Yksityisoikeuden alalla ennen siirtymäkauden päättymistä meneillään olevat menettelyt ja vireille pannut oikeudenkäynnit jatkuvat EU:n lainsäädännön mukaisesti. Yhdistyneen kuningaskunnan kanssa yhteisesti sovitun mukaisesti Yhdistynyttä kuningaskuntaa koskevat tiedot säilytetään Euroopan oikeusportaalissa vuoden 2024 loppuun.

Nationell lagstiftning

Englanti ja Wales

Här hittar du information om lagstiftning och rättsliga databaser i Storbritannien. Det finns tre olika rättssystem i Förenade kungariket – England och Wales, Nordirland och Skottland. Denna information rör behörigheten för England och Wales.

Sisällön tuottaja:
Englanti ja Wales

Rättskällor

De viktigaste rättskällorna i den engelska och walesiska delen av Förenade kungarikets rättsväsende är följande:

  • Primärrätt i form av lagar som antas av Förenade kungarikets parlament och lagar och andra författningar som antas av Wales nationalförsamling.
  • Europeiska unionens lagstiftning
  • Sekundärrätt i form av förordningar ( statutory instruments) som utfärdas av drottningen (the Sovereign), Förenade kungarikets regering, Wales regering eller annan myndighet. Dessutom kan det utfärdas administrativa beslut.
  • Rättspraxis, s.k. common law, som den har utvecklats genom domstolsavgöranden.

Typer av rättsliga instrument – beskrivning

Primärrätt ( Acts of Parliament) antas av det brittiska parlamentet i London och kan gälla för hela eller delar av Förenade kungariket. Den walesiska nationalförsamlingen har rätt att utfärda lagstiftning inom 20 delegerade områden som förtecknas i tabell 7 till Government of Wales Act 2006. The Sovereign kan även anta andra typer av primärrättsliga rättsakter, som ministerdekret, proklamationer, kungliga fullmakter, kungliga instruktioner, förordningar och fribrev.

Sekundärrätt antas genom delegerade befogenheter från Her Majesty in Council eller en minister, ett departement (ministerium), walesiska ministerier eller andra utsedda organ eller personer. Detta kallas också för delegerad eller sekundär lagstiftning. delegeringen grundar sig på en särskild rättsakt. Sekundärlagstiftningen kan antas i olika former, som ministerdekret, förordningar eller beslut. på engelska kallas de med ett samlingsnamn för Statutory Instruments eller Statutory Rules.

I juli 1999 fördes vissa lagstiftningsbefogenheter över från det brittiska parlamentet till Wales nationalförsamling i Cardiff. Församlingen fick rätt att anta rättsakter som berörde Wales, men det var fortfarande det brittiska parlamentet som hade rätten att anta primärlagstiftning om walesiska frågor. Efter Government of Wales Act 2006 fick församlingen befogenhet att anta primärrättslig lagstiftning (Measures) om frågor som berör Wales och som det brittiska parlamentet beslutar att delegera lagstiftningsbefogenheter för. Förordningarna måste dock godkännas av The Sovereign in Council innan de börjar gälla. Församlingen har ansvar för frågor som rör ekonomisk utveckling, utbildning, miljö, hälsa, bostäder, turism och transport. men ansvarar inte för civil- eller straffrätt. Den walesiska lagstiftning som antas av nationalförsamlingen och de walesiska ministrarna (den walesiska regionalregeringen) utfärdas på både engelska och walesiska.

Det är The Sovereign som, efter att ha inhämtat råd från den brittiska regeringen, har befogenheter att ingå internationella avtal på Förenade kungarikets vägnar. Det brittiska parlamentet har ingen formell roll i utformningen av sådana avtal, men om det krävs en ändring av brittisk lagstiftning eller om det behöver anslås offentliga medel ska parlamentet rösta om det på vanligt sätt. Alla EU-fördrag måste införlivas genom lagstiftning och granskas därför av parlamentet. Efter det att Constitutional Reform and Governance Act 2010 har trätt i kraft kan ett fördrag ratificeras först om a) en minister (Minister of a Crown) har lagt fram en kopia av fördraget till parlamentet, b) fördraget har offentliggjorts och c) en period på 21sammanträdessdagar har löpt ut utan att något av de båda parlamentshusen har kommit fram till att fördraget inte bör ratificeras.

Rättsreglernas hierarki

Om det uppstår konflikter mellan de olika rättskällorna ska dessa i första hand lösas i domstol. Tvister om hur lagar ska tolkas kan också lösas i domstol. Eftersom det inte finns någon skriven grundlag i Förenade kungariket är det dock inte möjligt att ifrågasätta en Act of Parliament i domstol med hänvisning till att den ”strider mot grundlagen”. Den konstitutionella doktrinen om parlamentarisk suveränitet visar att det brittiska parlamentet är den högsta lagstiftande myndigheten – i den meningen att det kan upphäva och upphäva alla lagar – och att inget annat organ får upphäva eller ifrågasätta giltigheten av en parlamentsakt.

Doktrinen om parlamentets suveränitet påverkas dock av Förenade kungarikets medlemskap i Europeiska unionen. I enlighet med lagen om Europeiska gemenskaperna från 1972 är Europeiska unionens lagstiftning en del av lagstiftningen i England och Wales (och Skottland och Nordirland). Den nationella lagstiftningen måste så långt som möjligt tolkas i överensstämmelse med EU-lagstiftningen.

Lagen om mänskliga rättigheter från 1998, som införlivade Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna i den brittiska lagstiftningen, ger domstolarna ytterligare en möjlighet att ifrågasätta lagar som antagits av parlamentet. Den nationella lagstiftningen måste i största möjliga mån tolkas så att den är förenlig med de mänskliga rättigheterna i konventionen.

Domstolarnas avgöranden, särskilt från högre instanser, har stor betydelse för lagens utveckling. De avgör inte bara hur lagstiftningen ska tolkas, de skapar också grunden för den rättspraxis, common law, som bygger på tidigare domstolsavgöranden.

När det gäller vilka domstolsavgöranden som är bindande för vilka domstolar är den allmänna principen att en domstol är bunden av avgöranden från en högre instans.

När det gäller frågor som omfattas av EU-lagstiftningen är det Europeiska unionens domstol som är den högsta instansen. House of Lords har agerat som Supreme Court i Förenade kungariket, men har ersatts av den nya högsta domstolen, som trädde i kraft den 1 oktober 2009. De befintliga juristerna i överhuset blev de första domarna i högsta domstolen, med den äldste juristen som domstolens ordförande.

Institutionell ram

Institutioner ansvariga för antagandet av rättsregler och beslutsprocess

Primärlagstiftningen antas av det brittiska parlamentet i London. Innan ett lagförslag (en s.k. Bill) kan antas av parlamentet och bli en Act of Parliament måste det godkännas av parlamentets båda kammare: underhuset och överhuset. Båda kamrarna går igenom följande steg:

  • Första behandling (formell presentation av lagförslaget utan debatt).
  • Andra behandling (allmän debatt).
  • Kommittéfas (detaljerad granskning, debatt och ändringar. I underhuset sker detta stadium i allmänhet i en kommitté för offentliga fakturor.)
  • Betänkande (möjlighet till ytterligare ändringar).
  • Tredje behandlingen (slutlig möjlighet till debatt, (överhuset).

När en lag har gått igenom båda husen skickas den tillbaka till den första kammaren (där den startade) för att ta hänsyn till andra kammarens ändringsförslag.

Båda kamrarna måste vara överens om den slutliga versionen. Det kan bli flera rundor mellan de båda kamrarna innan de är helt överens om varje ord i lagförslaget. så snart de är överens kan lagförslaget lämnas in för godkännande av drottningen.

Primarlagstiftning utfärdas också av Wales nationalförsamling. Innan ett lagförslag kan bli och en lag av församlingen måste det ses över och godkännas av församlingen och med tanke på monarken.En rättsakt som utfärdats av nationalförsamlingen har ställning av lag som i tillämpliga fall kan åberopas i hela Wales.

Det finns i allmänhet ett 4-stegsförfarande för behandling av regeringens lagförslag enligt följande:

Steg 1: De allmänna principerna för den föreslagna förordningen eller åtgärden granskas i ett eller flera lagstiftningsutskott och godkänns av församlingen.

Steg 2: Ingående behandling i ett lagstiftningsutskott av den föreslagna förordningen eller åtgärden och av eventuella ändringsförslag som utskottsledamöterna lägger fram.

Steg 3: Ingående behandling i lagstiftningsutskottet av den föreslagna förordningen eller åtgärden och av eventuella ändringsförslag som utskottsledamöterna lägger fram.Utskottsordföranden avgör vilka ändringsförslag som ska tas upp till behandling av utskottet.

Steg 4: Omröstning i församlingen för att anta den slutliga texten till förslaget till förordning eller åtgärd.

När ett lagförslag har passerat alla de olika stegen i det brittiska parlamentet eller den walesiska nationalförsamlingen sänds det till The Sovereign för kungligt godkännande (Royal Assent), varefter det blir till en lag. Förordningar från Wales nationalförsamling ska överlämnas för godkännande av drottningen.

Primärlagstiftning kan i allmänhet bara ändras eller upphävas genom ny primärlagstiftning. Det finns dock undantag som gör det möjligt att göra vissa ändringar och återkallanden genom en förordning. Detta gäller t.ex. när de genomför EU-skyldigheter eller lagreformer som minskar eller eliminerar regleringsbördan. Sådana dekret måste dock godkännas genom positiva resolutioner i båda kamrarna i parlamentet innan de utfärdas.

Primärlagstiftning träder i kraft i enlighet med särskilda bestämmelser ( commencement provisions) i rättsakten i fråga. Det kan anges att rättsakten ska träda i kraft en viss dag. Det kan ske direkt vid det kungliga godkännandet, på en viss dag (i allmänhet minst två månader efter det kungliga godkännandet) eller på ett datum som ska anges av en minister eller ett ministerium genom ett dekret (eller en förordning) om ikraftträdande. Det kan anges olika datum för olika bestämmelser i en rättsakt.

Dagen för ikraftträdandet för sekundärlagstiftning brukar i allmänhet anges i själva rättsakten. I undantagsfall kan dagen för ikraftträdandet anges genom att ett meddelande offentliggörs i de officiella tidningarna (the London Gazette).

Juridiska databaser

Den brittiska lagstiftningen, som förvaltas av The National Archives, lyder under den brittiska lagstiftningen.

På denna webbplats finns tillgång till gällande lagstiftning i samtliga Förenade kungarikets jurisdiktioner (England, Skottland, Wales och Nordirland).Webbplatsen innehåller all lagstiftning från 1988 och fram till dags dato, den flesta primärlagstiftning före 1988 i både ursprungliga och reviderade versioner och ett stort urval av sekundärlagstiftning från 1948 och framåt om denna lagstiftning fortfarande är i kraft.

Senaste uppdatering: 23/10/2019

Det här är en maskinöversättning. Ägaren av sidan tar inget som helst ansvar för kvaliteten på den maskinöversatta texten.