämmelser gäller också.

3.3 Personalstatut

Enligt artikel 1.15 i Litauens civillag har utländska medborgare i Litauen samma rättshandlingsförmåga som litauiska medborgare. Undantag från denna regel kan anges i Litauens lagstiftning. Tidpunkten för utländska medborgares födelse eller död fastställs enligt lagen i det land där de har sin vanliga vistelseort (artikel 2.12 i lagen) vid tidpunkten för födelsen eller dödsfallet. Statslösa personer i Litauen har samma rättshandlingsförmåga som litauiska medborgare. Individuella undantag från denna regel kan anges i Litauens lagstiftning. Tidpunkten för statslösa personers födelse eller död fastställs enligt lagen i det land där de har sin vanliga vistelseort vid tidpunkten för födelsen eller dödsfallet.

Enligt artikel 1.16 i Litauens civillag fastställs utländska medborgares och statslösa personers rättshandlingsförmåga enligt lagen i det land där de har sin vanliga vistelseort. Om sådana personer inte har en vanlig vistelseort eller om denna inte kan fastställas med säkerhet, fastställs deras rättshandlingsförmåga i enlighet med lagen i det land där den berörda rättshandlingen utfördes. Om en person bor i mer än ett land tillämpas rätten i det land som personen har den närmaste anknytningen till. Utländska medborgare och statslösa personer som är varaktigt bosatta i Litauen kan omyndigförklaras på vissa områden eller förklaras ha begränsad rättshandlingsförmåga på vissa områden, eller kan bistås vid beslut i enlighet med det förfarande som anges i Litauens lagstiftning. En ändring av den vanliga vistelseorten påverkar inte rättshandlingsförmågan om rättshandlingsförmågan förvärvades före ändringen av vanlig vistelseort.

Enligt artikel 1.17 i Litauens civillag får en person inte åberopa bristande rättshandlingsförmåga enlig lagen i det land där personen har sin vanliga vistelseort om personen hade rättshandlingsförmåga enligt lagen i det land där rättshandlingen utfördes, såvida inte den andra parten i rättshandlingen var eller borde ha varit medveten om den personens bristande rättshandlingsförmåga enligt lagen i det land där personen har sin vanliga vistelseort. Dessa bestämmelser gäller inte familje- och arvsrätt eller sakrätt.

Enligt artikel 1.18 i Litauens civillag förklaras utländska medborgare och statslösa personer saknade eller döda i enlighet med lagen i det land där de hade sin senaste vanliga vistelseort.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Ett barns filiation (erkännandet, fastställandet eller bestridandet av faderskap eller moderskap) fastställs antingen i enlighet med lagen i det land i vilket barnet blev medborgare vid födseln eller lagen i det land som erkänns som barnets vanliga vistelseort vid födseln eller lagen i det land där en av föräldrarna har sin vanliga vistelseort eller som föräldern är medborgare i när barnet föds, beroende på vad som är bäst för barnet. Följderna av fastställandet av barnets filiation är beroende av lagen i det land där barnet har sin vanliga vistelseort. Förmågan hos barnets far (mor) att erkänna faderskap (moderskap) fastställs enligt lagen i det land där föräldern har sin vanliga vistelseort då faderskapet (moderskapet) erkänns. Formen för erkännande av faderskap (moderskap) omfattas av lagen på den ort där faderskapet (moderskapet) erkänns eller lagen i det land där barnet har sin vanliga vistelseort (artikel 1.31 i civillagen). De personliga förhållandena och förmögenhetsförhållandena mellan barn och föräldrar omfattas av lagen i det land där barnet har sin vanliga vistelseort. Om ingen av barnets föräldrar har sin vanliga vistelseort i det land där barnet har sin vanliga vistelseort, och båda föräldrarna är medborgare i samma land, tillämpas lagen i det land de är medborgare i (artikel 1.32 i civillagen).

3.4.2 Adoption

Adoptionsförhållanden omfattas av lagen i det land där barnet har sin vanliga vistelseort. Om det står klart att adoption enligt lagen i det land där det adopterade barnet har sin vanliga vistelseort inte kommer att leda till erkännande av adoptionen i det land som adoptivföräldern/adoptivföräldrarna har sin vanliga vistelseort eller är medborgare i, får en sådan adoption äga rum enligt lagen i de länderna på villkor att det inte strider mot barnets bästa. Om det är osäkert huruvida adoptionen kommer att erkännas i ett annat land är adoption inte tillåten. Förhållandena mellan det adopterade barnet, barnets adoptivförälder/adoptivföräldrar och deras anhöriga omfattas av lagen i det land där adoptivföräldern/adoptivföräldrarna har sin vanliga vistelseort (artikel 1.33 i civillagen).

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Rätten att ingå äktenskap och andra äktenskapsvillkor omfattas av litauisk rätt. Ett äktenskap ska anmälas till Litauens folkbokföring om minst en av makarna har sin vanliga vistelseort i Litauen eller minst en av dem är litauisk medborgare när äktenskapet ingås. Rätten att ingå äktenskap och andra äktenskapsvillkor för utländska medborgare och statslösa personer utan vanlig vistelseort i Litauen får fastställas enligt lagen i det land där någon av parterna har sin vanliga vistelseort, förutsatt att äktenskapet kommer att erkännas i det land där minst en av parterna har sin vanliga vistelseort. Ett lagligt äktenskap i ett främmande land erkänns i Litauen, utom då båda makarna har sin vanliga vistelseort i Litauen och ingick äktenskap i ett främmande land för att undvika återgång av äktenskap i enlighet med Litauens lagstiftning (artikel 1.25 i civillagen). Förfarandet för att ingå äktenskap följer lagen i det land där äktenskapet ingås. Ett äktenskap erkänns också som giltigt om det förfarande som följdes när äktenskapet ingicks stämmer överens med de lagstadgade kraven i det land som minst en av makarna hade sin vanliga vistelseort eller var medborgare i när äktenskapet ingicks (artikel 1.26 i civillagen). De personliga förhållandena mellan makar omfattas av lagen i det land där de har sin vanliga vistelseort. Om makarna har sin vanliga vistelseort i olika länder omfattas deras personliga förhållanden av lagen i det land där de hade sin senaste gemensamma vanliga vistelseort. Om makarna inte har haft någon gemensam vanlig vistelseort tillämpas lagen i det land med vilket makarna har de närmaste personliga banden. Om det inte går att avgöra med vilket land makarna har de närmaste personliga banden tillämpas lagen i det land där äktenskapet ingicks (artikel 1.27 i civillagen).

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Regleras ej.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

I enlighet med artikel 1.29 i civillagen omfattas hemskillnad och äktenskapsskillnad av lagen i det land där makarna har sin vanliga vistelseort. Om makarna inte har någon gemensam vanlig vistelseort tillämpas lagen i det land där de hade sin senaste gemensamma vanliga vistelseort eller, om sådan saknas, lagen i det land där den domstol som prövar ärendet finns. Om äktenskapsskillnad är förbjuden eller är förenad med särskilda villkor enligt lagen i det land som båda makarna är medborgare i får äktenskapet upplösas i enlighet med Litauens lagstiftning om en av makarna även är litauisk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Litauen.

Bestämmelserna i rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (Rom III) gäller också.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Tillämplig lag för underhåll till familjemedlemmar (underhållsbidrag till make) fastställs i enlighet med Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om tillämplig lag för underhållsskyldighet (artikel 1.36 i civillagen).

Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet gäller också.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Enligt artikel 1.28 i civillagen fastställs makars förmögenhetsförhållanden enligt lagen i det land där de har sin vanliga vistelseort. Om makarna har sin vanliga vistelseort i olika länder tillämpas lagen i det land som båda makarna är medborgare i. Om makarna är medborgare i olika länder och aldrig har haft en gemensam vanlig vistelseort tillämpas lagen i det land där äktenskapet ingicks. Makars förmögenhetsförhållanden enligt avtal omfattas av lagen i det land som makarna gemensamt har valt i avtalet. I detta fall får makarna välja lagen i det land där de har eller kommer att ha sin vanliga vistelseort, eller lagen i det land där äktenskapet ingicks eller som en av makarna är medborgare i. Ett avtal mellan makarna om tillämplig lag anses vara giltigt om det uppfyller de lagstadgade kraven i valfritt land eller i det land där avtalet ingicks. Tillämplig lag som väljs genom överenskommelse får endast åberopas mot tredje part om den tredje parten var eller borde ha varit medveten om detta. Tillämplig lag som har valts genom överenskommelse mellan makarna får endast användas för att lösa en tvist om sakrätt till fast egendom om kraven på offentlig registrering av egendomen och sakrätten till fast egendom i det land där den fasta egendomen är belägen är uppfyllda. En överenskommelse mellan makarna om ändring av egendomens rättsliga status omfattas av lagen i det land där makarna har sin vanliga vistelseort vid tidpunkten för en sådan ändring. Om makarna vid tidpunkten för ändringen av rättslig status bodde i olika länder tillämpas lagen i det land där de hade sin senaste gemensamma vanliga vistelseort eller, om en sådan saknas, lagen för makarnas förmögenhetsförhållanden.

3.7 Arv och testamente

En testators förmåga att upprätta, ändra eller återkalla ett testamente omfattas av lagen på testatorns vanliga vistelseort. Om en person inte hade en vanlig vistelseort eller om denna inte kan fastställas omfattas förmågan att upprätta ett testamente av lagen i det land där det upprättades (artikel 1.60 i civillagen). Testamentets form samt ändringen eller återkallelsen av det omfattas av lagen i det land där sådana handlingar har upprättats. Testamentet samt ändringen eller återkallelsen av det betraktas också som giltigt om sådana handlingars form uppfyller de lagstadgade kraven i det land som testatorn hade sin vanliga vistelseort eller var medborgare i då handlingarna upprättades, eller i det land där testatorn bodde då handlingarna upprättades eller då testatorn avled. Ett testamente som rör fast egendom samt ändringen eller återkallelsen av det betraktas som giltigt om dess form överensstämmer med lagen i det land där den fasta egendomen är belägen (artikel 1.61 i civillagen). Enligt artikel 1.62 i civillagen tillämpas lagen i det land där den avlidna personen hade sin vanliga vistelseort vid dödsfallet på arv, men inte på arv som rör fast egendom. Arvsförhållanden som rör fast egendom omfattas av lagen i det land där egendomen är belägen. Om arvet skedde efter att en litauisk medborgare avled ärver hans/hennes arvingar i Litauen som har rätt till en laglott, oavsett tillämplig lag, den laglotten i enlighet med litauisk rätt, utom då det gäller fast egendom. Om en egendom i Litauen enligt tillämplig lag för arvsförhållanden inte kan övergå till ett främmande land, och det saknas andra arvingar, övergår den berörda egendomen till litauiska staten.

Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg gäller också.

3.8 Sakrätt

Enligt artikel 1.48 i civillagen fastställs äganderätt och annan rätt till fast och lös egendom enligt lagen i det land där egendomen fanns då dess rättsliga status ändrades. Egendom erkänns som fast eller lös egendom enligt lagen i det land där den är belägen. Den officiella registreringen av äganderätten och annan egendomsrätt omfattas av lagen i det land där egendomen är belägen vid registreringen. Äganderätten till lös egendom vid hävd fastställs enligt lagen i det land där egendomen är belägen.

3.9 Insolvens

Obs. Nyligen ändrades ursprungsversionen på av den här sidan. Våra översättare håller på att översätta den nya sidan till svenska.

Vilket lands lag gäller? - Luxemburg

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Luxemburg saknar lag om internationell privaträtt. Bestämmelserna om lagval i nationell rätt finns spridda i olika lagtextsamlingar. Detta område regleras främst av multilaterala internationella konventioner och EU:s sekundärrätt.

1.2 Multilaterala konventioner

Ett betydande antal lagvalsregler har sitt ursprung i multilaterala internationella konventioner som Luxemburg har anslutit sig till. De flesta av dessa konventioner har utarbetats inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt.

En förteckning över dessa konventioner finns på Haagkonferensens webbplats.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Vissa bilaterala konventioner innehåller lagvalsregler. Mer information finns på webbplatsen Legilux.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Om talan gäller personers rättsliga status tillämpar domstolen lagvalsregeln på eget initiativ. På grund av principen om parternas valfrihet vad gäller tillämplig lag gäller detta inte när det står parterna fritt att själva välja lag, exempelvis på avtalsområdet. I sådana fall tillämpar domstolen lagvalsregeln på eget initiativ enbart i situationer där det har gjorts ett tydligt försök att på ett bedrägligt vis kringgå lagen.

Lagen i domstolslandet ska tillämpas automatiskt, såvida inte parterna har begärt att utländsk lag ska tillämpas.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Luxemburgsk rättspraxis tillåter renvoi i begränsad utsträckning på de områden som inte omfattas av en internationell konvention eller en EU-förordning som specifikt utesluter renvoi. Om, efter tillämpning av lagvalsreglerna, lagen i domstolslandet anges som tillämplig lag, är renvoi tillåten, men sträcker sig inte längre än så. Renvoi anses återförvisa/vidareförvisa till materiell rätt i domstolslandet

Renvoi gäller inte på områden där det står parterna fritt att välja tillämplig lag.

2.3 Ändring i anknytning

Så är fallet om en situation, på grund av förändring av det anknytningskriterium som bestämmer tillämplig lag, i tur och ordning blir föremål för två olika rättssystem. Det definieras som en lagvalskonflikt i tiden på grund av att det geografiska anknytningskriteriet har ändrats.

I Luxemburg tillämpas den nya lagen på framtida rättsverkningar av en tidigare händelse som har kvardröjande verkningar. Den nya lag som anvisats enligt lagvalsregeln ska emellertid tillämpas vid förändringar av en situation som uppkom när den tidigare lag som ansågs tillämplig gällde.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Det finns fall där lagen i domstolslandet måste tillämpas även om behörigheten enligt lagvalsregeln omfattas av utländsk lag, till exempel i följande fall:

• Då det är omöjligt att fastställa vilken utländsk lagstiftning som gäller.
• Då det gäller statslösa personer.
• Då saken inte kan lösas på grundval av den utländska lagen.
• Då brådskande interimistiska åtgärder vidtas.
• Om den utländska lagen strider mot grunderna för rättsordningen i domstolslandet.

När bestämmelser ska tillämpas omedelbart, tillämpar domstolen också lagen i domstolslandet i följande fall:

• På processlagar och lagar om domstolssystem.
• På rättsliga bestämmelser som reglerar arbetarskydd och om hyresavtal.
• På konsumenters rättsliga skydd.
• Om parterna, i ett tydligt bedrägligt syfte, har valt att inte tillämpa lagen i domstolslandet utan en utländsk lag som på konstlad väg har gjorts tillämplig ska domstolen avvisa tillämpning av denna lag och i stället tillämpa domstolslandets nationella rätt.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Eftersom utländsk rätt utgör ett faktum som en luxemburgsk domstol måste beakta, ligger bevisbördan i princip hos den som åberopar utländsk lagstiftning. Det åligger följaktligen parterna att lägga fram bevis, och närmare bestämt den part vars yrkande omfattas av den utländska lagen.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

I princip regleras avtalsförpliktelser genom den lag som parterna valt, förutsatt att tvingande bestämmelser efterlevs när det gäller grunderna för rättsordningen och bedrägligt kringgående av lagen.

Om parterna inte uttryckt sin vilja, tillämpas bestämmelserna i 1980 års Romkonvention och förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008. I det senare fallet ska domstolen tillämpa den objektivt sett lämpligaste lagen.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

I princip regleras utomobligatoriska förpliktelser genom lagen på den ort där skadan eller förpliktelsen uppkommit, såvida inte en annan lag har närmare koppling till omständigheterna eller en internationell konvention är tillämplig.

3.3 Personalstatut

I princip regleras personalstatutet av den nationella lagstiftning som gäller för den fysiska personen, om inte annat följer av kriterier som exempelvis personens hemvist (framför allt ett berört barns hemvist). Detta gäller även för namnbildning och sammansättning av namn och villkor för byte av namn, eftersom namnet utgör en del av personens rättsliga status.

Den generella förmågan att företa en rättshandling och förmågan att föra talan inför domstolar och andra myndigheter regleras av den nationella lagstiftning som gäller för den berörda personen. Behörigheten att vidta rättsliga åtgärder regleras dock genom den lag som är tillämplig på denna rättighet, eftersom den inverkar i sak. I avtalsfrågor mildras denna regel om en avtalsslutande part handlar i god tro, men bristande rättshandlingsförmåga åberopas av skäl som inte finns i det land där handlingen företogs. I så fall bör verkställighetsortens lagstiftning ges företräde framför den nationella lagstiftningen.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

I Luxemburg gäller vad avser äktenskaplig börd i princip den lag som reglerar äktenskapet, det vill säga föräldrarnas gemensamma nationella lagstiftning, eller i annat fall den lag som gäller där de har sin gemensamma hemvist eller lagen i domstolslandet.

Allt som rör fastställande av utomäktenskaplig börd omfattas i princip av barnets nationella lagstiftning.

Barnets nationella lagstiftning tillämpas i fråga om vilken typ av bevis som krävs för att fastställa börd, de materiella villkoren för ett erkännande, tidsfrist och begränsningar för att bestrida börd samt medlen för att motsätta sig ett sådant yrkande.

3.4.2 Adoption

– Villkor för adoption

I enlighet med artikel 370 i civillagen (Code civil) regleras de villkor som krävs för att få adoptera i princip av den nationella lagstiftning som gäller för adoptanten eller adoptanterna. Om adoptanterna är av olika nationalitet tillämpas lagen på den ort där de hade sin gemensamma hemvist vid tidpunkten för ansökan. De villkor som krävs för att bli adopterad regleras i princip av den nationella lagstiftning som gäller för den adopterade. Ett undantag från denna princip görs om den adopterade förvärvar adoptantens nationalitet till följd av adoptionen. I detta fall regleras villkoren enligt den nationella lagstiftning som gäller för adoptanten.

– Adoptionens rättsverkningar

Rättsverkningarna av en adoption regleras av den nationella lagstiftning som gäller för adoptanten eller adoptanterna. När adoptionen genomförs av två parter av olika nationalitet eller om en av dem är statslös, tillämpas lagstiftningen på den ort där de har sin gemensamma hemvist när adoptionen träder i kraft.

Vid adoptioner som genomförs i utlandet finns det en risk för konflikt mellan de behörighetsregler som fastställts i den nationella lagstiftning som gäller för adoptanten respektive den lagstiftning som gäller för den adopterade. I så fall är adoptionen giltig om gällande lagstiftning i det land där adoptionen ägde rum iakttogs och adoptionen genomfördes inför de behöriga myndigheterna enligt den lagen.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

– Villkor för att äktenskap ska vara giltigt

De formella villkoren regleras i princip av lagstiftningen på den ort där äktenskapet ingås.

För att ett äktenskap ska vara giltigt enligt Haagkonvention av den 14 mars 1978 om ingående och erkännande av äktenskap måste de materiella regler efterlevas som föreskrivs i den nationella lagstiftning som gäller för var och en av makarna. Den nationella lagstiftningen är den som anges enligt lagvalsreglerna i det land där äktenskapet ingås. Om minst en av makarna är medborgare i eller har sin hemvist i det landet måste man även iaktta de materiella regler som krävs enligt lagstiftningen i det land där äktenskapet ingås. Den lagstiftning i enlighet med vilken äktenskapets giltighet regleras är tillämplig även i fråga om de materiella reglerna för en talan om ogiltigförklaring av ett äktenskap.

Ett äktenskap som ingåtts i utlandet presumeras vara giltigt om ett vigselbevis bifogats som har utfärdats i enlighet med formkraven i den lagstiftning som gäller på den ort där äktenskapet ingåtts. Erkännande kan vägras om ett äktenskap som ingåtts i utlandet är uppenbart oförenligt med grunderna för Luxemburgs rättsordning.

– Äktenskapets rättsverkningar

Om makarna är av olika nationalitet regleras rättsverkningarna i Luxemburg i princip av lagen på den ort där makarna har sin gemensamma hemvist, dvs. den ort där paret i praktiken bor.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Samboskap omfattas inte av några lagvalsregler eftersom ogifta pars förhållande enligt luxemburgsk lag utgör en faktisk situation.

Lagen i domstolslandet tillämpas för partnerskap som ingåtts i Luxemburg.

Par som registrerat sitt partnerskap i utlandet kan få detta registrerat i folkbokföringsregistret på villkor att båda parterna vid tidpunkten för partnerskapets ingående i utlandet uppfyllde villkoren i artikel 4. När ett partnerskap som ingåtts i utlandet har erkänts i Luxemburg, omfattas det av samma förmåner som partnerskap ingångna i Luxemburg.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Om parterna är av samma nationalitet regleras äktenskapsskillnad och hemskillnad av den nationella lagstiftning som gäller för båda parterna. I annat fall ska lagstiftningen på den ort där de har sin faktiska gemensamma hemvist tillämpas. Om inget av dessa kriterier är uppfyllda tillämpas lagen i domstolslandet.

Dessa regler är även allmänt tillämpliga när det gäller äktenskapsskillnadens tillåtlighet, dess orsaker, rättsverkningar och tillhörande åtgärder.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Enligt artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet ska den lag som ska tillämpas på underhållsskyldighet fastställas i enlighet med Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet. I princip ska lagen i det land där den underhållsberättigade har hemvist tillämpas. För förfaranden som redan inletts kan parterna kan dock avtala att domstolslandets lag ska tillämpas, eller en av följande lagar:

a) Lagen i en stat som en av parterna är medborgare i vid tidpunkten för valet.

b) Lagen i en stat som en av parterna har hemvist i vid tidpunkten för valet.

(c) Den lag som parterna har avtalat ska reglera deras förmögenhetsförhållanden eller den lag som faktiskt har tillämpats på detta.

(d) Den lag som parterna har avtalat ska reglera deras äktenskapsskillnad eller hemskillnad eller den lag som faktiskt har tillämpats på deras äktenskapsskillnad eller hemskillnad.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Makars förmögenhetsförhållanden omfattas av den nationella lagstiftning som de valt före äktenskapet.

Om makarna inte gjorde något sådant val när äktenskapet ingicks fastställs tillämplig lag i enlighet med Haagkonventionen av den 14 mars 1978 om tillämplig lag på makars förmögenhetsförhållanden.

Enligt Haagkonventionen av den 14 mars 1978 får makarna endast anvisa en av följande lagar:

1. Lagen i en stat som en av makarna är medborgare i vid tidpunkten för valet.
2. Lagen i den stat som en av makarna har sin hemvist i vid tidpunkten för valet.
3. Lagen i den första stat där en av makarna tar sin nya hemvist efter ingåendet av äktenskapet.

Den lag som avtalats gäller således för samtliga deras tillgångar.

Oavsett om makarna har valt en lag i enlighet med föregående stycke kan de för all eller en del av den fasta egendomen välja lagstiftningen på den ort där denna egendom är belägen. De kan även föreskriva att eventuell fast egendom som senare förvärvas ska regleras av lagstiftningen på den ort där sådan egendom är belägen.

Om parterna inte gjort något val, ska domstolen ta reda på vad som var deras outtalade val. Den nationella lagen i den stat där makarnas första hemvist ligger efter att äktenskapet ingåtts presumeras gälla.

I fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden gäller dock, i enlighet med Haagkonventionen av den 14 mars 1978, i följande fall den nationella lagstiftningen i den stat som båda makarna är medborgare i:

1. När den förklaring som anges i artikel 5 har utfärdats av denna stat och dess tillämplighet på makarna inte utesluts på grund av bestämmelserna punkt i 2 i nämnda artikel.
2. När denna stat inte har anslutit sig till konventionen, och det enligt den statens bestämmelser om internationell privaträtt är dess nationella lag som ska tillämpas, och makarna upprättar sin första hemvist efter äktenskapets ingående

a) i en stat som utfärdat den förklaring som anges i artikel 5,

eller

b) i en stat som inte har anslutit sig till konventionen och det enligt den statens bestämmelser om internationella privaträtt också är lagen i den stat där makarna är medborgare som ska tillämpas.

3. När makarna efter äktenskapets ingående inte har sin första hemvist i samma stat.

Om makarna inte har hemvist i samma stat och inte heller har gemensam nationalitet omfattas makarnas förmögenhetsförhållanden av den nationella lagstiftningen i den stat som de, med beaktande av alla omständigheter, har närmast anknytning till.

Det är möjligt att frivilligt byta tillämplig lagstiftning i den mån detta föreskrivs i den nya lagstiftning som valts.

3.7 Arv och testamente

Bestämmelserna i förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 gäller för arvsförfaranden som inletts den 17 augusti 2015 eller senare. I artikel 21 i nämnda förordning anges att den lag som är tillämplig på arvet i dess helhet ska vara lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död.

Arvsförfaranden som inletts före den 17 augusti 2015 regleras även fortsättningsvis av de luxemburgska lagvalsreglerna.

– Intestatarv

I Luxemburg delas kvarlåtenskapen upp i flera delar: en del som avser den lösa egendom som ingår i kvarlåtenskapen och en eller flera delar som avser den fasta egendom som ingår i kvarlåtenskapen. Lagen i domstolslandet bestämmer om en tillgång räknas som lös eller fast egendom

Arv av lös egendom regleras i princip av lagstiftningen på den ort där den avlidne hade sin sista hemvist vid tidpunkten för sin död. Hemvisten fastställs i enlighet med bestämmelserna i civillagen.

Arv av fast egendom regleras av lagstiftningen i den stat där den enskilda fasta egendomen är belägen.

– Arv genom testamente

I princip regleras den generella rättshandlingsförmågan att upprätta ett testamente av personalstatutet. Specifika fall av bristande rättshandlingsförmåga regleras dock genom arvslagstiftningen. Den generella rättshandlingsförmågan att ta emot en gåva regleras av personalstatutet.

3.8 Sakrätt

I enlighet med bestämmelserna i artikel 3 i civillagen regleras äganderätten till en egendom av lagstiftningen i den stat där egendomen finns. Detta gäller även för innehållet i de sakrätter i fast egendom som denna kan vara berörd av, deras upprättande och överföring samt systemet för förvärv genom hävd (usucapion).

3.9 Insolvens

Utanför tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 1346/2000 och förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden ska den lag tillämpas som gäller där sådana förfaranden inleds.

Detta gäller rättsverkningarna av samtliga kollektiva förfaranden som inletts i Luxemburg, liksom för de som tillkännagetts i utlandet. Vad gäller de specifika verkningar av en av parternas konkurs på de rättigheter som kan åberopas av dennes motpart tillämpas emellertid lagstiftningen i den stat där konkursen har meddelats.

Behörigheten för denna lagstiftning inskränker sig till de specifika rättsverkningarna av konkursen och omfattar inte alla aspekter av den verksamhet som påverkas av konkursen.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Tillämplig lag regleras i lag XXVIII från 2017 om internationell privaträtt (nedan kallad lag XXVIII från 2017). Detta gäller dock endast om det inte finns någon EU-förordning eller något internationellt fördrag som innehåller bestämmelser om tillämpliga lag.

1.2 Multilaterala konventioner

Information om detta finns framför allt på webbplatsen för Hagkonferensen för internationell privaträtt.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

– Fördraget mellan Ungern och Tjeckoslovakien om rättsligt bistånd

– Fördraget mellan Ungern och Jugoslavien om rättsligt bistånd

– Fördraget mellan Ungern och Rumänien om rättsligt bistånd

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Domstolarna är skyldiga att tillämpa lagvalsreglerna ex officio.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Om en utländsk lag gäller ska de materiella rättsreglerna i den angivna utländska lag som är direkt tillämplig för ärendet tillämpas. Om den tillämpliga utländska lagen avgörs av nationalitet och den utländska lagen hänvisar till ungersk rätt gäller ungersk materiell rätt. Om den utländska lagen hänvisar till ett tredjelands rätt gäller dock det landets materiella rätt.

2.3 Ändring i anknytning

Ändring av de faktorer som avgör tillämplig lag påverkar endast giltiga rättsförhållanden som ingåtts enligt tillämplig lag före ändringen om detta uttryckligen föreskrivs i lag XXVIII från 2017.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Tillämpning av en utländsk lag som bedömts tillämplig enligt lag XXVIII från 2017 strider mot grunderna för den ungerska rättsordningen och får därför inte tillämpas om det i det aktuell fallet skulle resultera i ett uppenbart och allvarligt åsidosättande av grundläggande värderingar och konstitutionella principer i den ungerska rättsordningen. Om åsidosättandet av grunderna för rättsordningen inte kan undvikas gäller bestämmelserna i ungersk rätt i stället för de bestämmelser i utländsk rätt som inte har iakttagits.

Oavsett vilken lag som reglerar ärendet måste bestämmelserna i ungersk rätt tillämpas om det av deras innehåll och syfte är uppenbart att dessa ska ges företräde (obligatoriska regler). Obligatoriska regler enligt andra staters rätt får endast beaktas om det finns en nära anknytning och reglerna är avgörande för att bedöma de faktiska omständigheterna.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Domstolen fastställer på eget initiativ innehållet i den utländska lagen. För att göra detta använder den alla medel som behövs. Den kan på grundval av ett internationellt avtal rikta en begäran till utländska behöriga myndigheter, och beakta inlagor från parterna eller sakkunnigutlåtanden. Domstolen kan även rådfråga justitieministern.

Om innehållet i den utländska lagen inte kan fastställas inom skälig tid ska ungersk rätt gälla. Om de faktiska omständigheterna i ärendet inte kan fastställas på grundval av ungersk rätt gäller den utländska lag som ligger närmast den tillämpliga lagen.

Justitieministern certifierar ungersk rätt och rättspraxis som ska användas utomlands.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Bestämmelserna i lag XXVIII från 2017 gäller rättsförhållanden som inte omfattas av förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I-förordningen).

Den lag som är tillämplig på avtalet är den lag som parterna väljer för hela eller enbart en del av avtalet. Om valet av lag inte anges uttryckligen måste lagvalet klart kunna fastställas på grundval av avtalsbestämmelserna eller omständigheterna i ärendet. Valet av tillämplig lag måste göras innan utgången av de tidsfrister som domstolen fastställt vid den första förhandlingen.

Parterna kan välja att en annan lag ska vara tillämplig på avtalet än den som tidigare gällt. Detta påverkar inte avtalets giltighet enligt den lag som reglerar giltigheten.

Om avtalet endast har anknytning till en stats lag kan valet av lag inte hindra tillämpningen av bestämmelser i den statens lag som inte kan avtalas bort.

Om inget lagval har gjorts gäller lagen i det land som de viktigaste delarna av avtalsförhållandet i fråga har starkast anknytning till.

Förekomsten och giltigheten av ett avtal, eller ett avtalsvillkor, fastställs av den lag som enligt lag XXVIII från 2017 skulle reglera avtalet eller villkoret om det vore giltigt.

För avtal vars föremål är en sakrätt i fast egendom eller arrendering av fast egendom gäller formkraven i lagen i det land där fastigheten är belägen, om dessa krav gäller oavsett i vilket land avtalet ingås och oavsett vilken lag som reglerar avtalet, och dessa krav inte kan avtals bort.

Reglerna för avtal gäller i tillämpliga delar för ensidiga förklaringar.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Bestämmelserna i lag XXVIII från 2017 gäller rättsförhållanden som inte omfattas av förordning (EG) nr 864/2007 (Rom II-förordningen). En person som begär skadestånd kan välja lag i enlighet med artikel 7 i Rom II-förordningen. Valet kan göras fram till utgången av den tidsfrist som domstolen fastställt vid den första förhandlingen.

För utomobligatoriska förpliktelser är tillämplig lag lagen i det land i vilket den händelse som gav upphov till förpliktelsen inträffade. Om borgenären och gäldenären i rättsförhållandet har hemvist eller sitt säte i samma land när den händelse som gav upphov till förpliktelsen inträffade gäller lagen i det landet. Om den utomobligatoriska förpliktelsen har en nära anknytning till ett annat rättsförhållande som redan ingåtts mellan parterna, gäller den lag som reglerar det tidigare rättsförhållandet även det utomobligatoriska förhållandet.

Efter uppkomsten av den utomobligatoriska förpliktelsen kan parterna välja vilken lag som ska reglera förpliktelsen. Om valet av lag inte uttryckligen anges måste det tydligt framgå av omständigheterna i ärendet. Valet av tillämplig lag kan göras fram till utgången av den tidsfrist som domstolen fastställt vid den första förhandlingen. Om rättsförhållandet endast har anknytning till en stats lag får valet av lag inte hindra tillämpningen av sådana bestämmelser i den statens lag som inte kan avtalas bort.

3.3 Personalstatut

Personers rättskapacitet och personliga rättigheter måste fastställas enligt den personalstatut som är tillämplig för dem. Den personalstatut som är tillämplig för en person är lagen i det land som han eller hon är medborgare i. Om en person är medborgare i mer än ett land och ett av dessa är Ungern är den tillämpliga personalstatuten ungersk rätt, om inte personen har starkare anknytning till ett annan land. Om en person är medborgare i mer än ett land och inget av dessa är Ungern, är den tillämpliga personalstatuten lagen i det land till vilket personen har starkast anknytning sett till de grundläggande omständigheterna i det enskilda ärendet. Om en person är medborgare i mer än ett land och inget av dessa är Ungern, och personen har lika stark anknytning till de länder som han eller hon är medborgare i, eller om en persons medborgarskap inte går att fastställa, eller om en person är statslös, är tillämplig personalstatut lagen i det land där de har sin stadigvarande vistelseort. Om en persons personalstatut inte kan fastställas gäller ungersk rätt. Ungersk rätt ska tillämpas på rättskapaciteten för personer med asylstatus eller personer som beviljats uppehållstillstånd i Ungern och deras personliga rättigheter.

Tillämplig lag på en persons namn är deras personalstatut, eller på begäran ungersk rätt. Personer som är medborgare i mer än ett land kan välja att lagen i ett av dessa ska gälla för frågor som rör deras efternamn. När det makars namn som gifta kan makarna, på gemensam begäran, välja lagen i ett av de länder som de är medborgare i eller ungersk rätt. Om ingen sådan begäran görs är tillämplig lag den lag som tillämpas på makarnas personliga förhållande. Reglerna om efternamn vid äktenskapsskillnad eller annullering av äktenskap regleras av lagen i den stat där namnet som gifta registrerades. En ungersk medborgares födelsenamn och namn som gift som på giltigt sätt har registrerats enligt ett annat lands lag måste erkännas i Ungern om den berörda ungerska medborgaren eller dennes make också är medborgare i det andra landet, eller om den berörda ungerska medborgaren har sin stadigvarande vistelseort i det landet. Namn som strider mot grunderna för den ungerska rättsordningen kan inte erkännas officiellt.

En person som saknar eller har begränsad kapacitet enligt tillämplig personalstatut ska anses ha kapacitet i fråga om vardagsavtal av ringa vikt som ingås och fullgörs i Ungern, om han eller hon skulle ha kapacitet enligt ungersk rätt. En person som saknar eller har begränsad kapacitet enligt tillämplig personalstatut, men som skulle ha kapacitet enligt ungersk rätt, måste anses ha kapacitet även med hänsyn till de andra ekonomiska transaktioner som han eller hon gjort, om transaktionerna får rättsliga konsekvenser i Ungern.

I frågor som rör företrädande av en person med begränsad rättskapacitet eller som tillfälligt står under förmyndare, är tillämplig lag lagen i det land där den domstol som utser företrädaren eller förmyndaren är belägen.

Den lag som är tillämplig för att dödförklara en person, anmäla en person saknad eller registrera en persons dödsfall är den saknade personens personalstatut. Om den saknade personens personalstatut inte är ungersk rätt gäller ungersk rätt om det finns ett ungerskt rättsintresse.

Med stadigvarande vistelseort avses den plats där en person faktiskt har sin centrala punkt i livet och som framgår av alla omständigheter i det aktuella rättsliga förhållandet. Vid fastställandet av var en person faktiskt har sin centrala punkt i livet tas även hänsyn till omständigheter som visar den berörda personens avsikter. Med hemvist avses den plats där personen bor permanent eller där personen har för avsikt att stanna på obestämd tid.

Tillämplig personalstatut för en juridisk person eller en enhet som inte är en juridisk person är lagen i den stat där den juridiska personen är registrerad. Om den juridiska personen är registrerad i mer än ett land eller inte måste registreras enligt lagen i det land där den enligt bolagsordningen har sitt säte, är tillämplig personalstatut lagen i det land där den har sitt säte. Om den juridiska personens säte inte anges bolagsordningen eller om den juridiska personen har flera säten och inte är registrerad enligt något lands lag, är den tillämpliga personalstatuten lagen i det land där den huvudsakliga verksamheten bedrivs. Den rättsliga ställningen för en juridisk person eller en enhet som inte är en juridisk person ska fastställas i enlighet med tillämplig personalstatut.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Tillämplig lag för fastställande av fader- eller moderskap eller bestridande av faderskap är den personalstatut som är tillämplig för barnet vid födelsen. Bekräftelse av faderskap måste fastställas enligt den personalstatut som är tillämplig för barnet vid tidpunkten för bekräftelsen. Faderskap som bekräftas för ett barn som blivit till men som ännu inte fötts måste fastställas enligt den personalstatut som är tillämplig för modern vid tidpunkten för bekräftelsen. En bekräftelse kan inte anses vara formellt ogiltig om den är formellt giltig antingen enligt ungersk rätt eller enligt gällande rätt vid den tidpunkt då och på den plats bekräftelsen görs. Om faderns ställning inte fastställs i den tillämpliga lagen gäller lagen i det andra land som det finns stark anknytning till om detta är mer förmånligt för barnet.

3.4.2 Adoption

En adoption är endast giltig om villkoren är uppfyllda både enligt den personalstatut som är tillämplig för adoptivföräldrarna och enligt den personalstatut som är tillämplig för den person som ska bli adopterad vid adoptionstillfället. Tillämplig personalstatut för adoptivföräldrarna vid adoption eller vid avbrytande av adoption ska gälla för de rättsliga konsekvenserna av adoptionen, för avbrytandet av adoptionen och för de rättsliga konsekvenserna av avbrytandet.

Om adoptivföräldrarna är gifta med varandra är den tillämpliga lagen för de rättsliga konsekvenserna av adoptionen, för avbrytandet av adoptionen och för de rättsliga konsekvenserna av avbrytandet

a) lagen i det land som båda makarna var medborgare i vid tidpunkten för adoptionen eller avbrytandet av adoptionen, eller i annat fall

b) lagen i det land där makarna hade sin gemensamma hemvist vid adoptionen eller avbrytandet av adoptionen, eller i annat fall

c) lagen i det land där den domstol som handlägger ärendet har sitt säte.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Äktenskapet är endast att giltigt om sakförutsättningarna uppfylls vid tidpunkten för äktenskapet i enlighet med respektive makes tillämpliga personalstatut. Tillämplig lag för ett äktenskaps formella giltighet är den lag som gäller vid den tidpunkt och på den plats där äktenskapet ingås. De tillämpliga reglerna för förrättandet av vigseln och äktenskapets giltighet gäller i tillämpliga delar vid fastställandet av huruvida äktenskapet har kommit till stånd. Äktenskap kan inte ingås i Ungern om det enligt ungersk rätt finns ett oövervinneligt hinder mot äktenskapet.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Bestämmelserna om äktenskap gäller ingåendet och giltigheten av registrerade partnerskap och de rättsliga konsekvenserna av dessa (förutom efternamn), med följande undantag.

Det utgör inget hinder mot ingåendet och giltigheten av ett registrerat partnerskap om den personalstatut som är tillämplig för en framtida partner i ett registrerat partnerskap inte erkänner registrerade partnerskap mellan personer av samma kön, förutsatt att

a) den icke-ungerska framtida partnern i ett registrerat partnerskap intygar att det inte finns några hinder mot äktenskap i hans eller hennes tillämpliga personalstatut, och

b) minst en av de framtida registrerade partnerna är ungersk medborgare eller har hemvist i Ungern. I så fall omfattas det registrerade partnerskapets rättsverkningar av ungersk rätt.

Tillämplig lag för upplösning av registrerade partnerskap är lagen i det land

a) där de registrerade partnerna har sin stadigvarande vistelseort när en åtgärd vidtas eller en ansökan inges för att inleda förfarandet för upplösning av det registrerade partnerskapet, eller i annat fall

b) där partnerna i det registrerade partnerskapet hade sin senaste stadigvarande vistelseort, om denna upphörde högst ett år före åtgärden eller ansökan, förutsatt att en av partnerna i det registrerade partnerskapet fortfarande bor i detta land vid tidpunkten för åtgärden eller ansökan, eller i annat fall

c) där båda partner i det registrerade partnerskapet var medborgare vid tidpunkten för åtgärden eller ansökan.

Om det inte är möjligt att fastställa tillämplig lag på grundval av det ovanstående gäller lagen i det land där den domstol som handlägger ärendet är belägen.

Lagen i det land som båda parter i ett samboförhållande är medborgare i gäller för ett samboförhållandes fastställande, upplösning och rättsverkningar. Om partnerna i ett samboförhållande är medborgare i olika länder gäller lagen i det land där de har sin gemensamma hemvist, eller om de saknar gemensam hemvist, där de hade sin senaste gemensamma hemvist. Om det inte är möjligt att fastställa sambors gemensamma hemvist är tillämplig lag lagen i det land där den domstol som handlägger ärendet är belägen. Sambor kan välja vilken lag som ska tillämpas på deras egendomsförhållanden.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Tillämplig lagstiftning i detta sammanhang är förordning (EU) nr 1259/2010 (Rom III-förordningen). Makarna kan välja lag i enlighet med artiklarna 5–7 i förordningen fram till utgången av den tidsfrist som domstolen fastställt vid den första förhandlingen.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Tillämplig lagstiftning i detta sammanhang är Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden är lagen i det land där båda makarna är medborgare när domen meddelas. Om makarna är medborgare i olika länder när domen meddelas gäller lagen i det land där makarna har sin gemensamma hemvist, eller om de saknar gemensam hemvist, där de senaste hade sin gemensamma hemvist. Om makarna saknade gemensam hemvist är tillämplig lag lagen i det land där den domstol som handlägger ärendet är belägen.

Makarna kan välja vilken lag som ska reglera deras förmögenhetsförhållanden, förutsatt att denna lag är

a) lagen i det land där en av makarna var medborgare då avtalet ingicks,

b) lagen i det land där en av makarna hade sin hemvist då avtalet ingicks, eller

c) lagen i det land där den domstol som handlägger ärendet har sitt säte.

Valet av lag är även tillgängligt för framtida makar. Valet av tillämplig lag kan göras fram till utgången av den tidsfrist som domstolen fastställt vid den första förhandlingen. Om inte makarna kommer överens om något annat har valet av tillämplig lag på deras förmögenhetsförhållanden endast framtida rättsverkan.

Avtalet om makarnas förmögenhetsförhållande (äktenskapsförordet) är också formellt giltigt om det är förenligt med lagen i det land där det ingicks.

3.7 Arv och testamente

Förordning (EU) nr 650/2012 gäller för personer som avled den 17 augusti 2015 eller senare.

3.8 Sakrätt

Lagen på den plats där egendomen är belägen gäller för ägande och andra sakrätter, inklusive retentionsrätt och besittning.

3.9 Insolvens

Tillämplig lag avgörs av artiklarna 7–17 i förordning (EU) 2015/848.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Den nationella lagstiftningen består av skriftliga lagar. Dessa är fritt tillgängliga på justitieministeriets webbplats Laws of Malta. Sedan Malta blev EU-medlem 2004 ingår därför i den maltesiska rättsordningen även de EU-lagar och EU-förordningar som är direkt tillämpliga eller har införlivats med den maltesiska lagstiftningen, och som i regel har företräde framför nationell lagstiftning.

Principen om prejudikat är inte rotad i maltesisk lagstiftning, och prejudikat är inte bindande i Malta. Trots det fäster de maltesiska domstolarna vanligtvis stor vikt vid tidigare domar, särskilt de avgöranden som meddelas av appellationsdomstolen (Court of Appeal) och författningsdomstolen (Constitutional Court), som båda är överinstanser i Malta.

1.2 Multilaterala konventioner

• Konvention av den 5 oktober 1961 om slopande av kravet på legalisering av utländska allmänna handlingar
• Konvention av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet i mål och ärenden av civil och kommersiell natur
• Konvention av den 18 mars 1970 om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur
• Konvention av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn
• Konvention av den 25 oktober 1980 om internationell rättshjälp
• Konvention av den 1 juli 1985 om tillämplig lag för och erkännande av truster
• Konvention av den 25 januari 1988 om ömsesidig handräckning i skatteärenden
• Konvention av den 16 januari 1992 om skydd för det europeiska kulturarvet
• Konvention av den 29 maj 1993 om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner
• Konvention av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn
• 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
• Konvention av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol
• Konvention av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar
• Protokoll av den 23 november 2007 om tillämplig lag för underhållsskyldighet

Malta har även ratificerat en mängd FN-fördrag. Ratificeringsstatus kan ses här.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Såvitt vi vet är Malta inte part i några bilaterala konventioner som innehåller lagvalsregler.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

En domstol kan inte tillämpa lagvalsregler ex officio. Sådana regler kan endast tillämpas om minst en av parterna i målet har gjort gällande att lagkonflikt föreligger. Den part som gör gällande att det föreligger en lagkonflikt måste till domstolen lämna tillfredsställande bevis om innehållet i den utländska lagstiftning som åberopas. Om en lagkonflikt inte har gjorts gällande, eller om tillfredställande bevis saknas för detta, ska målet avgöras i enlighet med maltesisk rätt.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Malta har en oklar inställning till tillämpningen av renvoi-doktrinen (återförvisning och vidareförvisning). Det finns endast ett fåtal kodifierade lagvalsregler, och därför måste domstolarna ofta tillämpa okodifierade internationella privaträttsliga bestämmelser för att fastställa vilken lag som ska tillämpas i ett visst mål. I avsaknad av lagstiftning som reglerar den internationella privaträtten har de maltesiska domstolarna slagit fast att de ska kunna tillämpa principerna i engelsk common law. Därför har de maltesiska domstolarna övertagit den engelska tillämpningen av renvoi. Av detta följer att renvoi-doktrinen avvisas i samband med skadestånd, försäkring och avtal. Den gäller emellertid i samband med testaments giltighet, krav som rör utländsk fast egendom och familjerättsliga frågor.

2.3 Ändring i anknytning

Detta hanteras genom att i varje lagvalsregel ange vid vilken tidpunkt anknytningen identifieras.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Maltesiska domstolar kan vägra att tillämpa en utländsk lag som är oförenlig med grunderna för den maltesiska rättsordningen, och om den utländska lagen kan karaktäriseras som en utländsk skattelag eller strafflag.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Ett åberopande av utländsk rätt ska bevisas som sakfråga och inte som rättsfråga. Maltesiska domstolar är behöriga att tolka nationell lagstiftning, men får inte på egen hand tolka innehållet i utländsk lagstiftning. För att domstolen ska kunna sätta sig in i den utländska lagstiftningen utser domstolen sakkunniga på utländsk lagstiftning. Som ett led i sin bevisning kan även parterna i målet lägga fram rapporter som utarbetats av olika sakkunniga.

Bevisbördan vilar på den part som anför en sådan grund, nämligen svaranden i målet.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

I mål som rör avtalsförpliktelser inom länder som inte är EU-medlemmar ska 1980 års Romkonvention tillämpas, enligt lagen om ratificering av Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (kapitel 482 i Maltas lagstiftning). Avtalsförpliktelser inom EU regleras däremot av Rom I-förordningen (förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser).

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Lagvalsregler vid utomobligatoriska förpliktelser regleras av förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

3.3 Personalstatut

Maltesiskt medborgarskap förvärvas vid födseln, om barnets far eller mor är maltesisk medborgare.

Till skillnad från medborgarskap kan en person själv välja hemvist när han eller hon blir myndig. För att fastställa en persons hemvist tas hänsyn till var personen är bosatt, och huruvida denne har för avsikt att vara bosatt i landet på obestämd tid eller permanent.

Rättshandlingsförmågan att fullgöra särskilda skyldigheter, t.ex. ingå äktenskap, ingå avtal, starta näringsverksamhet, upprätta ett testamente etc. avgörs av de särskilda bestämmelserna på det aktuella området.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

En förälders ansvar för sitt barn fastställs i den maltesiska civillagen. Föräldraansvaret upphör emellertid i kraft av själva rättsförhållandet (ipso jure) när barnet fyller 18 år. De maltesiska domstolarnas behörighet fastställs i förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (Bryssel IIa). För en närmare diskussion om detta, se relevant avsnitt.

3.4.2 Adoption

Adoption regleras också i den maltesiska civillagen, och de maltesiska domstolarna tillämpar denna varje gång de har behörighet på området. Utländska adoptioner erkänns enligt maltesisk rätt i enlighet med konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Ett äktenskaps formella giltighet regleras av lagen i det land det ingicks. I Malta regleras formkraven för att ingå äktenskap i kapitel 255 i Maltas lagstiftning (äktenskapslagen). I denna lag regleras bland annat begränsningar av rätten att ingå äktenskap. En av de begränsningar som nämns i lagen är att ”ett äktenskap mellan personer där den ena eller den andra personen är under 16 år är ogiltigt”.

Tillämplig lag i Malta är lagen i det land där de berörda makarna har hemvist.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Registrerade partnerskap regleras i kapitel 530 i Maltas lagstiftning (lagen om registrerat partnerskap), i vilken det i sin tur hänvisas till kapitel 255. De formkrav och villkor som anges i kapitel 255 måste således även vara uppfyllda vid registrerade partnerskap.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

De maltesiska domstolarna är endast behöriga i mål om äktenskapsskillnad i enlighet med förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar. För en närmare diskussion om detta, se relevant avsnitt.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Malta är bundet av förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet. För en närmare diskussion om detta, se relevant avsnitt.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Tillämplig lag i Malta är lagen i det land där makarnas gemensamma bostad är belägen (lex situs). I artikel 1316 i civillagen anges att varje äktenskap som ingås i Malta ger upphov till ett slags giftorättsgemenskap (community of acquests regime). I ett äktenskap som ingås utanför Malta, men där makarna senare bosätter sig i Malta, uppstår giftorättsgemenskapen dessutom så fort makarna bosätter sig i Malta, såvida de inte tidigare har avtalat bort den.

3.7 Arv och testamente

I mål om arv och testamenten har de maltesiska domstolarna konsekvent tillämpat common law. När det gäller intestatarv (dvs. när det inte finns något testamente) ska lagen i det land där testatorn var bosatt vid sitt frånfälle tillämpas vid arv av lös egendom. Lagen i det land där egendomen är belägen ska emellertid tillämpas vid arv av fast egendom. Om testamente finns avgörs testatorns rättshandlingsförmåga att upprätta ett testamente enligt lagen i det land där testatorn var bosatt den dag testamentet upprättades. En testamentstagare har rätt att ta emot egendom om han har rättshandlingsförmåga enligt antingen lagen i det land där han själv har hemvist eller lagen i det land där testatorn hade hemvist. Ett testamente är dessutom formellt giltigt om det är förenligt med någon av följande lagar: lagen i det land där testamentet verkställdes (dvs. vanligtvis där det undertecknades och bevittnades) vid den tidpunkt det verkställdes, lagen i det land där testatorn hade hemvist, var fast bosatt eller var medborgare när testamentet verkställdes eller lagen i det land där testatorn vid frånfället hade hemvist, var fast bosatt eller var medborgare. Ett testamente är även formellt giltigt för överlåtelse av fast egendom om det är förenligt med lagen i det land där egendomen är belägen.

3.8 Sakrätt

3.9 Insolvens

Malta är bundet av förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden, i dess ändrade lydelse. I denna förordning anges bland annat de relevanta bestämmelserna vid förfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses, och där gäldenärens huvudsakliga intressen finns i en EU-medlemsstat. I mål som faller utanför tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1346/2000 ska maltesisk lag tillämpas där den maltesiska domstolen är behörig, dvs. när bolaget är registrerat i Malta.

Obs. Nyligen ändrades ursprungsversionen på av den här sidan. Våra översättare håller på att översätta den nya sidan till svenska.
Översättningen till är dock redan färdig.

Vilket lands lag gäller? - Österrike

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Österrikes internationella privaträtt är kodifierad. Den grundläggande lagen är den österrikiska lagen om internationell privaträtt av den 15.6.1978 i Österrikes officiella kungörelseorgan (Bundesgesetzblatt) BGBl. 304/1978. Förutom lagen om internationell privaträtt gäller följande lagvalsregler:

• § 13a i den federala lagen av den 8 mars 1979 med bestämmelser om skydd av konsumenter (Konsumentenschutzgesetz – konsumentskyddslagen), BGBl. 140/1979.
• § 11 i den federala lagen om förvärv av rättigheter till deltidsutnyttjande av fast egendom (Teilzeitnutzungsgesetz – lagen om deltidsutnyttjande), BGBl I nr 32/1997.
• § 20 i den federala lagen om genomförande av direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium inom Europeiska gemenskapen, BGBl I nr 67/1998.
• § 23 i den federala lagen om civilrättsligt ansvar för strålningsskador (Atomhaftungsgesetz 1999 – lagen om kärnkraftsansvar av 1999), BGBl I nr 170/1998.
• §§ 16 och 18 i den federala lagen om avräkningars giltighet inom såväl betalningssystem som avvecklingssystem för värdepapper (Finalitätsgesetz – avvecklingslagen), BGBl. I Nr. 98/2001.
• §§ 221 till 235 i konkurslagen (Insolvenzordnung).

1.2 Multilaterala konventioner

Enligt § 53 i lagen om internationell privaträtt påverkas inte mellanstatliga avtal av lagen om internationell privaträtt. Dessa har företräde framför såväl denna lag som andra nationella lagvalsregler. Följande multilaterala avtal som Österrike undertecknat innehåller lagvalsregler:

• Haagkonventionen av den 24 oktober 1956 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet mot barn.
• Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga.
• Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden.
• Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag rörande trafikolyckor.
• Internationella civilståndskommissionens överenskommelse av den 20 september 1970 om legalisering genom efterföljande äktenskap.
• Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.
• Haagkonventionen av den 13 januari 2000 om internationellt skydd för vuxna.
• Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Följande bilaterala avtal innehåller lagvalsregler:

• Vänskaps- och bosättningsavtalet av den 9 september 1959 mellan Republiken Österrike och Kejsardömet Iran.
• Avtalet av den 16 december 1954 mellan Republiken Österrike och den Federala folkrepubliken Jugoslavien om ömsesidiga rättsliga förbindelser.
• Avtalet av den 11 december 1963 mellan Republiken Österrike och Folkrepubliken Polen om ömsesidiga förbindelser i civilrättsliga ärenden och om dokumentation.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Myndigheterna är skyldiga att tillämpa utländsk lagstiftning och detta ska då ske inom lagstiftningens ursprungliga tillämpningsområde (§ 3 i lagen om internationell privaträtt).

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Enligt § 5 i lagen om internationell privaträtt ska en åter- eller vidareförvisning följas, såvida inte en särskild hänvisning görs till gällande egendomslagstiftning i den andra staten. Om utländsk lag hänvisar till österrikisk lag, gäller den österrikiska. Hänvisar utländsk lagstiftning till en lag som det redan hänvisats till, gäller den lag som det ursprungligen hänvisades till.

2.3 Ändring i anknytning

Om de villkor som styr anknytningsmomentet till en viss rättsordning ändras i efterhand, påverkas som regel inte redan fullbordade sakförhållanden (några specifika lagvalsregler innehåller undantag från denna princip) (§ 7 i lagen om internationell privaträtt). På redan fastställda sakförhållanden tillämpas således i princip den rätt som gäller vid tidpunkten för genomförande av sakförhållandet, och i fråga om pågående sakförhållanden tillämpas den rätt som gäller vid tidpunkten då bedömningen görs.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Den lag som hänvisningen gäller kan inte åberopas om tillämpningen av denna skulle ge ett resultat som är oförenligt med grunderna för den österrikiska rättsordningen (§ 6 i lagen om internationell privaträtt).

I österrikisk lagstiftning finns bestämmelser som är tillämpliga oberoende av reglerna i lagen om internationell privaträtt (interventionsregler). Att vissa av dessa bestämmelser är interventionsregler till sin karaktär framgår antingen av ordalydelsen eller i enstaka fall bara av syftet.

Interventionsregler är exempelvis §§ 7, 7a och 7b i den ändrade lagen om anställningsavtal (Arbeitsvertragsrechts-Anpassungsgesetz), enligt vilken arbetstagarna i Österrike har rätt till lön enligt kollektivavtal och åtminstone ett visst antal semesterdagar, oavsett vilken lag som är tillämplig. Ytterligare en interventionsregel är § 13 a.2 i konsumentskyddslagen. Enligt denna ska § 6 i konsumentskyddslagen (om otillåtet avtalsinnehåll), § 864a i civillagen ABGB, dvs. Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch, (om giltigheten av ovanliga bestämmelser i allmänna affärsvillkor och avtalsformulär), samt § 879.3 i civillagen (om ogiltigheten av mycket skadliga avtalsbestämmelser i allmänna affärsvillkor och avtalsformulär till skydd för konsumenter) tillämpas oberoende av den lag som gäller avtalet, om avtalet kommit till stånd i samband med ett uppdrag som företaget utfört i Österrike i syfte att sluta sådana avtal.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Myndigheterna ska fastställa vilken utländsk lag som skall tillämpas. Därvidlag kan domstolen stödja sig på parternas medverkan, uppgifter från justitieministeriet eller på sakkunnigutlåtanden. Om domstolen, trots stora ansträngningar, inte inom utsatt tidsfrist kan fastställa vilken utländsk lag som gäller, är österrikisk lag automatiskt tillämplig (§ 4 i lagen om internationell privaträtt).

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Avtalsförpliktelser som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, dvs. Rom I (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6) ska bedömas enligt den lagstiftning som parterna uttryckligen har valt eller som framgår av avtalet eller omständigheterna (s.k. tyst lagval). Om ingen lagstiftning valts, beaktas den part som utför den för avtalet karaktäristiska prestationen, och då gäller lagstiftningen i staten där denna part har sin vanliga vistelseort, dvs. är bosatt (§ 35 i lagen om internationell privaträtt).

Konsumentavtal omfattas av särskilda lagvalsregler. I artikel 13a.1 i konsumentskyddslagen har lagvalsregler från flera konsumentskyddsdirektiv omsatts. Till skydd för konsumenten innehåller dessa bestämmelser framför allt inskränkningar i friheten att välja lagstiftning.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Om utomobligatoriska skadeståndsanspråk inte berörs av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, dvs. Rom II (EUT L 199, 31. 7.2007, s. 40) ska dessa skadeståndsanspråk prövas enligt den lag som parterna uttryckligen har valt eller som framgår av avtalet eller omständigheterna (s.k. tyst lagval). Om lagval inte har skett, gäller lagen i det land där den skadevållande handlingen begåtts. Om de berörda parterna emellertid bägge har en närmare anknytning till en annan stat, gäller lagen i den staten (§ 48 i lagen om internationell privaträtt).

Denna lagvalsregel avgör vilken lagstiftning som ska tillämpas på frågan om huruvida det alls föreligger någon ersättningsskyldighet, vem som har denna skyldighet och vilket belopp som ska erläggas. Även frågorna om den skadelidandes medvållande, rätt till direktanspråk på försäkringsföretaget och preskribering av skadeståndsanspråk omfattas av denna regel.

Val av tillämplig lag vid skadeståndsanspråk till följd av trafikolyckor regleras enligt Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag rörande trafikolyckor, och ingår i ovannämnda kategori i enlighet med denna konvention.

Icke avtalsreglerade anspråk på ersättning för skada som uppstått p.g.a. joniserande strålning i Österrike ska, på begäran av den skadelidande, prövas enligt österrikisk lag (§ 23.1 i lagen om kärnkraftsansvar av 1999). Om en skada till följd av joniserande strålning har uppstått i utlandet, och om den ska bedömas enligt österrikisk lag, ska ersättning för skadan endast utgå om och så långt som detta också framgår av den skadelidandes personalstatut (bestämmelser som reglerar en persons personrättsliga ställning) (§ 23.2 i lagen om kärnkraftsansvar av 1999).

Den rätt som ska tillämpas på tjänster utan uppdrag eller på obehörig vinst har reglerats i Rom II-förordningen.

3.3 Personalstatut

En persons personalstatut utgör tillämplig lag i den stat där personen är medborgare. Har en person flera medborgarskap, gäller lagen i den stat till vilken personen har den starkaste anknytningen. Österrikiskt medborgarskap är emellertid alltid avgörande. För flyktingar och statslösa är personalstatuten lika med lagen i den stat där de har sin vanliga vistelseort (§ 9 i lagen om internationell privaträtt).

En persons bruk av ett namn ska bedömas utifrån respektive personalstatut, oberoende av varför vederbörande bär namnet i fråga (§ 13 i lagen om internationell privaträtt).

En kvinnas efternamn som gift ska därför inte bedömas enligt äktenskapsstatuten (bestämmelser som reglerar en persons ställning i äktenskapsrättsligt hänseende) utan enligt namnstatuten (bestämmelser som reglerar en persons ställning i namnrättsligt hänseende). Vad gäller utformningen av namngivningsförklaringar gäller de allmänna formella stadgarna i § 8 i lagen om internationell privaträtt. (I enlighet med detta ska utformningen av en rättshandling bedömas enligt samma lagstiftning som själva rättshandlingen. Det är emellertid tillräckligt att följa de formella reglerna i den stat där rättshandlingen utförts). Enligt rättspraxis ändras inte ett namn som man fått enligt en tidigare personalstatut enbart på grund av att personalstatuten (dvs. medborgarskap) ändras.

En persons rättskapacitet och rättsliga handlingsförmåga ska också bedömas enligt dennes personalstatut (§ 12 i lagen om internationell privaträtt). I denna hänvisning ingår en allmän begränsning av den rättsliga handlingsförmågan, exempelvis vid psykisk sjukdom, medan äktenskapsåldern däremot inte begränsas. Om en person är myndig, förblir vederbörande myndig även om denne inte vore myndig enligt sin nya personalstatut.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Villkoren för att ett barn ska anses vara fött inom äktenskapet (Ehelichkeit)) och bestridande av detta förhållande ska bedömas enligt den personalstatut som makarna omfattades av vid barnets födelse eller, om äktenskapet dessförinnan upplösts, den personrätt som de omfattades av vid upplösandet av äktenskapet. Om makarna inte omfattas av en och samma personrätt, gäller barnets personrätt vid tidpunkten för födelsen. Inom dessa hänvisande bestämmelsers tillämpningsområde faller också presumtion av makens faderskap, skälen till att det ifrågasätts att barnet är fött inom äktenskapet, frågan om vilka personer som har rätt att ifrågasätta faderskapet samt tidsfristerna för ifrågasättandet.

Förutsättningarna för att genom erkännande av faderskap(Legitimation) ge ett barn fött utom äktenskapet motsvarande status som om det vore fött inom äktenskapet (alltså genom myndighetsbestämmelse, inte genom efterföljande äktenskap) ska bedömas enligt faderns personalstatut (§ 23 i lagen om internationell privaträtt).

Enligt konventionen om legalisering genom efterföljande äktenskap blir ”legitimitetsförklaringen” gällande när föräldrarna gifter sig, under förutsättning att äktenskapet är giltigt enligt lagen i faderns eller moderns hemland.

Förutsättningarna för fastställande och erkännande av faderskap till ett barn som är fött utanför äktenskapet ska bedömas utifrån barnets personalstatut vid tidpunkten för födseln. Om barnet i ett senare skede får en annan personalstatut är denna tillämplig, om det är tillåtet att fastställandet eller erkännandet får ske mot bakgrund av denna statut och inte barnets personalstatut vid födseln. Den lagstiftning som ligger till grund för fastställandet eller erkännandet av faderskapet gäller också vid ifrågasättande av detsamma (§ 25 i lagen om internationell privaträtt).

Förhållandet mellan föräldrar och barn: Barnets personalstatut avgör verkningarna av att barnet är fött inom äktenskapet, förklaras ”legitimt”, eller är fött utom äktenskapet. §§ 24 och 25 i lagen om internationell privaträtt omfattar frågor om vårdnad och uppfostran av barnet, förvaltning och bruk av barnets tillgångar, delat eller gemensamt målsmanskap, inklusive krav på myndigheternas godkännande av föräldrarnas rätt att företräda barnet i vissa situationer, och i fråga om barn som är födda inom äktenskapet reglering av föräldraansvar efter föräldrarnas skilsmässa samt deras ömsesidiga underhållsskyldighet. Dessa bestämmelser överensstämmer i stort sett med Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner i sådana fall där Haagkonventionen från 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor om skydd för underåriga (fortfarande) gäller (i förhållande till Turkiet och Macao). Enligt konventionen ska de behöriga myndigheterna tillämpa det egna landets lagstiftning på åtgärder till skydd för minderåriga. Vanligen är det myndigheterna i den medlemsstat där barnet bor som är behöriga.

I faderskapsfrågor är det personalstatuten vid en viss tidpunkt som är tillämplig. Detta gäller dock inte frågor som rör förhållandet mellan föräldrar och barn. I dessa fall är det barnets gällande personalstatut som är tillämplig. Om barnets personrättsliga ställning ändras (dvs. om de sakförhållanden som är relevanta för anknytningen ändras, eller om barnet får ett annat medborgarskap), ska förhållandet mellan föräldrar och barn bedömas enligt den nya personrättsliga ställningen från och med den tidpunkt då den ändras.

Upprepade gånger har regler om föräldraansvar från utländska rättsordningar inte tillämpats i rättspraxis, eftersom de uppfattats strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public), om de inte beaktar barnets bästa.

3.4.2 Adoption

Villkoren för adoption av barn och genomförande av adoption styrs av den adopterande förälderns personalstatut enligt § 26 i lagen om internationell privaträtt. Dessutom är barnets personalstatut avgörande. Om barnet inte är myndigt, kan emellertid barnets personalstatut endast vara avgörande om det krävs samtycke från barnet eller en tredje person som barnet har ett familjerättsligt förhållande till. Villkoren för adoption av barn omfattar också den adopterande förälderns ålder, åldersskillnaden mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn eller frågan huruvida och under vilka förutsättningar som förekomsten av biologiska barn hos den adopterande föräldern utgör ett hinder för adoption, samt eventuella krav för att tillstyrka adoption inklusive möjligheten att officiellt överklaga avslag.

Verkningarna av adoption ska bedömas enligt den adopterande förälderns personalstatut eller, vid makars adoption, enligt den lagstiftning som är tillämplig i fråga om de personliga rättsverkningarna av äktenskapet. Efter makes eller makas död är den överlevande makans eller makens personalstatut tillämplig för dessa verkningar.

De arvsrättsliga verkningarna av en adoption ska inte bedömas enligt adoptionslagen utan enligt arvslagen.

Adoption är i sig ett avgränsat sakförhållande och därför påverkas inte bedömningen om personalstatuten eller anknytningsförhållandena i ett senare skede skulle ändras. En adoption är ett permanent rättsligt förhållande i sig. Den statut som är tillämplig i fråga om verkningarna av adoptionen är därför föränderlig. Den styrs alltså av den adopterande förälderns personalstatut.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Äktenskapsformen i Österrike ska bedömas enligt österrikisk lag och äktenskapsformer i utlandet enligt det förlovade parets respektive personalstatuter. Det räcker emellertid med att uppfylla de formella krav som gäller i det land där äktenskap ingåtts (§ 16 i lagen om internationell privaträtt). Genom den begränsade hänvisningen till de formella kraven i det land där äktenskapet ingåtts omfattas endast de materialrättsliga reglerna i den berörda lagstiftningen, varför en eventuell renvoi (åter- och vidareförvisning) saknar betydelse (undantag från § 5 i lagen om internationell privaträtt).

Förutsättningarna för att ingå äktenskap liksom för att ogiltigförklara äktenskap och kraven för att upphäva äktenskap (till skillnad från skilsmässa) ska bedömas efter de berörda parternas respektive personalstatut (§ 17 i lagen om internationell privaträtt). Om tillämplig lag på en eller båda de förlovade parternas personalstatut inte föreskriver möjlighet att ingå äktenskap på grund av den enes eller bådas kön ska dock förutsättningarna för att ingå äktenskap bedömas enligt rätten i den stat där äktenskapet ska ingås.

Denna hänvisningsbestämmelse gäller alla objektiva förutsättningar för att ingå äktenskap, alltså erforderlig ålder, frånvaro av äktenskapshinder, andra krav för godkännande och möjligheten att officiellt överklaga dessa.

Enligt § 18 i lagen om internationell privaträtt ska äktenskapets personliga rättsverkningar bedömas utifrån makarnas gemensamma personalstatut, och om någon sådan inte föreligger utifrån den senast gällande gemensamma personalstatuten, under förutsättning att den har bibehållits av endera parten. Annars ska de bedömas enligt lagstiftningen i den stat där båda makarna har sin vanliga vistelseort, eller om detta inte är tillämpligt, enligt lagstiftningen i den stat där båda senast hade sin vanliga vistelseort, såvida en av dem har bibehållit sin.

Inom dessa hänvisande bestämmelsers tillämpningsområde faller inte bara skyldigheten till äktenskaplig samlevnad, verkningar beträffande vistelseorten, biståndsskyldighet och underhållskyldighet, utan också makars rätt till underhåll, men inte namnrätt i samband med äktenskap eller lagstiftning om makars förmögenhetsförhållanden. Hänvisningen kan ändras om anknytningsförhållandena ändrar sig. Då kan ett annat lands lag bli tillämplig.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

I samband med att lagen om registrerat partnerskap trädde i kraft infogades §§ 27a till 27d i lagen om internationell privaträtt.

Villkoren (liksom även formen) för registrerat partnerskap, samt ogiltigförklaring och upplösning av registrerat partnerskap på grund av formella brister (bristfällig motivering) ska bedömas enligt lagstiftningen i det land där partnerskapet har ingåtts (§ 27a i lagen om internationell privaträtt).

Enligt § 27b i lagen om internationell privaträtt ska de personliga rättsverkningarna av ett registrerat partnerskap bedömas enligt lagstiftningen i den stat där de registrerade partnerna har sin gemensamma vanliga vistelseort, och i annat fall ska de bedömas enligt lagstiftningen i den stat där bägge två senast hade sin vanliga vistelseort, såvida en av dem har bibehållit sin. Om dessa bestämmelser inte kan tillämpas på uppehållsrätten eller om detta inte reglerar de personliga rättsverkningarna, är de registrerade partnernas gemensamma personalstatut avgörande. Om de registrerade partnerna inte har någon gemensam personalstatut, tillämpas den senaste gemensamma personalstatuten, såvida en av dem har bibehållit sin. I övrigt ska österrikisk lagstiftning tillämpas. Detta gäller också i sådana fall där personalstatuten inte heller reglerar de personliga rättsverkningarna inom det registrerade partnerskapet.

Förmögenhetsförhållanden inom registrerade partnerskap ska bedömas enligt den sedan den 29.1.2019 tillämpliga förordningen (EU) 2016/1104 om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap .

Om upplösningen av ett registrerat partnerskap inte baseras på formella brister (bristfällig motivering), ska upplösningen bedömas enligt lagstiftningen i den stat där de registrerade partnerna vid tidpunkten för upplösningen har sin gemensamma vanliga vistelseort, och i annat fall ska de bedömas enligt lagstiftningen i den stat där bägge två senast hade sin vanliga vistelseort, såvida en av dem har bibehållit sin. Om dessa bestämmelser inte kan tillämpas på uppehållsrätten eller om det registrerade partnerskapet inte kan upplösas på grundval av de fakta som görs gällande, är de registrerade partnernas gemensamma personalstatut avgörande. Om de registrerade partnerna inte har någon gemensam personalstatut, tillämpas den senaste gemensamma personalstatuten, såvida en av dem har bibehållit sin. I övrigt ska österrikisk lagstiftning tillämpas. Detta gäller också i sådana fall där personalstatuten inte tillåter att det registrerade partnerskapet upplöses på grundval av de fakta som görs gällande.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Sådana aspekter av äktenskapsskillnad som inte regleras genom Rom III-förordningen, dvs. rådets förordning nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 343, 29.12.2010, s. 10) avseende förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapsskillnad, ska enligt § 20 i lagen om internationell privaträtt bedömas enligt den lagstiftning som gäller äktenskapets personliga rättsverkningar. I sådana fall är tidpunkten för äktenskapsskillnad avgörande. Hänvisningen kan alltså inte ändras.

Makars förmögenhetsförhållanden ska bedömas enligt sedan den 29.1.2019 tillämpliga förordningen (EU) 2016/1103 om makars förmögenhetsförhållanden.

Hemskillnad existerar inte i österrikisk rätt. Om detta inte regleras i Rom III-förordningen, ska separation därför behandlas enligt regeln om närmaste anknytning i § 1 i lagen om internationell privaträtt. Regeln om närmaste anknytning motsvarar sannolikt rättspraxis enligt § 20 i lagen om internationell privaträtt.

3.5.4 Underhållsskyldighet

I fråga om underhållsregler hänvisar rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet, EUT L 7, 10.1.2009, s. 1 (nedan EU:s underhållsförordning) till Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet. Enligt dessa bestämmelser är det framför allt lagen i den stat där den underhållsberättigade har sin vanliga vistelseort som är avgörande (vilket kompletteras genom tendenser att tillämpa lex fori dvs. domstolslandets lag, särskilda bestämmelser, en defensivklausul mot ”överraskande” anspråk och en – mycket restriktiv – möjlighet att välja tillämplig lagstiftning).

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Makars förmögenhetsförhållanden ska bedömas enligt förordningen (EU) 2016/1103 om makars förmögenhetsförhållanden (se ovan).

3.7 Arv och testamente

Överlåtelse på grund av dödsfall regleras i Europaparlamentets och rådets förordning nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 27.7.2012, s. 107). I fråga om gamla fall gäller § 28 i lagen om internationell privaträtt. Enligt denna bestämmelse är det den avlidnes personalstatut vid frånfället som avgör vilken lag som ska tillämpas. Ansvaret för dödsboets skulder och förvärv vid arv omfattades principiellt också av dessa lagvalsregler. Men om en bouppteckning gjordes i Österrike, skulle förvärv vid arv och ansvaret för dödsboets skulder bedömas enligt österrikisk lagstiftning (§ 28.2 i lagen om internationell privaträtt).

3.8 Sakrätt

Såväl förvärv som förlust av sakrättsskyddade rättigheter till materiell egendom, inklusive fast egendom, ska bedömas enligt lagstiftningen den medlemsstat där egendomen finns vid förverkligandet av det sakförhållande som ligger till grund för förvärvet eller förlusten. Egendomens rättsliga status och rättigheternas innehåll ska bedömas enligt lagstiftningen i den medlemsstat där egendomen finns (§ 31 i lagen om internationell privaträtt).

Denna hänvisningsbestämmelse omfattar särskilt äganderätt, servitut (markhyra), panträtt, byggnadsrätt, bostadsrätt, men också retentionsrätt med verkan gentemot tredje man eller äganderättsförbehåll. Också verkningarna av egendomens överlåtelse omfattas av denna lag.

En senare ändring av egendomens placering leder inte till någon ändring av den tillämpliga lagstiftningen, eftersom förvärvandet av rätten utgör ett avslutat sakförhållande.

Verkningarna av ett förvärvande av en rättighet ska bedömas utifrån lagstiftningen på den ort där den berörda egendomen finns. Denna anknytning kan därför ändras. Enligt denna lag ska bl.a. följande frågor bedömas: omfattningen av innehavarens rättsskydd, om och i vilken utsträckning den part som disponerar över den sakrättsligt skyddade rättigheten har förfoganderätt på så sätt att exempelvis en handpant också kan säljas utan domstols medverkan.

Transportmedel omfattas av särskilda regler (§ 33 i lagen om internationell privaträtt). Sakrättsligt skyddade rättigheter som gäller registrerade sjö- och luftfartyg ska bedömas enligt lagstiftningen i den stat där de är registrerade. För järnvägsfordon gäller lagstiftningen i den stat där det berörda järnvägsföretaget som driver järnvägsfordonen har sitt faktiska huvudkontor. För lagstadgad panträtt och panträtt på grund av avtal, samt för lagstadgad retentionsrätt, som garanterar anspråk på ersättning för skador som förorsakats av fordon, eller utlägg på grund av dessa, gäller lagstiftningen i den medlemsstat där egendomen finns då det underliggande sakförhållandet inträder.

Fast materiell egendom omfattas också av särskilda regler. Om sakrättsligt skyddade rättigheter till fast egendom också omfattas av en annan hänvisningsbestämmelse (exempelvis för makars förmögenhetsförhållanden), ska den bestämmelse ges företräde som reglerar vilken sakrättslig lagstiftning som ska tillämpas, nämligen lagen i den stat där egendomen finns.

För immateriell egendom finns ingen hänvisning. Sakrättsligt skulle sådan egendom enligt § 1 i lagen om internationell privaträtt bedömas utifrån den lagstiftning som den har närmast anknytning till. Stadfästa rättigheter bedöms enligt lex cartæ (lagen i det land där rättigheten formellt fastställts). § 33 a i lagen om internationell privaträtt, som ligger till grund för genomförandet av artikel 9 i direktiv 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet, och som medför ytterligare ett tillämpningsområde, innehåller en särskild bestämmelse om kontoförda finansiella instrument. Värdepapper som avvecklas i avvecklingssystem omfattas av särskilda regler i artiklarna 16 och 18 i avvecklingslagen, som därmed genomför direktiv 98/26/EG om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper.

3.9 Insolvens

Den internationella insolvensrätten regleras i konkurslagens fjärde del. Enligt § 217 i denna lag ska bestämmelserna endast tillämpas, om inte annat följer av folkrätten eller i synnerhet av Europeiska gemenskapernas rättsakter, främst förordning (EG) nr 848/2015 om insolvensförfaranden. Innehållsmässigt följer reglerna i stort motsvarande regler i EU:s insolvensförordning.

Villkoren för att inleda ett insolvensförfarande och verkningarna av insolvensförfarandet styrs i princip av lagstiftningen i den stat där förfarandet inleds. §§ 221–235 i konkurslagen innehåller främst regler om tredje mans sakrättsliga skydd, kvittning, äganderättsförbehåll, avtal om fast egendom, reglerade marknader, anställningsavtal, insolvensförfarandens verkningar på registrerade rättigheter och den tillämpliga lagen på återvinningsgrundande handlingar och skyddet för tredje mans förvärv, verkningarna av pågående rättstvister, lex rei sitae-lagstiftning (enligt tillämplig lag i det land där föremålet finns) om utövande av äganderätt eller andra rättigheter, avtal om kvittning och nettning, repoavtal samt betalningar efter inledande av insolvensförfaranden.

Om dessa regler överlappar delar av lagen om internationell privaträtt eller andra lagvalsregler, har dessa mer specialiserade regler i konkurslagen företräde.

Obs. Nyligen ändrades ursprungsversionen på av den här sidan. Våra översättare håller på att översätta den nya sidan till svenska.

Vilket lands lag gäller? - Polen

Anmärkning: Nedanstående svar GÄLLER INTE situationer som styrs av EU-rätt.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Lagen om internationell privaträtt av den 4 februari 2011 (konsoliderad text: Polens författningssamling 2011/2015, punkt 1792).

1.2 Multilaterala konventioner

Haagkonventionen av den 17 juli 1905 rörande civilprocessen.

Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden.

Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i fråga om åtgärder till skydd av underåriga.

Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag på trafikolyckor.

Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om tillämplig lag på underhållsskyldighet.

Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980.

Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Polen har ingått ett antal bilaterala avtal om rättsliga transaktioner, där även lagvalsregler anges. Bilaterala avtal har ingåtts med både EU-medlemsstater och tredjeländer. EU-medlemsstaternas bindande instrument föreskriver lagvalsregler på flera områden. De har företräde framför bilaterala avtal som ingåtts mellan medlemsstaterna. Därför är i princip endast avtal med tredjeländer av praktisk relevans i detta sammanhang.

Polen har ingått sådana avtal med Vitryssland (den 26 oktober 1994), Ryssland (den 16 september 1996), Ukraina (den 24 maj 1993), Demokratiska folkrepubliken Korea (den 28 september 1986), Kuba (den 18 november 1982), Vietnam (den 22 mars 1993) och, genom en rad på varandra följande avtal (på grundval av avtalet med Jugoslavien av den 6 februari 1960), med Bosnien och Hercegovina, Montenegro och Serbien.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Ja, domstolarna tillämpar lagvalsregler på eget initiativ. De tillämpar även utländsk lag på eget initiativ när det anges i en lagvalsregel att den lagen gäller en viss fråga.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Enligt artikel 5 i lagen om internationell privaträtt är endast omvänd återförvisning tillåten enligt polsk lagstiftning.

Punkt 1 gäller inte om tillämplig lag har fastställts

1) genom lagval,

2) när det gäller den rättsliga transaktionens form,

3) med avseende på avtalsförpliktelser, andra förpliktelser än avtalsförpliktelser eller ensidiga rättsliga transaktioner för vilka tillämplig lagstiftning fastställs i denna lag.

2.3 Ändring i anknytning

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Undantag från tillämpning av den lag som anges i lagvalsreglerna för den berörda rättsliga förbindelsen anges i artiklarna 3 och 10 i lagen om internationell privaträtt.

Artikel 3.1: Where the Act requires the application of lex patriae and it is impossible to determine the nationality of the person concerned, they have no nationality or the content of the lex patriae cannot be established, the law of the person’s domicile shall apply and, where they have no domicile, the law of the country of their habitual residence shall apply.

Artikel 10.1: Om det är omöjligt att fastställa de omständigheter som avgör om lagen är tillämplig gäller den lag som den rättsliga förbindelsen har närmast anknytning till. Polsk lag ska dessutom gälla om det inom en rimlig tidsperiod är omöjligt att fastställa innehållet i den tillämpliga utländska lagen.

I artikel 67 i lagen om internationell privaträtt fastställs dessutom att om inga tillämpliga lagar har fastställts enligt den lagen, i särskilda bestämmelser, internationella avtal som ratificerats eller är verkställbara i Polen eller enligt EU-rätt gäller lagen i det land som den rättsliga förbindelsen har närmast anknytning till.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Domstolen fastställer och tillämpar utländsk lagstiftning på eget initiativ – artikel 51a.1 i lagen om allmänna domstolars organisation av den 27 juli 2001 (konsoliderad text: Polens författningssamling 2019, punkt 52, i ändrad lydelse).

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Relevanta lagvalsregler föreskrivs i lagen om internationell privaträtt:

Artikel 28.1: Tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska fastställas genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).Förordningens bestämmelser ska i tillämpliga fall gälla för avtalsförpliktelser som undantas från förordningens tillämpningsområde genom artikel 1.2 j i den förordning som avses i punkt 1.

Enligt artikel 29.1 i lagen om internationell privaträtt ska försäkringsavtal för vilka polsk lag föreskriver försäkringsförpliktelse regleras av polsk lag.

2. Om lagen i ett land som är medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet förskriver en försäkringsförpliktelse och kräver att den medlemsstatens lag ska tillämpas på försäkringsavtalet, ska den lagen gälla.

Artikel 30.1: Med undantag för de situationer som anges i den förordning som avses i artikel 28, får lagvalet i ett land som inte är medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet med avseende på avtal som har nära anknytning till minst en medlemsstat inte innebära att konsumenterna berövas det skydd de har rätt till enligt den polska lag som införlivar följande direktiv:

1) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29), polsk specialutgåva, kapitel 15, volym 2, s. 288).

2) (Upphävt)

3) Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12), polsk specialutgåva, kapitel 15, volym 4, s. 223).

4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16, polsk specialutgåva, kapitel 6, volym 4, s. 321).

5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66, i dess ändrade lydelse).

2. Om den lag som gäller för ett avtal som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/122/EG av den 14 januari 2009 om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte (EUT L 33, 3.2.2009, s. 10) är lagen i ett land som inte är medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får detta inte innebära att konsumenterna berövas det skydd de har rätt till enligt den polska lag som införlivar det direktivet,

1) om den berörda egendomen är belägen i en EU-medlemsstat, eller

2) i fråga om avtal som inte har direkt anknytning till en egendom, om en ekonomisk aktör bedriver yrkesmässig verksamhet i, eller på något sätt överför sin verksamhet till en EU-medlemsstat och avtalet omfattas av den verksamheten.

Artikel 31: En förpliktelse som härrör från en annan säkerhet än en växel eller en check ska regleras av lagen i det land där säkerheten verkställdes eller utfärdades.

Artikel 32.1: En förpliktelse som härrör från en ensidig rättslig transaktion ska regleras av den lag som väljs av den part som utför transaktionen. Om båda parterna i en sådan förpliktelse är identifierade ska lagen väljas, ändras eller upphävas enligt ett avtal mellan parterna.

2. Om inget direkt lagval görs ska en förpliktelse som härrör från en ensidig rättslig transaktion regleras av lagen i det land där den person som utför transaktionen har sin hemvist eller sitt säte. Om de faktiska omständigheterna visar att förpliktelsen har en närmare anknytning till lagen i ett annat land gäller lagen i det landet.

…

Enligt artikel 36 ska effekterna av en överlåtelse av en fordran på tredje parter avgöras av lagen i det land som är behörigt för den överlåtna fordran.

Artikel 37: Tillämplig lag för övertagande av skulder ska vara lagen i det land som är behörigt för den övertagna skulden.

Artikel 38: Effekterna av ändrade valutakurser på skuldbeloppet ska bedömas enligt den lag som är tillämplig på skulden.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Relevanta lagvalsregler föreskrivs i lagen om internationell privaträtt:

Artikel 33: Tillämplig lag för andra förpliktelser än förpliktelser till följd av rättsliga transaktioner ska fastställas genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 31.7.2007, s. 40).

Artikel 34: Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag på trafikolyckor (Polens författningssamling 2003/63, punkt 585) ska avgöra tillämplig lag för skadeståndsansvar till följd av trafikolyckor.

Artikel 35: Skadeståndsansvar för åtgärder eller försummelser som begåtts av offentliga organ i ett visst land ska regleras av lagen i det landet.

3.3 Personalstatut

Lagvalsregler som gäller för fysiska personers status:

Fysiska personers rättskapacitet och rättshandlingsförmåga att ingå rättsliga transaktioner regleras av hemlandets lag (artikel 11.1).

2. Om en fysisk person utför en rättslig transaktion inom ramen för sin verksamhet behöver den fysiska personen endast ha rättshandlingsförmåga att utföra transaktionen enligt lagen i det land där verksamheten är baserad.

3. Punkt 1 utesluter inte tillämpning av den lag som reglerar transaktionen i fråga om den lagen innehåller särskilda krav på rättshandlingsförmåga att utföra transaktionen.

Följande anges i artikel 12: När ett avtal har ingåtts mellan personer som befinner sig i samma land, kan en fysisk person som har rättshandlingsförmåga enligt den lag som avses i artikel 11.1 åberopa bristande rättshandlingsförmåga endast om den andra avtalsparten när avtalet ingicks kände till eller borde ha känt till denna brist.

2. En fysisk person som utför en ensidig rättslig transaktion och som har rättshandlingsförmåga att göra detta enligt lagen i det land där transaktionen utförs kan åberopa bristande rättshandlingsförmåga enligt den lag som avses i artikel 11.1 endast om detta inte negativt kommer att påverka någon person som handlat med tillbörlig omsorg och förlitat sig på att den person som utför transaktionen hade rättshandlingsförmåga för transaktionen.

3. Om den fysiska personen agerar genom ett ombud ska tillämpligheten av punkterna 1 och 2 avgöras av de relevanta omständigheterna i fråga om ombudet.

4. Punkterna 1 och 2 ska inte vara tillämpliga på rättsliga transaktioner inom området familjerätt, förvaltarskap eller arvslagstiftning eller på bestämmelser om egendomar som är belägna i ett annat land än det land där den rättsliga transaktionen utfördes.

Enligt artikel 13.1 ska bestämmelserna om förlorad rättshandlingsförmåga regleras av lagen i det land som den person som förlorar sin rättsliga handlingsförmåga är medborgare i. Om en polsk domstol fattar beslut om att en utländsk medborgare ska förlora sin rättsliga handlingsförmåga gäller polsk lag.

Enligt artikel 14.1 ska hemlandets lag tillämpas på beslut om att en fysisk person antas vara avliden eller om dödförklaring. Om en polsk domstol fattar beslut om att en utländsk medborgare antas vara avliden eller utfärdar en dödförklaring gäller polsk lag.

Enligt artikel 16.1 regleras en fysisk persons rättigheter av hemlandets lag.

En fysisk person vars rättigheter hotas eller har kränkts kan söka skydd enligt lagen i det land där den händelse som orsakade hotet eller kränkningen inträffade eller enligt lagen i det land där effekterna av kränkningen uppstod.

Om en fysisk persons rättigheter har kränkts i massmedia regleras rätten att besvara eller korrigera kränkningen eller liknande skyddsåtgärder av lagen i det land där redaktören eller sändningsföretaget har sitt säte eller stadigvarande vistelseort.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Lagvalsregler för relationer mellan föräldrar och barn (lagen om internationell privaträtt):

Ett barns släktskap kan fastställas eller bestridas enligt barnets hemlands lag vid tidpunkten för födelsen (artikel 55.1 i lagen om internationell privaträtt).Om det enligt hemlandets lag vid tidpunkten för barnets födelse inte är möjligt att fastställa föräldraskap genom domstolsbeslut ska detta regleras av hemlandets lag vid den tidpunkt då barnets släktskap fastställdes. Erkännande av ett barns släktskap ska regleras av barnets hemlands lag vid tidpunkten för erkännandet. Om den lagen inte föreskriver erkännande av ett barns släktskap ska barnets hemlands lag vid tidpunkten för födelsen gälla, på villkor att den tillåter ett sådant erkännande. Erkännande av ett fosters släktskap ska regleras av moderns hemlands lag vid tidpunkten för erkännandet.

Enligt artikel 56.1 i lagen om internationell privaträtt avgörs tillämplig lag för föräldraansvar och vårdnadsrätt enligt Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (EUT L 151, 11.6.2008, s. 39, Polens författningssamling 2010/172, punkt 1158).

Om barnets stadigvarande vistelseort ändras till ett land som inte är part i den konvention som avses i punkt 1 ska lagen i det landet avgöra villkoren för åtgärder som vidtas i det land där barnet tidigare hade sin stadigvarande vistelseort.

Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn avgör tillämplig lag för förmyndarskap över barn (artikel 59 i lagen om internationell privaträtt).

Om barnets stadigvarande vistelseort ändras till ett land som inte är part i den konvention som avses i punkt 1 ska lagen i det landet avgöra villkoren för åtgärder som vidtas i det land där barnet tidigare hade sin stadigvarande vistelseort.

3.4.2 Adoption

Enligt artikel 57 i lagen om internationell privaträtt regleras adoption av lagen i den adopterande förälderns hemland.

Gemensam adoption av äkta makar regleras av deras gemensamma hemlands lag. Om makarna inte har ett gemensamt hemland gäller lagen i det land där båda makarna är bosatta. Om de inte är bosatta i samma land gäller lagen i det land där båda makarna har sin stadigvarande vistelseort. Om makarna inte har sin stadigvarande vistelseort i samma land gäller lagen i det land där makarna har närmast anknytning.

Såsom anges i artikel 58 i lagen om internationell privaträtt får en adoption inte genomföras utan samtycke enligt adoptivbarnets hemlands lag, samtycke från adoptivbarnets rättsliga ombud och den behöriga myndigheten samt eventuella begränsningar av ändrad vistelseort till ett annat land.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Förmåga att ingå äktenskap avgörs av lagen i varje parts hemland vid tidpunkten för äktenskapet (artikel 48 i lagen om internationell privaträtt).

Enligt artikel 49.1 ska formen för ingåendet av äktenskap regleras av det land där äktenskapet ingås. Om äktenskap ingås utanför Polen är det lagen i båda makarnas hemland eller lagen i det land där båda makarna är bosatta eller har sin stadigvarande vistelseort vid den tidpunkt då äktenskapet ingås som gäller.

Enligt artikel 50 i lagen om internationell privaträtt ska den lag som avses i artiklarna 48 och 49 gälla vid oförmåga att ingå äktenskap och om kraven för den form som äktenskapet ingås i inte är uppfyllda.

Makarnas personliga relationer och förmögenhetsförhållanden regleras av lagen i deras gemensamma hemland (artikel 51.1).Om makarna inte har ett gemensamt hemland gäller lagen i det land där båda makarna är bosatta. Om de inte är bosatta i samma land gäller lagen i det land där båda makarna har sin stadigvarande vistelseort. Om makarna inte har sin stadigvarande vistelseort i samma land gäller lagen i det land där makarna har närmast anknytning.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Finns ej i Polen.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Enligt artikel 54 i lagen om internationell privaträtt ska upplösning av äktenskap regleras av lagen i makarnas gemensamma hemland vid den tidpunkt då ansökan inlämnas. Om makarna inte har ett gemensamt hemland gäller lagen i det land där båda makarna är bosatta vid tidpunkten för ansökan. Om de inte är bosatta i samma land vid tidpunkten för ansökan gäller lagen i det land där båda makarna hade sin senaste stadigvarande vistelseort, på villkor att en av makarna fortfarande har sin stadigvarande vistelseort där. Om det inte är möjligt att fastställa tillämplig lag gäller polsk lag.

Dessa bestämmelser gäller även hemskillnad.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Enligt artikel 63 ska tillämplig lag för underhåll avgöras av rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 10.1.2009, s. 1).

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Makarnas personliga relationer och förmögenhetsförhållanden regleras av lagen i deras gemensamma hemland (artikel 51.1).Om makarna inte har ett gemensamt hemland gäller lagen i det land där båda makarna är bosatta. Om de inte är bosatta i samma land gäller lagen i det land där båda makarna har sin stadigvarande vistelseort. Om makarna inte har sin stadigvarande vistelseort i samma land gäller lagen i det land där makarna har närmast anknytning.

Enligt artikel 52.1 i lagen om internationell privaträtt får makarna välja lagen i en av makarnas hemland eller lagen i det land där en av dem är bosatt eller har sin stadigvarande vistelseort som tillämplig lag på förmögenhetsförhållanden. Valet av lag kan även göras före äktenskapets ingående.

Äktenskapsförord regleras av den lag som valts av parterna enligt punkt 1. Om makarna inte uttryckligen har valt lag ska äktenskapsförord regleras av den lag som är tillämplig på makarnas personliga relationer och förmögenhetsförhållanden vid tidpunkten för ingåendet av äktenskapsförordet. När makarna väljer vilken lag som ska reglera deras förmögenhetsförhållanden eller äktenskapsförord är det tillräckligt att äktenskapsförordets form uppfyller kraven i den valda lagen eller enligt lagen i det valda landet.

3.7 Arv och testamente

Tillämplig lag för arv fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 27.7.2012, s. 107, i dess ändrade lydelse).

3.8 Sakrätt

Enligt artikel 41.1 i lagen om internationell privaträtt regleras ägarskap och andra egendomsrättigheter av lagen i det land där föremålet finns. Förvärv och förlust av egendom samt förvärv, förlust eller ändring i innehållet eller prioritetsordningen för andra egendomsrättigheter regleras av lagen i det land där föremålet fanns när den händelse som gav upphov till de rättsliga effekter som avses ovan inträffade.

3.9 Insolvens

De lagvalsregler som avgör tillämplig lag för konkursförfaranden anges i konkurslagen av den 28 februari 2003 (konsoliderad text: Polens författningssamling, 2019, punkt 498:

Enligt artikel 460 i konkurslagen gäller polsk lag för konkurrensförfaranden som inleds i Polen om inget annat anges i detta kapitel.

Enligt artikel 461 i konkurslagen regleras arbetstagare som är anställda i en annan EU-medlemsstat eller i ett land som är medlem i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och är part i EES-avtalet av den lag som är tillämplig på deras anställningsavtal.

Den lag som avgör om ett visst föremål utgör fast egendom är lagen på den plats där föremålet finns.

Överenskommelser om användning eller inköp av fast egendom som finns i en annan EU-medlemsstat eller i ett land som är medlem i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och är part i EES-avtalet regleras av lagen i det land där den fasta egendomen finns.

Rättigheter till fast egendom som finns i en annan EU-medlemsstat eller i ett land som är medlem i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och är part i EES-avtalet eller registrerade havsgående fartyg eller flygplan regleras av lagen i det land som för det relevanta registret.

En konkursförklaring åsidosätter inte rätten för fordringsägare eller tredje parter som har inteckningar i tillgångar eller andra egendomar som tillhör den part som gått i konkurs och som finns i en annan EU-medlemsstat eller i ett land som är medlem i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och är part i EES-avtalet, inklusive eventuella organiserade delar av egendomen i fråga, särskilt rätten att disponera egendomen för att täcka skulder eller rätten att täcka skulder med vinst från egendomen samt pant- och hypoteksrättigheter, rätten att kräva att de personer som ansvarar för egendomen frigör den mot den auktoriserade partens vilja eller rätten att använda tillgången som förvaltare (artikel 462 i konkurslagen). Detta gäller personliga rättigheter och fordringar i fastighets- och hypotekslånsregister och andra offentliga register när användningen av sådana register ger upphov till sådana rättigheter.

Enligt artikel 463.1 i konkurslagen ska en reservation av ägarrätten till säljaren i ett försäljningsavtal inte löpa ut vid en konkursförklaring från en inhemsk bank som är köparen av avtalsföremålet om detta, vid tidpunkten för konkursförklaringen, fanns i en annan EU-medlemsstat eller i ett land som är medlem i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och är part i EES-avtalet.

En konkursförklaring från en inhemsk bank som förfogar över en tillgång får inte utgöra ett skäl till tillbakadragande från ett försäljningsavtal om avtalsföremålet överfördes före konkursförklaringen och föremålet fanns utomlands vid tidpunkten för konkursförklaringen.

Enligt artikel 464 regleras utövandet av rättigheter som för att skapas, finnas eller avyttras måste registreras, offentliggöras i räkenskaper eller deponeras i en central depå av lagen i det land där sådana register, räkenskaper eller depåer finns.

Utan att det påverkar artikel 464 regleras köprätten av den lag som gäller för avtalsförpliktelserna i det avtal som gav upphov till rättigheten.

Utan att det påverkar artikel 464 är det den lag som reglerar avtalsförpliktelser för transaktioner som ingås på den reglerade marknaden som gäller för avtal som ingås inom ramen för transaktioner som utförs på den reglerade marknaden i den mening som avses i lagen om handel med finansiella instrument av den 29 juli 2005.

Kvittningsreglerna i artikel 467 i konkurslagen regleras av den lag som gäller för avtalsförpliktelserna enligt kvittningsavtalet.

Enligt artikel 467¹ i konkurrenslagen åsidosätter en konkurrensförklaring inte fordringsägarens rätt att kvitta sin skuld mot den skuld som den part som går i konkurs har om detta är tillåtet enligt den lag som gäller för den skuld som innehas av den part som går i konkurs.

Verkställighet och giltighet av en rättslig transaktion som ingås efter en konkursförklaring och som består av avyttring av egendom, sjögående fartyg eller flygplan som måste registreras, eller avyttring av rättigheter som för att skapas, finnas eller avyttras måste registreras, offentliggöras i räkenskaper eller deponeras i en central depå, regleras av lagen i det land där sådana register, räkenskaper eller depåer finns.

Enligt artikel 469 i konkurslagen ska bestämmelser om avsaknad av juridisk giltighet och ogiltighet i fråga om en transaktion som har ingåtts till nackdel för fordringsägarna inte gälla om den lag som är tillämplig på transaktionen inte tillåter att rättsliga transaktioner som ingås till fordringsägarnas nackdel kan anses sakna juridisk giltighet.

Enligt artikel 470 i konkurslagen ska en konkursförklarings följder för rättsliga förfaranden som pågår i en domstol i en EU-medlemsstat eller i ett land som är medlem i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och är part i EES-avtalet bedömas enligt lagen i det land där de rättsliga förfarandena genomförs.

Obs. Nyligen ändrades ursprungsversionen på av den här sidan. Våra översättare håller på att översätta den nya sidan till svenska.

Vilket lands lag gäller? - Portugal

1 Rättskällor

Följande nationella rättskällor anges i artiklarna 1, 3 och 4 i den portugisiska civillagen:

• Lagar

• Sedvänja

• Skälighet

Följande är internationella rättskällor (artikel 8 i Portugals författning):

• Regler och principer för allmän folkrätt eller internationell rätt utgör en väsentlig del av portugisisk rätt.

• Regler i vederbörligen ratificerade eller godkända internationella konventioner träder i kraft i portugisisk nationell lagstiftning när de har offentliggjorts och gäller så länge de är internationellt bindande för den portugisiska staten.

• Regler som fastställts av behöriga organ i internationella organisationer som Portugal är medlem i träder i kraft direkt i portugisisk nationell lagstiftning, på villkor att så fastställs i respektive grundfördrag.

• Bestämmelserna i EU-fördragen och de regler som unionens institutioner inför vid fullgörandet av sina respektive skyldigheter tillämpas i portugisisk nationell lagstiftning i enlighet med EU-rätten och med hänsyn till de grundläggande principerna för demokratiska stater som baseras på rättsstatsprincipen.

1.1 Autonoma nationella regler

Lagar

Lagar är direkta källor till inhemsk rätt. Enligt artikel 1.2 i den portugisiska civillagen utgör alla allmänna bestämmelser som fastställs av statens behöriga organ lagar. I artikel 112.1 i Portugals författning anges att lagar, lagdekret och regionala lagdekret utgör lagstiftningsakter.

Sedvänja

Sedvänja är rättsligt motiverad som nationell rättskälla när den

• inte strider mot principerna om god tro och

• vilar på rättslig grund (artikel 3.1 i den portugisiska civillagen).

Skälighet

Portugisiska domstolar kan endast pröva tvister enligt skälighetsprinciperna under en av följande omständigheter:

• När det är möjligt enligt lag (artikel 4 a i den portugisiska civillagen).

• När parterna är överens och rättsförhållandet är tillgängligt för dem (artikel 4 b i den portugisiska civillagen).

• Om parterna har enats om en motsvarande skälig åtgärd på förhand (artikel 4 c i den portugisiska civillagen).

1.2 Multilaterala konventioner

Haagkonferensen för internationell privaträtt – konventioner

Portugal är bundet av 26 Haagkonventioner:

1. Konventionen angående vissa till civilprocessen hörande ämnen (Haag, 1954).

Se här.

2. Konventionen om tillämplig lag för underhåll till barn (Haag, 1956).

Se här.

3. Konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn (Haag, 1958).

Se här.

4. Konventionen om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga (Haag, 1961).

Se här.

5. Konventionen om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden (Haag, 1961).

Se här.

6. Konventionen om slopande av kravet på legalisering av utländska allmänna handlingar (Haag, 1961).

Se här.

7. Konventionen om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (Haag, 1965).

Se här.

8. Konventionen om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område (Haag, 1971).

Se här.

9. Tilläggsprotokoll till Haagkonventionen om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område (Haag, 1971).

Se här.

10. Konventionen om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader (Haag, 1970).

Se här.

11. Konventionen om tillämplig lag rörande trafikolyckor (Haag, 1971).

Se här.

12. Konventionen om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil och kommersiell natur (Haag, 1970).

Se här.

13. Konventionen om internationell förvaltning av arv (Haag, 1973).

Se här.

14. Konventionen om tillämplig lag rörande produktansvar (Haag, 1973).

Se här.

15. Konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet (Haag, 1973).

Se här.

16. Konventionen om tillämplig lag för underhållsskyldighet (Haag, 1973).

Se här.

17. Konventionen om tillämplig lag på makars förmögenhetsförhållanden (Haag, 1978).

Se här.

18. Konventionen om ingående och erkännande av äktenskap (Haag, 1978).

Se här.

19. Konventionen om tillämplig lag på agenturavtal och fullmakt (Haag, 1978).

Se här.

20. Konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haag, 1980).

Se här.

21. Konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (Haag, 1993).

Se här.

22. Konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (Haag, 1996).

Se här.

23. Konventionen om internationellt skydd för vuxna (Haag, 2000).

Se här.

24. Konventionen om avtal om val av domstol (Haag, 2005).

Se här.

25. Konventionen om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar (Haag, 2007).

Se här.

26. Protokollet om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet (Haag, 2007).

Se här.

Konventioner från Internationella civilståndskommissionen

Portugal är bundet av 10 konventioner från Internationella civilståndskommissionen

Dessa konventioner finns här.

1. Konventionen om vissa utdrag ur folkbokföringsregister för användning utomlands (Paris, 27 september 1956). Godkänd: Lag nr 33/81, offentliggjord i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 196, 27.8.1981.

Se här.

2. Konventionen om kostnadsfritt utfärdande av samt undantag från legalisering av civilståndshandlingar (Luxemburg, 26 september 1957). Godkänd: Lag nr 22/81, offentliggjord i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 189, 19.8.1981.

Se här.

3. Konventionen om internationellt utbyte av uppgifter om civilstånd (Istanbul, 4 september 1958). Godkänd: Lagdekret nr 39/80, offentliggjort i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 145, 26.6.1980.

Se här.

4. Konventionen om ändring av efternamn och förnamn (Istanbul, 4 september 1958). Godkänd: Parlamentets resolution nr 5/84, offentliggjord i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 40, 16.2.1984.

Se här.

5. Konventionen om utvidgning av behörigheten för myndigheter med befogenhet att ta emot förklaringar om erkännande av barn utom äktenskap (Rom, 14 september 1961). Godkänd: Parlamentets resolution nr 6/84, offentliggjord i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 50, 28.2.1984.

Se här.

6. Internationella konventionen om flerspråkiga utdrag ur folkbokföringsregister (Wien, 8 september 1976). Godkänd: Regeringsförordning nr 34/83, offentliggjord i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 109, 12.5.1983.

Se här.

7. Internationella konventionen om flerspråkiga utdrag ur folkbokföringsregister (Wien, 8 september 1976). Godkänd: Regeringsförordning nr 34/83, offentliggjord i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 109, 12.5.1983.

Se här.

8. Konventionen om undantag från legalisering av vissa typer av handlingar (Paris, 15 september 1977). Godkänd:
Lagdekret nr 135/82, offentliggjort i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 292, 20.12.1982.

Se här.

9. Konventionen om tillämplig lag om efternamn och förnamn (München, 5 september 1980). Godkänd: Parlamentets resolution nr 8/84, offentliggjord i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 54, 3.3.1984.

Se här.

10. Konventionen om utfärdande av intyg om rättskapacitet att gifta sig (München, 5 oktober 1980). Godkänd: Regeringsförordning nr 40/84, offentliggjord i Portugals officiella kungörelseorgan, serie I, nr 170, 24.7.1984.

Se här.

Andra relevanta multilaterala konventioner som är bindande för Portugal:

Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten (Stockholm, 1967).

Se här och här.

1951 års FN-konvention angående flyktingars rättsliga ställning och dess protokoll från 1967.

Se här och här.

Protokoll här.

Konventionen om bestämmelser på den internationella växelprivaträttens område samt konventionen för lösning av vissa lagkonflikter på den internationella växelprivaträttens område (Genève, 1930).

Se här.

Konventionen om bestämmelser på den internationella checkprivaträttens område samt konventionen för lösning av vissa lagkonflikter på den internationella checkprivaträttens område (Genève, 1931).

Se här.

1973 års Washingtonkonvention med enhetlig lag om formen för internationellt testamente, som Portugal är part i, vilket godkändes i lagdekret nr 252/75.

Se här.

Konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar (New York, 1958).

Se här.

Konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (andra Luganokonventionen) (rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008).

Se här.

Beslut här.

1980 års fördrag om internationell järnvägstrafik, ändrat genom 1999 års Vilniusprotokoll.

Se här.

Europeiska konventionen angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt (undertecknad i London, 1970).

Se här.

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet – 2011 års Istanbulkonvention.

Se här.

FN:s konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet – 1956 års New York-konvention.

Se här och här.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

• Avtal om rättsligt och juridiskt samarbete mellan Republiken Portugal och Republiken Angola, undertecknat i Luanda (1995).

Se här.

• Avtal om rättsligt samarbete mellan Republiken Portugal och Republiken Guinea-Bissau, undertecknat i Bissau (1988).

Se här.

• Avtal om rättsligt och juridiskt samarbete mellan Republiken Portugal och Republiken Moçambique, undertecknat i Lissabon (1990).

Se här.

• Avtal om rättsligt och juridiskt samarbete mellan Republiken Portugal och Demokratiska republiken São Tomé och Príncipe (1976).

Se här.

• Avtal om indrivning av underhållsbidrag mellan Portugal och Republiken Kap Verde (1982).

Se här.

• Avtal om rättsligt och juridiskt samarbete mellan Republiken Portugal och Republiken Kap Verde (2003).

Se här.

• Avtal mellan Republiken Portugals och Förenta staternas regeringar om indrivning av underhållsbidrag (2000).

Se här.

• Fördrag mellan Portugal och Storhertigdömet Luxemburg om rättshjälp i frågor som rör vårdnads- och umgängesrätt (1992).

Se här.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

Om en lagvalsregel hänvisar till utländsk lagstiftning innebär detta endast att det är den nationella lagen i den staten som gäller, inte att domstolarna i den staten är behöriga. Det enda undantaget är om lagvalsregeln strider mot vissa principer (artikel 16 i den portugisiska civillagen).

Tillämpningen av utländsk lagstiftning är begränsad till regler i det utländska rättssystemet som ingår i det rättsliga område som omfattas av lagvalsregeln (t.ex. arvsrätt, familjerätt, avtalsförpliktelser och sakrätt) (artikel 15 i den portugisiska civillagen).

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

I Portugal kan parterna inte kräva att domstolarna utreder, tolkar eller tillämpar lagvalsregler (artikel 5.3 i den portugisiska civilprocesslagen). Denna allmänna princip innebär att de nationella domstolarna tillämpar lagvalsregler på eget initiativ.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Portugal har tre grundregler för återförvisning (renvoi):

• En regel för återförvisning till lagstiftningen i en annan stat (artikel 17 i den portugisiska civillagen).
• En regel för återförvisning till portugisisk lagstiftning (artikel 18 i den portugisiska civillagen).
• En regel för fall där återförvisning inte är tillåten. (artikel 19 i den portugisiska civillagen).

Återförvisning till lagen i en annan stat

Portugisiska domstolar kan tillämpa lagen i en annan stat.

Återförvisning till lagen i en annan stat får ske när den portugisiska lagvalsregeln hänvisar till lagen i en annan stat, och den staten anses vara behörig att handlägga ärendet (artikel 17.1 i den portugisiska civillagen).

Återförvisningen upphör om

• den utländska lag som den portugisiska lagvalsregeln hänvisar till rör personalstatut, och
  • den berörda parten har sin hemvist i Portugal, eller
  • är bosatt i ett land vars lagvalsregel föreskriver att lagstiftningen i den stat som parten är medborgare i gäller (artikel 17.2 i den portugisiska civillagen).

Återförvisning sker dock alltid om följande två villkor är uppfyllda:

• Om målet rör förmyndarskap, godmanskap, egendomsförhållanden mellan makar, föräldraansvar, relationer mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn eller arv, och
• den utländska lag som anges i den portugisiska lagvalsregeln avser lagen på den plats där en fast egendom är belägen och den lagen anses gälla (artikel 17.3 i den portugisiska civillagen).

Återförvisning till portugisisk lag

Återförvisning till portugisisk lag sker om den portugisiska lagvalsregeln hänvisar till lagen i en annan stat, som i sin tur har en lagvalsregel som hänvisar tillbaka till portugisisk lag. I detta fall gäller portugisisk lag (artikel 18.1 i den portugisiska civillagen).

I frågor som rör personrätt är återförvisning till portugisisk lag dock endast tillåten om följande ytterligare krav är uppfyllda:

• Den berörda parten har sin hemvist i Portugal, eller
• om portugisisk lag anses gälla enligt lagen i den berörda partens bosättningsland (artikel 18.2 i den portugisiska civillagen).

Fall där återförvisning inte är tillåten

Sådan återförvisning som avses ovan är inte tillåten i följande fall:

• Om återförvisningen gör att en rättshandling, som hade varit giltig om den portugisiska lagvalsregeln tillämpades (utan återförvisning), blir ogiltig eller ej verkställbar (artikel 19.1 i den portugisiska civillagen).
• Om återförvisningen gör att förhållanden som annars hade varit lagliga, blir olagliga (artikel 19.1 i den portugisiska civillagen).
• Om de berörda parterna har angett den tillämpliga utländska lagen, om det är tillåtet (artikel 19.2 i den portugisiska civillagen).

2.3 Ändring i anknytning

Ett anknytningskriterium är en faktisk eller rättslig omständighet som valts enligt lagvalsregeln och utgör grunden för att ange vilken lag som är tillämplig. Beroende på vad saken gäller kan anknytningskriteriet till exempel vara nationalitet, platsen där en rättshandling ägde rum, var ett konstnärligt verk skapades, var en fordran registrerades, var tillgångar är belägna eller var den berörda parten är bosatt.

I det portugisiska rättssystemet föreskrivs minst två begränsningar av ändringar av anknytningskriterier:

• Bedrägligt kringgående av lagen – ett anknytningskriterium som härrör från en faktisk eller rättslig omständighet som skapats av de berörda parterna för att undvika tillämpning av en lag som annars skulle gälla och omständigheten i fråga anses vara irrelevant (artikel 21 i den portugisiska civillagen).
• Myndighetsålder som har nåtts enligt tidigare personalstatut och inte påverkas av en ändring i personalstatuten (artikel 29 i den portugisiska civillagen).

Om det är omöjligt att fastställa anknytningskriteriet för att avgöra vilken lag som ska tillämpas gäller den lag som annars skulle vara tillämplig (artikel 23 i den portugisiska civillagen).

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Kränkningar av grunderna för rättsordningen (ordre public-förbehållet)

Bestämmelserna i den utländska lag som anges i lagvalsregeln gäller inte om bestämmelserna strider mot de grundläggande principerna i Portugals internationella rättsordning (ordre public-förbehållet) (artikel 22.1 i den portugisiska civillagen). I detta fall gäller andra bestämmelser i utländsk rätt som anses vara lämpligare, eller alternativt bestämmelserna i Portugals nationella lagstiftning (artikel 22.2 i den portugisiska civillagen).

Internationella konventioner och EU-lagstiftning

När internationella konventioner som är bindande för Portugal eller EU-lagstiftningen föreskriver regler för tillämplig lag som skiljer sig åt från nationella lagvalsregler, gäller inte dessa nationella regler.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Den person som åberopar en utländsk lag måste också visa att lagen finns och är relevant. Domstolen ska dock på eget initiativ inhämta kunskap om den utländska lagen. Utländska lagar tolkas enligt det system de tillhör och enligt de tolkningsregler som fastställs där (artikel 23.1 i den portugisiska civillagen).

För att inhämta information om utländsk privaträtt kan de två konventioner som Portugal är part i användas:

• Europeiska konventionen angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt (London, 1968).
• Konventionen om rättsliga frågor med avseende på gällande lag och dess tillämpning (Brasília, 1972).

Om det inte är möjligt att tolka innehållet i den utländska lagen tillämpas den lag som annars gäller (artikel 23.2 i den portugisiska civillagen).

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

EU-lagstiftningens system

I EU-medlemsstaterna (utom Danmark) fastställs den tillämpliga lagen för avtalsförpliktelser i enlighet med förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 (Rom I), som har företräde framför de nationella lagvalsregler som anges nedan om inget annat anges.

Danmark är den enda EU-medlemsstat som inte omfattas av förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008. Danmark omfattas fortfarande av Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser från 1980. I Danmark fastställs alltså den tillämpliga lagen för avtalsförpliktelser i enlighet med Romkonventionen från 1980, som har företräde framför de nationella lagvalsregler som anges nedan om inget annat anges.

System enligt nationella lagvalsregler

Frågor rörande bekräftelse, tolkning och slutförande av en gemensam viljeförklaring och avsaknad av eller bristande partsvilja styrs av

• den lag som gäller för rättshandlingens materiella aspekter (artikel 35.1 i den portugisiska civillagen).

Frågor som rör huruvida ett agerande kan anses utgöra en gemensam viljeförklaring styrs av

• den lag som gäller där deklaranten och förklaringens mottagare har sin hemvist, eller, i annat fall,
• lagen på den plats där agerandet inträffade.

Frågor som rör huruvida tyst samtycke kan utgöra en förklaring styrs av

• den lag som gäller där deklaranten och förklaringens mottagare har sin hemvist, eller, i annat fall,
• lagen på den plats där förslaget mottogs (artikel 35.2 och 35.3 i den portugisiska civillagen).

Formen för en viljeförklaring styrs av

1. den lag som gäller för rättshandlingens materiella aspekter, eller
2. den lag som gäller där förklaringen görs, eller
3. lagen i den stat som lagvalsregeln hänvisar till på den plats där förklaringen görs (artikel 36.1 och 36.2 i den portugisiska civillagen).

Obs!

Alternativen 2 och 3 är endast tillåtna om den lag som styr rättshandlingens materiella aspekter inte föreskriver att förklaringen är ogiltig eller ej verkställbar i händelse av bristande efterlevnad av något slag, även om rättshandlingen ingås utomlands.

Tillämplig lag för rättsliga ombud är

• den lag som styr det rättsförhållande som rätten att anlita ett ombud härrör från (artikel 37 i den portugisiska civillagen).

Tillämplig lag för att juridiska personer ska företrädas av sina stadgeenliga organ är

• tillämplig personalstatut.

Frivillig representation styrs på följande sätt:

• Lagen i den stat där befogenheten att agera som ombud utövas styr möjligheten att anlita ombud samt förlängning, ändring, verkan och upphörande av denna befogenhet (artikel 39.1 i den portugisiska civillagen).
• Lagen i det land där den företrädda personen har sin hemvist gäller om ombudet utövar sina befogenheter i ett annat land än det som angetts av den företrädda personen och om den tredje part som personen ingår ett avtal med känner till detta (artikel 39.2 i den portugisiska civillagen).
• Lagen på den plats där ombudet har sitt säte gäller om ombudet utövar sin befogenhet yrkesmässigt och om den tredje part som avtalet ingås med känner till detta (artikel 39.3 i den portugisiska civillagen).
• Lagen på den plats där en fast egendom är belägen gäller om representationen avser förfogande eller förvaltning av den egendomen (artikel 39.3 i den portugisiska civillagen).

Begränsningsperioder och förverkande styrs av

• den lag som gäller den rättighet som endera hänför sig till (artikel 40 i den portugisiska civillagen).

Skyldigheter till följd av rättshandlingar och rättshandlingens materiella aspekter styrs av följande:

I. Den lag som avtalsparterna har valt eller haft i åtanke (artikel 41.1 i den portugisiska civillagen), förutsatt att ett av följande villkor är uppfyllt:

• Tillämpningen motsvarar ett seriöst intresse för deklaranterna, eller
• är förknippad med någon aspekt av rättshandlingen som omfattas av internationell privaträtt (artikel 41.2 i den portugisiska civillagen).

II. Om parterna inte fastställer vilken lag som gäller är följande lag tillämplig:

• Lagen där deklaranten har sin hemvist, vid ensidiga rättshandlingar.
• Lagen där parterna har sin gemensamma hemvist, vid avtal (artikel 42.1 i den portugisiska civillagen).

III. När det gäller avtal där parterna inte har fastställt vilken lag som gäller och inte har en gemensam hemvist görs åtskillnad mellan följande två situationer:

• Benefika avtal, då lagen på den plats där den avtalspart som beviljade fördelen har sin hemvist gäller.

• Onerösa avtal, då lagen på den plats där avtalet ingicks gäller (artikel 42.2 i den portugisiska civillagen).

Tillämplig lag för bedrivande av affärsverksamhet är

• lagen på den plats där företagsledaren bedriver sin huvudsakliga verksamhet (artikel 43 i den portugisiska civillagen).

Tillämplig lag för obehörig vinst är

• den lag som ligger till grund för överföringen av tillgångar till förmån för den person som har berikat sig.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

EU-lagstiftningens system

I EU-medlemsstaterna (utom Danmark) fastställs den tillämpliga lagen för utomobligatoriska förpliktelser i enlighet med förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 (Rom II), som har företräde framför de nationella lagvalsregler som anges nedan om inget annat anges.

I förbindelser mellan Portugal och stater som är parter i 1971 års Haagkonvention om tillämplig lag rörande trafikolyckor fastställs dock tillämplig lag i sådana fall i enlighet med nämnda konvention, som har företräde framför de tillämpliga lagvalsreglerna i Rom II-förordningen (artikel 28 i Rom II-förordningen).

System enligt nationella lagvalsregler

I. Tillämplig lag för utomobligatoriskt skadeståndsansvar baserat på en försummelse eller risk är

a) lagen i den stat där den huvudsakliga skadliga verksamheten bedrevs, eller

b) vid försummelse, lagen på den plats där den ansvariga personen skulle ha agerat (artikel 45.1 i den portugisiska civillagen).

II. Om förövaren inte anses ansvarig enligt lagen på den plats där den skadliga verksamheten bedrevs, eller vid försummelse, lagen på den plats där personen skulle ha agerat, gäller lagen i den stat där den skadliga effekten uppstod, förutsatt att följande två villkor är uppfyllda:

a) Förövaren anses vara ansvarig enligt lagen i den stat där den skadliga effekten uppstod.

b) Förövaren borde ha förutsett skadan i den staten till följd av sitt agerande eller underlåtande att agera (artikel 45.2 i den portugisiska civillagen).

III. Reglerna i I och II gäller inte under följande omständigheter:

a) Om förövaren och den skadelidande parten har samma nationalitet eller samma hemvist och tillfälligt befinner sig utomlands gäller lagen i den stat som de är medborgare eller har sin gemensamma hemvist i.

b) Detta gäller utan att det påverkar lagen i staten i fråga, som tillämpas lika för alla (artikel 45.3 i den portugisiska civillagen).

3.3 Personalstatut

Personalstatut

• Fysiska personer:
  • Personalstatuten är lagen i den berörda personens medborgarskapsland (artikel 31.1 i den portugisiska civillagen).
  • Om det är fråga om en statslös person omfattas denne av personalstatuten i det land där vederbörande har sin hemvist (artikel 32.1 i den portugisiska civillagen). Om den statslösa personen är underårig eller saknar full rättslig handlingsförmåga omfattas denne av personalstatuten i det land där vederbörande har juridisk hemvist (artikel 32.2 i den portugisiska civillagen).
• Juridiska personer:
  • Personalstatut för juridiska personer är lagen i det land där sätet och den verkliga administrationen finns (artikel 33.1 i den portugisiska civillagen).

Fysiska personers personalstatut reglerar följande:

• Civilstånd (artikel 25 i den portugisiska civillagen).
• Rättskapacitet (artikel 25 i den portugisiska civillagen).
• Rättskapacitetens omfattning (artikel 26.1 i den portugisiska civillagen).
• Rättigheter förknippade med rättskapaciteten – existens, skydd och begränsningar (med förbehållet att en utländsk eller statslös person inte har något som helst rättsligt skydd som inte erkänns enligt portugisisk lag) (artikel 27 i den portugisiska civillagen).
• Myndighetsålder (med förbehållet att en ändring i personalstatuten inte påverkar den uppnådda myndighetsåldern enligt föregående personalstatut) (artikel 29 i den portugisiska civillagen).
• Förmyndarskap och liknande inrättningar för att skydda oförmögna personer (artikel 29 i den portugisiska civillagen).

Juridiska personers personalstatut reglerar följande:

• Den juridiska personens rättskapacitet.
• Erkännande av den juridiska personens organ samt deras verksamhet och behörighet.
• Erhållande och förlust av medlemskap, samt medlemskapsrelaterade rättigheter och skyldigheter.
• Den juridiska personens samt dess organs och medlemmars skadeståndsansvar.
• Den juridiska personens ombildning, upplösning och upphörande (artikel 33.2 i den portugisiska civillagen).

Överföring och sammanslagning av juridiska personer:

• Det faktum att en juridisk person flyttar sitt säte från ett land till ett annat innebär inte att ställningen som juridisk person går förlorad, om lagarna i båda länderna överensstämmer på denna punkt.
• En sammanslagning av juridiska personer med olika personalstatut bedöms enligt båda de relevanta personalstatuterna (artikel 33.3 och 33.4 i den portugisiska civillagen).

Internationella juridiska personer:

• Personalstatut fastställs i det avtal genom vilket den internationella juridiska personen inrättades eller i bolagsordningen.
• Om så inte är fallet ska lagen i det land där sätet finns tillämpas (artikel 34 i den portugisiska civillagen).

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Tillämplig lag för fastställande av föräldraskap är följande:

• Förälderns personalstatut när föräldraskapet inleddes (artikel 56.1 i den portugisiska civillagen).
• Båda föräldrarnas gemensamma nationella lag. I annat fall lagen i det land där makarna har sin gemensamma hemvist eller, i annat fall, barnets personalstatut, om det rör sig om ett barn till en gift kvinna och om fastställandet av föräldraskap avser fadern (artikel 56.2 i den portugisiska civillagen).

Föräldraskap regleras

• genom föräldrarnas gemensamma nationella lag eller, i annat fall,
• genom lagen i det land där föräldrarna har sin gemensamma hemvist eller,
• om föräldrarna bor i olika länder, genom barnets personalstatut (artikel 57.1 i den portugisiska civillagen).

3.4.2 Adoption

Tillämplig lag för adoption, förhållandet mellan adoptivföräldern och adoptivbarnet samt förhållandet mellan adoptivbarnet och barnets biologiska familj är

• adoptivförälderns personalstatut (artikel 60.1 i den portugisiska civillagen), eller
• om adoptivföräldrarna är gifta eller om adoptivbarnet är barn till någon av dessa, adoptivföräldrarnas gemensamma nationella lag eller, i annat fall,
• lagen i det land där adoptivföräldrarna har sin gemensamma hemvist eller, i annat fall,
• lagen i det land som adoptivföräldrarnas familjeliv har störst anknytning till (artikel 60.2 i den portugisiska civillagen).

Situationer då adoption inte är tillåten:

• Adoption är inte tillåten om den tillämpliga lag som reglerar förhållandet mellan adoptivbarnet och de biologiska föräldrarna inte erkänner eller tillåter adoption under dessa omständigheter (artikel 60.4 i den portugisiska civillagen).

Situationer då samtycke krävs för adoption eller antagande om föräldraskap:

• Då samtycke krävs enligt adoptivbarnets personalstatut (artikel 61.1 i den portugisiska civillagen).
• När samtycke krävs från tredje part enligt den lag som reglerar förhållandet mellan den berörda parten och den tredje part med vilken det finns ett rättsligt familje- eller förmyndarförhållande (artikel 62.2 i den portugisiska civillagen).

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

De båda makarnas personalstatut omfattar

• deras rättskapacitet att ingå äktenskap,
• deras rättskapacitet att sluta äktenskapsförord,
• regler vid uteblivet eller bristande samtycke mellan de avtalsslutande parterna (artikel 49 i den portugisiska civillagen).

Tillämplig lag för olika former av äktenskap är följande:

• Lagen i det land där äktenskapet ingås.
• Någon av makarnas nationella lag om de båda är utländska medborgare och gifte sig i Portugal inför konsulära eller diplomatiska tjänstemän, och om denna lag ger portugisiska konsulära eller diplomatiska tjänstemän samma befogenheter (artikel 51.1 i den portugisiska civillagen).
• Portugisiska diplomatiska eller konsulära tjänstemän eller katolska präster får viga två portugisiska medborgare eller en portugisisk och en utländsk medborgare i ett annat land (artikel 51.2 i den portugisiska civillagen).
• I båda dessa fall ska äktenskapet föregås av lysning via behörig myndighet, såvida inte dispens från detta har beviljats (artikel 51.3 i den portugisiska civillagen).
• Ett kanoniskt giltigt äktenskap som ingåtts utomlands mellan två portugisiska medborgare eller mellan en portugisisk och en utländsk medborgare, anses vara ett katolskt äktenskap och registreras i den portugisiska folkbokföringen, oavsett äktenskapets rättsliga form (artikel 51.4 i den portugisiska civillagen).

Tillämplig lag för förhållandena mellan makar och ändringar i makarnas förmögenhetsförhållanden är

• den gemensamma nationella lagen (artikel 52.1 i den portugisiska civillagen) eller, i annat fall,
• lagen i det land där makarna har sin gemensamma hemvist eller, i annat fall,
• lagen i det land som makarnas familjeliv har störst anknytning till (artikel 51.2 i den portugisiska civillagen).

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Det finns inga nationella lagsvalsregler som särskilt avser ogifta/sammanboende par och partnerskap.

I nationell lag regleras samboförhållanden genom lag nr 7/2001 av den 11 maj 2001 (skydd av samboförhållanden), som senast ändrades genom lag nr 71/2018 av den 31 december 2018.

I portugisisk lag definieras samboförhållande som en rättslig situation där ett par, oavsett kön, har levt tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden i mer än två år (artikel 1.2 i lagen om skydd av partnerskap i hemmet).

Om lagvalsregler som särskilt avser samboförhållanden saknas, kan sådana som avser förhållanden mellan makar och ändringar i makars förmögenhetsförhållanden tillämpas på motsvarande sätt. Det finns dock olika tolkningar av detta i nationell rättspraxis.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

EU-lagstiftningens system

I de EU-medlemsstater som deltar i denna mekanism för närmare samarbete fastställs tillämplig lag i fråga om äktenskapsskillnad och hemskillnad genom rådets förordning (EU) nr 1259/2010, som har företräde framför de nationella lagvalsreglerna nedan, om dessa föreskriver annat.

System enligt nationella lagvalsregler

Tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad respektive bodelning är

• den gemensamma nationella lagen eller, i annat fall,
• lagen i det land där makarna har sin gemensamma hemvist eller, i annat fall,
• lagen i det land som makarnas familjeliv har störst anknytning till (artikel 52 i den portugisiska civillagen, som är tillämplig på hemskillnad respektive bodelning i enlighet med artikel 55.1 i samma lag).

Ändring i tillämplig lag om ett äktenskaps kontinuitet:

• I detta fall kan endast en omständighet som var relevant vid tidpunkten i fråga åberopas som skäl till äktenskapsskillnad eller hemskillnad (artikel 55.2 i den portugisiska civillagen).

3.5.4 Underhållsskyldighet

System som föreskrivs i Haagprotokollet från 2007

I EU-medlemsstaterna (med undantag för Danmark) fastställs tillämplig lag om underhållsskyldighet till följd av familjeband, föräldraskap, äktenskap eller släktskap, inklusive underhållsskyldighet gentemot barn vars föräldrar inte är gifta, i enlighet med Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet, som har företräde framför de nationella lagvalsreglerna nedan, om dessa föreskriver annat.

System enligt nationella lagvalsregler

Tillämplig lag är, enligt vad som är lämpligt, den lag som anges ovan

• under rubriken Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption om det rör sig om förhållandet mellan föräldrar och barn, och förhållandet mellan adoptanter och adoptivbarn,
• under rubriken Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet om det rör sig om förhållandet mellan makar.

Om underhåll krävs till följd av andra familjeband:

• Tillämplig lag är respektive parters personalstatut.

Om underhåll krävs till följd av rättshandlingar:

• Tillämplig lag är den lag som anges ovan under rubriken Avtal, särskilt i fråga om skyldigheter till följd av rättshandlingar, särskilt hänvisningen till skyldigheter till följd av rättshandlingar och rättshandlingens materiella aspekter styrs av följande.

Om underhåll krävs till följd av arv eller testamentariskt förordnande:

• Tillämplig lag är den lag som anges nedan under rubriken Arv och testamente.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

EU-lagstiftningens system

I de EU-medlemsstater som deltar i denna mekanism för närmare samarbete, bl.a. Portugal, fastställs tillämplig lag i fråga om makars förmögenhetsförhållanden och förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap genom rådets förordning (EU) nr 2016/1103 respektive rådets förordning (EU) nr 2016/1104, som har företräde framför de nationella lagvalsreglerna nedan, om dessa föreskriver annat.

System enligt nationella lagvalsregler

Tillämplig lag för äktenskapsförord (materiella aspekter samt verkningar) och makars förmögenhetsförhållanden (stadge- eller avtalsenliga) är

• makarnas nationella lag vid äktenskapets ingående (artikel 53.1 i den portugisiska civillagen) eller, om de inte är av samma nationalitet,
• lagen i det land där paret hade sin gemensamma hemvist vid äktenskapets ingående eller, i annat fall,
• lagen i det land där de hade sin första hemvist som gifta (artikel 53.1 i den portugisiska civillagen), eller
• något av de tidigare alternativen, om en utländsk lag är tillämplig, om en av makarna vanligtvis bor i Portugal och om detta avtalats utan att det påverkar tredje parts rättigheter före avtalets ingående (artikel 53.3 i den portugisiska civillagen).

När det gäller ändringar i makars förmögenhetsförhållanden, se förhållandena mellan makar och ändringar i makarnas förmögenhetsförhållanden i punkt 3.5.1 ovan – Äktenskap (artikel 54 i den portugisiska civillagen).

3.7 Arv och testamente

EU-lagstiftningens system

I EU:s medlemsstater (med undantag för Danmark, Irland samt Storbritannien och Nordirland) fastställs tillämplig lag för arv i enlighet med förordning (EU) nr 650/2012, som har företräde framför de nationella lagvalsreglerna nedan, om dessa föreskriver annat.

EU:s förordning om arv påverkar inte tillämpningen av internationella konventioner som Portugal är part i när förordningen antas (artikel 75.1 i förordning (EU) nr 650/2012).

Portugal har visserligen undertecknat 1961 års Haagkonvention rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, men har hittills (april 2021) inte ratificerat konventionen och är därför inte bundet av den.

Internationella testamenten regleras därför av 1973 års Washingtonkonvention med enhetlig lag om formen för internationellt testamente, som Portugal är part i, vilket godkändes i lagdekret nr 252/75 av den 23 maj 1975, och av bestämmelserna i den portugisiska notarielagen.

System enligt nationella lagvalsregler

Testatorns personalstatut vid dödsfallet är tillämplig

• på arv,
• på boutredningsmannen och testamentsexekutorn (artikel 61 i den portugisiska civillagen).

Den lag som testatorn omfattas av vid tiden för testamentet avser

• befogenheten att upprätta, ändra eller återkalla ett förordnande om kvarlåtenskap (artikel 63.1 i den portugisiska civillagen),
• det särskilda format som krävs på grund av åldern på den person som upprättar förordnandet (artikel 63.1 i den portugisiska civillagen),
• tolkningen av de klausuler och bestämmelser som ska tillämpas när en person har avlidit om inte hänvisning görs till en annan lag (artikel 64 a i den portugisiska civillagen).,
• avsaknad av samtycke och bristande samtycke (artikel 64 b i den portugisiska civillagen),
• tillåtlighet avseende inbördes testamenten (artikel 64 c i den portugisiska civillagen),
• tillåtligheten av avtal i fråga om arv utan påverkan på det system som anges ovan under rubriken Makars förmögenhetsförhållanden (artikel 64 c i den portugisiska civillagen).

Obs!

Om en personalstatut ändras efter att ett förordnande om kvarlåtenskap upprättats, får den person som upprättar förordnandet fortfarande upphäva detta enligt tidigare personalstatut (artikel 65.1 i den portugisiska civillagen).

När det gäller formatet på förordnanden om kvarlåtenskap samt upphävanden av eller ändringar i dessa, kan följande alternativa lagar tillämpas:

• Lagen i det land där åtgärden ägde rum, eller
• den avlidnes personalstatut vid tiden för testamentet, eller
• den avlidnes personalstatut vid dödsfallet, eller
• den lag som den lokala lagvalsregeln hänvisar till (artikel 64.1 i den portugisiska civillagen).

Begränsningar i systemet:

Förenlighet med det format som krävs enligt den avlidnes personalstatut vid tiden för testamentet måste iakttas om bristande överensstämmelse leder till att testamentet ogiltigförklaras eller inte kan träda i kraft, även om testamentet upprättats utomlands.

3.8 Sakrätt

Tillämplig lag för besittningsrätt, äganderätt och andra sakrättsligt skyddade rättigheter är

• lagen i det land där egendomen finns (artikel 46.1 i den portugisiska civillagen).

Tillämplig lag för fastställande och överföring av sakrättsligt skyddade rättigheter vid transit är

• lagen i destinationslandet (artikel 46.2 i den portugisiska civillagen).

Tillämplig lag för fastställande och överföring av sakrättsligt skyddade rättigheter i fråga om transportmedel som är föremål för registrering är

• lagen i det land där registreringen gjordes (artikel 46.3 i den portugisiska civillagen).

Tillämplig lag för rättskapaciteten att fastställa sakrättsligt skyddade rättigheter i fråga om fast egendom eller att förfoga över sådan är

• lagen i det land där egendomen finns, förutsatt att detta fastställs i denna lag eller, i annat fall,
• respektive personalstatut (artikel 47 i den portugisiska civillagen).

Tillämplig lag för upphovsrätt är

• lagen i det land där arbetet publicerades för första gången eller, om det inte har publicerats,

• upphovsmannens personalstatut, utan att det påverkar bestämmelser i särskild lagstiftning. (Artikel 48.1 i den portugisiska civillagen)

Tillämplig lag för industriell äganderätt är

• lagen i det land där denna har uppstått (artikel 48.2 i den portugisiska civillagen).

3.9 Insolvens

Huvudregeln är att tillämplig lag är lagen i den stat där talan väcks (artikel 276 i Portugals lag om insolvens och företagsrekonstruktion).

I vissa fall görs undantag från denna regel när det gäller konkursförklaringens verkningar:

• Anställningsavtal och anställningsförhållanden regleras av den lag som är tillämplig på anställningsavtalen (artikel 277 i Portugals lag om insolvens och företagsrekonstruktion).

• Vid gäldenärens rättigheter i samband med fast egendom, ett fartyg eller ett luftfartyg som ska registreras i ett offentligt register är tillämplig lag lagen i den stat som för registret (artikel 278 i Portugals lag om insolvens och företagsrekonstruktion).

• Avtal om överlåtelse av rätten att förvärva sakrätter i fast egendom eller nyttjanderätt till den egendomen regleras uteslutande av lagen i den stat där egendomen är belägen (artikel 279.1 i Portugals lag om insolvens och företagsrekonstruktion).

• Säljarens rättigheter i samband med tillgångar som sålts till konkursgäldenären med återtagandeförbehåll och borgenärers eller tredje mans sakrätter i tillgångar som tillhör gäldenären och som när förfarandet inleddes var belägna i den andra staten regleras uteslutande av den statens lag (artikel 280.1 i Portugals lag om insolvens och företagsrekonstruktion).

• Rättigheter beträffande registrerade eller deponerade värdepapper regleras av tillämplig lag på överlåtelsen av dessa, enligt artikel 41 i den portugisiska värdepapperslagen (artikel 282.1 i Portugals lag om insolvens och företagsrekonstruktion).

• Rättigheterna och skyldigheterna för parterna på en finansiell marknad eller i ett betalningssystem i den mening som avses i artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998, eller ett likvärdigt system, regleras av tillämplig lag för det systemet (artikel 285 i den portugisiska värdepapperslagen och artikel 282.2 i Portugals lag om insolvens och företagsrekonstruktion).

• Återköpstransaktioner i den mening som avses i artikel 12 i rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 regleras av tillämplig lag för sådana avtal (artikel 283 i Portugals lag om insolvens och företagsrekonstruktion).

• Pågående förfaranden beträffande en tillgång eller en rättighet som ingår i konkursboet regleras uteslutande av lagen i den stat där förfarandet genomförs (artikel 285 i Portugals lag om insolvens och företagsrekonstruktion).

Länkar till relevant nationell lagstiftning:

Portugisiska författningen

Portugisiska civillagen

Portugisiska notarielagen

Portugisiska lagen om insolvens och företagsrekonstruktion

Slutkommentar

Informationen i detta faktablad är allmän till sin natur och inte uttömmande. Den är inte bindande för kontaktpunkten, det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område, domstolar eller några andra personer. Den är inte avsedd att ersätta tillämplig gällande lagstiftning som informationskälla.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

(urval)

De nationella källorna för Rumäniens internationella privaträtt är landets konstitution, avsnitt VII i civillagen och civilprocesslagen samt olika speciallagar som gäller internationell privaträtt i samband med utländska medborgare, företag, handelsregistret eller medborgarskap.

1.2 Multilaterala konventioner

(urval)

Konventioner från Haagkonferensen för internationell privaträtt på följande områden: civilprocessen, slopande av kravet på legalisering av handlingar, delgivning av handlingar, bevisupptagning, tillgång till rättslig prövning, civila aspekter på internationella bortföranden av barn, skydd av barn, adoption, val av domstol, underhållsskyldighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

Europarådets konventioner på följande områden: kommersiella skiljedomsförfaranden, erkännande och verkställighet av domar i mål som rör vårdnad om barn, upplysningar om innehållet i utländsk rätt, adoption, utomäktenskapliga barns rättsliga ställning samt medborgarskap.

FN:s konventioner på följande områden: kvinnors och barns rättigheter, indrivning av underhållsbidrag i utlandet, skiljedomsförfaranden, immunitet, transporter, immaterialrätt, utomobligatoriskt ansvar, ansvarighet för skada orsakad av förorening, ombordstigning, preskriptionsfrister och avtal om köp av varor.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Rumänien har slutit avtal om rättslig hjälp i privaträttsliga mål med följande länder: Albanien, Algeriet, Belgien, Bulgarien, Egypten, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Frankrike, Grekland, Italien, Kina, Kuba, Marocko, Moldavien, Mongoliet, Polen, Ryssland, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien och Nordirland, Sydkorea, Syrien, Tjeckien, Tunisien, Turkiet, Ukraina, Ungern och Österrike.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

En domstol kan på eget initiativ besluta att utländsk lag ska tillämpas på mellanhavanden mellan två individer med internationella inslag. Även den berörda parten har rätt att begära detta.

När de rumänska lagvalsreglerna omfattar en hänvisning till utländsk lag, kan en domstol på eget initiativ föreslå att den utländska lagen i fråga ska tillämpas och låta de berörda parterna uttala sig om detta. En berörd part har också rätt att begära att en utländsk lag ska tillämpas av domstolen, i enlighet med principen om tillgänglighet.

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Vid återförvisning till utländsk lagstiftning avses följande: det andra landets materiella lagstiftning (inbegripet lagvalsregler) – såvida parterna själva inte har valt att tillämpa en viss utländsk lag – utländsk lagstiftning som är tillämplig på rättshandlingars form och utomobligatoriska förpliktelser samt andra särskilda omständigheter som regleras av internationella konventioner i vilka Rumänien är part, antingen genom EU-rätten eller genom landets lag.

Om en utländsk lag i sin tur föreskriver att rumänsk lag eller ett annat lands lagstiftning ska tillämpas, ska rumänsk lag tillämpas, såvida inget annat uttryckligen har begärts.

Se artiklarna 2559 och 2560 i civillagen.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Vid återförvisning till utländsk lagstiftning avses följande: det andra landets materiella lagstiftning (bl.a. lagvalsregler) – såvida parterna själva inte har valt att tillämpa en viss utländsk lag – utländsk lagstiftning som är tillämplig på rättshandlingars form och utomobligatoriska förpliktelser samt andra särskilda omständigheter som regleras av internationella konventioner i vilka Rumänien är part, antingen genom EU-rätten eller genom landets lag.

Om en utländsk lag i sin tur föreskriver att rumänsk lag eller ett annat lands lagstiftning ska tillämpas, ska rumänsk lag tillämpas, såvida inget annat uttryckligen har begärts.

Se artiklarna 2559 och 2560 i civillagen.

2.3 Ändring i anknytning

Exempel på fall där den ursprungliga lagstiftningen alltid ska tillämpas även om anknytningen ändras: tillämplig lag i fråga om senaste medborgarskap (vid beslut om dödförklaring, tredskodom eller försvinnande), den lag som vid ett barns födelse reglerar effekterna av äktenskapet mellan barnets föräldrar (vid fastställande av släktskap för barn som föds inom äktenskapet), den nationella lag som gäller för ett barn från dess födelse (vid fastställande av släktskap för barn som föds utanför äktenskapet).

Exempel på fall där den ursprungliga lagstiftningen har företräde framför den därefter tillämpliga lagstiftningen, även om anknytningen ändras: lagen i det land varifrån egendom har skickats (när egendom ska transporteras via fartyg), den lag som gäller för en part som ska utföra den prestation som är karaktäristisk för ett avtal (vid fastställande av närmaste anknytning i samband med avtal).

Exempel på fall där varken den ursprungliga eller den därefter tillämpliga lagstiftningen ska tillämpas vid en ändring i anknytningen: lagen på den plats där fast egendom befinner sig när den rättsliga omständighet som ger upphov till eller upphäver en rättighet inträffar (vid fastställande, överföring eller upphävande av sakrätt), lagen på den plats där underrättelse skickas ut vid tidpunkten för underrättelse (i fråga om lös egendom som tidigare flyttats eller som senare ska flyttas till ett annat land), lagen i det land där egendomen finns när ägandeförhållandet inleds eller dit den har flyttats (hävd).

Exempel på fall där den fördelaktigare lagen gäller i händelse av ändring i anknytningen: i fråga om myndighetsålder vid ändring av medborgarskap, vid fastställande av släktskapsförhållanden för ett barn som har fötts utanför äktenskapet (och som har två medborgarskap vid födseln).

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Utländsk lag gäller inte om den är oförenlig med rättsordningen enligt Rumäniens internationella privaträtt (t.ex. om den leder till ett resultat som strider mot grundläggande principer i rumänsk lag eller i EU-rätten eller mot de grundläggande mänskliga rättigheterna) eller om den utländska lagen i fråga har blivit tillämplig genom ett brott mot den rumänska lagen. Om utländsk lag inte tillämpas ska rumänsk lag tillämpas.

I undantagsfall kan det hända att en lags verkställighet enligt de nationella reglerna för internationell privaträtt inte tillämpas. Detta är fallet när mellanhavandena i fråga har en mycket avlägsen koppling till denna lag. I sådana fall tillämpas i stället den lag som har närmast koppling till mellanhavandena.

De obligatoriska rumänska lagbestämmelserna för att reglera mellanhavanden med internationella inslag ska ges företräde. Obligatoriska bestämmelser i ett annat lands lag kan också tillämpas direkt för att reglera mellanhavanden med internationella inslag när mellanhavandena i fråga har en nära anknytning till detta lands lag och parternas rättmätiga intressen gör detta nödvändigt.

Se artiklarna 2564 och 2566 i civillagen.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Innehållet i utländsk rätt fastställs av domstolen med hjälp av information från de statliga organ som stiftade lagen, i form av ett expertutlåtande eller i annan lämplig form. En part som åberopar en utländsk lag kan bli skyldig att tillhandahålla bevis för den utländska lagstiftningens innehåll.

Se artikel 2562 i civillagen, artikel 29 i lag nr 189/2003 om internationell rättslig hjälp i mål på privaträttens område, den europeiska konventionen angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt (London, 1968) samt de bilaterala avtal som slutits med de länder som avses i punkt 1.3.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Innehållet i en rättshandling fastställs i enlighet med den lagstiftning som valts av parterna eller av den som utfört handlingen. Parterna kan välja vilken lag som ska tillämpas på hela eller bara en del av en rättshandling.

Om inget sådant val görs tillämpas lagen i det land till vilket den rättsliga handlingen har närmast anknytning (dvs. det land där den part som ska utföra den prestation som är karaktäristisk för ett avtal eller den som utför rättshandlingen har sin hemvist eller sitt registrerade säte när handlingen utförs). Om denna lag inte kan fastställas gäller lagstiftningen på den plats där den rättsliga handlingen utfördes.

De formella kraven för en rättshandling fastställs med hjälp av den lag som reglerar dess innehåll. Handlingen betraktas som giltig om den uppfyller de villkor som fastställts i en av följande lagar: lagen där handlingen upprättades, den lag som gäller i fråga om medborgarskap eller hemvist för den person som har godkänt handlingen eller tillämplig lag enligt den internationella privaträtt som gäller för den myndighet som kontrollerar rättshandlingens giltighet.

När det gäller avtalsförpliktelser fastställs tillämplig lag i enlighet med EU-rätten. I fall som inte omfattas av denna gäller i stället de inhemska bestämmelserna för vilken lag som ska tillämpas på rättshandlingen i fråga, såvida inget annat har fastställts i internationella konventioner eller särskilda bestämmelser.

Se artiklarna 2640–2646 i civillagen.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

För utomobligatoriska förpliktelser fastställs tillämplig lag i enlighet med EU-rätten. I fall som inte omfattas av denna gäller i stället den lag som reglerar innehållet i parternas tidigare mellanhavanden, såvida inget annat har fastställts i internationella konventioner eller särskilda bestämmelser.

Skadeståndskrav på grund av kränkning av den personliga integriteten eller rättigheter i samband med personlighetsskydd regleras av en av följande lagar: lagen i det land där den skadelidande parten har sin hemvist, lagen i det land där skadan uppstod eller lagen i det land där den person som orsakat skadan har sin hemvist eller sitt registrerade säte. Den skadelidande parten väljer själv vilken av dessa lagar som ska tillämpas.

Rätten att gå i svaromål i samband med brott mot personlighetsskyddet regleras enligt lagen i det land där publikationen skedde eller där programmet sändes.

Se artiklarna 2641 och 2642 i civillagen.

3.3 Personalstatut

En individs namn regleras av hans eller hennes nationella lagstiftning. Val av ett nyfött barns namn regleras antingen av lagstiftningen i det land där båda föräldrarna och barnet är medborgare eller av lagstiftningen i det land där barnet föddes och har varit bosatt sedan födseln. Föräldrarna väljer själva vilken lag som ska tillämpas.

En individs hemvist regleras i nationell lagstiftning.

Individers civilstånd och rättsliga handlingsförmåga regleras också av deras nationella lagstiftning. Särskilda fall av bristande rättslig handlingsförmåga i samband med ett specifikt mellanhavande regleras av den lag som är tillämplig på mellanhavandet i fråga. Början och upphävande vad gäller personlighetsskydd fastställs enligt varje individs nationella lagstiftning.

Vård av en individ med fullständig rättslig handlingsförmåga regleras i enlighet med lagen i det land där personen i fråga har sin hemvist när förmyndarskapet inrättas eller när andra skyddsåtgärder inleds.

Se artiklarna 2570, 2572–2576 och 2578–2579 i civillagen.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Släktskap i fråga om ett barn som har fötts inom äktenskapet fastställs i enlighet med den lag som styr de allmänna effekterna av föräldrarnas äktenskap vid barnets födelse. Om föräldrarnas äktenskap upphävs eller upplöses före barnets födelse ska den lag som gällde då äktenskapet upphävdes/upplöstes tillämpas. Det gäller också i fall när faderskap till ett barn som fötts inom äktenskapet bestrids samt vid val av barnets namn.

Släktskap i fråga om barn som föds utanför äktenskapet fastställs i enlighet med den lag som varit barnets nationella lag sedan födelsen och som reglerar erkännande av släktskap och dess effekter samt invändning mot erkännande av släktskap. Om barnet har fler än ett medborgarskap utöver rumänskt medborgarskap tillämpas den lag i fråga om medborgarskap som är mest fördelaktig för barnet.

Se artiklarna 2603–2606 i civillagen.

3.4.2 Adoption

De materiella villkor som ska uppfyllas för att en adoption ska kunna genomföras fastställs i enlighet med adoptivförälderns och det adopterade barnets nationella lagstiftningar. Alla obligatoriska villkor i båda systemen måste också uppfyllas, i enlighet med vad som fastställs i de två nationella lagstiftningarna. De materiella villkor som gäller när makar adopterar tillsammans, eller när en make adopterar den andra makens barn, fastställs i enlighet med den lag som reglerar de allmänna effekterna av äktenskap.

Effekterna av adoption, förhållandena mellan adoptivföräldern och det adopterade barnet och upphävande av adoption regleras av adoptivförälderns nationella lagstiftning eller, om båda makarna är adoptivföräldrar, av den lag som reglerar de allmänna effekterna av äktenskap.

Adoptionens form regleras av lagen i det land där adoptionen genomförs.

Se artiklarna 2607–2610 i civillagen.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

De materiella villkor som måste uppfyllas för att äktenskap ska kunna ingås fastställs i enlighet med den nationella lagstiftning som gäller för var och en av makarna då äktenskapet ingås.

Äktenskapets form fastställs i enlighet med lagstiftningen i det land där äktenskapet ingås.

Samma lag som reglerar de rättsliga kraven för ingående av äktenskap gäller också för ogiltigförklarande av äktenskap och effekterna av ogiltigförklarandet.

Äktenskapets allmänna effekter regleras av lagen på den plats där makarna har sin hemvist, och i avsaknad av gemensam hemvist, av lagen på den plats där båda makar är medborgare. Om makarna inte har samma medborgarskap tillämpas lagen i det land där äktenskapet ingicks.

Se artiklarna 2585–2589 i civillagen.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Rumänien tillämpar Rom III-förordningen.

Enligt den nationella lagstiftningen får makar upprätta avtal om vilken av följande lagar som ska tillämpas på äktenskapsskillnaden: lagen i det land där makarna har sin gemensamma hemvist när de sluter avtalet om vilken lag som ska tillämpas, lagen i det land där makarna senast hade gemensam hemvist om minst en av dem fortfarande bor där när de sluter avtalet om vilken lag som ska tillämpas, lagen i ett land där minst en av makarna är medborgare, lagen i ett land där makarna har varit bosatta i minst tre år eller rumänsk lag.

Makarnas avtal om vilken lag som ska tillämpas på deras äktenskapsskillnad kan upprättas eller ändras senast den dag då talan väcks hos den myndighet som ska fatta beslut i ärendet. Domstolen ska emellertid senast vid den första domstolsförhandling till vilken makarna kallats notera makarnas överenskommelse.

Om makarna inte själva beslutar vilken lag som ska tillämpas på äktenskapsskillnaden är följande lag tillämplig: lagen i det land där makarna har gemensam hemvist när de inger sin ansökan om äktenskapsskillnad, i avsaknad av gemensam hemvist, lagen i det land där makarna senast hade gemensam hemvist om minst en av makarna har sin hemvist där när ansökan om äktenskapsskillnad inges, i annat fall, lagen i det land där makarna har gemensamt medborgarskap när de ansöker om äktenskapsskillnad, om makarna inte har gemensamt medborgarskap, lagen i det land där makarna senast hade gemensamt medborgarskap om minst en av dem fortfarande är medborgare där när ansökan om äktenskapsskillnad inges. I alla andra fall tillämpas Rumäniens lagstiftning.

I händelse av hemskillnad tillämpas samma lag som för äktenskapsskillnad.

Se artiklarna 2597–2602 i civillagen.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Den lag som gäller för underhållsskyldighet fastställs i enlighet med bestämmelserna i EU-rätten (artikel 2612 i civillagen).

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Makarna väljer själva vilken lag som ska gälla för deras personliga förhållanden (lagen där en av makarna har sin hemvist när valet görs, den lag som reglerar medborgarskap för en av makarna när valet görs eller lagen på den plats där makarna har sin första gemensamma hemvist efter äktenskapets ingående). Denna lag reglerar offentliggörande och verkställande gentemot tredje part samt, eventuellt i samverkan med lagstiftningen på den plats där valet görs, formaliteterna för makarnas val av tillämplig lagstiftning.

En överenskommelse om tillämplig lagstiftning kan upprättas före äktenskapets ingående, när äktenskapet ingås eller under äktenskapet.

De formella kraven fastställs antingen i den lag som makarna valt att tillämpa på sina personliga förhållanden eller i den lag som gäller på den plats där makarnas överenskommelse om tillämplig lagstiftning upprättades. Om makarna inte har valt vilken lagstiftning som ska tillämpas på deras personliga förhållanden tillämpas den lag som reglerar äktenskapets allmänna effekter.

Se artiklarna 2590–2596 i civillagen.

3.7 Arv och testamente

Rumänien tillämpar förordning (EU) nr 650/2012.

Enligt den nationella lagstiftningen ska lagen i det land där den avlidne hade sin hemvist vid tiden för dödsfallet tillämpas på arvet.

En individ kan också välja att tillämpa de arvsrättsliga bestämmelserna i det land där han eller hon är medborgare. Om ett aktivt val av tillämplig lagstiftning har gjorts, reglerar den valda lagstiftningen frågor som har att göra med huruvida förklaringen om val av tillämplig lagstiftning ska anses föreligga och vara giltig.

Upprättande, ändring eller upphävande av ett testamente ska anses giltigt om handlingen uppfyller de formella krav som gäller, antingen när den upprättas, ändras eller upphävs eller när arvlåtaren avlider, i enlighet med en av följande lagar: arvlåtarens nationella lagstiftning, lagen där denna hade sin hemvist, lagen där handlingen upprättades, ändrades eller upphävdes, lagen där den fasta egendomen finns eller den lag som tillämpas av den domstol eller det organ som hanterar förfarandet för överlåtande av de ärvda tillgångarna.

Om det i enlighet med den tillämpliga arvslagen fastställs att en arvinge saknas ska egendom som befinner sig på rumänskt territorium tillfalla rumänska staten, i enlighet med den rumänska lagen om tilldelning av egendom när arvinge saknas.

Se artiklarna 2633–2636 i civillagen.

3.8 Sakrätt

Den lag som gäller på platsen där egendomen befinner sig (lex rei sitae) reglerar följande frågor: innehav, äganderätt och annan sakrätt vad gäller egendom, (när ägandet påbörjas) hävd, (när den rättsliga omständighet som ger upphov till, ändrar eller upphäver denna rättighet inträffar) fastställande, överföring eller upphävande av sakrätt gällande en egendom som har flyttats, (när ett pantbrev för lös egendom har upprättats) villkoren för giltighet, offentliggörande och effekter i fråga om pantbrev för lös egendom, former för underrättelse och förvärvade rättigheter i fråga om lös egendom, samt (när stöld/export inträffar eller när krav i fråga om detta görs) krav i fråga om stulen eller olagligt exporterad egendom.

Egendom som befinner sig i transit regleras av lagen i det land varifrån det skickades.

Fastställande, överföring eller upphävande av sakrätt som gäller ett transportmedel regleras av följande lagstiftning: lagen i det land vars flagg ett fartyg för eller lagen i det land där ett luftfartyg är registrerat, eller den lag som är tillämplig på transportföretagets organisationsform när arvet gäller järnvägs- eller vägfordon.

Utfärdande av aktier eller obligationer, registrerade på person eller utställda till innehavaren, ska göras enligt den lag som är tillämplig på den utfärdande juridiska personens organisationsform.

Inrättande, innehåll och giltighetstid vad gäller upphovsrätt för immaterialrättsligt material regleras enligt lagen i det land där materialet först offentliggjordes.

Inrättande, innehåll och giltighetstid för industriell äganderätt regleras enligt lagen i det land där deponeringen eller registreringen gjordes eller där ansökan om deponering eller registrering lämnades in.

Se artiklarna 2613–2632 i civillagen.

3.9 Insolvens

Bestämmelser om tillämplig lag återfinns i lag nr 85/2014 om insolvens och förfaranden för att förebygga insolvens, som underlättar tillämpningen av förordning (EU) nr 2015/848 om insolvensförfaranden.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Den grundläggande lag som innehåller de allmänna internationella privaträttsliga bestämmelserna är lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden (Zakon o mednarodnem zasebnem pravu in postopku, ZMZPP, se Sloveniens officiella kungörelseorgan (Uradni list RS) nr 56/99). Särskilda lagkonflikter regleras genom lagar på flera olika områden (t.ex. lagen om finansiella transaktioner, insolvensförfaranden och obligatorisk avveckling (Zakon o finančnem poslovanju, postopkih zaradi insolventnosti in prisilnem prenehanju, ZFPPIPP).

1.2 Multilaterala konventioner

De konventioner som Slovenien ratificerar och offentliggör är direkt tillämpliga och har företräde framför nationell lagstiftning. Lagvalsreglerna regleras genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), som omfattar de medlemsstater som är förpliktade att respektera ändringarna av Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II). Lagvalsreglerna omfattas även av multilaterala konventioner som antagits genom Haagkonventionen om internationell privaträtt, som Slovenien undertecknat.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Lagvalsreglerna omfattas också av bilaterala konventioner om rättsligt bistånd som ingåtts med Österrike, Bulgarien, Tjeckien, Frankrike, Ungern, Mongoliet, Polen, Rumänien och Ryssland. En lista över konventionerna finns på ministeriets webbplats.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

En domare måste följa lagen om lagkonflikter, men parterna kan komma överens om en lag som de vill att deras rättsförhållande ska omfattas av. I ett sådant fall ska den lag som parterna väljer gälla. Den lag som normalt ska tillämpas enligt lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden tillämpas inte i fall där det med tanke på samtliga omständigheter är tydligt att det inte finns någon betydande koppling till den lag som ska tillämpas för rättsförhållandet i fråga, utan där det finns en betydligt starkare koppling till någon annan lag.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Huvudinställningen till återförvisning anges i artikel 6 i lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden, som föreskriver att slovensk lag ska gälla om utländsk lag tyder på detta, oavsett vad slovensk lag föreskriver. Denna bestämmelse gäller inte när parterna väljer tillämplig lag.

2.3 Ändring i anknytning

En specifik lagvalsregel som omfattar ändring i anknytning definierar vanligtvis även under hur lång tid regeln ska gälla. Vissa anknytningar är förenade med tidsfrister som är avgörande vid valet av tillämplig lag i lagvalsregeln (t.ex. en testators nationalitet vid upprättandet av ett testamente). I andra fall kan en ändring i anknytning däremot innebära att ett annat rättssystem ska gälla. Vid varaktiga förhållanden måste dock principen om redan erkända rättigheter tillämpas.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Den lag som fastställs genom lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden ska inte tillämpas om detta skulle vara oförenligt med grunderna för den slovenska rättsordningen. Begreppet rättsordning är en rättslig standard som genomsyrar rättspraxis. I de flesta fall baseras rättsordningen på landets konstitutionella bestämmelser, de grundläggande principerna i nationella lagar och moraliska principer.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

En domstol eller en annan behörig myndighet fastställer på eget initiativ innehållet i den utländska rätt som ska tillämpas med hjälp av information som den fått om den utländska lagen från justitieministeriet eller undersöker innehållet på annat lämpligt sätt. Parterna får inge en offentlig handling eller ett annat dokument från en behörig utländsk myndighet eller institution om den utländska lagens innehåll. Om innehållet inte kan fastställas i ett visst fall, ska slovensk lag gälla.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) är tillämplig för Slovenien och har företräde framför nationella lagar på det materialrättsliga området. Frågor som inte omfattas av denna förordning regleras i relevanta fall genom bilaterala konventioner. I avsaknad av bilaterala konventioner, ska nationella lagar som reglerar lagkonflikter i avtalsförhållanden (lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden) tillämpas.

Allmän lagvalsregel:

Lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden föreskriver att den lag som de avtalsslutande parterna väljer ska tillämpas för avtalet, om inte annat föreskrivs i en lag eller internationell konvention. Parterna kan uttryckligen ange vilken lag de vill ska gälla, och det faktum att en viss lag har valts kan också tydligt framgå av avtalsmässiga bestämmelser och andra omständigheter. Avtalets giltighet undersöks sedan enligt den valda lagen. Om parterna inte har valt någon lag som ska gälla, ska den lag som avtalet har störst anknytning till tillämpas. Om omständigheterna inte visar att någon annan lag ska tillämpas, gäller lagen i det land där den part som är skyldig att utföra de viktigaste delarna av avtalet har sin permanenta vistelse eller huvudsakliga verksamhet.

Anställningsavtal regleras genom lagen i det land där en arbetstagare vanligen utför sitt arbete. Om parterna kommer överens om att tillämpa en annan lag i ett anställningsavtal, får de inte bortse från obligatoriska bestämmelser om skydd för arbetstagares rättigheter som föreskrivs i den nationella lag som skulle ha tillämpats om parterna inte hade valt en annan lag.

Ett konsumentavtal är ett avtal som avser överföring av varor, rättigheter och/eller tjänster till en konsument. En konsument är en person som köper varor, rättigheter eller tjänster, främst för eget bruk eller för hushållsbruk. Ett konsumentavtal inbegriper inte transportavtal eller avtal för tillhandahållande av tjänster till en konsument när ett avtal genomförs utanför det land som konsumenten har sin permanenta hemvist. Oaktat bestämmelserna i lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden, omfattas ett konsumentavtal av lagen i konsumentens boendeland om avtalet ingåtts till följd av ett erbjudande eller reklam i detta land, om konsumenten vidtagit nödvändiga åtgärder för att ingå avtalet i detta land, om konsumenten är en avtalsslutande part eller ombudet tar emot konsumentens beställning i detta land, om försäljningsavtalet ingicks i ett annat land, om konsumenten gjorde beställningen i ett annat land, eller om resan anordnades av säljaren med avsikt att främja ingåendet av sådana avtal.‑

I ovannämnda fall får de avtalsslutande parterna inte enas om en lag som åsidosätter de obligatoriska bestämmelser om konsumentskyddsrättigheter som gäller i det land där konsumenten har sin hemvist.

Avtal som rör fast egendom omfattas alltid av lagen i det land där den fasta egendomen finns.

Om de avtalsslutande parterna inte avtalat annat, gäller den allmänna lagvalsregeln förhållandet mellan dessa även när det gäller att besluta från vilken tidpunkt köparen av en lös egendom har rätt till produkterna och frukterna av denna och från vilken tidpunkt köparen bär riskerna för föremålet i fråga.

Om de avtalsslutande parterna inte avtalat annat, ska leveransmetod och nödvändiga åtgärder vid nekad leverans omfattas av lagen i det land i vilket föremålet skulle ha levererats.

När det gäller verkningarna av en överlåtelse av en fordran eller övertagande av skuld, ska den rättsliga ställningen för gäldenärer eller borgenärer som inte är direkt involverade i överlåtelsen eller övertagandet omfattas av samma lag som själva överlåtelsen eller övertagandet.

Tillämplig lag för den viktigaste rättshandlingen omfattar även andra rättshandlingar, om inte annat avtalats.

Lagen i det land där gäldenären har sin hemvist eller sitt permanenta huvudkontor tillämpas för ensidiga rättshandlingar.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Enligt lagvalsreglerna ska nationell lag gälla för utomobligatoriska förpliktelser som inte regleras i en internationell konvention eller i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

Lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden föreskriver att lagen i det land där en handling äger rum ska tillämpas för utomobligatoriska förpliktelser. Lagen i det land där verkningarna uppstår ska tillämpas när denna lag är mer fördelaktig för offret, förutsatt att offret borde eller skulle ha kunnat förutse platsen för verkningarna. Om en sådan lag inte har nära anknytning till rättsförhållandet utan bara anknytning till en annan lag, ska den senare lagen tillämpas.

Om en händelse som ger upphov till ersättningsansvar sker på ett fartyg på öppet hav eller på ett flygplan, ska den tillämpliga lagen presumeras vara lagen i fartygets eller flygplanets registreringsland.

3.3 Personalstatut

Om en slovensk medborgare också är medborgare i ett annat land, betraktas denna endast som slovensk medborgare enligt lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden. Om en person som inte är slovensk medborgare är medborgare i ett eller flera länder, ska lagen i det land där personen har sin hemvist gälla enligt lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden. Om en person inte har sin hemvist i något av de länder som han eller hon är medborgare i, ska lagen i det land som personen har störst anknytning till gälla enligt lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden.

Om en person inte har något medborgarskap eller om hans eller hennes nationalitet inte kan fastställas, ska lagen i det land där han eller hon har sin hemvist tillämpas. Om en person inte har någon hemvist eller om någon sådan inte kan fastställas, ska lagen i det land där han eller hon har sin tillfälliga hemvist tillämpas. Om inte ens tillfällig hemvist kan fastställas, ska slovensk lag gälla.

Lagen i en persons medborgarskapsland ska tillämpas vid byte av personnamn.

Lagen i en persons medborgarskapsland ska tillämpas för en fysisk persons rättskapacitet att ingå avtal. En fysisk person som enligt lagen i hans eller hennes medborgarskapsland inte har rättskapacitet att ingå avtal ska presumeras ha sådan kapacitet om den har sådan enligt lagen i det land där skyldigheten uppstod. Förlust eller begränsningar av en fysisk persons rättskapacitet omfattas av lagen i personens medborgarskapsland.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Hur förmyndare utses och hur förordnandet upphävs samt förhållandet mellan förmyndaren och den omyndige (myndlingen) regleras genom lagen i myndlingens medborgarland. Tillfälliga hälso- och sjukvårdsåtgärder som vidtas till förmån för en utländsk eller statslös person i Slovenien regleras i slovensk rätt och gäller fram till det att ett behörigt land beslutar om åtgärden eller upphäver denna, enligt vad som är lämpligt. Denna regel omfattar även egendomsskydd för en utländsk eller statslös person som befinner sig i Slovenien.

Förhållanden mellan föräldrar och barn regleras genom lagen i parternas medborgarland. Om föräldrarna och barnen är medborgare i olika länder, ska lagen i det land där de alla har sin hemvist gälla. Om föräldrarna och barnen är medborgare i olika länder och inte har sin hemvist i samma land, ska lagen i barnets medborgarskapsland gälla.

Förfarandet för att erkänna, fastställa och bestrida fader- eller moderskap regleras i lagen i barnets medborgarskapsland.

Skyldigheten att ge underhåll till blodsförvanter, med undantag för barns föräldrar, och skyldigheten att ge underhåll till släktingar genom giftermål (dvs. inte släktingar genom blodsband) regleras i lagen i den underhållsbegärande personens medborgarskapsland.

Processen för legitimering av barn regleras i lagen i föräldrarnas medborgarskapsland eller i lagen i den ena förälderns land enligt vilken adoption är tillåtet om föräldrarna inte är medborgare i samma land. Samtycke till legitimering innebär att en annan person eller ett nationellt organ omfattas av lagen i barnets medborgarskapsland.

3.4.2 Adoption

Villkoren för adoption och upphörande av sådan fastställs i lagen i adoptantens och adoptivbarnets medborgarskapsland. Om adoptanten och adoptivbarnet är medborgare i olika länder, ska villkoren för adoption och upphörande av sådan fastställas gemensamt av medborgarskapsländerna. Om äkta makar adopterar tillsammans, regleras villkoren för adoption och för upphörandet av sådan genom lagen i adoptivbarnets medborgarskapsland och även lagen i den andra makens medborgarskapsland. Adoptionsformen regleras genom lagen i det land där adoptionen ägt rum. Rättsverkningarna av adoption regleras genom lagen i adoptantens och adoptivbarnets medborgarskapsland när adoptionen beviljades. Om en adoptant och ett adoptivbarn är medborgare i olika länder, ska lagen i det land där de har sin hemvist gälla. Om en adoptant och ett adoptivbarn är medborgare i olika länder och inte har sin hemvist i samma land, ska lagen i adoptivbarnets medborgarskapsland gälla.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Villkoren för att ingå äktenskap regleras genom lagen i respektive persons medborgarskapsland när äktenskapet ingås. Äktenskapsformen regleras genom lagen i det land som äktenskapet ingicks i. Ogiltiga äktenskap regleras genom den lag enligt vilken äktenskapet ingicks i enlighet med de lagvalsregler som anges ovan.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden innehåller inga särskilda bestämmelser om ogifta/sammanboende par. Eftersom verkningarna av partnerskap mellan ogifta/sammanboende par är desamma som för gifta par, kan äktenskapsbestämmelserna eventuellt även omfatta partnerskap mellan ogifta/sammanboende par.

Förmögenhetsförhållanden mellan två personer som lever tillsammans som ogifta/sammanboende, regleras genom lagen i medborgarskapslandet. Om personerna är medborgare i olika länder, ska lagen i det land där de har sin gemensamma hemvist tillämpas. Avtalsmässiga förmögenhetsförhållanden mellan personer som lever tillsammans som ogifta/sammanboende regleras genom den lag som är tillämplig för förmögenhetsförhållandet när avtalet ingås.

Lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden innehåller inga särskilda bestämmelser om registrerade partnerskap mellan personer av samma kön och villkoren för dessa. Eftersom samkönade partnerskap får samma verkningar som äktenskap, kan eventuellt samma bestämmelser som för äktenskap tillämpas.

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Skilsmässa regleras genom lagen i det land som båda makar är medborgare i när skilsmässoansökan inges. Om makarna är medborgare i olika länder när skilsmässoansökan inges, regleras skilsmässan i båda makars medborgarskapsländer. Om skilsmässan inte kan genomföras utifrån dessa bestämmelser, omfattas skilsmässan av slovensk lag, om någon av makarna hade sin hemvist i Slovenien när skilsmässoansökan ingavs. Om en av makarna är slovensk medborgare men inte har sin hemvist i landet och om skilsmässan inte kan genomföras utifrån tidigare nämnda bestämmelse, omfattas skilsmässan av slovensk rätt.

Lagen om internationell privaträtt och därtill hörande förfaranden innehåller inga specifika bestämmelser om upphävande av samkönade partnerskap. Eftersom samkönade partnerskap får samma verkningar som äktenskap, kan eventuellt samma bestämmelser som för skilsmässa tillämpas.

3.5.4 Underhållsskyldighet

Förhållanden mellan föräldrar och barn regleras genom lagen i parternas medborgarland. Om föräldrarna och barnen är medborgare i olika länder, ska lagen i det land där de alla har sin hemvist gälla. Om föräldrarna och barnen är medborgare i olika länder och inte har sin hemvist i samma land, ska lagen i barnets medborgarskapsland gälla.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Enskild egendom och förmögenhetsförhållanden mellan makar regleras i lagen i medborgarskapslandet. Om makarna är medborgare i olika länder, ska lagen i det land där de har sin hemvist tillämpas. Om makarna har vare sig samma nationalitet eller hemvist i samma land, ska lagen i det land där de hade sin senaste gemensamma hemvist tillämpas. Om tillämplig lag inte kan fastställas enligt dessa regler, ska den lag som de har störst anknytning till tillämpas.

Avtalsmässiga förmögenhetsförhållanden mellan makar regleras genom lagen i det land som deras enskilda och gemensamma ägande omfattades av när avtalet ingicks. I de fall då lagen föreskriver att makar får välja vilken lag som ska tillämpas för deras ägandeavtal, ska den lag som de väljer gälla.

Om ett äktenskap ogiltigförklaras eller upplöses, ska samma lagvalsregler som gäller för enskild egendom och förmögenhetsförhållanden mellan makar tillämpas för enskilt och gemensamt ägande.

3.7 Arv och testamente

Arv regleras genom lagen i det land som en avliden person var medborgare i vid dödsfallet. Testationsbehörigheten regleras genom lagen i det land som testatorn var medborgare i när testamentet upprättades.

Testamentets form är giltig om den är giltig enligt något av följande rättssystem: lagen i det land där testamentet upprättades, lagen i det land som testatorn var medborgare i när testamentet upprättades eller vid dödsfallet, lagen i det land där testatorn hade sin hemvist när testamentet upprättades eller vid dödsfallet, slovensk lag eller lagen i det land där den fasta egendomen finns, i fråga om fast egendom.

Ett testamente kan återkallas om detta är tillåtet enligt någon av de lagar enligt vilka upprättandet av testamentet skulle vara giltigt, enligt ovan.

3.8 Sakrätt

Förmögenhetsförhållanden och andra sakrätter omfattas av lagen i det land där föremålet finns. Förmögenhetsförhållanden i fråga om fraktade föremål regleras genom lagen i destinationslandet. Förmögenhetsförhållanden avseende transportfordon, regleras genom lagen i det land där dessa finns, om inte annat föreskrivs i slovensk rätt.

3.9 Insolvens

Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden är direkt tillämplig i Slovenien i frågor som omfattas av dess behörighet och i EU:s medlemsstater. I de fall då förordningen inte är tillämplig, ska slovensk nationell lag gälla, nämligen lagen om finansiella transaktioner, insolvensförfaranden och obligatorisk avveckling (Zakon o finančnem poslovanju, postopkih zaradi insolventnosti in prisilnem prenehanju, ZFPPIPP, UL RS, ZFPPIPP-UPB7, nr 63/2013).

I denna lag finns ett kapitel om insolvensförfaranden med internationella inslag som innehåller allmänna regler om insolvensförfaranden med internationella inslag, reglerar utländska borgenärers och förvaltares tillträde till nationella domstolar och reglerar samarbetet med utländska domstolar och utländska förvaltare. Det reglerar även erkännanden av utländska insolvensförfaranden och tillfälliga åtgärder, parallellåtgärder till följd av insolvens och vilken lag som ska tillämpas för insolvensförfarandens verkningar.

En nationell domstol som har domsrätt i nationella insolvensförfaranden kan besluta om erkännande av utländska förfaranden och samarbete med utländska domstolar. Lokala nationella domstolar som har behörighet i nationella insolvensförfaranden är 1. domstolen i det land där gäldenären är etablerad om gäldenären är en nationell juridisk enhet eller entreprenör i Slovenien, 2. domstolen i det land där gäldenärens filial har sin huvudsakliga verksamhet om gäldenären är en utländsk person med filial i Slovenien och 3. Ljubljanas distriktsdomstol i andra fall (Okrožno sodišče v Ljubljani).

Den allmänna regeln när det gäller den lag som reglerar insolvensförfarandens rättsverkningar är att lagen i det land där förfarandena förs ska gälla, om inte annat föreskrivs i lagen i särskilda fall. Lagen om finansiella transaktioner, insolvensförfaranden och obligatorisk avveckling innehåller regler om tillämplig lag i fråga om avtal som rör användning av förvärvad fast egendom, för vilka lagen i det land där den fasta egendomen finns ska tillämpas. Lagen om registrerade rättigheter (lagen i det land som har behörighet att förvalta registret) innehåller särskilda bestämmelser om den lag som ska tillämpas för betalningssystem och finansiella marknader (landets lag avseende sådana betalningssystem/finansiella marknader), den lag som ska tillämpas för kompensationsavtal och återköpsavtal samt lagen om anställningsavtal.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Den grundläggande nationella rättskällan för den slovakiska internationella privaträtten är lag nr 97/1963 om internationell privaträtt och processrätt (lagen om internationell privaträtt), där tillämplig lag definieras för specifika rättsliga områden (rättskapacitet och kapacitet att vidta rättsliga åtgärder, de rättsliga åtgärdernas giltighet, materiell rätt, avtalsrätt, arbetsrätt, arvsrätt, familjerätt) genom lagvalsreglerna i artiklarna 3–31. Lagen om internationell privaträtt är bara tillämplig om inget annat anges i en direkt tillämplig EU-lag eller i ett internationellt fördrag som är bindande för Slovakien eller – för att vara mer exakt – i en rättsakt som genomför ett sådant fördrag. Detta innebär att man måste ha i åtanke, när det hänvisas till lagen om internationell privaträtt nedan, att den enbart är tillämplig när det saknas internationell lagstiftning och EU-lagstiftning.

I slovakisk lag finns andra lagar än lagen om internationell privaträtt som innehåller oberoende lagvalsregler. Några exempel:

- Lag nr 513/1991 (handelslagen). Förutom lagvalsregeln i artikel 22 innehåller lagen särskilda bestämmelser om internationella handelsskyldigheter under avdelning III, som ska tillämpas utöver andra bestämmelser i avtal med ett utländskt element.

- Lag nr 311/2001 (arbetslagen), artikel 241a sjunde stycket (en lag som tillämpas för att fastställa om en arbetsgivare är att anse som arbetsledande organisation när den senare omfattas av en lag i ett tredjeland).

- Lag nr 8/2008 om försäkringar, artikel 89 (en lag som tillämpas för försäkringsavtal).

- Lag nr 191/1950 om växlar och checkar (lagen om växlar och checkar) med särskilda bestämmelser om internationell lagstiftning för växlar (artikel 91 ff.) och checkar (artikel 69 ff.).

1.2 Multilaterala konventioner

a) FN-konventioner: Konventionen om indrivning av underhållsbidrag i utlandet av den 20 juni 1956, Wienkonventionen om konsulära förbindelser av den 24 april 1963.

b) Europarådets konventioner: Den europeiska konventionen angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt av den 7 juni 1968, tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt av den 15 mars 1978, den europeiska konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn av den 20 maj 1980.

c) Konventioner för Haagkonferensen för internationell privaträtt: Konventionen angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av den 1 mars 1954, konventionen om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur av den 18 mars 1970, konventionen om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader av den 1 juni 1970, konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet av den 2 oktober 1973, konventionen om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur av den 15 november 1965, konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn av den 25 oktober 1980, konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner av den 29 maj 1993, konvention om slopande av kravet på legalisering av utländska allmänna handlingar av den 5 oktober 1961, konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn av den 19 oktober 1996, konventionen om internationell rättshjälp av den 25 oktober 1980.

d) Fördrag som gör lagvalsregler enhetliga: Konventionen om tillämplig lag rörande trafikolyckor av den 4 maj 1971, konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn av den 19 oktober 1996.

e) Fördrag som gör direkta bestämmelser inom materiell rätt enhetliga: FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor av den 11 april 1980, konventionen om preskriptionstid vid internationella köp av varor, undertecknad i New York den 14 juni 1974, ändrad genom protokollet av den 11 april 1980.

f) Skiljedomsfördrag: Konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar av den 10 juni 1958, europeiska konventionen om skiljedom i internationell handelsrätt av den 21 april 1961.

g) Internationella transportfördrag: Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg av den 19 maj 1965, fördraget om internationell järnvägstrafik av den 9 maj 1980, ändrad genom protokollet av den 20 december 1990.

h) Övriga konventioner av rättslig betydelse om internationell privaträtt: Förändringar i stadgan för Haagkonferensen för internationell privaträtt av den 15 juli 1955, 30 juni 2005, Unidroits konvention om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt av den 24 juni 1995, den civilrättsliga konventionen om korruption av den 4 november 1999, överenskommelsen om transport av lik av den 26 oktober 1973.

i) Konventioner som är bindande för Republiken Slovakien om samarbete i rättsliga frågor: Konvention om biläggande av investeringstvister mellan stat och medborgare i annan stat av den 1 februari 1965, stadga för Haagkonferensen för internationell privaträtt (tillämplig från och med den 15 juli 1955, ändrad den 1 januari 2007), av den 31 oktober 1951, konventionen om verkställighet av utländska skiljedomar av den 26 september 1927, protokollet om skiljedomsklausuler av den 24 september 1923, konventionen om skiljedom i civilrättsliga tvister till följd av ekonomiska och vetenskaplig-tekniska samarbetsförbindelser av den 26 maj 1972, konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet av den 15 april 1958, konventionen om rättslig status, privilegier och immunitet som tillkommer mellanstatliga ekonomiska organisationer som är verksamma på vissa samarbetsområden, av den 5 december 1980.

j) Fördrag om upphovsrätt och industrilag (som anges som exempel): Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten av den 20 mars 1883, Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk av den 9 september 1886.

Andra konventioner som är bindande för Republiken Slovakien finns på webbplatsen för det slovakiska ministeriet för utrikes frågor och europeiska frågor, www.mzv.sk.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

1. Fördrag mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Folkrepubliken Ungern om rättslig hjälp samt reglering av rättsförhållanden i civilrättsliga, familjerättsliga och straffrättsliga frågor, av den 28 mars 1989.

2. Fördrag mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Folkrepubliken Polen om ömsesidig rättslig hjälp samt reglering av rättsförhållanden i civilrättsliga, familjerättsliga, arbetsrättsliga och straffrättsliga frågor, av den 21 december 1987.

3. Fördrag mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union om rättslig hjälp samt rättsförhållanden i civilrättsliga, familjerättsliga och straffrättsliga frågor, av den 12 augusti 1982.

4. Fördrag mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Republiken Österrike om ömsesidiga rättsliga förbindelser i civilrättsliga frågor, om dokument och om rättslig information med slutprotokoll, av den 10 november 1961.

5. Fördrag mellan Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien om rättslig hjälp som lämnas av rättsliga organ och om reglering av vissa rättsförhållanden i civilrättsliga och straffrättsliga frågor, av den 29 oktober 1992.

6. Fördrag mellan Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och Socialistiska federativa republiken Jugoslavien om reglering av rättsförhållanden i civilrättsliga, familjerättsliga och straffrättsliga frågor, av den 20 januari 1964.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Relevanta rättsregler och tillämpning av dessa på ett specifikt rättsförhållande fastställs av den rättsliga myndigheten, som gör detta på eget initiativ och utifrån principen att parterna i en rättstvist inte behöver åberopa eller bevisa den lag som är tillämplig i målet. I fråga om tillämplighet skiljer man i slovakisk lag mellan tvingande och dispositiva lagvalsregler. Tvingande lagvalsregler är regler som måste tillämpas av en domare oavsett parternas önskemål och oavsett om parterna har åberopat den rättigheten. Dispositiva regler – som är typiska på det avtalsrättsliga området i slovakisk lag – är rättsregler som kan åsidosättas eller ändras genom överenskommelse mellan de berörda parterna.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Enligt den slovakiska internationella privaträttens lagvalsregler innefattar renvoi till ett annat lands rättssystem även renvoi till det landets lagvalsregler. Den allmänna regeln i lagen om internationell privaträtt (artikel 35) är att renvoi kan accepteras om det bidrar till en rimlig och rättvis förlikning i frågan. Vid beslut om huruvida eftergiften och överföringen ska godkännas eller avslås får domstolen enbart ta hänsyn till faktiska och rättsliga omständigheter som kan påverka valet av tillämplig lag, men inte omständigheter som kan påverka det faktiska beslutet i ärendet. I slovakisk lag ska renvoi accepteras i ärenden som rör individuell rätt, familjerätt och arvsrätt. På det avtalsrättsliga området tillämpas renvoi enbart undantagsvis, och vid lagval utesluts det alternativet direkt (artikel 9.2 i lagen om internationell privaträtt). I lagen om växlar och checkar tillämpas en särskild ordning, enligt vilken renvoi måste godkännas utan att domstolen behöver undersöka kravet på en rimlig och rättvis lösning (artiklarna 69 och 91 i lagen om växlar och checkar).

2.3 Ändring i anknytning

I slovakisk lag finns ingen allmän regel om följden av att ändra anknytningskriterium. Om den slovakiska lagvalsregeln inte definierar vid vilken tidpunkt anknytningskriteriet ska bedömas fastställer de slovakiska domstolarna den utifrån ett annat anknytningskriterium eller genom rättspraxis. Men i allmänhet gäller den tidpunkt då den rättsliga situationen uppstår eller, mer exakt, det datum då de rättsliga förfarandena inleds, beroende på omständigheterna för målet.

Förändring av status är typiskt för lös egendom. Ändring av kriterium för den tillämpliga lagen efter ort omfattas av artikel 6 i lagen om internationell privaträtt, som skiljer mellan lös egendom som sådan (i allmänhet) och lös egendom som transporteras inom ramen för ett avtal (varor på väg). Om det rör sig om lös egendom som sådan är den tillämpliga lagen den lag som gäller på den plats där egendomen fanns vid den tidpunkt då den händelse som gav upphov till eller ledde till upphörande av rättigheten inträffade. Det har dock fastställts genom rättspraxis att innehållet i och följderna av en materiell rättighet inom ramen för en annan lag (exempelvis överförande av rättigheter som beviljas i ett land till en motsvarande kategori i ett annat land) ska bedömas enligt den lag som gäller på den nya (aktuella) orten för egendomen.

Anknytningskriteriet i fall där egendom transporteras (för att räknas hit måste transporten av egendomen fortfarande pågå) är den lag som tillämpas på den ort varifrån egendomen försändes. Att ändra anknytningskriterier för lös egendom kan också bli aktuellt i samband med preskription. Just i detta syfte specificeras i artikel 8 i lagen om internationell privaträtt att preskription ska regleras av den lag som är tillämplig på den ort där egendomen fanns då preskriptionstiden inleddes. Den som vill åberopa preskription kan fortfarande åberopa lagen i den stat där preskriptionen inträdde, om alla villkor för preskription enligt lagen i den aktuella staten uppfylldes från den tidpunkt då egendomen befann sig i den staten. Om egendomen stegvis har förflyttats till fler än en stats territorium kommer villkoren att bedömas endera enligt gällande lag på den ort där egendomen fanns vid inledningen av preskriptionstiden, eller enligt den tillämpliga lagen på den ort där egendomen fanns under hela den för preskriptionen relevanta perioden.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Tvingande rättsregler och förbehåll avseende grunderna för rättsordningen (ordre public-förbehållet)

Den grundläggande skillnaden mellan tvingande regler och ordre public-förbehållet är deras inverkan: tvingande regler har en offensiv funktion (oavsett den utländska lagens innehåll), medan ordre public-förbehållet har en defensiv funktion (enbart om tillämpning av utländsk lag skulle äventyra tillkännagivna intressen). Ordre public-förbehållet skyddar inte alla tvingande bestämmelser i slovakisk lag, utan bara sådana som betraktas som grundläggande principer (exempelvis principen om det monogama äktenskapet).

Tvingande regler är nationella rättsregler som man inte kan avvika från. De måste tillämpas i alla situationer oavsett enligt vilken lag ett specifikt rättsförhållande ska behandlas utifrån lagvalsreglerna. I allmänhet har de en offentligrättslig karaktär, men de kan också vara av civilrättslig karaktär om syftet är att skydda ett specifikt väsentligt intresse. Bedömningen av om en särskild rättsregel är tvingande görs av domstolen. De definieras inte tydligt i lagen. De är typiska för konsumentskyddslagstiftning och vissa arbetsrättsliga områden (t.ex. regler i samband med hälsa och säkerhet, arbetstider osv.). Inom familjerätt är exempelvis bestämmelser i strafflagen om brott som begås mot familjen och unga tvingande regler.

Ordre public-förbehållet fastställs i artikel 36 i lagen om internationell privaträtt, enligt vilken en lagbestämmelse i en utländsk stat inte kan tillämpas om dess inverkan skulle strida mot grundläggande principer i Slovakiens sociala och statliga system och de lagar som måste följas utan förbehåll, oavsett parternas önskan. Detta gäller framför allt författningsenliga bestämmelser, som omfattar rätten till en rättvis rättegång och de grundläggande principerna om likhet inför lagen och förbudet mot diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg, religion, nationalitet osv. I linje med lagens syfte ska ordre public-förbehållet tillämpas sparsamt, och vid en sådan tillämpning får domstolen inte granska eller bedöma den utländska statens lagbestämmelse utan enbart vilken inverkan den skulle få på grunderna för Slovakiens rättsordning.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Slovakien är ett av de länder som behandlar en lagbestämmelse som en lag, snarare än som ett faktum som måste styrkas. Därför vidtar rättsliga myndigheter på eget initiativ åtgärder för att fastställa lagbestämmelserna. Enligt artikel 53 i lagen om internationell privaträtt ska den rättsliga myndigheten vidta alla åtgärder som krävs för att styrka innehållet i en utländsk lag, inklusive inhämta innehållet genom att använda egna resurser, rådfråga allmänt tillgängliga källor, ålägga parterna i det rättsliga förfarandet att lämna nödvändig information eller begära information från justitieministeriet (som måste hjälpa till vid sådana förfrågningar). Detta innebär att domarna också kan använda sin egen kunskap om innehållet i den utländska lagen, eller styrka det med hjälp av experter på området för internationell privaträtt eller parterna i det rättsliga förfarandet, eller till och med genom att använda internet. Om den utländska lagens innehåll inte kan styrkas inom en rimlig tidsperiod, eller om ett sådant styrkande är förbundet med stora hinder eller inte är genomförbart, gäller slovakisk lag. Om det uppstår tvivel när innehållet i en utländsk lag ska fastställas har domstolen rätt att be justitieministeriet om hjälp.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Avtalsförpliktelser

Enbart privaträttsliga avtal faller inom ramen för lagen om internationell privaträtt, det vill säga civilrätt, handelsrätt, familjerätt, arbetsrätt och andra, liknande avtal med en internationell dimension. I enlighet med principen om avtalsfrihet för avtalsparterna i fråga om förmögenhetsförhållanden ger artikel 9 i lagen om internationell privaträtt tydligt företräde för lagval av avtalsparterna själva (detta möjliggör dessutom ett lagval på det arbetsrättsliga området). Valet av lag är enbart begränsat vid konsumentavtal som, om den valda lagen inte erbjuder tillräckligt konsumentskydd, täcks av det rättssystem som garanterar konsumenten en mer gynnsam behandling (artiklarna 9.3 och 10.4 i lagen om internationell privaträtt). I avsaknad av lagval tillämpas den stats lag som garanterar en rimlig överenskommelse för den aktuella avtalstypen. I linje med principen om en rimlig överenskommelse ges exempel i artikel 10.2–10.3 i lagen om internationell privaträtt på vilken lag som i allmänhet är tillämplig på specifika avtalstyper: köpekontrakt regleras t.ex. av lagen på den ort där säljaren har sitt säte. I fråga om avtalsförpliktelser reglerar lagen om internationell privaträtt även avtalsförhållandens inverkan på materiell rätt (artikel 12), bestämmelser om preskriptionstider och kvittning (artikel 13) samt föreskrifter för ensidiga rättshandlingar (artikel 14), oavsett om de riktas till en namngiven enhet (i sådana fall är anknytningskriteriet gäldenärens hemvist).

Avtalsförpliktelser enligt internationell lagstiftning om växlar och checkar regleras specifikt i lagen om växlar och checkar (artikel 69 ff. och artikel 91 ff.).

Rättshandlingar

Frågor om lagvalsregler som är knutna till giltigheten hos rättshandlingar, följderna av ogiltighet samt det formalkrav som ställs på rättshandlingen omfattas av artikel 4 i lagen om internationell privaträtt. Den lag som är tillämplig för verkningarna av en rättshandling är även tillämplig för frågorna om dess giltighet och ogiltighet. Vilken lag som ska tillämpas fastställs av de relevanta lagvalsregler som har specificerats för den aktuella rättshandlingen. Det finns två undantag, där en rättshandlings giltighet och följderna av en ogiltighetsförklaring inte regleras av samma lag som verkningarna: nämligen när lagen föreskriver något annat eller när detta är av avgörande betydelse för en rimlig överenskommelse. Vad gäller rättshandlingens utformning räcker det att rättshandlingen utfördes i enlighet med lagen på den ort där handlingen utfördes. Det är därför, till skillnad från vid giltighetsbedömningen, inte nödvändigt att här hålla fast vid de formalkrav på handlingen som krävs enligt den lag som valts av domstolsforumet. Denna subsidiära lagvalsregel får dock inte tillämpas om den lag som valts av den domstol som är tillämplig för avtalet föreskriver att avtalet ska vara i skriftlig form för att vara giltigt.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Den grundläggande nationella lagvalsregeln för utomobligatoriska förpliktelser är artikel 15 i lagen om internationell privaträtt, enligt vilken ersättningsanspråk vid pliktförsummelse till följd av allmänt bindande rättsregler (åtalbar handling) eller i fall där lagen kräver ersättning oavsett om handlingen är olaglig eller inte (ansvar för resultatet) regleras genom lagen på den ort där skadan skedde, eller på den ort där den händelse skedde som gav upphov till skadeståndsskyldighet. Anknytningskriterier som gäller för negotiorum gestor, oberättigad vinst osv. följer på motsvarande sätt från artikel 15 och andra bestämmelser i lagen om internationell privaträtt.

3.3 Personalstatut

Allmänna lagvalsregler, dvs. att fastställa vilken lag som ska tillämpas för att reglera en fysisk persons rättskapacitet, anges i artikel 3 i lagen om internationell privaträtt, där det fastställs att en persons kapacitet i fråga om rättigheter och rättshandlingar regleras av lagen i den stat där personen är medborgare. Om en rättshandling utförs i Slovakien av en utländsk person som inte har rättskapacitet enligt lagen i den stat där han eller hon är medborgare, räcker det om denna person har en sådan kapacitet med avseende på den aktuella handlingen enligt slovakisk lag. En sådan rättshandling behöver dock inte nödvändigtvis anses giltig enligt lag i andra länder, inklusive den utländska personens hemland.

Enligt slovakisk lag får en fysisk person rättskapacitet i fråga om rättigheter och förpliktelser vid födseln (alla avlade barn som fötts levande har en sådan kapacitet), och den upphör när personen avlider (när personen dödförklaras av en domstol). Full rättskapacitet ges vid 18 års ålder eller genom äktenskap (vilket kan ingås från och med 16 års ålder). Full rättskapacitet är en förutsättning för processbehörighet, även om en part som annars inte skulle ha det kan tillerkännas processbehörighet genom lag, som en underårig förälder vid ett adoptionsförfarande när han eller hon fyller 16 år. Rättskapacitet tillerkänns bara underåriga för handlingar som till sin natur är lämpliga för den intellektuella och mentala mognad som motsvarar deras ålder. Utöver åldersgränsen får en person inte heller lida av psykisk störning för att ha full rättskapacitet. Enbart en domstol får upphäva eller inskränka en persons rättskapacitet.

Särskilda nationella lagvalsregler om rättskapacitet gäller för rätten att ingå äktenskap (artikel 19 i lagen om internationell privaträtt – se punkt 3.5), för att upprätta och återkalla ett testamente (artikel 18 i lagen om internationell privaträtt – se punkt 3.7) och utländska personers processbehörighet (artikel 49 i lagen om internationell privaträtt). De lagvalsregler som reglerar rättskapaciteten för juridiska personer enligt slovakisk lag omfattas av artikel 22 i handelslagen, enligt vilken juridiska personers personrätt regleras av bildandeprincipen, och även omfattningen av den kapacitet som tillkommer dem enligt tillämplig lag beviljas enligt slovakisk lag. Bedömningen av en persons kapacitet att åta sig skyldigheter i fråga om växlar och checkar fastställs i lagen om växlar och checkar, där det anges att personen är skyldig att följa lagstiftningen i den stat där personen är medborgare.

Vad gäller civilrättslig ställning används inte begreppet ”hemvist” i slovakisk lag som anknytningskriterium, och det är inte samma sak som begreppet ”bosättningsort” i slovakisk lag (som anges i Slovakiens befolkningsregister). En persons rätt till ett namn inordnas analogiskt under personrätt, och tillämplig lag är den lag som tillämpas för rättskapacitet och processbehörighet för den berörda personen.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

3.4.1 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn

Enligt nationell lagstiftning är mamman den kvinna som födde barnet. Om det råder tvekan om moderskapet kommer domstolen att fatta beslut utifrån uppgifter som har fastställts i förbindelse med födseln. Faderskapet fastställs utifrån tre motbevisbara faderskapspresumtioner som anges i lag nr 36/2005 om familjen (familjelagen): i) äktenskapets giltighet, ii) en bekräftelse av föräldraskapet från föräldrarnas sida vid en folkbokföringsmyndighet och iii) tidpunkten för det sexuella umgänget mellan den förmodade pappan och mamman till barnet.

Lagen om internationell privaträtt innehåller lagvalsregler om att fastställa (bekräfta eller motbevisa) föräldraskap, i förbindelse med tidpunkten för barnets födelse. Enligt artikel 23 i lagen om internationell privaträtt är den tillämpliga lagen den lag som gäller i den stat där barnet förvärvade medborgarskap genom födsel. Den lagen är framför allt tillämplig för att fastställa vem som kan vara föremål för en bekräftelse av föräldraskap, i vilken form denna bekräftelse ska ges och om det är möjligt att bekräfta faderskapet för ett barn som fötts. Om ett barn förvärvar mer än ett medborgarskap vid födseln, eller inget alls, är artikel 33 i lagen om internationell privaträtt tillämplig. Om ett barn har förvärvat slovakiskt medborgarskap på detta sätt, men föddes och bor utomlands, gäller lagen i den stat där barnet är fast bosatt. Enligt artikel 23.3 i lagen om internationell privaträtt kan föräldraskap fastställas i enlighet med slovakisk lag, om detta är i barnets intresse, om ett barn (oavsett nationalitet) bor (dvs. har sin bosättningsort) i Slovakien vid tidpunkten för ett sådant fastställande. Enligt denna bestämmelse kan giltigheten hos ett fastställande bedömas enligt lagen i den stat där föräldraskapet fastställdes i stället för enligt lagen i den stat där barnet förvärvade medborgarskap vid födseln. För att fastställandet av föräldraskap ska vara giltigt räcker det dock att fastställandet inte strider mot lagen i den stat där det skedde.

3.4.2 Adoption

Enligt den slovakiska familjelagen leder adoption till ett förhållande mellan det adopterade barnet och adoptivföräldern (och dennes släktingar) som i rättsligt hänseende är identiskt med en biologisk familj. Det är bara en domstol som får fatta beslut om adoption, efter förslag från adoptivföräldern, som inte behöver vara slovakisk medborgare men som måste anges på avtalet om adoption i enlighet med lag nr 305/2005 om socialt och rättsligt skydd av barn och om förmyndarskap. Enbart barn under 18 år kan adopteras. Enligt gällande lagstiftning kan ett barn enbart adopteras gemensamt av gifta föräldrar (eller av en make eller maka som lever i ett äktenskap med en av barnets föräldrar eller av en änka/änkling efter en förälder eller adoptivförälder). I undantagsfall kan ett barn också adopteras av en ensamstående person. Adoption av en underårig utomlands kräver medgivande från det slovakiska ministeriet för arbete, sociala frågor och familjefrågor eller från en statlig förvaltningsmyndighet som utses av det ministeriet. En adoption kan upphävas baserat på ett domstolsbeslut, inom sex månader från det att adoptionsbeslutet blev giltigt.

Enligt artikel 26 i lagen om internationell privaträtt regleras adoption av den lag som gäller i den stat där adoptivföräldrarna är medborgare. Om adoptivföräldrarna har olika nationalitet gäller den lag som är tillämplig i den stat där makarna har sin gemensamma hemvist. Om ingen sådan hemvist existerar regleras adoptionen av den lag som makarna är närmast knutna till. Slovakisk lag kan tillämpas om adoption inte alls är tillåten enligt den utländska lagen, eller bara tillåten enligt villkor som är oerhört svåra att uppfylla och adoptivföräldrarna, eller åtminstone en av adoptivföräldrarna, har bott i Slovakien under en längre period (vilket enligt rättspraxis innebär minst ett år). Enligt artikel 26a i lagen om internationell privaträtt regleras placeringen av ett barn i omvårdnad före adoption (vilket sker enligt slovakisk lag före adoption) av den lag som gäller i den stat där barnet har sin hemvist. Lagen i den stat där adoptivbarnet är medborgare är tillämplig när behovet av att begära samtycke från barnet till adoption ska bedömas, eller samtycke från andra personer eller institutioner (artikel 27 i lagen om internationell privaträtt). Denna bestämmelse gäller även i fall som liknar adoption, som när ett barn fött utom äktenskapet ska ges motsvarande status som om det vore fött inom äktenskapet (vilket inte erkänns enligt slovakisk lag).

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

3.5.1 Äktenskap

Enligt slovakisk lag får äktenskap bara ingås mellan en man och en kvinna som är vid sina sinnens fulla bruk. De får inte befinna sig i ett annat äktenskap vid den tidpunkt då de ingår äktenskap. Lagen förbjuder äktenskap mellan släktingar i rätt uppstigande led, släktingar i rätt nedstigande led och syskon, samt mellan underåriga (en domstol kan i undantagsfall tillåta att en underårig över 16 år ingår äktenskap). Denna åldersgräns kan klassificeras som en tvingande regel i slovakisk lag. Enligt slovakisk rätt ingås äktenskap genom samtyckesförklaring vid en folkbokföringsmyndighet eller i en kyrka.

Enligt lagen om internationell privaträtt (artiklarna 19 och 20) regleras en persons rättskapacitet att ingå äktenskap och villkoren för dess giltighet av lagen som gäller i den stat där personen är medborgare. Den lag som gäller för hur äktenskapet ingås är den lag som tillämpas på den ort där äktenskapet ingås. Till skillnad från de allmänna lagvalsreglerna (artiklarna 3 och 4 i lagen om internationell privaträtt) är subsidiär tillämpning av slovakisk lag utesluten. När det gäller att bedöma hur äktenskapet ingås, eftersom den tillämpliga lagen är lagen på den ort där äktenskapet ingås, dvs. den lag som tillämpas för att bedöma frågor som det sätt på vilket en person samtycker till äktenskap, antalet vittnen, det organ som är behörigt att förrätta vigseln, alternativet att ingå äktenskap genom ombud osv. Kriteriet gäller inte vid konsulatvigsel. Ingående av äktenskap utomlands av slovakiska medborgare, inför en annan myndighet än en slovakisk myndighet med sådan behörighet, täcks särskilt av artikel 20a i lagen om internationell privaträtt, där det anges att ett sådant äktenskap är giltigt i Slovakien om det är giltigt i den stat där det ingicks inför en myndighet, och om det inte finns några hinder för äktenskapet enligt slovakisk materiell rätt.

3.5.2 Ogifta/sammanboende par samt partnerskap

Slovakisk lag innehåller inga bestämmelser om andra partnerskap än äktenskap. I den rättsliga teorin erkänns förekomsten av make och maka enligt sedvanerätt, dvs. av en man och en kvinna som inte är gifta men som har ingått ett livspartnerskap. Detta utgör dock en faktisk union, utan rättslig betydelse. Slovakien erkänner inte heller (registrerade) partnerskap mellan personer av samma kön, eller hemskillnad (bodelning).

3.5.3 Äktenskapsskillnad och separation

Enligt nationell materiell rätt innebär skilsmässa att en domstol upplöser äktenskapet mellan makar som är i livet. I händelse av att föräldrarna till en underårig skiljer sig måste domstolen också fatta beslut om makarnas utövande av sina rättigheter och skyldigheter som föräldrar. Slovakisk lag tillåter även delad vårdnad.

I artikel 22 i lagen om internationell privaträtt fastställs lagvalsregler för upplösning av samlevnad genom skilsmässa genom att förklara äktenskapet ogiltigt eller genom att fastställa att äktenskap inte förelåg. Därför gäller den främst för lagvalsregler om upplösning av äktenskapet mellan makar som är i livet. Upplösning av äktenskapet genom skilsmässa regleras av lagen i den stat där makarna är medborgare vid tidpunkten då förfarandet inleddes. Det kriterium som tillämpas här är, liksom vid makarnas person- och förmögenhetsförhållanden, deras medborgarskap vid en viss tidpunkt, nämligen då äktenskapsskillnaden inleddes (ursprungligt medborgarskap eller eventuell förändring av medborgarskapet är därför inte relevant). Om makarna inte har samma nationalitet när äktenskapsskillnaden inleds kan inte kriteriet med makarnas medborgarskap tillämpas, utan slovakisk lag gäller. Om upplösning av äktenskapet genom skilsmässa inte är tillåten enligt tillämplig (utländsk) lag, eller bara tillåts vid exceptionellt svåra omständigheter, men makarna – eller åtminstone en av dem – har varit bofast i Slovakien under en längre tid, kan slovakisk lag vara tillämplig. Eftersom denna möjlighet bara finns för personer med en faktisk förbindelse till Slovakien har det fastställts genom rättspraxis att sådana personer måste ha varit bosatta i Slovakien i minst ett år.

Vad gäller lagen i den stat där makarna är medborgare är de anknytningskriterier som anges i artikel 22.3 i lagen om internationell privaträtt, för bedömning av ett äktenskaps giltighet och av om äktenskap faktiskt föreligger, inte förenliga med artiklarna 19 och 20 i lagen om internationell privaträtt, som reglerar kapaciteten att ingå äktenskap, äktenskapets giltighet och dess form. Det har fastställts genom rättspraxis att artiklarna 19 och 20 i lagen om internationell privaträtt gäller om möjligheten att ingå äktenskap (i termer av kapacitet och form) bedöms innan äktenskapet ingås, medan artikel 22.3 i lagen om internationell privaträtt gäller om äktenskapets giltighet bedöms i efterhand, eller om bedömningen rör huruvida äktenskap föreligger. Det har också fastställts genom rättspraxis att tillämplig lag för artikel 22.3 i lagen om internationell privaträtt är den lag som gäller i den stat där makarna var medborgare vid den tidpunkt då äktenskapet skulle ingås.

3.5.4 Underhållsskyldighet

I slovakisk lag erkänns sex grundläggande typer av underhållsskyldighet: föräldrars underhållsskyldighet gentemot sina barn (som anses vara den viktigaste), barns underhållsskyldighet gentemot sina föräldrar, underhållsskyldighet mellan andra släktingar, underhållsskyldighet mellan makar, stöd till frånskild maka/make för att täcka underhåll samt stöd till ogift mor för att täcka underhåll och vissa utgifter. De lagvalsregler som ingår i artikel 24a i lagen om internationell privaträtt avser uttryckligen enbart föräldrars underhållsskyldighet gentemot sina barn och täcker alla typer av denna underhållsskyldighet med undantag för fordran om underhåll från ett barns mor gentemot barnets far (den lag som gäller i den stat där mamman är medborgare, artikel 25 i lagen om internationell privaträtt), oavsett om underhållsmottagaren är underårig eller inte. Dessa förhållanden omfattas av lagstiftningen i den stat där underhållsmottagaren har sin hemvist eller stadigvarande vistelseort om det rör sig om ett underårigt barn. I de flesta fall fattar de slovakiska domstolarna beslut i enlighet med lagen som gäller i den stat där talan väcks. Andra underhållsskyldigheter (t.ex. underhållsskyldighet mellan makar) regleras av lagen i den stat där underhållsmottagaren har sin hemvist.

Anknytningskriteriet barnets stadigvarande vistelseort är det främsta anknytningskriterium som tillämpas för förhållandet mellan föräldrar och barn. Det är bara i undantagsfall som domstolen också tar hänsyn till en lag som gäller i ett annat land och som har en nära anknytning till ärendet.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Lagvalsreglerna i artikel 21 i lagen om internationell privaträtt, som rör förmögenhetsförhållanden mellan makar, föreskriver makarnas medborgarskap som anknytningskriterium. Detta kan dock bara tillämpas konsekvent om makarna är medborgare i samma stat. I övriga fall tillämpas slovakisk lag. I lagen om internationell privaträtt tas inte situationer upp där en förändring har uppträtt i anknytningskriteriet (en förändring av makarnas gemensamma medborgarskap). Det har dock fastställts genom rättspraxis att tillämplig lag beror på vid vilken tidpunkt händelsen av rättslig betydelse inträffade. I artikel 21.2 i lagen om internationell privaträtt undviks potentiella konflikter genom att det specificeras att alla eventuella regler för makars förmögenhetsförhållanden som man har enats om (t.ex. överenskommelse om att minska giftorättsgodset, äktenskapsförord osv.) ska bedömas i enlighet med den lag som var tillämplig för makarnas förmögenhetsförhållande vid den tidpunkt då överenskommelsen ingicks. Denna lagvalsregel kan bara tillämpas i samband med en annan lagvalsregel – inte ensam.

I slovakisk materiell rätt fastställs en specifik typ av förmögenhetsförhållande mellan makar: giftorättsgods mellan makar, som skapas när äktenskapet ingås och upphör vid upplösning av äktenskapet. Räckvidden för giftorättsgodset kan därefter minskas eller ökas utifrån överenskommelse mellan makarna, eller ändras på annat sätt (bland annat genom upphörande eller återställande) genom ett domstolsbeslut. Äktenskapsförord existerar inte i slovakisk lag.

3.7 Arv och testamente

Enligt lagvalsregeln baseras arv på ett enda anknytningskriterium: enligt den allmänna lagvalsregeln i lagen om internationell privaträtt regleras arvsförhållanden av lagen i den stat där testatorn var medborgare vid tidpunkten för hans eller hennes bortgång (artikel 17). Detta är det enda anknytningskriteriet för arv, och ingen åtskillnad görs mellan materiell och immateriell egendom. Om testatorn vid tidpunkten för sin bortgång var medborgare i två eller flera stater, eller var statslös, fastställs vilket medborgarskap som ska tillämpas enligt artikel 33 i lagen om internationell privaträtt.

Vad gäller kapacitet att upprätta eller återkalla ett testamente och följderna av fel i ett testamente eller i en viljeyttring, tillämpas det medborgarskap som testatorn hade vid den tidpunkt då denne uttryckte sin vilja. Det innebär att en eventuell ändring av medborgarskap efter att denna vilja har uttryckts inte påverkar giltigheten av ett testamente eller av återkallelsen av ett testamente. Artikel 18 i lagen om internationell privaträtt utgör därför en särskild regel i förhållande till artikel 3.2 i den lagen, som föreskriver att en utländsk person får utföra en rättshandling i Slovakien så länge som han eller hon har rättskapacitet för det enligt slovakisk lag. Den lag som är tillämplig i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för viljeyttringen är också tillämplig för beslut om hur egendomen kan upplåtas genom testamente vid bortgång. Testamentets utformning och återkallelse av ett testamente regleras av lagen i den stat där testatorn var medborgare när testamentet upprättades. Det räcker dock att testamentet uppfyller lagen i den stat där det upprättades (artikel 18). Denna ytterligare lagvalsregel tillämpas om testatorn inte respekterade de regler för utformning av ett testamente som finns i den stat där han eller hon var medborgare vid tidpunkten för testamentets upprättande. Detta innebär att testamentet ska anses vara giltigt även om testatorn inte uppfyller de villkor för utformningen av ett testamente som fastställs i lagen i den stat där han eller hon var medborgare vid tidpunkten för upprättandet, men uppfyller de villkor som fastställs i lagen på den ort där testamentet upprättades.

Enligt slovakisk materiell rätt kan egendom ärvas i enlighet med rättsregler, i enlighet med ett testamente, eller på båda sätten. I lagen föreskrivs fyra nivåer för arvtagare i arvsrättsordning, där arvtagare på föregående nivå eliminerar arvtagarna på efterföljande nivåer. I den första gruppen ingår testatorns barn och maka/make, och i nästföljande grupper ingår andra släktingar och eventuella personer som delat hushåll med den avlidna i åtminstone ett år före dennes bortgång, och som av den anledningen tog hand om det gemensamma hushållet eller var beroende av den avlidna för underhåll. För arv i enlighet med ett testamente föreskriver lagen att ett testamente som uppfyller de villkor som anges i lag ska upprättas av testatorn eller genom notariatshandling. Den undre åldersgränsen för att upprätta ett testamente är 15 år. Det finns begränsningar för hur fritt arvlåtaren kan förfoga över egendom genom testamente, eftersom underåriga släktingar i nedstigande led måste tilldelas minst den mängd som utgör deras andel av kvarlåtenskapen enligt lag, och släktingar i nedstigande led som uppnått myndig ålder måste tilldelas minst halvparten av sin andel enligt lag. Slovakisk lag erkänner giltigheten av arvsavsägelser (enbart i sin helhet, för både tillgångar och skulder), avsaknad av behörighet att ärva (såsom föreskrivs i lag), arvlöshetsförklaring med avseende på släktingar i nedstigande led (utifrån ett arvlöshetsinstrument som har upprättats av den avlidna) och arv till vilket inga arvingar finns och som därför tillfaller staten, men erkänner inte inbördes testamenten, arvsavtal eller gåvor på dödsbädden.

3.8 Sakrätt

I slovakisk lag definieras fast egendom som mark eller byggnader som är fast anbringade vid marken (artikel 119 i civillagen).

Enligt lagen om internationell privaträtt är det allmänna anknytningskriteriet för materiella rättigheter i samband med fast egendom den lag som är tillämplig på den ort där egendomen ligger (artikel 5 i lagen om internationell privaträtt, som också gäller för rörlig egendom, om de inte omfattas av artiklarna 6 och 8 – se 2.3). Artikel 7 i lagen om internationell privaträtt har dock företräde framför den artikeln, och anger att hänsyn tas till registreringar i offentliga handlingar som fastställer, ändrar eller upphäver rättigheter för egendom som finns i en annan stat än den stat vars lag reglerar den rättsliga grunden för att fastställa, ändra eller upphäva de materiella rättigheterna till egendomen. I sådana fall är den tillämpliga lagen den lag om registrering i offentliga handlingar som gäller på den ort där egendomen finns.

Enligt gällande slovakisk lag kopplas begreppet ”offentliga handlingar” till mark- och fastighetsregistret (fastighetsregistret) (lag nr 162/1995 om mark- och fastighetsregistret), men i fastighetshandlingarnas historia ingår fastighetsregistret, järnvägsregistret, gruvregistret och registret för inlandssjöfart.

3.9 Insolvens

Insolvensförfaranden med ett utländskt element som inbegriper EU-medlemsstater eller EES-medlemsstater regleras av lag nr 7/2005 om konkurs och omstrukturering (konkurslagen), om inget annat anges i rådets förordning (EG) nr 1346/2000. Enligt konkurslagen gäller reciprocitetsprincipen för erkännande av utländska domar i förfaranden inom ramen för konkurslagen, om Slovakien inte är bundet av något internationellt fördrag som reglerar tillgodoseendet av fordringsägarna till en gäldenär som har gått i konkurs. Om en slovakisk domstol har beslutat om insolvensförklaring omfattas även tillgångar på ett främmande lands territorium om detta är tillåtet enligt lag i det främmande landet.

Lagen om internationell privaträtt innehåller lagvalsregler som tillämpas på motsvarande sätt vid konkurs, nämligen artikel 5 (anknytningskriteriet är den ort där den rörliga eller fasta egendomen ligger), artikel 7 (anknytningskriteriet för registrering i offentliga handlingar är den ort där egendomen ligger) och de bestämmelser som reglerar förpliktelser (artikel 9 ff.).

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Den internationella privaträtten regleras numera till stora delar genom EU-lagstiftning. De svenska nationella reglerna på området finns i lag och rättspraxis. Lagstiftningen införlivar till stora delar internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till. De viktigaste reglerna på området är:

Äktenskap och barn

• 3 kap. 4 och 6 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL)

• 9, 12 och 13 §§ förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF)

• 3 § lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer

• 2, 3, 3a, 5, 5a, 6 och 6a §§ lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor (IFL)

• Rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden

• Rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap

• Lagen (2019:234) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer1 § lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention och artiklarna 15–22 i den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996 års Haagkonvention)

• Artikel 15 rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (underhållsförordningen) och 2007 års Haagprotokoll om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet.

Arv

• Artiklarna 20–38 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juni 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

Avtal och köp

• Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen)

• 79–87 §§ växellagen (1932:130)

• 58–65 §§ checklagen (1932:131)

• Lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker (IKL)

• 25 a, 31 a och 42 a §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL)

• Lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal

• 13 kap. 4 § och 14 kap. 2 § sjölagen (1994:1009)

• 14 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden

• 1 kap. 4 § lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt

• 3 kap. 14 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

• 48 § konsumentköplagen (1990:932)

Skadeståndsrätt

• Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II-förordningen)

• 8, 14 och 38 §§ trafikskadelagen (1975:1410)

• 1 § lagen (1972:114) med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning

• 1 § lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige

Insolvensrätt

• Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden (2015 års insolvensförordning)

• 1, 3 och 5–8 §§ lag (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge

• 1, 4–9 och 13 §§ lag (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge

• 1, 3–8 och 12 §§ lag (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

• 1, 4–9, 13 och 14 §§ lag (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land

1.2 Multilaterala konventioner

Sverige är part till följande multilaterala internationella konventioner som innehåller regler om tillämplig lag. Eftersom Sverige intar ett dualistiskt synsätt i förhållande till internationella traktater är dessa multilaterala konventioner också införlivade i nationell lag. Se ovan.

Nationernas Förbund

• 1930 års konvention för lösande av vissa lagkonflikter på växelrättens område

• 1931 års konvention för lösande av vissa lagkonflikter på checkrättens område

Haagkonferensen för internationell privaträtt

• 1955 års konvention om tillämplig lag på internationella köp av lösa saker

• 1961 års konvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden

• 1996 års konvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn

• 2007 års protokoll om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet

EU

• 1980 års konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen har ersatt konventionen för avtal som har ingåtts från och med den 17 december 2009)

Nordiska konventioner

• 1931 års överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (senast ändrad genom 2006 års ändringsöverenskommelse).

• 1933 års konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående konkurs (den nordiska konkurskonventionen).

• 1934 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om arv, testamente och boutredning (senast ändrad genom 2012 års ändringsöverenskommelse)

• 1974 års miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

• 1972 års konvention mellan Sverige och Norge om renbetning

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

En domstol bör i en tvist med internationell anknytning i allmänhet självmant uppmärksamma frågan om vilken lag som är tillämplig. Enligt flera svenska internationellt privaträttsliga regler ska avtalsparters lagval för frågor rörande avtalet respekteras. Därtill kommer möjligheten för parter i ett dispositivt tvistemål att vid tiden för domstolsprövningen av tvisten komma överens om tillämplig lag för denna. En samstämmig förklaring om att svensk rätt ska tillämpas i ett mål rörande ett rättsförhållande där förlikning enligt svensk intern rätt är tillåten bör godtas av domstolen, förutsatt att det finns en anknytning till Sverige (se NJA 2017 s. 168).

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Huvudinställningen i svensk internationell privaträtt är negativ till renvoi. Undantag görs dock i 79 § 2 st. växellagen och 58 § 2 st. checklagen såvitt gäller utländsk medborgares behörighet att ingå växel- eller checkförbindelse. Förklaringen är att dessa bestämmelser bygger på internationella konventioner. Vidare görs undantag i 9 § 2 st. lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. Slutligen accepteras, såvitt äktenskaps giltighet till formen, renvoi i 1 kap. 7 § 1 st. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

2.3 Ändring i anknytning

Det finns inte någon generell regel för betydelsen av ändring i anknytning. Exempelvis bygger EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden på oföränderlighetsprincipen. Den innebär att den tillämpliga lag som bestämts med hänsyn till den anknytning som fanns när äktenskapet ingicks eller partnerskapet registrerades ändras endast undantagsvis efter ansökan under vissa i respektive EU-förordning angivna förutsättningar.

I fråga om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer gäller i stället föränderlighetsprincipen. Den innebär, om makarna inte har ingått ett lagvalsavtal, att om båda makarna senare har tagit sin hemvist i ett annat nordiskt land och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället det landets lag. Om båda makarna tidigare under äktenskapet har haft sin hemvist i det landet eller om makarna är medborgare i det landet, tillämpas dock det landets lag så snart de har tagit sin hemvist där. En motsvarande princip tillämpas i fråga om sambor. (Se 3 kap. 9 § och 5 kap. 6 § lagen [2019:234] om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.)

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Det anses vara en allmän princip i den svenska internationella privaträtten att en bestämmelse i utländsk rätt inte får tillämpas om tillämpningen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket. Bestämmelser med den innebörden återfinns också i många internationellt privaträttsliga författningar. Man kan därav dock inte dra slutsatsen att ett ordre public-förbehåll förutsätter stöd i lag. Det finns ytterst få avgöranden där utländsk rätt inte ansetts kunna tillämpas med hänvisning till ordre public.

Att bestämma vilka svenska rättsregler som är internationellt tvingande är normalt en uppgift för rättstillämpningen.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Om domstolen inte känner till innehållet i den främmande lag som enligt dess bedömning är tillämplig, har den två alternativ att välja mellan. Antingen ombesörjer den själv utredningen eller så anmodar den part att anskaffa upplysningarna. Vilket alternativ som väljs är en lämplighetsfråga. Om domstolen själv ombesörjer utredningen kan den ta hjälp av Justitiedepartementet. Allmänt kan sägas att i indispositiva tvistemål bör domstolen vara mer aktiv medan den i dispositiva tvistemål i större utsträckning kan överlåta utredningen åt parterna.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Sverige är part till 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. På vissa områden finns särskilda lagvalsregler. Rom I-förordningen har ersatt konventionen för avtal som har ingåtts från och med den 17 december 2009.

För avtal om köp av lösa saker gäller lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker, som utgör ett införlivande av 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag på internationella köp av lösa saker. Lagen går före Rom I-förordningens regler. Den omfattar dock inte konsumentköp. Enligt 3 § får köpare och säljare avtala om tillämplig lag. Enligt 4 § gäller, om parterna inte valt tillämplig lag, lagen i det land där säljaren har sin hemvist. Undantag från denna regel görs för de fall säljaren mottagit beställningen i köparens hemvistland samt för köp på börs eller auktion.

I vissa konsumentförhållanden görs också undantag från Rom I-förordningens regler. I 48 § konsumentköplagen (1990:932), 14 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 1 kap. 4 § lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt och 3 kap. 14 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler finns särskilda regler som syftar till att skydda konsumenter från lagvalsavtal. Enligt dessa bestämmelser ska under vissa omständigheter lagen i ett EES-land tillämpas om den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.

För växel och check finns särskilda regler i 79–87 §§ växellagen (1932:130) och 58–65 §§ checklagen (1932:131). Dessa bygger på 1930 års Genèvekonvention för lösande av vissa lagkonflikter på växelrättens område och 1931 års Genèvekonvention för lösande av vissa lagkonflikter på checkrättens område.

För vissa avtal om skadeförsäkring gäller lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Frågan om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser regleras i Rom II-förordningen.

3.3 Personalstatut

I svensk internationell privaträtt har medborgarskapet traditionellt ansetts vara det avgörande anknytningsmomentet för att fastställa personalstatutet. Det finns numera så många exempel på att medborgarskap fått ge vika för hemvist som huvudsakligt anknytningsmoment att det är tveksamt om man ens längre kan tala om ett huvudsakligt anknytningsmoment för personalstatutet. I svensk internationell privaträtt anses personalstatutet huvudsakligen omfatta frågor om rättshandlingsförmåga och namn.

Enligt 1 kap. 1 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ska rätten att ingå äktenskap inför svensk myndighet i princip prövas enligt svensk lag om mannen eller kvinnan är svensk medborgare eller har hemvist här. För nordiska förhållanden gäller en liknande reglering i 1 § förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Om förmynderskap och förvaltarskap finns särskilda regler i 4 och 5 kap. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt i 14–21 a §§ förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Beträffande tillämplig lag på rätten att ingå avtal finns en partiell reglering i art. 13 Rom I-förordningen. För rätten att ingå växel- eller checkförbindelse finns särskilda bestämmelser i 79 § växellagen och 58 § checklagen.

Beträffande processbehörighet finns en särskild regel i 11 kap. 3 § rättegångsbalken enligt vilken en utlänning som i sitt hemland är oförmögen att föra talan har rätt att göra det i Sverige om han är behörig därtill enligt svensk rätt.

Namnfrågor anses i svensk internationell privaträtt tillhöra personrätten. Det innebär att exempelvis en makes förvärv av den andra makens namn inte kvalificeras som en fråga om äktenskapets rättsverkningar i personligt hänseende. Enligt 31 § lagen (2016:1013) om personnamn gäller denna inte för svenska medborgare som har hemvist i Danmark, Norge eller Finland. Därav kan man e contrario dra slutsatsen att den gäller för övriga svenska medborgare. Lagen får enligt 32 § också tillämpas på utländska medborgare som har hemvist i Sverige.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

Svensk materiell rätt skiljer inte mellan oäkta och äkta barn och den svenska internationella privaträtten har heller inga särskilda lagvalsregler för att avgöra om ett barn ska anses vara fött inom eller utom äktenskapet och om det senare kan ”legitimeras”.

Beträffande tillämplig lag för fastställelse av faderskap gäller olika regler för faderskapspresumtion och fastställelse av faderskap i domstol. Faderskapspresumtion regleras i 2 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Enligt denna ska en man som är eller har varit gift med ett barns mor anses som barnets far, då det följer av lagen i den stat där barnet vid födelsen fick hemvist eller, om inte någon ska anses som barnets far enligt den lagen, då det följer av lagen i en stat där barnet vid födelsen blev medborgare. Fick barnet vid födelsen hemvist i Sverige, ska frågan dock alltid bedömas enligt svensk lag. Om faderskap måste fastställas i domstol ska rätten som huvudregel tillämpa lagen i det land där barnet hade sin hemvist när målet avgörs i första instans.

Enligt 3 § lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer ska vid en ansökan om adoption svensk domstol tillämpa svensk rätt.

Ett utländskt adoptionsbeslut som gäller i Sverige har samma rättsverkningar som en svensk adoption.

Frågan om tillämplig lag på underhåll till barn regleras i 2007 års Haagprotokoll om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet. Huvudregeln är att underhållsskyldigheten regleras av lagen i den stat där barnet har sin hemvist. Om barnet inte kan få underhåll från den underhållsskyldige enligt den lagen, ska domstolslandets lag tillämpas. Om barnet inte kan få underhåll från den underhållsskyldige enligt någon av dessa lagar, ska, om de båda är medborgare i samma stat, lagen i den staten tillämpas.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

Beträffande rätten att ingå äktenskap se ovan 3.3. Enligt huvudregeln anses ett äktenskap giltigt till formen om det är giltigt i det land där det ingicks, se 1 kap. 7 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Äktenskapets rättsverkningar kan delas in i två huvudgrupper, de personliga och de som avser makars förmögenhetsförhållanden (se nedan under III.6.). Till äktenskapets personliga rättsverkningar torde först och främst frågan om makars inbördes underhållsskyldighet räknas. I svensk internationell privaträtt anses inte frågor om makes arvsrätt, makes förvärv av den andre makens namn och makes skyldighet att försörja den andre makens barn vara rättsverkningar av äktenskapet, utan den tillämpliga lagen bestäms av de lagvalsregler som är tillämpliga för arv, namn etc.

Frågan om tillämplig lag på underhåll till make regleras i 2007 års Haagprotokoll om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet. Huvudregeln är att underhållsskyldigheten regleras av lagen i den stat där den underhållsberättigade har sin hemvist. Om någon av makarna motsätter sig tillämpning av den lagen och lagen i en annan stat, särskilt den stat där de senast hade gemensam hemvist, har närmare anknytning till äktenskapet, ska dock lagen i den andra staten tillämpas.

På frågan om äktenskapsskillnad tillämpas enligt 3 kap. 4 § 1 st. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap svensk rätt vid svensk domstol. Enligt andra stycket i samma paragraf görs undantag om båda makarna är utländska medborgare och inte någon av dem har hemvist i Sverige sedan minst ett år.

I svensk materiell rätt finns inte rättsinstituten hemskillnad (legal separation) och återgång av äktenskap. Regler om bodelning efter legal separation finns i 2 kap. 6 § och 3 kap. 13 § lagen (2019:234) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Frågor om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden regleras i kapitel III i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Motsvarande regler rörande registrerade partner finns i kapitel III i rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap. Kompletterande bestämmelser till EU-förordningarna finns i 2 kap. lagen (2019:234) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer (se bl.a. 2 kap. 4 och 5 §§).

Särskilda bestämmelser om tillämplig lag gällande makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer finns i 3 kap. lagen (2019:234) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer (se bl.a. 3 kap. 8–11 §§).

3.7 Arv och testamente

I fråga om lagval vid arv och testamente gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg. Lagvalsreglerna i förordningen gäller oavsett om den internationella anknytningen finns i förhållande till en medlemsstat eller någon annan stat.

För ett testamentes formella giltighet gäller dock särskilda bestämmelser enligt 2 kap. 3 § lagen (2015: 417) om arv i internationella situationer, som införlivar 1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden. Ett testamente ska anses giltigt om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där det upprättades eller den ort testatorn vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller var medborgare. Ett testamente som avser fast egendom ska också anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där egendomen finns. Motsvarande regler gäller för en återkallelse av testamente. En återkallelse ska också anses giltig om den uppfyller formkraven i någon av de lagar enligt vilka testamentet var giltigt till formen.

3.8 Sakrätt

På sakrättens område finns skrivna lagvalsregler endast för vissa fall avseende fartyg och luftfartyg, finansiella instrument och olagligt bortförda kulturföremål, samt beträffande vissa situationer reglerade i den nordiska konkurskonventionen och insolvensförordningen.

De sakrättsliga verkningarna av exempelvis ett köp eller förpantning avseende såväl fast som lös egendom ska bedömas enligt lagen i det land egendomen befinner sig vid tidpunkten för köpet eller förpantningen. Enligt denna lag ska bedömas vilka slags sakrätter som överhuvudtaget kan finnas, på vilket sätt sakrätten i fråga uppkommer och upphör att gälla, vilka formkrav som gäller samt vilka rättigheter mot tredje man en viss sakrätt ger.

Beträffande utländska säkerhetsrätter har i rättspraxis slagit fast att om säljaren vid tidpunkten för säkerhetsrättens uppkomst kände till att föremålet skulle flyttas till Sverige (och säkerhetsrätten inte gäller här) borde hon eller han ha skaffat sig en säkerhetsrätt som i stället uppfyller den svenska rättens krav. Vidare bör den utländska säkerhetsrätten inte tillerkännas rättsverkningar sedan en tid förflutit efter att egendomen förts till Sverige. Den utländska borgenären har då haft tid att antingen skaffa sig ny säkerhet eller driva in sin fordran.

3.9 Insolvens

I 2015 års insolvensförordning finns regler om tillämplig lag som gäller i förhållande till andra medlemsstater i EU (dock inte Danmark).

I förhållande till de nordiska länder som inte omfattas av 2015 års insolvensförordning finns särskilda bestämmelser om tillämplig lag som är baserade på 1933 års nordiska konkurskonvention och som införlivats i svensk rätt genom lagar från 1981 (i förhållande till Island tillämpas dock bestämmelser i tidigare lagar från 1934). Huvudregeln i konventionen är att ett konkursförfarande i en fördragsslutande stat (konkurslandet) ska omfatta även gäldenären tillhörig egendom som finns i en annan fördragsslutande stat. I fråga om sådan egendom ska som huvudregel konkurslandets lag tillämpas vad gäller frågor om bl.a. gäldenärens rätt att råda över sin egendom och vad som ingår i konkursboet.

Utöver ovanstående regler är den svenska internationella insolvensrätten till övervägande del inte lagfäst. Utgångspunkten är att förfarandelandets lag (lex fori concursus) tillämpas. Det innebär bl.a. att i en svensk konkurs ska svensk rätt tillämpas på själva förfarande och på övriga konkursrättsliga frågor.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Lagvalsreglerna i England och Wales grundas numera i huvudsak på direkt tillämpliga EU‑förordningar. På privaträttens område rör det sig om förordning nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) och förordning nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II). Contracts (Applicable Law) Act 1990 (som införlivade 1980 års Romkonvention) är fortfarande relevant för avtal som ingåtts före den 17 december 2009 (Rom I-förordningen tillämpas på avtal som ingåtts på eller efter det datumet). Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995 är endast relevant i de situationer som inte omfattas av Rom II-förordningen (förordningen tillämpas på mål där skadan uppstod efter den 11 januari 2009). De traditionella common law-reglerna gäller fortfarande vid skadestånd på grund av ärekränkning och i samband med arvs- och egendomsrättsliga frågor.

På det familjerättsliga området avgörs tillämplig lag i regel av common law-reglerna. Det finns dock viss undantag. Engelsk lag tillämpas i regel i familjerättsliga ärenden, med vissa undantag enligt common law-reglerna (t.ex. i samband med annullering av äktenskap) eller i lagstiftningen (t.ex. i samband med underhåll enligt Maintenance Orders (Facilities for Enforcement) Act 1920 och Maintenance Orders (Reciprocal Enforcement) Act 1972). I ärenden som rör föräldraansvar och skydd av barn och omfattas av EU-förordning nr 2201/2003 och Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 finns lagvalsreglerna i Parental Responsibility and Measures for the Protection of Children (International Obligations) (England and Wales and Northern Ireland) Regulations 2012 och artikel 15 i 1996 års konvention, dvs. att engelsk lag gäller med vissa undantag.

1.2 Multilaterala konventioner

1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden.

1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (ersatt av Rom I‑förordningen i samband med avtal som ingåtts på eller efter den 17 december 2009).

Haagkonventionen av den 1 juli 1985 om tillämplig lag för och erkännande av truster.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Vad vi känner till är Förenade kungariket inte part i några bilaterala konventioner om lagvalsregler.

Det bör dock noteras att även om 1980 års Romkonvention och Haagkonventionerna tillåter en stat att tillämpa något annat lagvalssystem på ”interna” lagkonflikter – till exempel konflikter mellan lagstiftningen i England och Wales å ena sidan och lagstiftningen i Skottland å den andra – har Förenade kungariket valt att inte använda sig av denna möjlighet. Bestämmelserna i Romkonventionen (i samband med avtal som ingåtts före den 17 december 2009) och Haagkonventionen är således tillämpliga både på konflikter mellan Förenade kungarikets olika jurisdiktioner och på internationella lagkonflikter.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Den allmänna principen är att lagvalsregler endast ska tillämpas om åtminstone en av parterna har begärt det. Om ingen sådan framställan har gjorts, eller om det saknas tillfredsställande kännedom om innehållet i den främmande lagstiftningen, väljer domstolen i normala fall att tillämpa engelsk rätt på den aktuella frågan. Denna regel är processrättslig till sin natur och omfattas därför inte av EU-förordningarna.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Enligt EU-förordningarna ska doktrinen om renvoi (återförvisning och vidareförvisning) inte tillämpas i mål som regleras av EU:s lagvalsregler. Detta var även den dominerande uppfattningen i Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995 och Contracts Applicable Law Act 1990. Om en tillämplig engelsk lagvalsbestämmelse om skadeståndsskyldighet vid oaktsamhet hänvisar till fransk lagstiftning, kommer fransk inhemsk lag att tillämpas, även om en fransk domstol skulle ha tillämpat ett annat lands lagstiftning. Ett skäl mot renvoi i dessa sammanhang tycks vara att man sett en risk för att de komplexa regler som fastställs i lag skulle rubbas om renvoi tillämpades.

På andra områden är rollen för renvoi numera något begränsad och i vissa fall inte helt klar. I regel kan renvoi sägas gälla vid mark som är belägen utomlands, på vilken lex situs (lagen i det land där egendomen finns) tillämpas enligt engelsk lag. I sådana fall är den pragmatiska inställningen att tillämpa samma lag som tillämpas av domstolen inom vars jurisdiktion egendomen finns, för att öka chanserna för att ett eventuellt engelskt domstolsavgörande om egendomen i fråga ska kunna verkställas. Förstainstansdomstolarna kommer i sina avgöranden om materiell lös egendom som finns i utlandet i de flesta fall fram till att en hänvisning till lex situs inte inbegriper renvoi.

I familjerättsliga ärenden finns viss rättspraxis enligt vilken doktrinen om renvoi kan tillämpas under vissa omständigheter. Detta problem uppstår dock sällan eftersom engelsk lag i regel tillämpas på familjerättsliga ärenden.

Det bör dock noteras att det i många fall krävs stora ansträngningar för att ta reda på innehållet i utländska lagvalsregler och att parterna ofta väljer att inte åberopa dem (se punkt 2.1 ovan).

2.3 Ändring i anknytning

Detta problem hanteras genom att i varje lagvalsregel ange vid vilken tidpunkt anknytningen identifieras. När det till exempel gäller överlåtelse av lös egendom gäller den lag som är tillämplig på den plats där den lösa egendomen befann sig vid tidpunkten för överlåtelsen.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Enligt de traditionella reglerna kan engelska domstolar vägra att tillämpa utländska rättsregler som strider mot grunderna för den engelska rättsordningen. Tröskeln är dock mycket hög. Det rör sig exempelvis om situationer då tillämpning av utländsk rätt skulle leda till resultat som är fullständigt främmande för rättskipningen vid engelska domstolar (wholly alien to fundamental requirements of justice as administered by an English court). Rättsordningen i England påverkas av Förenade kungarikets internationella förpliktelser, särskilt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Lagstiftning som strider mot de mänskliga rättigheterna är ett välkänt exempel på regler som domstolarna kan vägra att tillämpa. Ett annat sådant exempel är när lagstiftningen innebär en överträdelse av folkrättsliga bestämmelser av grundläggande betydelse (till exempel Iraks invasion av Kuwait 1990).

I Rom I- och Rom II-förordningarna föreskrivs nu dessutom att tvingande forumregler får tillämpas, och att dessa är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Befintliga regler av denna typ står i allmänhet att finna i konsument- och arbetsrätten eller i lagstiftning som kompletterar en internationell konvention.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Innehållet i utländsk rätt ska bevisas som om det vore ett sakförhållande. Det är parterna som måste bevisa innehållet i utländsk rätt. Domstolarna får inte själva utreda innehållet i utländsk rätt. Om den bevisning som parterna lagt fram är motstridig, kan domstolen göra en bedömning av experternas trovärdighet och har rätt att se över den viktigaste bevisningen (utländsk lag och rättspraxis), särskilt om den är utformad på engelska och använder begrepp som är bekanta för en engelsk domare.

Innehållet i utländsk rätt styrks i normala fall genom sakkunnigbevisning. Det räcker inte att lägga fram texten till en lag, ett rättsfall eller ett verk ur rättsdoktrinen. Sakkunnigutlåtanden om innehållet i utländsk rätt kan lämnas av den som är lämpad med hänsyn till kunskaper och erfarenhet (suitably qualified to do so on account of his knowledge or experience), oberoende av om han eller hon är behörig att arbeta som praktiserande jurist inom den relevanta jurisdiktionen. Det är trots det vanligt att sakkunniga är verksamma antingen inom den akademiska världen eller som praktiserande jurister inom den aktuella jurisdiktionen. Om innehållet i utländsk rätt har fastställts i ett tidigare engelskt rättsfall, kan det prejudikatet anföras som bevisning om innehållet i utländsk rätt, varvid innehållet i utländsk rätt presumeras vara detsamma som fastställts i det tidigare rättsfallet, om inte annat styrks.

Bevisbördan ligger hos den part som åberopar sig på utländsk rätt. Om innehållet i utländsk rätt inte kan styrkas på ett tillfredsställande sätt ska i princip engelsk lag tillämpas. I fall där det inte finns några skäl att anta att utländsk rätt liknar engelsk rätt överhuvud taget (till exempel när det gäller skattelagstiftning i en annan europeisk jurisdiktion), kan talan avvisas.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

Rom I-förordningen är tillämplig i alla mål som rör avtalsförpliktelser och involverar lagval. Lagvalsreglerna i Romförordningen kan också vara tillämpliga i fall som enligt engelsk nationell lag inte skulle anses vara av avtalsrättslig natur (t.ex. om avtalet inte föreskriver något vederlag, såsom gåvoavtal).

Procedurfrågor avgörs av lex fori (det vill säga lagen i det land där den behöriga domstolen finns). Därför regleras ersättningsbeloppets storlek (men inte skadebeskrivningen – head of damage) och bevismedel av domstolslandets lag. Tidsfrister hör till materiell rätt och fastställs således, när det är fråga om avtalsförpliktelser, av tillämplig lag enligt förordningen. De viktigaste materiella reglerna är följande:

I fall där parterna har gjort ett uttryckligt lagval, eller ett åtminstone ett val som kan fastställas med rimlig säkerhet, är det den valda lagen som ska tillämpas. Ett val av lag torde anses bevisat om det relevanta avtalet har utarbetats i en form som brukar regleras av en viss lagstiftning (till exempel sjöförsäkringsföretaget Lloyd’s försäkringspolicy), eller om det framgår av tidigare kontakter mellan parterna. Om det finns en överenskommelse om vilken domstol som ska vara behörig, är detta ofta tillräckligt för att dra slutsatsen att det var lagen i det land där den domstolen finns som avsågs. Detta gäller dock inte alltid. Om det finns ett skiljedomsavtal, och om kriterierna för val av skiljedomare är uttryckligen angivna, blir det lättare att fastställa vilken lag som ska tillämpas, men om skiljedomarna anges genom hänvisning till ett internationellt organ är det mycket mer osäkert om valet av tillämplig lag har fastställts med rimlig säkerhet.

Valfriheten är kringskuren i flera avseenden. När det gäller konsument- och anställningsavtal kan ett val av tillämplig lag inte beröva konsumenten eller den anställde skyddet av tvingande regler enligt den lag som, om det inte hade funnits något uttryckligt lagval, skulle ha varit tillämplig i det relevanta fallet. För det andra, om alla element i en situation är knutna till ett enda land, kan ett val av en annan tillämplig lag inte frånta tvingande regler i det landet sin verkan. Det finns även konsumentskyddsbestämmelser i samband med försäkringsavtal. Det kan också noteras att där det råder oenighet om giltigheten av ett lagval – till exempel vid anklagelser om otillbörlig påtryckning – avgörs frågan om huruvida lagvalet är giltigt av den förmodade tillämpliga lagen (det vill säga den lag som skulle ha varit tillämplig på avtalet om lagvalet varit giltigt), om inte detta skulle framstå som ”orimligt” (i vilket fall det blir möjligt att tillämpa lagen i det land där den part som gör gällande att han inte gått med på lagvalet har sin vanliga vistelseort).

I fall där det inte gjorts något uttryckligt lagval, eller åtminstone inte ett som kan styrkas med tillräcklig säkerhet, innehåller Rom I-förordningen särskilda regler beroende på typen av avtal. Om dessa regler inte är tillräckliga för att avgöra frågan är tillämplig lag i regel lagen i det land där den som ska utföra avtalets karakteristiska prestation har hemvist. Den som ska utföra avtalets karakteristiska prestation är inte alltid lätt att fastställa, men är vanligtvis den part som inte betalar för varan eller tjänsten (t.ex. en säljare av en produkt, långivaren i en banktransaktion, borgensmannen i ett borgensavtal). Denna presumtion kan motbevisas till förmån för ett land med vilket avtalet har närmare anknytning.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Vid utomobligatoriska avtalsförpliktelser är Rom II-förordningen tillämplig i de flesta fall. Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995 är endast tillämplig på frågor som rör skadeståndsgrundande händelser som inte omfattas av förordningen. Ärekränkning regleras därför fortfarande av common law (se nedan). Preskriptionstider fastställs också enligt den tillämpliga lagen.

Enligt Rom II-förordningen är huvudregeln att lagen på den plats där skadan uppkom ska tillämpas. Särskilda regler avgör tillämplig lag för vissa typer av utomobligatoriska förpliktelser, däribland produktansvar, otillbörlig konkurrens, miljöskador och immaterialrättsintrång. Förordningen gör det även möjligt för parterna att i vissa fall välja tillämplig lag. Denna möjlighet kan dock inte användas för att undvika obligatoriska regler i EU-rätten eller nationell rätt. Notera att bedömning av skador regleras av tillämplig lag.

Som påpekades ovan regleras ärekränkning (som inbegriper misskreditering av titel, misskreditering av varor, uppsåtlig osanning och andra skadeståndsanspråk enligt utländsk lag ”som motsvarar eller på annat sätt liknar [sådana] anspråk”) fortfarande av common law. I sådana fall gäller regeln om dubbel talerätt (double actionability): en skadeståndstalan kan endast väckas i England and Wales om en civilrättslig talan kan väckas enligt den utländska lagen i den jurisdiktion där den skadegrundande händelsen inträffade (vanligtvis genom publicering) och en civilrättslig talan hade kunnat väckas enligt engelsk lag om den skadegrundande händelsen hade inträffat i England och Wales. Denna regel behölls efter påtryckningar från medieorganisationer som var rädda för att förtryckande utländska lagar skulle tillämpas. Det finns dock ett undantag till denna regel: om ett annat land har närmare anknytning till händelsen och parterna ska det landets lag tillämpas i stället. Notera att detta är ett område där det råder extra mycket osäkerhet.

När det gäller förvaltningen av truster regleras tillämplig lag av Recognition of Trusts Act 1987, som genomför Haagkonventionen om tillämplig lag för och erkännande av truster. I denna föreskrivs att tillämplig lag väljs av huvudmannen, eller om ett sådant val inte görs, av lagen i det land som trusten har störst anknytning till. Denna lag avgör trustens giltighet, dess tolkning, effekter och förvaltning.

3.3 Personalstatut

Ett barn får samma hemvist som sin far, om barnet är fött inom äktenskapet. Om barnet är utomäktenskapligt eller om fadern är avliden vid födelsetillfället, får barnet samma hemvist som modern. Denna regel fortsätter att gälla till dess att barnet fyller 16 år (dvs. barnets hemvist ändras om faderns eller moderns hemvist ändras).

Personer över 16 år har kvar sin ursprungliga hemvist till dess de själva väljer hemvist. För att kunna få en ny hemvist måste personen vara faktiskt bosatt inom den berörda jurisdiktionen och ha för avsikt att fortsätta vara bosatt där, antingen tillfälligt eller permanent. Om någon av dessa förutsättningar inte längre finns, träder ursprunglig hemvist in på nytt.

En makas hemvist bestäms inte längre av hennes makes hemvist, utan är föremål för en separat bedömning.

Rättskapaciteten att fullgöra särskilda förpliktelser (t.ex. ingå avtal, upprätta ett testamente, gifta sig) avgörs av de särskilda regler som gäller på det området, och diskuteras i relevanta avsnitt.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

Frågor om föräldraansvar och skydd av barn avgörs vanligtvis av engelsk lag, med förbehåll för ett begränsat antal undantag som de frågor (se ovan) som omfattas av 1996 års Haagkonvention och de frågor som omfattas av Bryssel IIa-förordningen. Frågor om legitimitet och adoption avgörs också i regel av engelsk lag, med vissa undantag.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

Ett äktenskaps formella giltighet regleras i regel av lagen på den plats där äktenskapet ingicks, med vissa undantag.

Personers rättskapacitet att ingå äktenskap avgörs av var den personen hade sin hemvist omedelbart före äktenskapet. Denna lag reglerar frågor som parternas samtycke, ålderskrav och vilka personer inom släkten som man inte får gifta sig med. Ett äktenskap är inte giltigt om någon av parterna var yngre än 16 år när äktenskapet ingicks, om de har hemvist i England och Wales.

I frågor som rör äktenskapsskillnad eller hemskillnad tillämpas i regel engelsk lag, med vissa undantag.

I fråga om underhållsskyldighet tillämpas i regel engelsk lag, med vissa undantag.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Makars förmögenhetsförhållanden är inte ett allmänt begrepp i common law. I frågor som rör utbetalning av ekonomiska medel i samband med äktenskapsskillnad, hemskillnad eller ogiltigförklaring av äktenskap eller i underhållsärenden tillämpar engelska domstolar i regel engelsk lag, med vissa undantag.

3.7 Arv och testamente

När det gäller intestatarv (dvs. när det inte finns något testamente) ska lagen i det land där arvlåtaren var bosatt vid sin bortgång tillämpas vid arv av lös egendom. Lagen i det land där egendomen är belägen (lex situs) ska emellertid tillämpas vid arv av fast egendom.

I mål där det finns ett testamente (testamentarisk succession) avgörs testatorns kapacitet att upprätta ett testamente beträffande lös egendom av lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för testamentet. En testamentstagare har rätt att ta emot egendom om han har rättskapacitet enligt antingen lagen i det land där han själv har sin hemvist eller lagen i det land där testatorn hade sin hemvist. Det finns inte några särskilda lagvalsregler om fast egendom men lex situs är troligast. Detta gäller förmodligen även för en testamentstagares kapacitet att ta emot fast egendom som en testamentsgåva.

Enligt Wills Act 1963, och om testatorn avled på eller efter den 1 januari 1964, är ett testamente formellt giltigt (t.ex. i fråga om korrekt antal vittnen) om det uppfyller villkoren i någon av följande lagar: lagen i det land där testamentet verkställdes (vanligtvis där det undertecknades och bevittnades) när det verkställdes, lagen i det land där testatorn hade sin hemvist eller vanliga vistelseort eller var medborgare när testamentet verkställdes, lagen i det land där testatorn hade sin hemvist eller vanliga vistelseort eller var medborgare vid sin bortgång. Ett testamente är också formellt giltigt för överlåtelse av fast egendom om detta är förenligt med den inhemska lagen i det land där egendomen är belägen (alltså utan tillämpning av återförvisning trots att det rör sig om fast egendom).

Ett testamente avseende lös egendom är materiellt giltigt (t.ex. i fråga om begränsningar av det belopp som man kan testamentera) om detta är förenligt med lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid sin bortgång. Ett testamente avseende fast egendom är materiellt giltigt om det följer lagen i det land där egendomen är belägen, dvs. oavsett nationellt system ska lex situs tillämpas.

Ett testamente ska tolkas enligt den lag som testatorn har avsett, vilket antas vara lagen i det land där testatorn hade sin hemvist när testamentet upprättades. Detta antagande är en prima facie-regel som kan ersättas av bevis på att testatorn uppenbart övervägde och avsåg att hans eller hennes testamente skulle tolkas enligt ett annat system. Ytterligare begränsningar gäller eventuellt i samband med fast egendom, nämligen att om den ränta som uppkommer till följd av en sådan tolkning inte är tillåten eller erkänns enligt lex situs ska den sistnämnda lagen tillämpas.

Giltigheten av ett påstått återkallande av ett testamente avgörs av lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för det påstådda återkallandet (notera att enligt engelsk lag, om denna ska tillämpas, återkallas ett testamente av ett äktenskap såvida det inte kan visas att testamentet uttryckligen upprättades med äktenskap i åtanke). Om återkallandet påstås ha skett genom ett senare testamente (till skillnad från att t.ex. riva sönder testamentet ) avgörs emellertid frågan om huruvida det andra testamentet återkallar det tidigare testamentet av den lag som är tillämplig på det andra testamentets formella giltighet. Om det är oklart huruvida ett andra testamente återkallar ett tidigare testamente avgörs tolkningsfrågan av den lag som testatorn avsåg, vilken antas vara lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för det andra testamentet.

3.8 Sakrätt

Egendom kan vara lös eller fast. Frågan om huruvida viss egendom är att betrakta som lös eller fast avgörs enligt lagen i det land där egendomen finns.

Tillämplig lag i fråga om fast egendom är i regel lagen i det land där egendomen är belägen, och återförvisning (renvoi) tillämpas. Detta gäller alla frågor som rör transaktionen, inbegripet rättskapacitet, formaliteter och materiell giltighet. Notera att det naturligtvis finns en skillnad mellan överlåtelse av mark eller annan fast egendom och det avtal som reglerar parternas rättigheter och skyldigheter i samband med överlåtelsen, där det senare regleras av särskilda lagvalsregler (framför allt enligt Rom I-förordningen).

Vid egendomsrättsliga (till skillnad från avtalsrättsliga) frågor som rör överlåtelse av materiell lös egendom är tillämplig lag i regel lagen i det land där egendomen fanns vid tidpunkten för den händelse som påstås ha påverkat ägandeförhållandet. Det är oklart om återförvisning ska tillämpas i en sådan situation och merparten av besluten i första instans från engelska domstolar tyder på att så inte är fallet. Äganderätt till materiell egendom som förvärvats i enlighet med denna allmänna regel erkänns som giltig i England om den lösa egendomen därefter avlägsnas från det land där den var fanns vid tidpunkten för förvärvandet av äganderätten, såvida inte äganderätten ersätts av en ny äganderätt som förvärvats i enlighet med lagen i det land till vilket egendomen har flyttats. Ett särskilt undantag från den allmänna regeln om materiell lös egendom är om den materiella egendomen befinner sig i transit och parterna inte känner till var den finns, eller om en överlåtelse som är giltig enligt tillämplig lag på överlåtelsen tillfälligt får verkan i England.

Vid överlåtelse av immateriell lös egendom, och om förhållandet mellan överlåtaren och mottagaren regleras genom avtal (vilket är fallet för de flesta skulder) och frågan endast rör själva överlåtelsens giltighet och verkan, ska Rom I-förordningen tillämpas.

Notera att det är svårt att sammanfatta lagvalsreglerna om överlåtelse och överföring av immateriell egendom, och att de inte omfattas av en enda lagvalsregel. Detta beror främst på att denna egendomskategori omfattar en mängd olika rättigheter, varav inte alla regleras i avtal. Specialistråd bör inhämtas i samband med immateriell lös egendom.

3.9 Insolvens

Förenade kungariket är part i rådets förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden. I denna anges relevanta regler i insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses, om gäldenärens huvudsakliga intressen finns i en EU-medlemsstat (med undantag av Danmark). Om de engelska domstolarna är behöriga (vilket är fallet om gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i England och Wales, som antas vara platsen för företagets säte) ska engelsk lag tillämpas.

I mål som inte omfattas av förordning nr 1346/2000 ska engelsk lag tillämpas om de engelska domstolarna är behöriga (vilket är fallet om bolaget är registrerat i England och Wales eller om det finns personer i England och Wales som skulle gynnas av avvecklingen av företaget och det inte finns goda skäl att neka behörighet). En skuldreglering enligt engelsk lag är giltig, oavsett vilken lag som är tillämplig på själva skulden.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Lagvalsreglerna i Nordirland grundas i huvudsak på direkt tillämpliga EU-förordningar. På privaträttens område rör det sig om

• Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), och

• Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

1990 års lag om avtalsförpliktelser (Contracts (Applicable Law) Act 1990) (som genomförde 1980 års Romkonvention) gäller fortfarande för avtal som ingicks före den 17 december 2009 (Rom I-förordningen är tillämplig på avtal som ingåtts på eller efter detta datum).

1995 års lag om internationell privaträtt (Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995) är endast relevant i situationer som inte täcks av Rom II-förordningen (förordningen gäller i mål där skadan uppkom efter den 11 januari 2009).

De traditionella common law-reglerna gäller för ärekränkning och i samband med arv och egendomsrätt.

På familjerättens område regleras tillämplig lag av common law, med vissa undantag. Nordirländsk lag tillämpas i regel i familjerättsliga mål, med vissa undantag i common law (t.ex. i samband med ogiltigförklaring av äktenskap) eller i lagstiftningen (t.ex. i samband med underhåll enligt 1920 års lag om verkställighet av underhållsbeslut (Maintenance Orders (Facilities for Enforcement) Act 1920) och 1972 års lag om ömsesidig verkställighet av underhållsbeslut (Maintenance Orders (Reciprocal Enforcement) Act 1972)). I ärenden som rör föräldraansvar och skydd av barn och som omfattas av EU-förordning nr 2201/2003 och Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 regleras tillämplig lag av 2010 års förordning om föräldraansvar och skydd av barn i England och Wales och i Nordirland (Parental Responsibility and Measures for the Protection of Children (International Obligations) (England and Wales and Northern Ireland) Regulations 2010), och artikel 15 i 1996 års konvention, dvs. nordirländsk lag är tillämplig med vissa undantag.

1.2 Multilaterala konventioner

• 1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden

• 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsförpliktelser (som nämndes ovan är Rom I-förordningen tillämplig på avtal som ingåtts på eller efter den 17 december 2009)

• 1985 års Haagkonvention om tillämplig lag för och erkännande av truster

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Vad vi känner till är Förenade kungariket inte part i några bilaterala konventioner om lagvalsregler.

Notera att även om de konventioner som anges i punkt 1.2 ovan ger en medlemsstat rätt att tillämpa ett annat lagvalssystem på sina egna ”territoriella enheter” har Förenade kungariket valt att inte utnyttja denna möjlighet. De konventioner som anges i punkt 1.2 är därför tillämpliga på konflikter mellan Förenade kungarikets jurisdiktioner och internationella konflikter. Nordirland räknas i detta sammanhang som en annan jurisdiktion än England, Wales och Skottland.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Lagvalsreglerna tillämpas i regel endast om åtminstone en av parterna anser att de bör tillämpas. Om så inte är fallet, eller om det saknas tillräckliga bevis för innehållet i den utländska lagen, tillämpar domaren vanligtvis nordirländsk lag. Denna regel bygger på bevis och förfarande och påverkas därför inte av EU-förordningarna.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

EU-förordningarna utesluter tillämpning av doktrinen om återförvisning (renvoi) i mål som regleras av EU:s lagvalsregler och så var även fallet i 1995 års lag om internationell privaträtt (Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995) och 1990 års lag om avtalsförpliktelser (Contracts (Applicable Law) Act 1990). Om lagvalsregeln i Nordirland hänvisar till t.ex. fransk lag ska fransk nationell lag tillämpas, även om en fransk domstol skulle ha tillämpat ett annat lands lag. Ett skäl till att återförvisning utesluts på dessa områden verkar vara att de komplicerade regler som har fastställts i lagstiftningen skulle rubbas om återförvisning tillämpades.

Återförvisningens roll på andra rättsområden är numera något begränsad, och i vissa fall inte helt klar. Återförvisning tillämpas i samband med utländska markfastigheter, på vilken lagstiftningen på den plats där egendomen är belägen (lex situs) tillämpas enligt nordirländsk lag. I sådana fall finns det av praktiska skäl en önskan att tillämpa samma lag som tillämpas av domstolen inom vars domkrets egendomen är belägen, för att öka chanserna att ett beslut om egendomen ska få effekt. Merparten av förstainstansdomstolarna har i sina beslut om materiell lös egendom i utlandet kommit fram till att en hänvisning till lex situs inte omfattar återförvisning. Lägg dock märke till att i många fall krävs det stora ansträngningar för att ta reda på innehållet i utländska lagvalsregler och parter väljer ofta att inte åberopa dem (se punkt 2.1 ovan).

2.3 Ändring i anknytning

Detta problem hanteras genom att i varje lagvalsregel ange vid vilken tidpunkt anknytningen identifieras. Vid överlåtelse av lös egendom är tillämplig lag t.ex. den lag som är tillämplig på den plats där egendomen befinner sig vid tidpunkten för överlåtelsen.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Enligt de traditionella reglerna kan domstolarna i Nordirland vägra att tillämpa ett annat lands eller territoriums lag om det strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public). Vad som utgör ordre public påverkas av Förenade kungarikets internationella åtaganden, framför allt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

I både Rom I-förordningen och Rom II-förordningen föreskrivs numera dessutom tillämpning av internationellt tvingande forumregler oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet. Sådana regler finns ofta på konsument- eller arbetsmarknadsområdet eller i lagstiftning som antagits för att komplettera en internationell konvention.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Innehållet i utländsk lag i ett land eller territorium utanför Nordirland ska bevisas av parterna som om det vore ett sakförhållande. Det ankommer emellertid på domaren att ta ställning till bevisning som anförts.

I rättsprocesser inför en domstol i Nordirland är en person som på grund av sin sakkunskap eller erfarenhet är kvalificerad att lägga fram sakkunnigbevisning om lagen i ett land eller territorium utanför Nordirland behörig att göra detta oavsett om han har agerat, eller har rätt att agera, som en rättstillämpare i det landet eller territoriet.

Under vissa omständigheter kan en domstol i Nordirland ta hänsyn till tidigare beslut eller slutsatser från en engelsk domstol om lagen i ett land eller territorium utanför Nordirland. En skriftlig förklaring om att en part avser att åberopa ett tidigare beslut måste delges var och en av parterna eller deras advokater.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

I alla mål som rör avtalsförpliktelser och lagval är Rom I-förordningen direkt tillämplig. Lagvalsreglerna i Rom-förordningen kan även tillämpas på mål som lagen i Nordirland inte skulle betrakta som avtalsmässiga (t.ex. gåvoavtal).

Procedurfrågor avgörs av lagen i domstolslandet (lex fori). Bedömningen av skadornas omfattning (men inte skadeposterna) och bevismedel regleras därför av lagen i domstolslandet. Preskriptionstider är materiella och fastställs i samband med avtalsförpliktelser därför av den lag som är tillämplig enligt förordningen.

Om parterna har gjort ett uttryckligt lagval, eller det med rimlig säkerhet framgår vilken lag de vill ska tillämpas, ska denna lag tillämpas. Det framgår med rimlig säkerhet vilken lag parterna vill ska tillämpas om avtalet har upprättats i en standardform som det är känt regleras av ett visst lands lag eller mot bakgrund av parternas tidigare kontakter med varandra. Om det finns ett lagvalsavtal räcker detta ofta för att dra slutsatsen att parterna avsåg att det domstolslandets lag ska tillämpas. Så är dock inte alltid fallet. Vid ett skiljeavtal är det lättare att dra en slutsats om lagval om urvalskriterierna för skiljedomarna har specificerats. Om skiljedomarna anges med hänvisning till ett internationellt organ är det emellertid mindre chans att lagvalet framgår med rimlig säkerhet.

Valfriheten är begränsad i flera avseenden. I konsument- och anställningsavtal kan lagvalet för det första inte förvägra konsumenten eller den anställde det skydd som ges enligt obligatoriska regler enligt den lag som skulle ha tillämpats om ett uttryckligt lagval inte hade existerat. Om alla aspekter av situationen rör ett enda land får valet av en annan lag för det andra inte utgöra hinder för att ge det landets obligatoriska regler effekt. Det finns även skyddsregler för konsumenter i samband med försäkringsavtal. Lägg även märke till att om det råder oenighet om hur effektivt lagvalet är – exempelvis vid anklagelser om olaga tvång – avgörs frågan om huruvida ett sådant val var effektivt av den förmodat tillämpliga lagen (dvs. den lag som hade reglerat avtalet om valet hade varit giltigt), såvida inte ett sådant lagval vore ”orimligt” (i så fall kan lagen i det land där den part som inte har gett sitt samtycke har sin hemvist tillämpas).

I de fall där det inte har gjorts ett uttryckligt lagval, eller ett sådant val inte med rimlig säkerhet framgår, föreskrivs särskilda regler i Rom I-förordningen beroende på typen av avtal. Om dessa regler är tillräckliga för att avgöra frågan är tillämplig lag i regel lagen i det land där den som ska utföra avtalets karakteristiska prestation har sin hemvist. Den som ska utföra avtalets karakteristiska prestation är inte alltid lätt att fastställa, men är vanligtvis den part som inte betalar för varan eller tjänsten (t.ex. en säljare av en produkt, långivaren i en banktransaktion, borgensmannen i ett borgensavtal). Detta kan ändras till förmån för ett land som avtalet har större anknytning till.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Vid utomobligatoriska avtalsförpliktelser är Rom II-förordningen tillämplig i de flesta fall. 1995 års lag om internationell privaträtt är endast tillämplig på frågor som rör skadeståndsgrundande händelser som inte omfattas av förordningen. Ärekränkning regleras därför fortfarande av common law (se nedan).

Preskriptionstider fastställs också enligt den tillämpliga lagen.

Enligt Rom II-förordningen är huvudregeln att lagen på den plats där skadan uppkom ska tillämpas. Särskilda regler avgör tillämplig lag för vissa typer av utomobligatoriska förpliktelser, däribland produktansvar, illojal konkurrens, miljöskador och immaterialrättsintrång. Förordningen gör det även möjligt för parterna att i vissa fall välja tillämplig lag. Denna möjlighet kan dock inte användas för att undvika obligatoriska regler i EU-rätten eller nationell rätt. Notera att bedömning av skador regleras av tillämplig lag.

Som påpekades ovan regleras ärekränkning (som inbegriper misskreditering av titel, misskreditering av varor, ondskefulla lögner och andra skadeståndsanspråk enligt utländsk lag ”som motsvarar eller på annat sätt liknar [sådana] anspråk”) fortfarande av common law. I sådana fall gäller regeln om dubbel talerätt (double actionability). En skadeståndstalan kan endast väckas i Nordirland om en civilrättslig talan kan väckas enligt den utländska lagen i den jurisdiktion där den skadegrundande händelsen inträffade (vanligtvis publicerades) och en civilrättslig talan hade kunnat väckas i Nordirland om den skadegrundande händelsen hade inträffat i Nordirland. Det finns dock ett undantag till denna regel: Om ett annat land har närmare anknytning till händelsen och parterna ska det landets lag tillämpas i stället. Notera att detta är ett område där det råder extra mycket osäkerhet.

När det gäller förvaltningen av truster regleras tillämplig lag av 1987 års lag om erkännande av truster (Recognition of Trusts Act 1987), som genomför Haagkonventionen om tillämplig lag för och erkännande av truster. I denna föreskrivs att tillämplig lag väljs av huvudmannen, eller om ett sådant val inte görs, av lagen i det land som trusten har störst anknytning till. Denna lag avgör trustens giltighet, dess konstruktion, effekter och förvaltning.

3.3 Personalstatut

Ett barn får samma hemvist som sin far, om barnet är fött inom äktenskapet. Om barnet är utomäktenskapligt eller om fadern är avliden vid födelsetillfället, får barnet samma hemvist som modern. Denna regel fortsätter att gälla till dess att barnet fyller 16 år (dvs. barnets hemvist ändras om faderns eller moderns hemvist ändras).

Personer över 16 år har kvar sin ursprungliga hemvist till dess de själva väljer hemvist. För att kunna få en ny hemvist måste personen vara faktiskt bosatt inom den berörda jurisdiktionen och ha för avsikt att fortsätta vara bosatt där, antingen tillfälligt eller permanent. Om någon av dessa förutsättningar inte längre finns, träder ursprunglig hemvist in på nytt.

En makas hemvist bestäms inte längre av hennes makes hemvist, utan är föremål för en separat bedömning.

Rättskapaciteten att fullgöra särskilda förpliktelser (t.ex. ingå avtal, upprätta ett testamente, gifta sig) avgörs av de särskilda regler som gäller för det området, och diskuteras i relevanta avsnitt.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

En förälders ansvar gentemot en minderårig (ett barn under 18 år) avgörs av nordirländsk lag i de fall där domstolarna i Nordirland är behöriga, även om barnet bor utomlands och är utländsk medborgare. Domstolen i Nordirland är dock, enligt EU-förordning nr 2201/2003, endast behörig om barnet bor i Nordirland eller befinner sig i en medlemsstat och om åtminstone en av makarna har föräldraansvar och maken har godtagit behörigheten.

Ett barn är legitimt om det föds inom äktenskapet oberoende av var födseln skedde, eller om barnet betraktas som legitimt enligt lagen i det land där var och en av föräldrarna hade sin hemvist vid tidpunkten för barnets födelse.

En domstol i Nordirland tillämpar nordirländsk lag för att utse en förmyndare för ett barn, om den har behörighet (vilket den har om den sökande är brittisk medborgare eller stadigvarande bor eller vistas i Nordirland).

En domstol i Nordirland tillämpar nordirländsk lag i adoptionsmål, om den har behörighet (vilket den har om den sökande har hemvist i Nordirland, men domstolen bedömer även hur troligt det är att ett beslut kommer att erkännas utomlands om detta är relevant för utövandet av domstolens behörighet). Ett sådant beslut får till effekt att allt ansvar överförs från de befintliga föräldrarna till adoptivföräldrarna.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

Ett äktenskaps formella giltighet regleras av lagen på den plats där äktenskapet ingicks. Denna lag reglerar själva vigselceremonin och dess beståndsdelar, dvs. huruvida särskilda ord måste användas, huruvida en särskild byggnad måste användas, huruvida föräldrarnas medgivande krävs och huruvida äktenskap kan ingås genom ombud. Det finns ett fåtal undantag till denna regel (framför allt om det är omöjligt att använda en lokal form av äktenskap). Särskilda regler gäller dessutom för medlemmar av de väpnade styrkorna som tjänstgör utomlands i ett land som inte tillhör samväldet.

Personers rättskapacitet att ingå äktenskap avgörs av var den personen hade sin hemvist omedelbart före äktenskapet. Denna lag reglerar frågor som parternas samtycke, ålderskrav och vilka personer inom släkten som man inte får gifta sig med. Ett äktenskap är inte giltigt om någon av parterna var yngre än 16 år när äktenskapet ingicks, om de har hemvist i Nordirland.

Samkönade äktenskap är inte tillåtna i Nordirland. Samkönade äktenskap som ingåtts i andra länder kan dock, under vissa omständigheter, behandlas som registrerade partnerskap enligt nordirländsk lag.

När det gäller äktenskapsskillnad är en domstol i Nordirland endast behörig att handlägga mål om äktenskapsskillnad i enlighet med förordning nr 2201/2003 om ett av följande villkor är uppfyllt: Makarna har sin vanliga vistelseort eller hemvist i Nordirland, makarna hade sin vanliga vistelseort i Nordirland och en av dem har fortfarande sin vanliga vistelseort där, svaranden har sin vanliga vistelseort i Nordirland, käranden hade sin vanliga vistelseort i Nordirland i minst ett år före ansökningsdatumet (eller sex månader om käranden är medborgare i en medlemsstat). Om inget av dessa villkor är uppfyllt och ingen annan medlemsstat är behörig är domstolarna i Nordirland behöriga enligt nationell rätt om åtminstone en av parterna hade hemvist i Nordirland när målet om äktenskapsskillnad inleddes. Om en domstol i Nordirland har behörighet tillämpar den nordirländsk lag på målet om äktenskapsskillnad. I ett mål om ogiltigförklaring av äktenskap ska ovannämnda lagar (lagen på den plats vigselceremonin hölls eller lagen där parten har sin hemvist) tillämpas på grunden för ogiltigförklaringen. En utländsk skilsmässa erkänns om en av parterna hade sin hemvist, sin vanliga vistelseort eller var medborgare i det landet vid tidpunkten för det utländska förfarandet.

När det gäller underhållskrav är Förenade kungariket bundet av rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet. En domstol i Nordirland är behörig om den är behörig när det gäller äktenskapsskillnaden, eller om äktenskapsskillnaden är ett resultat av ett utländskt förfarande, om en av parterna har sin hemvist i Nordirland vid tidpunkten för den utländska äktenskapsskillnaden eller hade varit bosatt i Nordirland i ett år före detta datum, eller om en av parterna är delägare i ett tidigare gemensamt hem i Nordirland. Nordirländska lag tillämpas på sådana mål.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Om inget äktenskapsförord upprättats avgörs makens och hans hustrus rätt till varandras egendom (oavsett om denna förvärvades före eller under äktenskapet) av lagen där makarna hade sin äktenskapliga hemvist vid tidpunkten för äktenskapet. Om makarnas hemvist sammanfaller är detta lika med äktenskapligt hemvist. Om makarnas hemvist inte sammanfaller fastställs äktenskaplig hemvist utifrån den tillämpliga lagen i det land som parterna och äktenskapet har störst anknytning till. Parternas avsikter vid tidpunkten för äktenskapet är endast relevanta om de tyder på ett implicit lagval. Samma regel gäller fast egendom.

Om ett äktenskapsförord har upprättats är den lag som detta omfattas av tillämplig lag. Detta är lagen på den plats där makarna har sin hemvist, om det inte finns några andra uppgifter om tillämplig lag.

3.7 Arv och testamente

När det gäller intestatarv (dvs. när det inte finns något testamente) ska lagen i det land där testatorn var bosatt vid sitt frånfälle tillämpas vid arv av lös egendom. Lagen i det land där egendomen är belägen (lex situs) ska emellertid tillämpas vid arv av fast egendom.

I mål där det finns ett testamente (testamentarisk succession) avgörs testatorns kapacitet att upprätta ett testamente beträffande lös egendom av lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för testamentet. En testamentstagare har rätt att ta emot egendom om han har rättskapacitet enligt antingen lagen i det land där han själv har sin hemvist eller lagen i det land där testatorn hade sin hemvist. Det finns inte några särskilda lagvalsregler om fast egendom men lex situs är troligast. Detta gäller förmodligen även för en testamentstagares kapacitet att ta emot fast egendom som en testamentsgåva.

Enligt 1963 års lag om testamenten (Wills Act 1963), och om testatorn avled på eller efter den 1 januari 1964, är ett testamente formellt giltigt (t.ex. i fråga om korrekt antal vittnen) om det uppfyller villkoren i någon av följande lagar: Lagen i det land där testamentet verkställdes (vanligtvis där det undertecknades och bevittnades) när det verkställdes. Lagen i det land där testatorn hade sin hemvist eller vanliga vistelseort eller var medborgare i när testamentet verkställdes. Lagen i det land där testatorn hade sin hemvist eller vanliga vistelseort eller var medborgare i vid sin bortgång. Ett testamente är också formellt giltigt för överlåtelse av fast egendom om det följer den inhemska lagen i det land där egendomen är belägen (alltså utan tillämpning av återförvisning trots att det rör sig om fast egendom).

Ett testamente avseende lös egendom är materiellt giltigt (t.ex. i fråga om begränsningar av det belopp som man kan testamentera) om det följer lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid sin bortgång. Ett testamente avseende fast egendom är materiellt giltigt om det följer lagen i det land där egendomen är belägen, dvs. oavsett nationellt system ska lex situs tillämpas.

Ett testamente ska tolkas enligt den lag som testatorn har avsett, vilket antas vara lagen i det land där testatorn hade sin hemvist när testamentet upprättades. Detta antagande är en prima facie-regel som kan ersättas av bevis på att testatorn uppenbart övervägde och avsåg att hans eller hennes testamente skulle upprättas enligt ett annat system. Ytterligare begränsningar gäller eventuellt fast egendom, nämligen att om den ränta som uppkommer från upprättandet inte är tillåten eller erkänns enligt lex situs ska den sistnämnda lagen tillämpas.

Giltigheten av ett påstått återkallande av ett testamente avgörs av lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för det påstådda återkallandet (notera att enligt engelsk lag, om denna ska tillämpas, återkallas ett testamente av ett äktenskap såvida det inte kan visas att testamentet uttryckligen upprättades med äktenskap i åtanke). Om återkallandet påstås ha skett genom ett senare testamente (till skillnad från att t.ex. riva sönder testamentet) avgörs emellertid frågan om huruvida det andra testamentet återkallar det tidigare testamentet av den lag som är tillämplig på det andra testamentets formella giltighet. Om det är oklart huruvida ett andra testamente återkallar ett tidigare testamente avgörs frågan om testamentets uppbyggnad av den lag som testatorn avsåg, vilken antas vara lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för det andra testamentet.

3.8 Sakrätt

I egendomsrättsliga mål görs åtskillnad mellan lös och fast egendom, och det är lagen i det land där egendomen är belägen som tillämpas för att fastställa huruvida intresset avser lös eller fast egendom.

Tillämplig lag i fråga om fast egendom är i regel lagen i det land där egendomen är belägen, och återförvisning tillämpas. Detta gäller alla frågor som rör transaktionen, inbegripet rättskapacitet, formaliteter och materiell giltighet. Notera att det naturligtvis finns en skillnad mellan överlåtelse av mark eller annan fast egendom och det avtal som reglerar parternas rättigheter och skyldigheter i samband med överlåtelsen, där det senare regleras av särskilda lagvalsregler (framför allt enligt Rom I-förordningen).

Vid egendomsrättsliga (till skillnad från avtalsrättsliga) frågor som rör överlåtelse av materiell lös egendom är tillämplig lag i regel lagen i det land där egendomen var belägen vid tidpunkten för den händelse som påstås ha påverkat ägandeförhållandet. Det är oklart om återförvisning ska tillämpas i en sådan situation och merparten av besluten i första instans från engelska domstolar tyder på att så inte är fallet. Äganderätt till materiell egendom som förvärvats i enlighet med denna allmänna regel erkänns som giltig i England om den lösa egendomen därefter avlägsnas från det land där den var belägen vid tidpunkten av förvärvandet av äganderätten, såvida inte äganderätten ersätts av en ny äganderätt som förvärvats i enlighet med lagen i det land till vilket egendomen har flyttats. Ett särskilt undantag från den allmänna regeln om materiell lös egendom är om den materiella egendomen befinner sig i transit och parterna inte känner till var den finns, eller om en överlåtelse som är giltig enligt tillämplig lag på överlåtelsen tillfälligt får verkan i England.

Vid överlåtelse av immateriell lös egendom, och om förhållandet mellan överlåtaren och mottagaren regleras genom avtal (vilket är fallet för de flesta skulder) och frågan endast rör själva överlåtelsens giltighet och verkan, ska Rom I-förordningen tillämpas.

Notera att det är svårt att sammanfatta lagvalsreglerna om överlåtelse och överföring av lös egendom och att de inte omfattas av en enda lagvalsregel. Detta beror främst på att denna egendomskategori omfattar en mängd olika rättigheter, varav inte alla regleras i avtal. Specialister bör därför rådfrågas i samband med immateriell lös egendom.

3.9 Insolvens

Förenade kungariket är part i rådets förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden. I denna anges relevanta regler i insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses, om gäldenärens huvudsakliga intressen finns i en EU-medlemsstat (med undantag av Danmark). Om High Court i Nordirland är behörig (vilket är fallet om gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Nordirland, och detta antas vara platsen för företagets säte) ska nordirländsk lag tillämpas.

I mål som inte omfattas av förordning nr 1346/2000 ska nordirländsk lag tillämpas om domstolen i Nordirland är behörig (vilket är fallet om bolaget är registrerat i Nordirland eller om det finns personer i Nordirland som skulle gynnas av avvecklingen av företaget och det inte finns goda skäl att neka behörighet).

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Skottland har ett eget och distinkt blandrättssystem. När det gäller tillämplig lag finns influenser både från de kontinentala rättssystemen och common law. Skottland utgör en separat jurisdiktion inom Förenade kungariket, och det behövs lagvalsregler såväl för ”interna” lagkonflikter inom Förenade kungariket som för lagkonflikter som är internationella i egentlig mening. I allmänhet kan sägas att det i de fall då Förenade kungariket är part i ett internationellt instrument som innehåller regler om tillämplig lagstiftning måste det fattas beslut om huruvida reglerna även ska tillämpas på interna lagkonflikter inom Förenade kungariket, även om det oftast inte föreligger någon sådan skyldighet. I skotsk rätt betecknas detta område som internationell privaträtt (international private law, private international law) eller lagvalsregler (conflict of laws).

Precis som i England och Wales grundas många regler numera på tillämpliga EU‑förordningar. På privaträttens område rör det sig om förordning nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) och förordning nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II). Contracts (Applicable Law) Act 1990 (som införlivade 1980 års Romkonvention) är fortfarande relevant för avtal som ingåtts före den 17 december 2009 (Rom I-förordningen tillämpas på avtal som ingåtts på eller efter det datumet). Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995 är endast relevant i de situationer som inte omfattas av Rom II-förordningen (förordningen tillämpas på mål där skadan uppstod efter den 11 januari 2009).

På andra områden tillämpas i regel common law. På det familjerättsliga området grundas tillämplig lag i Skottland i regel på common law, lagstiftning (ofta efter rekommendationer från den skotska lagkommissionen ( Scottish Law Commission)) samt EU-förpliktelser och internationella förpliktelser.

1.2 Multilaterala konventioner

1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden.

1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (ersatt av Rom I‑förordningen i samband med avtal som ingåtts på eller efter den 17 december 2009).

Haagkonventionen av den 1 juli 1985 om tillämplig lag för och erkännande av truster.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Vad vi känner till är Förenade kungariket inte part i några bilaterala konventioner om lagvalsregler.

Det bör dock noteras att även om 1980 års Romkonvention och Haagkonventionerna tillåter en stat att tillämpa något annat lagvalssystem på ”interna” lagkonflikter – till exempel konflikter mellan lagstiftningen i England och Wales å ena sidan och lagstiftningen i Skottland å den andra – har Förenade kungariket valt att inte använda sig av denna möjlighet. Bestämmelserna i Romkonventionen (i samband med avtal som ingåtts före den 17 december 2009) och Haagkonventionen är således tillämpliga både på konflikter mellan Förenade kungarikets olika jurisdiktioner och på internationella lagkonflikter.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Utländsk rätt, det vill säga icke-skotsk rätt, tillämpas endast av domstolar i Skottland om så föreskrivs i de nationella lagvalsreglerna och endast om den part som åberopat den utländska rätten yrkat på detta och bevisat innehållet i den utländska rätten. Denna regel är processrättslig till sin natur, och omfattas därför inte av EU-förordningarna.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Renvoi innebär att domstolen i domstolslandet tillämpar en utländsk lag i en lagvalssituation. Detta kan vara relevant på olika rättsområden, t.ex. på arvs- och familjerättsområdet. Rättspraxis i Skottland när det gäller renvoi är dock inte så omfattande. I de relevanta EU‑förordningarna (Rom I och Rom II) anges att renvoi inte ska tillämpas och samma uppfattning kommer till uttryck i Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995 i samband med skadegrundande händelser.

2.3 Ändring i anknytning

Denna fråga har lösts så att varje lagvalsregel specificerar den relevanta tidpunkt vid vilken anknytningsmomentet tillämpas. När det till exempel gäller överlåtelse av lös egendom gäller den lag som är tillämplig på den plats där den lösa egendomen fanns när en rättshandling hävdas ha påverkat rätten till egendomen.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Skotska domstolar kan vägra tillämpa en i övrigt tillämplig utländsk lag som strider mot grunderna för den skotska rättsordningen. Även om termen ”ordre public-förbehåll” inte skulle användas i detta sammanhang, avses med ”stridande mot grunderna för rättsordningen i Skottland” att lagen i fråga anses oacceptabel även om man tar hänsyn till att det är ett internationellt mål som skotsk lag inte förväntas vara tillämplig på. Den skotska rättsordningen grundar sig i vissa avseenden på internationella instrument och normer, till exempel Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

I Rom I- och Rom II-förordningarna föreskrivs nu dessutom att tvingande forumregler får tillämpas, och att dessa är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Det finns inte många sådana regler i skotsk rätt, och de som finns ingår främst i författningar som gäller hela Förenade kungariket. Som exempel kan nämnas paragraferna 26 och 30 i lagen om finansiella tjänster och marknader från år 2000 (Financial Services and Markets Act 2000), enligt vilka ett investeringsavtal som ingåtts av eller genom förmedling av obehöriga personer eller som en följd av att olaglig information lämnats till kunden inte kan verkställas.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Innehållet i utländsk rätt ska bevisas som om det vore ett sakförhållande, och det är parterna som måste bevisa innehållet i den. Domstolen ska dra sina slutsatser på grundval av en analys av denna bevisning. Domstolen får inte själva utreda och tillämpa innehållet i utländsk rätt. Om den bevisning som parterna lagt fram är motstridig, måste domstolen avgöra vilken av parterna som verkar ha trovärdigare argument, och i detta syfte undersöka utländska författningar och rättsfall som åberopats i bevisföringen.

Det enda undantaget till regeln om att utländsk lag ska bevisas som om det vore ett sakförhållande är att om Högsta domstolen (Supreme Court) i Förenade kungariket handlägger ett överklagande från någon del av Förenade kungariket, kan den tillämpa den lag som gäller i någon annan av Förenade kungarikets jurisdiktioner även om innehållet i den lagen inte bevisats. Det beror på att Högsta domstolen består av domare från alla av Förenade kungarikets jurisdiktioner och anser sig behörig att tillämpa samtliga jurisdiktioners lagstiftning.

Om innehållet i utländsk rätt måste styrkas görs detta i normala fall genom sakkunnigbevisning. Det räcker inte att lägga fram en utländsk författningstext för domstolen, eftersom den inte anser sig kompetent att tolka eller tillämpa utländskt rättsmaterial utan vägledning som ges av någon som är förtrogen med systemet i fråga. Sakkunnigbevisning kan lämnas av den som är lämpad med hänsyn till kunskap och erfarenhet, även om personen i fråga inte arbetar som praktiserande jurist i det andra landet. Man har exempelvis anlitat personer från den akademiska världen.

I regel gäller att om parterna är oeniga om innehållet i utländsk rätt, måste detta styrkas genom muntlig bevisning från experter, varvid dessa kan hänvisa till dokumentation som kan läggas fram för domstolen. Om ingen oenighet råder kan parterna helt enkelt komma överens sinsemellan, eller inkomma med en edsvuren utsaga (affidavit).

Utländsk rätt antas motsvara skotsk rätt. Antagandet kan givetvis motbevisas genom bevisning som på ett tillfredsställande sätt styrker den utländska rättens (annorlunda) innehåll.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

I fall som gäller avtalsförpliktelser och omfattar lagval är bestämmelserna i Rom I‑förordningen tillämpliga (förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser). Universalitetsprincipen innebär att om en viss lag anges i Rom I‑förordningen ska denna tillämpas oavsett om den är en EU-medlemsstats lag eller inte.

Rom I-förordningen är inte tillämplig på bevis- eller procedurfrågor, som fortfarande omfattas av domstolslandets lag. Ett undantag är bevisbörderegler, som enligt Rom I‑förordningen ska regleras av den lag som är tillämplig på avtalet enligt förordningen. Tolkning av preskriptionstider, fullgörande och följder av att inte fullgöra en förpliktelse regleras av tillämplig lag enligt förordningen.

De viktigaste reglerna i Rom I-förordningen är följande. I sådana fall där parterna har gjort ett uttryckligt lagval, eller där ett lagval klart framgår av avtalsvillkoren eller av övriga omständigheter, är det den lagen som ska tillämpas.

Valfriheten är dock begränsad i flera avseenden. I artikel 3 i Rom I-förordningen föreskrivs att när ett lagval har gjorts men alla andra omständigheter av betydelse föreligger i ett annat land, får lagvalet inte hindra tillämpningen av sådana lagregler i det landet som inte kan avtalas bort. I artikel 9 föreskrivs att internationellt tvingande regler ska tillämpas, även om parterna inte har utövat sin rätt att välja lag. När det gäller konsument- och anställningsavtal kan ett val av tillämplig lag dessutom i allmänhet inte beröva konsumenten eller den anställde skyddet av tvingande regler enligt det system som skulle ha varit tillämpligt i avsaknad av valfrihet.

I fall där det inte gjorts något uttryckligt lagval, eller där lagvalet inte klart framgår, anges ytterligare regler för att fastställa tillämplig lag i artikel 4 i Rom I-förordningen. Dessa är ofta knutna till var den part som inte betalar för varan eller tjänsten har sin vanliga vistelseort, t.ex. en säljare av en produkt, långivaren i en banktransaktion, eller borgensmannen i ett borgensavtal. Denna presumtion kan motbevisas till förmån för ett land med vilket avtalet uppenbart har en närmare anknytning. I rättspraxis angående Romkonventionen, som fortfarande kan vara relevant i samband med tolkningen av Rom I-förordningen, bekräftas att för att presumtionen ska kunna motbevisas måste faktorerna tydligt tala för det andra landet. I det viktiga skotska rättsfallet Caledonia Subsea mot Microperi SA gick de flesta domare längre och konstaterade att presumtionen endast bör anses motbevisad om det med hänsyn till de exceptionella omständigheterna i målet saknade verklig betydelse var den som står för prestationen hade sin vanliga vistelseort.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Rom II-förordningen (förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser) är tillämplig på utomobligatoriska förpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär en lagkonflikt. För att reglerna i förordningen ska gälla måste en skada ha uppkommit eller kunna uppkomma. Skada definieras som alla ”följder” av skadeståndsgrundande händelser (tort/delict), obehörig vinst, tjänst utan uppdrag (negotiorum gestio) eller oaktsamhet vid ingående av avtal (culpa in contrahendo). Rom II-förordningen gäller inte i ärekränkningsmål eller en motsvarande talan enligt utländsk lag.

Enligt Rom II-förordningen är huvudregeln att lagen i det land där skadan uppkom ska tillämpas. Särskilda regler avgör tillämplig lag för vissa typer av utomobligatoriska förpliktelser, däribland produktansvar, otillbörlig konkurrens, miljöskador och immaterialrättsintrång. I förordningen anges även regler för obehörig vinst, tjänst utan uppdrag eller oaktsamhet vid ingående av avtal. Enligt förordningen får parterna i vissa fall välja vilken lag som ska vara tillämplig lag. Förordningen innehåller dock begränsningar för vilken rätt som kan uteslutas. Begränsningarna grundas på reglerna i förordningen, regler i domstolslandets nationella rätt och bestämmelser om att utesluta regler i ett annat land än det land som valts om alla omständigheter av betydelse för situationen vid den tidpunkt då skadan uppkom avser det landet.

I Skottland finns det fall där Rom II-förordningen inte är tillämplig om antingen Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995 eller common law är tillämplig.

3.3 Personalstatut

Hemvist

Begreppet oäkta barn avskaffades i Skottland genom paragraf 21 i Family Law (Scotland) Act 2006. I paragraf 22.2 i 2006 år lag anges därför att om a) föräldrarna till ett barn under 16 år har hemvist i samma land, och b) barnet bor hos den ena eller båda föräldrarna ska barnet barnets hemvist vara densamma som föräldrarnas hemvist. I andra fall ska barnets hemvist enligt paragraf 22.3 avgöras av det land som barnet för tillfället har närmast anknytning till.

Personer över 16 år har kvar sin ursprungliga hemvist till dess de själva väljer hemvist. För att kunna få en ny hemvist (vald hemvist) måste de vara faktiskt bosatta inom den berörda jurisdiktionen och ha för avsikt att fortsatta vara bosatta där tills vidare eller permanent. Om en person lämnar en vald hemvist, gäller den ursprungliga hemvisten till dess en ny hemvist valts.

En makes hemvist bestäms inte längre av den andre makens hemvist, utan är föremål för en separat bedömning.

I paragraf 1 i Domicile and Matrimonial Proceedings Act 1973 föreskrivs att en gift kvinna ska ha samma rättigheter som andra personer när det gäller hemvist. Om kvinnan gifte sig före 1973 års lag (och enligt den gamla lagen därmed förvärvade sin makes hemvist) ska hon dock behålla denna hemvist till dess hon flyttar och själv väljer en ny hemvist.

Namn

Rätten att namnge ett barn ingår i en förälders rättigheter och skyldigheter. Enligt paragraf 11 i Children (Scotland) Act 1995 ska domstolen sätta barnets bästa i främsta rummet i alla tvister som rör föräldrars rättigheter och skyldigheter.

Vuxna har i allmänhet rätt att använda vilket namn de vill i Skottland, så länge detta inte sker i bedrägligt syfte. En person som är över 16 år och vars födelse har registrerats i Skottland, eller som lagligen har adopterats i Skottland, kan ansöka till den skotska registreringsmyndigheten (National Records of Scotland) om namnändring. Det är dock inte obligatoriskt att använda sig av denna tjänst. Mer information om namnändring finns på den skotska registreringsmyndighetens (National Records of Scotland) webbplats.

Rättskapacitet

Förmågan att själv ingå avtal, upprätta ett testamente m.m. regleras av olika lagar beroende på vilket ärende frågan om rättskapacitet avser. I vissa fall är Age of Legal Capacity (Scotland) Act 1991 relevant. Enligt Age of Legal Capacity (Scotland) Act 1991 har en person över 16 år rättskapacitet att ingå avtal. Yngre personer har rättskapacitet i vissa fall som anges i lagen.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

Enligt skotsk rätt har föräldrar (och vissa andra personer som har rättskapacitet att ta hand om ett barn) föräldrarättigheter och föräldraansvar. Bestämmelserna på området bygger på föräldrars rättigheter och skyldigheter enligt Children (Scotland) Act 1995. Skotsk rätt ska alltid tillämpas då skotska domstolar har behörighet, med förbehåll för bestämmelserna i 1996 års Haagkonvention och Bryssel IIa-förordningen. Adoptionsärenden i Skottland avgörs i enlighet med Adoption and Children (Scotland) Act 2007.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

Ett äktenskap är endast giltigt i Skottland om vissa villkor är uppfyllda. Båda parterna måste vara fria att ingå äktenskap, ha full rättskapacitet och ha samtyckt till äktenskapet.

I paragraf 38.1 Family Law (Scotland) Act 2006 (nedan kallad 2006 års lag) föreskrivs dessutom att äktenskapet måste uppfylla de formella kraven på den plats där det ingås. Detta omfattar vigselceremonins och dess delars giltighet, t.ex. huruvida vissa ord måste användas, huruvida vigseln måste äga rum på en viss plats och huruvida äktenskap kan ingås av ombud.

En persons behörighet att ingå äktenskap bestäms av dennes hemvist omedelbart före äktenskapets ingående (paragraf 38.2 i 2006 års lag). I Skottland är man behörig att ingå äktenskap när man har fyllt 16 år. Båda parter måste ha inhämtat den andra partens genuina och allvarligt menade samtycke till äktenskapets ingående.

Efter införandet av Marriage and Civil Partnership (Scotland) Act 2014 erkänner Skottland numera även samkönade äktenskap. Detta inbegriper både samkönade äktenskap som ingåtts i Skottland och samkönade äktenskap som ingåtts i utomlands.

Förutsatt att det inte finns något äktenskapshinder kan vem som helst gifta sig i Skottland. Det finns inget krav på bosättning i Skottland för par som vill gifta sig i Skottland. Personer med hemvist utanför EU kan dock behöva ett inresetillstånd.

Registrerade partnerskap och samkönade äktenskap

I enlighet med Civil Partnership Act 2004 (nedan kallad 2004 års lag) erkänns även registrerade partnerskap i skotsk rätt. I paragraf 85 i 2004 års lag föreskrivs att ett registrerat partnerskap ingås när två personer av samma kön har fyllt i och undertecknat bilagan om registrerat partnerskap inför två vittnen som är 16 år eller äldre och en auktoriserad registrator (som samtliga måste vara fysiskt närvarande).

I 2004 år lag finns också särskilda bestämmelser för registrerade partnerskap som ingåtts utanför Förenade kungariket. Ett utländskt samkönat registrerat partnerskap som lagligen har ingåtts utanför Förenade kungariket ska behandlas som ett skotskt registrerat partnerskap, förutsatt att det uppfyller vissa kriterier i 2004 års lag.

Samboförhållanden

Huvudregeln i Skottland är att om ett par lever som om de vore gifta ger deras samboförhållande upphov till vissa rättigheter och skyldigheter. I 2006 års lag föreskrivs rättigheter för sambor (som gäller både samkönade par och par av olika kön). I paragraf 26 föreskrivs exempelvis rättigheter i vissa hushållsartiklar, i paragraf 27 hänvisas till rätt till en viss summa pengar och viss egendom, paragraf 28 innehåller ekonomiska bestämmelser vid en separation, paragraf 29 innehåller ekonomiska bestämmelser i händelse av att en av parterna i ett samboförhållande avlider utan att ha upprättat ett testamente, och paragraf 30 innehåller bestämmelser om utfärdande av skyddsorder för att förhindra kränkningar och övergrepp.

Äktenskapsskillnad och hemskillnad

När det gäller äktenskapsskillnad och hemskillnad innehåller den brittiska lagstiftningen (nämligen Domicile and Matrimonial Proceedings Act 1973 och Civil Partnership Act 2004) bestämmelser om när skotska domstolar har behörighet i ärenden som rör äktenskapsskillnad och upplösning av äktenskap. Mer information finns på det skotska domstolsverkets webbplats.

Underhåll

När det gäller underhåll tillhandahåller Department for Work and Pensions en lagstadgad tjänst för underhåll till barn i hela Storbritannien.

I Skottland finns det även bestämmelser i Family Law (Scotland) Act 1985 om underhållsskyldigheter gentemot familjemedlemmar, såsom makar och barn. En underhållsskyldighet är en skyldighet att tillhandahålla så mycket stöd som anses rimligt i det enskilda fallet.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Skottland har ett system för ekonomisk ersättning i samband med äktenskapsskillnad eller upplösning av ett registrerat partnerskap. Man måste ta hänsyn till vissa principer i skotsk rätt vid fastställandet av vem som har rätt till ekonomisk ersättning och vid bodelningen. Dessa principer anges i Family Law (Scotland) Act 1985.

Huvudregeln i skotsk rätt är att nettovärdet av giftorättsgodset ska delas lika mellan parterna såvida det inte finns skäl som talar mot lika fördelning. Giftorättsgods definieras som all egendom som tillhör det gifta paret (eller det par som ingått ett registrerat partnerskap) som införskaffats före eller under äktenskapet (eller det registrerade partnerskapet). I paragraf 9 i 1985 års lag anges vilka principer man ska ta hänsyn till vid ett beslut om egendomsordningen vid en äktenskapsskillnad eller en upplösning av ett registrerat partnerskap. Dessa principer är till hjälp när man ska avgöra huruvida giftorättsgodset ska delas lika mellan parterna, eller om en part eller registrerad partner bör få en större del än den andra.

3.7 Arv och testamente

När det gäller intestatarv (dvs. när det inte finns något testamente) ska lagen i det land där arvlåtaren var bosatt vid sitt frånfälle tillämpas vid arv av lös egendom. Lagen i det land där egendomen var belägen vid bortgången ska emellertid tillämpas vid arv av fast egendom. Samma regel är tillämplig när det är fråga om legala rättigheter (det vill säga sådan arvsrätt till en andel av den avlidnes kvarlåtenskap som inte kan upphävas genom testamente). Dessa legala rättigheter ska beaktas både vid intestatarv och vid arv genom testamente. Notera att enligt skotsk rätt kan legala rättigheter för närvarande endast göras gällande mot lös egendom i dödsboet. De kan därför endast göras gällande om den avlidne hade hemvist i Skottland vid sin bortgång. Om det finns ett testamente bestäms testatorns behörighet att upprätta ett sådant av lagen i det land där testatorn hade hemvist den dag testamentet upprättades, när det gäller lös egendom, och lagen i det land där egendomen är belägen, när det gäller fast egendom.

Enligt Wills Act 1963 är ett testamente formellt giltigt (uppfyller kraven beträffande form, antal vittnen m.m.) om det upprättats i enlighet med lagen i det land där testamentet verkställdes (undertecknades och bevittnades), lagen i det land där testatorn hade sin hemvist, sin vanliga vistelseort eller var medborgare vid tidpunkten för verkställigheten, lagen i det land där testatorn hade sin hemvist, sin vanliga vistelseort eller var medborgare vid tidpunkten för sin bortgång. Ett testamente är också formellt giltigt i fråga om arvsrätt till fast egendom om det överensstämmer med lagen i det land där egendomen finns.

Ett testamente som avser lös egendom är materiellt giltigt (uppfyller kraven beträffande den andel av kvarlåtenskapen som kan testamenteras m.m.) om det är förenligt med lagen i testatorns hemvistland på dödsdagen. Ett testamente avseende fast egendom är materiellt giltigt om det är förenligt med lagen i det land där egendomen var belägen på dödsdagen.

Ett testamente ska tolkas enligt den lag som testatorn har avsett, vilket uttryckligen kan anges eller implicit framgå av det språk som testamentet upprättats på. I annat fall antas tillämplig lag vara lagen i det land där testatorn hade hemvist vid den tidpunkt då testamentet upprättades, när det gäller lös egendom. Denna regel gäller sannolikt även fast egendom. Om tillämplig lag inte klart framgår av testamentet har i undantagsfall lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid sin bortgång tillämpats.

Notera att paragraf 4 i 1963 års lag har följande lydelse:

”Tolkningen av ett testamente ska inte ändras till följd av ändringar av testatorns hemvist efter det att testamentet upprättades.”

Den materiella giltigheten av ett påstått återkallande av ett testamente avgörs av lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för det påstådda återkallandet, när det gäller lös egendom, och lagen på den plats där den fasta egendomen är belägen, om återkallande påverkar den egendomen. Ett testamente som innebär att ett tidigare giltigt testamente eller ett testamentsförordnande i ett tidigare giltigt testamente återkallas är formellt giltigt om det överensstämmer med lagen i ett land där det återkallade testamentet skulle ha betraktats som korrekt verkställt.

3.8 Sakrätt

Huruvida egendom ska klassificeras som lös eller fast avgörs enligt lagen på den plats där egendomen finns.

När det gäller fast egendom tillämpas lagen på den plats där egendomen finns. Detta gäller alla frågor som rör transaktionen, inbegripet rättskapacitet, formaliteter och materiell giltighet. Det finns en skillnad mellan överlåtelse av mark eller annan fast egendom, och det avtal som reglerar parternas rättigheter och skyldigheter i samband med överlåtelsen, där det senare regleras av särskilda lagvalsregler (framför allt enligt Rom I-förordningen).

Vid överlåtelse av materiell lös egendom är tillämplig lag lagen i det land där egendomen fanns vid tidpunkten för den händelse som påstås ha påverkat ägandeförhållandet. Ett bevis på äganderätt till materiell lös egendom som förvärvats i enlighet med denna allmänna regel erkänns i regel som giltigt i Skottland. Avtalsfrågor regleras av Rom I-förordningen.

3.9 Insolvens

Förenade kungariket är part i rådets förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden. I denna anges relevanta regler i insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses, om gäldenärens huvudsakliga intressen finns i en EU-medlemsstat (med undantag av Danmark). Om de skotska domstolarna är behöriga (vilket är fallet om gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Skottland, som antas vara platsen för företagets säte) ska skotsk lag tillämpas.

I mål som faller utanför tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 ska skotsk lag tillämpas om skotska domstolar har och utövar behörighet.

1 Rättskällor

1.1 Autonoma nationella regler

Lagvalsreglerna i Gibraltar grundas i dag i främst på tillämpliga EU-förordningar. På privaträttens område rör det sig om följande förordningar: förordning nr 593/2008 (Rom I) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och förordning nr 864/2007 (Rom II) om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser. Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Contracts (Applicable Law) Act) (som genomförde 1980 års Romkonvention) gäller fortfarande för avtal som ingicks före den 17 december 2009 (Rom I-förordningen är tillämplig på avtal som ingåtts på eller efter detta datum). Förordningen ska tillämpas på mål där skadan uppkom efter den 11 januari 2009. De traditionella common law-reglerna gäller för ärekränkning och i samband med arv och egendomsrätt. Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser genomför exempelvis 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.

På familjerättens område regleras tillämplig lag av common law, med vissa undantag. Gibraltisk lag tillämpas i regel i familjerättsliga mål, med vissa undantag i common law (t.ex. i samband med ogiltigförklaring av äktenskap) eller i lagstiftningen (t.ex. i samband med underhåll enligt lagen om underhåll (Maintenance Act) och lagen om ömsesidig verkställighet av underhållsbeslut (Maintenance Orders (Reciprocal Enforcement) Act)). I ärenden som rör föräldraansvar och skydd av barn och som omfattas av EU-förordning nr 2201/2003 och Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 regleras tillämplig lag av 2011 års förordning om familjerättsliga mål och 1996 års Haagkonvention (Family Proceedings (Children) 1996 Hague Convention Rules 2011) samt artikel 15 i 1996 års konvention, dvs. gibraltisk lag är tillämplig med vissa undantag.

Lagvalsreglerna i Gibraltar regleras av både lagstiftning och common law (rättspraxis). Balansen mellan dessa varierar beroende på rättsområde. Valet av tillämplig lag för avtal domineras t.ex. numera av förordningen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Contracts (Applicable Law) Ordinance). Å andra sidan föreskrivs det i vissa av dessa lagar att internationella avtal ska ha verkan (sådana avtal, förutom EU-lagstiftning med direkt effekt, måste ha stöd i lagstiftning för att de ska få verkan i Förenade kungariket, och i förlängningen i Gibraltar). Förordningen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser genomför exempelvis 1980 års Romkonvention om tillämplig lag avtalsförpliktelser.

1.2 Multilaterala konventioner

1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, som 1964 utsträcktes till att även omfatta Gibraltar.

1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsförpliktelser, som 1994 utsträcktes till att även omfatta Gibraltar (ersattes av Rom I-förordningen för avtal som ingåtts på eller efter den 17 december 2009).

Haagkonventionen av den 1 juli 1985 om tillämplig lag för och erkännande av truster, som 1989 utsträcktes till att även omfatta Gibraltar.

1.3 Viktiga bilaterala konventioner

Vad vi känner till är Förenade kungariket inte part i några bilaterala konventioner om lagvalsregler.

Notera dock att även om 1980 års Romkonvention och Haagkonventionerna ger en stat rätt att tillämpa ett annat lagvalssystem på ”interna” lagkonflikter, såsom lagkonflikter mellan engelsk och walesisk lag och skotsk lag, har Förenade kungariket valt att inte utnyttja denna möjlighet. Reglerna i Romkonvention (när det gäller avtal som ingåtts före den 17 december 2009) och Haagkonventionen ska därför tillämpas på lagkonflikter mellan både Förenade kungarikets jurisdiktioner och internationella konflikter.

2 Tillämpning av lagvalsreglerna

2.1 Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Den allmänna principen är att lagvalsregler endast ska tillämpas om åtminstone en av parterna har begärt det. Om så inte är fallet, eller om det saknas tillräckliga bevis för innehållet i den utländska lagen, tillämpar domaren vanligtvis gibraltisk lag. Denna regel bygger på bevis och förfarande och påverkas därför inte av EU-förordningarna, 1980 års Romkonvention osv.

2.2 Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

EU-förordningarna utesluter tillämpning av doktrinen om återförvisning (renvoi) i mål som regleras av EU:s lagvalsregler och så var även fallet i lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Om lagvalsregeln i Gibraltar vid en skadegrundande händelse eller försummelse hänvisar till t.ex. fransk lag ska fransk nationell lag tillämpas, även om en fransk domstol skulle ha tillämpat ett annat lands lag. Ett skäl till att återförvisning utesluts på dessa områden verkar vara att de komplicerade regler som har fastställts i lagstiftningen skulle rubbas om återförvisning tillämpades.

Återförvisningens roll på andra rättsområden är numera något begränsad, och i vissa fall inte helt klar. Återförvisning tillämpas i samband med utländska markfastigheter, på vilken lagstiftningen på den plats där egendomen är belägen (lex situs) tillämpas enligt gibraltisk lag. I sådana fall finns det av praktiska skäl en önskan att tillämpa samma lag som tillämpas av domstolen inom vars domkrets egendomen är belägen, för att öka chanserna att ett gibraltiskt beslut om egendomen ska få effekt. Merparten av förstainstansdomstolarna har i sina beslut om materiell lös egendom i utlandet kommit fram till att en hänvisning till lex situs inte omfattar återförvisning.

I familjerättsliga ärenden finns begränsad rättspraxis enligt vilken återförvisning under vissa omständigheter får tillämpas.

Lägg dock märke till att i många fall krävs det stora ansträngningar för att ta reda på innehållet i utländska lagvalsregler och parter väljer ofta att inte åberopa dem (se punkt 2.1 ovan). Tillämpningen av återförvisning har varit föremål för en omfattande akademisk debatt. Den uppfattning som kommit till uttryck i lagstiftningen om lagkonflikter är att återförvisning inte ska tillämpas. Om lagvalsregeln i Gibraltar vid en skadegrundande händelse eller försummelse hänvisar till t.ex. fransk lag ska fransk nationell lag tillämpas, även om en fransk domstol skulle ha tillämpat ett annat lands lag. Ett skäl till att återförvisning utesluts på dessa områden verkar vara att de komplicerade regler som har fastställts i lagstiftningen skulle rubbas om återförvisning tillämpades.

Återförvisning verkar dock i allmänhet gälla vid arv av lös och fast egendom, och eventuellt överlåtelse av sådan egendom, om det i de gibraltiska lagvalsreglerna har hänvisats till lagen i hemvistlandet eller lagen i det land där den fast egendomen var belägen, och i familjerättsliga mål (där det hänvisas till lagen i hemvistlandet). I sådana fall finns det av praktiska skäl en önskan att tillämpa samma lag som tillämpas av domstolen inom vars domkrets egendomen är belägen, för att öka chanserna att ett gibraltiskt beslut om egendomen ska få effekt. Lägg dock märke till att i många fall krävs det stora ansträngningar för att ta reda på innehållet i utländska lagvalsregler och parter väljer ofta att inte åberopa dem (se punkt 2.1 ovan).

2.3 Ändring i anknytning

Detta problem hanteras genom att i varje lagvalsregel ange vid vilken tidpunkt anknytningen identifieras. Vid överlåtelse av lös egendom är tillämplig lag t.ex. den lag som är tillämplig på den plats där egendomen befinner sig vid tidpunkten för överlåtelsen om den aktuella åtgärden påstås ha påverkat äganderätten till den lösa egendomen.

2.4 Undantag (ordre public och internationellt tvingande regler)

Enligt de traditionella reglerna kan domstolarna i Gibraltar vägra att tillämpa ett annat lands lag om denna strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i Gibraltar. Tröskeln för detta är dock mycket hög, exempelvis om det skulle leda till ett resultat som är ”helt främmande för grundläggande krav för rättskipningen vid en gibraltisk domstol”. Vad som utgör ordre public i Gibraltar påverkas av Förenade kungarikets internationella åtaganden, framför allt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Kränkningar av mänskliga rättigheter är ett välkänt exempel på undantaget för ordre public. Ett annat är om lagen ”på ett flagrant sätt kränker grundläggande folkrättsregler” (t.ex. Iraks invasion av Kuwait 1990).

I både Rom I-förordningen och Rom II-förordningen föreskrivs numera dessutom tillämpning av internationellt tvingande forumregler oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet. Sådana regler finns ofta på konsument- eller arbetsmarknadsområdet eller i lagstiftning som antagits för att komplettera en internationell konvention.

2.5 Utredning om innehållet i utländsk rätt

Innehållet i utländsk rätt kontrolleras som om det vore ett sakförhållande. Det ankommer på parterna att bevisa innehållet i utländsk rätt. Domare får inte på eget initiativ undersöka innehållet i utländsk rätt. Om den bevisning som parterna lagt fram är motstridig kan domstolen göra en bedömning av de sakkunnigas trovärdighet och ta den viktigaste bevisningen (t.ex. utländsk lagstiftning och rättspraxis) i övervägande, särskilt om de är avfattade på engelska och använder begrepp som är bekanta för en gibraltisk domare.

Innehållet i utländsk rätt bevisas vanligtvis genom sakkunnigbevisning. Det räcker inte att lägga fram texten till en utländsk lag, till ett utländskt mål eller från en utländsk myndighet inför domstolen. Sakkunnigbevisning avseende utländsk rätt kan läggas fram av alla som ”på grund av sin sakkunskap eller erfarenhet är kvalificerade att lägga fram sådan bevisning”. Trots det är de sakkunniga vanligtvis antingen akademiker eller yrkesutövare i aktuell jurisdiktion. Om innehållet i utländsk rätt har fastställts i ett tidigare gibraltiskt eller engelskt mål kan detta mål anföras som bevis för innehållet i utländsk rätt, och innehållet i utländsk rätt antas vara identiskt med det som fastställts i det målet, såvida inte motsatsen bevisas.

Bevisbördan åvilar den part som åberopar utländsk rätt. Om innehållet i utländsk rätt inte anses tillräckligt styrkt är den allmänna regeln att gibraltisk lag ska tillämpas. I mål där det saknas anledning att tro att utländsk lag på något sätt påminner om gibraltisk lag (t.ex. en skattelag från ett annat EU-land) kan talan emellertid avvisas.

3 Lagvalsregler

3.1 Avtalsförpliktelser och rättsakter

I alla mål som rör avtalsförpliktelser och lagval är Rom I-förordningen direkt tillämplig. Lagvalsreglerna i Romförordningen kan även tillämpas på mål som i gibraltisk lag inte skulle betraktas som avtalsmässiga (t.ex. gåvoavtal).

Procedurfrågor avgörs av lagen i domstolslandet (lex fori). Bedömningen av skadornas omfattning (men inte skadeposterna) och bevismedel regleras därför av lagen i domstolslandet. Preskriptionstider är materiella och fastställs i samband med avtalsförpliktelser därför av den lag som är tillämplig enligt förordningen. De främsta materiella reglerna är följande:

Om parterna har gjort ett uttryckligt lagval, eller det med rimlig säkerhet framgår vilken lag de vill ska tillämpas, ska denna lag tillämpas. Det framgår med rimlig säkerhet vilken lag parterna vill ska tillämpas om avtalet har upprättats i en standardform som det är känt regleras av ett visst lands lag (t.ex. en sjöfartsförsäkring hos Lloyd’s) eller mot bakgrund av parternas tidigare kontakter med varandra. Om det finns ett lagvalsavtal räcker detta ofta för att dra slutsatsen att parterna avsåg att det domstolslandets lag ska tillämpas. Så är dock inte alltid fallet. Vid ett skiljeavtal är det lättare att dra en slutsats om lagval om urvalskriterierna för skiljedomarna har specificerats. Om skiljedomarna anges med hänvisning till ett internationellt organ är det emellertid mindre chans att lagvalet framgår med rimlig säkerhet.

Valfriheten är begränsad i flera avseenden. I konsument- och anställningsavtal kan lagvalet för det första inte förvägra konsumenten eller den anställde det skydd som ges enligt obligatoriska regler enligt den lag som skulle ha tillämpats om ett uttryckligt lagval inte hade existerat. Om alla aspekter av situationen rör ett enda land får valet av en annan lag för det andra inte utgöra hinder för att ge det landets obligatoriska regler effekt. Det finns även skyddsregler för konsumenter i samband med försäkringsavtal. Lägg även märke till att om det råder oenighet om hur effektivt lagvalet är – exempelvis vid anklagelser om olaga tvång – avgörs frågan om huruvida ett sådant val var effektivt av den förmodat tillämpliga lagen (dvs. den lag som hade reglerat avtalet om valet hade varit giltigt), såvida inte ett sådant lagval vore ”orimligt” (i så fall kan lagen i det land där den part som inte har gett sitt samtycke har sin hemvist tillämpas).

I mål där det inte har gjorts något uttryckligt lagval, eller ett sådant val inte med rimlig säkerhet framgår, föreskrivs särskilda regler i Rom I-förordningen beroende på typen av avtal. Om dessa regler är inte är tillräckliga för att avgöra frågan är tillämplig lag i regel lagen i det land där den som ska utföra avtalets karakteristiska prestation har hemvist. Den som ska utföra avtalets karakteristiska prestation är inte alltid lätt att fastställa, men är vanligtvis den part som inte betalar för varan eller tjänsten (t.ex. en säljare av en produkt, långivaren i en banktransaktion, borgensmannen i ett borgensavtal). Detta kan ändras till förmån för ett land som avtalet har större anknytning till.

3.2 Utomobligatoriska förpliktelser

Vid utomobligatoriska avtalsförpliktelser är Rom II-förordningen tillämplig i de flesta fall. Lagen är endast tillämplig på frågor som rör skadeståndsgrundande händelser som inte omfattas av förordningen. Ärekränkning regleras därför fortfarande av common law (se nedan). Preskriptionstider fastställs också enligt den tillämpliga lagen.

Enligt Rom II-förordningen är huvudregeln att lagen på den plats där skadan uppkom ska tillämpas. Särskilda regler avgör tillämplig lag för vissa typer av utomobligatoriska förpliktelser, däribland produktansvar, illojal konkurrens, miljöskador och immaterialrättsintrång. Förordningen gör det även möjligt för parterna att i vissa fall välja tillämplig lag. Denna möjlighet kan dock inte användas för att undvika obligatoriska regler i EU-rätten eller nationell rätt. Notera att bedömning av skador regleras av tillämplig lag.

Som påpekades ovan regleras ärekränkning (som inbegriper misskreditering av titel, misskreditering av varor, ondskefulla lögner och andra skadeståndsanspråk enligt utländsk lag ”som motsvarar eller på annat sätt liknar [sådana] anspråk”) fortfarande av common law. I sådana fall gäller regeln om dubbel talerätt (double actionability). En skadeståndstalan kan endast väckas i Gibraltar om en civilrättslig talan kan väckas enligt den utländska lagen i den jurisdiktion där den skadegrundande händelsen inträffade (vanligtvis publicerades) och en civilrättslig talan hade kunnat väckas i Gibraltar om den skadegrundande händelsen hade inträffat i Gibraltar. Denna regel behölls efter påtryckningar från medieorganisationer som var rädda för att förtryckande utländska lagar skulle tillämpas. Det finns dock ett undantag till denna regel: Om ett annat land har närmare anknytning till händelsen och parterna ska det landets lag tillämpas i stället. Notera att detta är ett område där det råder extra mycket osäkerhet.

När det gäller förvaltningen av truster regleras tillämplig lag av lagen om huvudmän (Trustees Act), som genomför Haagkonventionen om tillämplig lag för och erkännande av truster. I denna föreskrivs att tillämplig lag väljs av huvudmannen, eller om ett sådant val inte görs, av lagen i det land som trusten har störst anknytning till. Denna lag avgör trustens giltighet, dess konstruktion, effekter och förvaltning.

3.3 Personalstatut

Ett barn får samma hemvist som sin far, om barnet är fött inom äktenskapet. Om barnet är utomäktenskapligt eller om fadern är avliden vid födelsetillfället, får barnet samma hemvist som modern. Denna regel fortsätter att gälla till dess att barnet fyller 16 år (dvs. barnets hemvist ändras om faderns eller moderns hemvist ändras).

Personer över 16 år har kvar sin ursprungliga hemvist till dess de själva väljer hemvist. För att kunna få en ny hemvist måste personen vara faktiskt bosatt inom den berörda jurisdiktionen och ha för avsikt att fortsätta vara bosatt där, antingen tillfälligt eller permanent. Om någon av dessa förutsättningar inte längre finns, träder ursprunglig hemvist in på nytt.

En makas hemvist bestäms inte längre av hennes makes hemvist, utan är föremål för en separat bedömning.

Rättskapaciteten att fullgöra särskilda förpliktelser (t.ex. ingå avtal, upprätta ett testamente, gifta sig) avgörs av de särskilda regler som gäller för det området, och diskuteras i relevanta avsnitt.

3.4 Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

Frågor om föräldraansvar och skydd av barn avgörs vanligtvis av gibraltisk lag, med förbehåll för ett begränsat antal undantag som de frågor som (se ovan) omfattas av 1996 års Haagkonvention och de frågor som omfattas av Bryssel IIa-förordningen. Frågor om legitimitet och adoption avgörs också i regel av engelsk lag, med vissa undantag.

3.5 Äktenskap, ogifta/sammanboende par, partnerskap, äktenskapsskillnad, separation, underhållsskyldighet

Ett äktenskaps formella giltighet regleras i regel av lagen på den plats där äktenskapet ingicks, med vissa undantag.

Personers rättskapacitet att ingå äktenskap avgörs av var den personen hade sin hemvist omedelbart före äktenskapet. Denna lag reglerar frågor som parternas samtycke, ålderskrav och vilka personer inom släkten som man inte får gifta sig med. Ett äktenskap är inte giltigt om någon av parterna var yngre än 16 år när äktenskapet ingicks, om de har hemvist i Gibraltar. Äktenskap kan dock ingås om en ansökan om ett särskilt äktenskapstillstånd inges innan vigseln.

I frågor som rör äktenskapsskillnad eller hemskillnad tillämpas i regel gibraltisk lag, med vissa undantag.

I fråga om underhållsskyldighet tillämpas i regel gibraltisk lag, med vissa undantag.

3.6 Makars förmögenhetsförhållanden

Makars förmögenhetsförhållanden är inte ett allmänt begrepp i common law. I frågor som rör utbetalning av ekonomiska medel i samband med äktenskapsskillnad, hemskillnad eller ogiltigförklaring av äktenskap eller i underhållsärenden tillämpar gibraltiska domstolar i regel gibraltisk lag, eller engelsk och walesisk rättspraxis när de har möjlighet att göra det, med vissa undantag.

3.7 Arv och testamente

När det gäller intestatarv (dvs. när det inte finns något testamente) ska lagen i det land där testatorn var bosatt vid sitt frånfälle tillämpas vid arv av lös egendom. Lagen i det land där egendomen är belägen (lex situs) ska emellertid tillämpas vid arv av fast egendom.

I mål där det finns ett testamente (testamentarisk succession) avgörs testatorns kapacitet att upprätta ett testamente beträffande lös egendom av lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för testamentet. En testamentstagare har rätt att ta emot egendom om han har rättskapacitet enligt antingen lagen i det land där han själv har sin hemvist eller lagen i det land där testatorn hade sin hemvist. Det finns inte några särskilda lagvalsregler om fast egendom men lex situs är troligast. Detta gäller förmodligen även för en testamentstagares kapacitet att ta emot fast egendom som en testamentsgåva.

Enligt lagen om testamenten (Wills Act 2009) är ett testamente formellt giltigt (t.ex. i fråga om korrekt antal vittnen) om det uppfyller villkoren i någon av följande lagar: Lagen i det land där testamentet verkställdes (vanligtvis där det undertecknades och bevittnades) när det verkställdes. Lagen i det land där testatorn hade sin hemvist eller vanliga vistelseort eller var medborgare i när testamentet verkställdes. Lagen i det land där testatorn hade sin hemvist eller vanliga vistelseort eller var medborgare i vid sin bortgång. Ett testamente är också formellt giltigt för överlåtelse av fast egendom om det följer den inhemska lagen i det land där egendomen är belägen (alltså utan tillämpning av återförvisning trots att det rör sig om fast egendom).

Ett testamente avseende lös egendom är materiellt giltigt (t.ex. i fråga om begränsningar av det belopp som man kan testamentera) om det följer lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid sin bortgång. Ett testamente avseende fast egendom är materiellt giltigt om det följer lagen i det land där egendomen är belägen, dvs. oavsett nationellt system ska lex situs tillämpas.

Ett testamente ska tolkas enligt den lag som testatorn har avsett, vilket antas vara lagen i det land där testatorn hade sin hemvist när testamentet upprättades. Detta antagande är en prima facie-regel som kan ersättas av bevis på att testatorn uppenbart övervägde och avsåg att hans eller hennes testamente skulle upprättas enligt ett annat system. Ytterligare begränsningar gäller eventuellt fast egendom, nämligen att om den ränta som uppkommer från upprättandet inte är tillåten eller erkänns enligt lex situs ska den sistnämnda lagen tillämpas.

Giltigheten av ett påstått återkallande av ett testamente avgörs av lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för det påstådda återkallandet (notera att enligt engelsk lag, om denna ska tillämpas, återkallas ett testamente av ett äktenskap såvida det inte kan visas att testamentet uttryckligen upprättades med äktenskap i åtanke). Om återkallandet påstås ha skett genom ett senare testamente (till skillnad från att t.ex. riva sönder testamentet ) avgörs emellertid frågan om huruvida det andra testamentet återkallar det tidigare testamentet av den lag som är tillämplig på det andra testamentets formella giltighet. Om det är oklart huruvida ett andra testamente återkallar ett tidigare testamente avgörs frågan om testamentets uppbyggnad av den lag som testatorn avsåg, vilken antas vara lagen i det land där testatorn hade sin hemvist vid tidpunkten för det andra testamentet.

3.8 Sakrätt

I egendomsrättsliga mål görs åtskillnad mellan lös och fast egendom, och det är lagen i det land där egendomen är belägen som tillämpas för att fastställa huruvida intresset avser lös eller fast egendom.

Tillämplig lag i fråga om fast egendom är i regel lagen i det land där egendomen är belägen, och återförvisning tillämpas. Detta gäller alla frågor som rör transaktionen, inbegripet rättskapacitet, formaliteter och materiell giltighet. Notera att det naturligtvis finns en skillnad mellan överlåtelse av mark eller annan fast egendom och det avtal som reglerar parternas rättigheter och skyldigheter i samband med överlåtelsen, där det senare regleras av särskilda lagvalsregler (framför allt enligt Rom I-förordningen).

Vid egendomsrättsliga (till skillnad från avtalsrättsliga) frågor som rör överlåtelse av materiell lös egendom är tillämplig lag i regel lagen i det land där egendomen var belägen vid tidpunkten för den händelse som påstås ha påverkat ägandeförhållandet. Det är oklart om återförvisning ska tillämpas i en sådan situation och merparten av besluten i första instans från gibraltiska domstolar tyder på att så inte är fallet. Äganderätt till materiell egendom som förvärvats i enlighet med denna allmänna regel erkänns som giltig i Gibraltar om den lösa egendomen därefter avlägsnas från det land där den var belägen vid tidpunkten av förvärvandet av äganderätten, såvida inte äganderätten ersätts av en ny äganderätt som förvärvats i enlighet med lagen i det land till vilket egendomen har flyttats. Ett särskilt undantag från den allmänna regeln om materiell lös egendom är om den materiella egendomen befinner sig i transit och parterna inte känner till var den finns, eller om en överlåtelse som är giltig enligt tillämplig lag på överlåtelsen tillfälligt får verkan i Gibraltar.

Vid överlåtelse av immateriell lös egendom, och om förhållandet mellan överlåtaren och mottagaren regleras genom avtal (vilket är fallet för de flesta skulder) och frågan endast rör själva överlåtelsens giltighet och verkan, ska Rom I-förordningen tillämpas.

Notera att det är svårt att sammanfatta lagvalsreglerna om överlåtelse och överföring av lös egendom och att de inte omfattas av en enda lagvalsregel. Detta beror främst på att denna egendomskategori omfattar en mängd olika rättigheter, varav inte alla regleras i avtal. Specialister bör därför rådfrågas i samband med immateriell lös egendom. Specialistråd bör inhämtas i samband med immateriell lös egendom.

3.9 Insolvens

Förenade kungariket, och i förlängningen Gibraltar, är part i rådets förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden. I denna anges relevanta regler i insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses, om gäldenärens huvudsakliga intressen finns i en EU-medlemsstat (med undantag av Danmark). Om de gibraltiska domstolarna är behöriga (vilket är fallet om gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Gibraltar, och detta antas vara platsen för företagets säte) ska gibraltisk lag tillämpas.

I mål som inte omfattas av förordning nr 1346/2000 ska gibraltisk lag tillämpas om domstolarna i Gibraltar är behöriga (vilket är fallet om bolaget är registrerat i Gibraltar eller om det finns personer i Gibraltar som skulle gynnas av avvecklingen av företaget och det inte finns goda skäl att neka behörighet).