Uždaryti

JAU VEIKIA PORTALO BETA VERSIJA!

Apsilankykite beta versijos Europos e. teisingumo portale ir išsakykite, ką apie jį manote!

 
 

Naršymo kelias

  • Pradžia
  • Teisė kreiptis į teismus aplinkosaugos klausimais

menu starting dummy link

Page navigation

menu ending dummy link

Möjlighet till rättslig prövning i miljöärenden - Finland

Šis puslapis išverstas mašininio vertimo priemone ir jo kokybė negali būti užtikrinta.

Šio vertimo kokybė: vidutinė

Ar šis vertimas Jums naudingas?


  1. Konstitutionella grundvalar
  2. Domstolsväsendet
  3. Ärenden rörande tillgång till information
  4. Allmänhetens deltagande vid rättslig prövning
  5. Rättslig prövning av myndigheters åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder
  6. Andra former för tillgång till rättslig prövning
  7. Partsbehörighet
  8. Rättsligt ombud
  9. Bevis
  10. Förbudsförelägganden
  11. Rättegångskostnader
  12. Mekanismer för ekonomiskt stöd
  13. Aktualitet
  14. Övriga frågor
  15. Utländska medborgare
  16. Gränsöverskridande ärenden

I konstitutionella grundvalar

Finlands grundlag (731/1999) antogs i sin nuvarande form år 2000 och innehåller i 20 § en grundläggande rätt till miljön. Lydelsen är som följer:

  • Var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet.
  • Det allmänna ska verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön.

Tillgången till rättslig prövning regleras i 21 § med titeln ”Rättsskydd”. Denna paragraf garanterar var och en rätten att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.

Även om den konstitutionella tillsynen i första hand sker i riksdagens grundlagsutskott genom förhandsbedömning av lagförslag kan grundlagsfästa rättigheter också åberopas inför domstol. Om tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende som behandlas av en domstol uppenbart skulle strida mot grundlagen, ska domstolen ge grundlagsbestämmelsen företräde. Rätten till miljön har tillämpats flera gånger i högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis, ofta i tolkningar av bestämmelser om rätten att överklaga. Internationella avtals tillämplighet förutsätter å andra sidan att de införlivas i inhemsk lagstiftning. I offentliggjord rättspraxis har Århuskonventionen tillämpats en gång, i syfte att åtgärda en bristande samstämmighet vad gäller icke-statliga organisationers besvärsrätt genom att bredda tolkningen av tillämplig inhemsk lagstiftning.

II Rättsliga

Det finska domstolsväsendet är uppdelat i två oberoende domstolsgrenar: allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar.

De allmänna domstolarna har tre nivåer:

  • Tingsrätter
  • Appellationsdomstolar
  • Högsta domstolen.

Förvaltningsdomstolarna har två nivåer:

  • regionala förvaltningsdomstolar
  • Högsta förvaltningsdomstolen

De allmänna domstolarna handlägger tvistemål och brottmål, medan förvaltningsdomstolarna främst handlägger överklaganden av myndighetsbeslut. Dessutom finns det en rad specialdomstolar (t.ex. marknadsdomstolen, försäkringsdomstolen och arbetsdomstolen) samt besvärsnämnder som ingår i en av (eller båda) grenarna.

Eftersom det i allmänhet är myndigheterna i första instans som fattar beslut i miljöärenden hamnar miljötvister normalt i förvaltningsdomstolarna. Några viktiga undantag finns, nämligen fastighets- och inteckningsärenden, för vilka överklaganden inges till de specialiserade jorddomstolar som är verksamma i ett antal tingsrätter. Miljörelaterade skadeståndsmål och brottmål handläggs därtill av de allmänna domstolarna.

I förvaltningsdomstolssystemet har större delen av miljömålen centraliserats till en av de regionala förvaltningsdomstolar, nämligen Vasa förvaltningsdomstol. Denna domstol handlägger alla mål inom ramen för miljöskyddslagen (86/2000) och vattenlagen (587/2011), dvs. ungefär en fjärdedel av miljömålen i landets alla förvaltningsdomstolar. Återstående miljömål, t.ex. sådana som rör naturskydd, marktäkt och stenbrytning samt markanvändningsplanering och byggande, handläggs av den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. Därtill kommer att landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd handlägger vissa överklagande som rör jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske. Den geografiska och materiella domsrätten för de behöriga domstolarna i miljömål är på det hela taget tämligen tydligt fastställd i lag, och även om gränsfall kan förekomma är risken för s.k. forum shopping obefintlig.

I allmänhet kan myndighetsbeslut överklagas genom förvaltningsbesvär till den regionala förvaltningsdomstolen, i enlighet med vad som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Som ett undantag till detta ska beslut fattade av kommunala myndigheter inom ramen för deras kompetens i stället överklagas genom kommunalbesvär, som utgör den andra grundläggande typen av överklagande. Medan miljöbeslut vanligen är föremål för förvaltningsbesvär finns några betydande undantag (t.ex. kommunala markanvändningsplaner, förordningar och lokala miljöbestämmelser liksom jordtäkt och brytningstillstånd), som omprövas genom kommunalbesvär.

I lagen om beslutsbehörighet föreskrivs vilken typ av besvär, dvs. överklagande, beslutet omfattas av. Den huvudsakliga skillnaden mellan de båda besvärsförfarandena är att kommunalbesvär kan inges av varje medlem i en kommun, medan förvaltningsbesvär vanligtvis bara kan tillgripas av parter som mer direkt påverkas av beslutet. Å andra sidan är förvaltningsdomstolens prövningsrätt med omfattande vid förvaltningsbesvär än vid kommunalbesvär. Den allmänna besvärsperioden är 30 dagar från det att beslutet delgavs. Förfarandet i förvaltningsdomstolen är huvudsakligen skriftligt och grundar sig på inlagor från myndigheterna, ändringssökande och andra parter i förfarandet. Rättegångsombud är inte obligatoriska, och förvaltningsprocesslagen innehåller inte många formella krav i fråga om överklagandet eller andra skeden i förfarandet.

Förvaltningsdomstolens beslut kan överklagas vidare till Högsta förvaltningsdomstolen. Beroende på det aktuella ärendet och förvaltningsdomstolens beslut kan besvärstillstånd krävas (i miljöärenden, t.ex. markanvändning och bygglov och detaljplanebeslut), men den allmänna regeln är att högsta förvaltningsdomstolen meddelar beslut i alla mål som hamnar på dess bord. Beslut av ministerier och regeringen (exproprieringstillstånd exempelvis) kan som regel överklagas direkt till högsta förvaltningsdomstolen. Utöver ordinära överklaganden finns ett antal särskilda överklagandeformer, såsom förvaltningstvistemål och grundbesvär, som inte är särskilt relevanta i miljörättshänseende. I förvaltningsprocesslagen finns vidare tre extraordinära rättsmedel:

  • klagan, som kan lämnas in till den regionala förvaltningsdomstolen inom sex månader
  • Återställande av löpte ut (menetetyn määräajan palauttaminen, återställande av försutten fatalietid), högsta förvaltningsdomstolen
  • återbrytande, som inges till högsta förvaltningsdomstolen.

Förvaltningsbesvär medför att beslutet omprövas, vilket innebär att domstolen är behörig att ändra det överklagade beslutet. I princip är domstolens behörighet att ompröva ett ärende ganska omfattande, men återhållsamhet utövas i detta avseende. Ändringar görs vanligtvis endast då det överklagade beslutet befinns vara lagstridigt som sådant, men ett upphävande av beslutet och ett återförvisande av ärendet för ny behandling kan undvikas genom en begränsad ändring, för att spara på resurserna. I miljöärenden utgör ändringar av omtvistade tillståndsvillkor den vanliga användningen för denna omprövningsbefogenhet. Kommunalbesvär är å andra sidan kassatoriskt, vilket innebär domstolen endast kan fastställa eller upphäva myndighetens beslut. Lagen innehåller vanligtvis undantag från denna regel i miljöärenden, vilket gör att förvaltningsdomstolen kan göra begränsade ändringarna även i dessa fall (t.ex. marktäkttillstånd).

Enligt förvaltningsprocesslagen krävs att ändringssökanden anger skälen för sitt överklagande av beslutet, men det är förvaltningsdomstolens uppgift avgöra enligt vilken lag beslutets laglighet ska prövas. Vid behandling av förvaltningsbesvär är förvaltningsdomstolens ansvar tämligen vidsträckt och prövningen begränsar sig inte bara till det som uttryckligen yrkas i överklagandet. Vid kommunalbesvär däremot är domstolen strikt bunden till de olaglighetsskäl som ändringssökanden åberopar. I kommunalbesvärsförfarandet måste dessa skäl för överklagandet också anges inom besvärsperioden, medan förvaltningsbesvärsförfarandet ger mer utrymme för kompletteringar av överklagandet under förfarandets gång.

Beträffande omprövning av omständigheter föreskrivs i förvaltningsprocesslagen att domstolen på tjänstens vägnar ska skaffa utredning i sådan omfattning som en opartisk och rättvis behandling av ärendet och ärendets art kräver. Domstolen kan t.ex. begära specifik bevisning från parterna, inhämta sakkunnigutlåtanden eller verkställa en muntlig förhandling eller förrätta syn för att fastställa omständigheterna i målet.

Allmänna domstolsförfaranden följer andra och i viss utsträckning mer detaljerade processregler, främst rättegångsbalken (4/1734, med talrika ändringar) och lagen om rättegång i brottmål (689/1997). Förfarandena är företrädesvis muntliga, och parterna har i allmänhet ett mer uttalat ansvar att åberopa omständigheter och att fastställa fakta än vid förfaranden vid förvaltningsdomstol. En tingsrätts avgörande kan överklagas till hovrätten, men målet tas endast upp om det är av kvalificerat intresse (i tvistemål en viss storlek på fordran och i brottmål en viss längd på straffet) eller, alternativt, om särskilt tillstånd beviljats till fortsatt handläggning. För att överklaga en hovrättsdom krävs besvärstillstånd från högsta domstolen, vars främsta uppgift är att skapa juridiska prejudikat (i motsats till högsta förvaltningsdomstolen). Under vissa förhållanden går det att direkt hos högsta domstolen ansöka om besvärstillstånd för att överklaga ett tingsrättsbeslut, och vissa extraordinära rättsmedel finns också tillgängliga i det allmänna domstolssystemet.

Dessutom måste det självstyrande Åland nämnas. Denna självstyrande region har, i enlighet med självstyrelselagen för Åland (1144/1991), behörighet att stifta egna lagar på många områden, bl.a. i miljöfrågor. Andra områden, som t.ex. domstolsväsendet och rättsliga förfaranden, regleras primärt av rikslagar, som gäller för hela riket. Det betyder att de ovannämnda lagarna gäller för domstolsförfaranden. Åland har en allmän tingsrätt och en förvaltningsdomstol, som fungerar inom respektive instansordningar. Beslut fattade av landskapsstyrelsen överklagas dock direkt till högsta förvaltningsdomstolen. Därtill kommer att ovan beskrivna centralisering av den rättsliga prövningen av miljöfrågor inte gäller för Åland, där Ålands förvaltningsdomstol behandlar miljöärendena.

III Ärenden om informationstillgång

Tillgången till miljöinformation regleras generellt genom lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), som stadgar att myndighetshandlingar är offentliga om inte något annat föreskrivs särskilt.

Om en tjänsteman eller anställd vid en myndighet vägrar att lämna ut begärda uppgifter

  • Ska han meddela vad vägran beror på samt upplysa om hur ärendet kan föras till myndigheten för avgörande.
  • Efter ett sådant avslag kan begäran om tillgång göras på nytt hos själva myndigheten för att få det omprövat genom ett förvaltningsbeslut.
  • Enligt lagen måste en begäran behandlas och uppgifterna lämnas ut utan dröjsmål, dock senast inom två veckor efter att myndigheten har mottagit en begäran om att få ta del av handlingen (en månad om ärendet är ovanligt krävande).

Om myndighetens slutliga beslut är negativt kan detta överklagas genom förvaltningsbesvär till den regionala förvaltningsdomstolen, såsom beskrivits i föregående avsnitt. Besvär mot vissa myndigheters beslut inges direkt till högsta förvaltningsdomstolen. Liksom för alla myndighetsbeslut måste enligt förvaltningsprocesslagen till avslagsbeslut fogas besvärsanvisningar, med uppgifter om vart man överklagar och inom vilken tidsfrist samt övriga krav som gäller för att beslutet ska kunna överklagas.

Förvaltningsdomstolen har som regel tillgång till det överklagade beslutets fullständiga ärendeakt, och kan även söka ytterligare information från myndigheten. Den innehållna informationen inhämtas vanligen av domstolen för att den ska kunna pröva de skäl som lett till avslaget är giltiga. Efter sin prövning av myndighetens beslut är domstolen, i det fall den drar en annan slutsats, behörig att ge ändringssökanden tillgång till den begärda handlingen.

Lagen ger för närvarande inga helt effektiva rättsmedel i fall där den myndighet som innehar de begärda uppgifterna dröjer med att tillmötesgå begäran om tillgång till handlingen. Sådan lagstiftning övervägs dock. För närvarande krävs för att kunna vända sig till domstolen först ett avslag som kan överklagas, eftersom förvaltningsdomstolarna inte är behöriga att ingripa enbart på grund av en myndighets passivitet (se vidare avsnitt XIII). Det är dock möjligt att inge förvaltningsklagan till en tillsynsmyndighet eller ombudsman, men dessa instanser har normalt inte befogenhet att tvinga den passiva myndigheten till beslut i enskilda fall.

Vad gäller Ålands regionala förvaltning regleras tillgången till information genom landskapslagen om allmänna handlingars offentlighet (1977: 72). Även om bestämmelserna om hur man begär ut handlingar inte är lika detaljerade motsvarar förfarandet i landskapslagen vad som ovan beskrivits. Samma sak gäller när ett avslag överklagas, med undantag för att domstolsprövning i vissa fall föregås av en begäran till landskapsstyrelsen om prövning. Som konstaterats ovan överklagas beslut fattade av landskapsstyrelsen direkt till högsta förvaltningsdomstolen.

Allmänhetens deltagande vid rättslig prövning

Allmänt förvaltningsförfarande

Förfarandet i förvaltningsärenden regleras generellt genom förvaltningslagen (434/2003), som innehåller bestämmelser om de grundläggande principerna för god förvaltning och det förfarande som ska tillämpas i förvaltningsärenden. Det förfarandet som stadgas i förvaltningslagen följs i miljöärenden, såvida inte annat föreskrivs i tillämplig materiell rätt. Och även då tillämpas både bestämmelserna och principerna i förvaltningslagen som komplement. I förvaltningslagen fastställs med andra ord ett universalförfarande som därefter anpassas på specifika punkter genom olika andra lagar. Många typer av miljöärenden omfattas av sådana skräddarsydda förfaranden. Miljötillstånd som beviljas inom ramen för miljöskyddslagen och markanvändningsplaner enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999) är exempel på förfaranden som i hög grad avviker från förvaltningslagen. Utöver sin egen regionala materiella miljölagstiftning följer Ålands förvaltning en regional lag (förvaltningslag för landskapet Åland, 2008: 9). Det allmänna förvaltningsförfarandet i landskapslagen motsvarar nära förfarandet i rikslagstiftningen.

Förvaltningsförfarandet innehåller inte något allmän fas med intern prövning, dvs. en omprövning av beslutsfattaren eller ett överordnat förvaltningsorgan. Emellertid kan materiell lagstiftning föreskriva sådana förvaltningsprövningsförfaranden. Om ett prövningsförfarande föreskrivs, kan detta inte kringgås genom direkt överklagande till domstolen. Som exempel må nämnas att det i markanvändnings- och bygglagen anges att rättsförfaranden föregås av ett rättelseyrkande till den kommunala tillsynsmyndigheten i de fall då ett ärende har avgjorts av underordnad tjänsteman enligt delegerad befogenhet. Tidsfristen för att inge en begäran om förvaltningsprövning är vanligen kortare än för besvärsförfaranden, och myndigheten kan även vara ålagd att prioritera behandling av en sådan begäran. I normala fall har endast de som ingett en begäran om förvaltningsprövning rätt att överklaga omprövningsbeslutet, såvida inte det ursprungliga beslutet ändras till följd av begäran.

Förvaltningsdomstolen är behörig att pröva förvaltningsbeslut både i processrättsligt och materiellt hänseende och är, med undantag för kommunalbesvär (se avsnitt II), inte skyldig att strikt hålla sig till yrkandena i besvärsskriften. När så är påkallat bedömer domstolen giltigheten hos de materiella och tekniska slutsatser som ett beslut grundar sig på. Domstolen har rätt att ifrågasätta myndighetens sakkunskap och att oberoende ompröva fakta i målet eller deras betydelse för det aktuella målet. Som tidigare beskrivits kan domstolen för att uppfylla sin omprövningsskyldighet exempelvis förrätta syn för att besiktiga en plats eller höra sakkunniga myndigheter som inte är direkt inblandade i det aktuella målet.

Planer för markanvändning

Beslut om att godkänna kommunala markanvändningsplaner (kommunala översikts- eller detaljplaner) enligt markanvändnings- och bygglagen kan överklagas genom kommunalbesvär till den regionala förvaltningsdomstolen. Förutom de direkt berörda parterna har alla medlemmar i kommunen besvärsrätt. Detta inbegriper registrerade föreningar med hemvist i kommunen. Dessutom har övriga registrerade lokala eller regionala organisationer besvärsrätt när saken gäller deras verksamhetsområde.

Däremot inges överklaganden mot regionala planer, som har godkänts av miljöministeriet, direkt till högsta förvaltningsdomstolen. Utöver vad som anges ovan har även organisationer som verkar på riksplanet besvärsrätt mot beslut om att godkänna regionala planer på vissa grunder som anges i lagen. Eftersom planeringsbeslut omprövas på grundval av kommunalbesvär inskränker sig domstolens omprövning strikt till de olaglighetsskäl som anförts av ändringssökanden. Som ett undantag till kommunalbesvärets kassatoriska karaktär innehåller markanvändnings- och bygglagen bestämmelser som tillåter domstolen att under vissa förhållanden göra smärre ändringar av planen. I andra avseenden följer förfarandet det vanliga förfarandet enligt förvaltningsprocesslagen.

Åland har en egen plan- och bygglag (2008: 102). I landskapslagen föreskrivs två planeringsnivåer: översiktsplaner och detaljplaner. I likhet med motsvarigheterna i markanvändnings- och bygglagen godkänns sådana planer av kommunen och överklagas genom kommunalbesvär till Ålands förvaltningsdomstol. Förutom direkt berörda parter och medlemmar i kommunen har även organisationer registrerade i regionen besvärsrätt när saken gäller deras verksamhetsområden.

Miljötillstånd

Befogenheten att bevilja tillstånd inom ramen för miljöskyddslagen för verksamheter som kan leda till nedsmutsning av miljön (miljötillstånd) är uppdelad mellan de fyra regionförvaltningsverken (RFV) Samt de kommunala miljömyndigheterna. Tillståndsordningen innefattar verksamhet bl.a. i djurskyddsföreningar och stora industrianläggningar (IPPC), och tillstånd kan även integreras med tillstånd enligt vattenlagen. Besvär mot tillståndsbeslut kan anföras hos Vasa förvaltningsdomstol som har rikstäckande behörighet i besvärsfrågor som rör miljöskyddslagen. Ett undantag från detta är det autonoma Åland som har sin egen miljöskyddslagstiftning. Tillståndsbeslut fattas enligt landskapslagstiftningen av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet och omprövas vid överklagande av Ålands förvaltningsdomstol.

Förutom regleringen av förvaltningstillståndsförfarandet har miljöskyddslagen även särskilda bestämmelser för domstolsförfaranden. Besvärsrätten är något vidare än i förvaltningsprocesslagens standardbestämmelser och tillkommer dem vars rätt eller fördel saken kan beröra. Besvärsrätten tillkommer även registrerad förening eller stiftelse vars syfte är att främja miljöskydd, hälsoskydd eller naturvård eller trivseln i boendemiljön och inom vars verksamhetsområde miljökonsekvenserna uppträder. Dessutom har vissa myndigheter besvärsrätt mot beslut enligt miljöskyddslagen. För att ha talerätt i domstol behövs inget deltagande i det förfarande som utmynnat i ett förvaltningstillstånd, men utöver andra krav om avgivet och kungjort tillståndsbeslut, måste tillståndsmyndigheten separat meddela sitt beslut till var och en som gjort invändningar under förfarandet och som så begärt.

De inledande stadierna av domstolsförfarandet vid överklagande enligt miljöskyddslagen skiljer sig från den ordinarie besvärsgången:

  • Överklagandena inges till den myndighet som fattade tillståndsbeslutet, i stället för till domstolen.
  • Denna myndighet kungör därefter överklagandena och underrättar separat berörda parter och myndigheter, så att bemötanden kan lämnas in.
  • Först därefter överlämnas hela ärendeakten till Vasa förvaltningsdomstol.

Ett annat särdrag för domstolsförfaranden i ärenden som har att göra med miljöskyddslagen är att domstolen eller en del av den kan förrätta inspektion på platsen, som är en mindre ingripande form av syn.

Domstolens kompetens och omprövningsansvar är desamma som vid övriga förvaltningsbesvärsärenden. Både den formella och materiella giltigheten av det överklagade beslutet kan överprövas, liksom underlag och tekniska slutsatser. För att domstolen ska ha tillräcklig sakkunskap har Vasa förvaltningsdomstol bland sina ordinarie ledamöter ett antal sakkunnigledamöter, med teknisk eller naturvetenskaplig snarare än juridisk utbildning. Vid handläggning av miljöskyddslags- eller vattenlagsärenden kompletteras de två lagfarna domarna av en av dessa sakkunnigledamöter, i stället för den ordinarie sammansättningen med tre lagfarna domare. Eftersom varken den nationella miljöskyddslagen eller ovan nämnda sakkunnigsammansättning är tillämplig på Åland, handhas denna typ av tillståndsöverklaganden i enlighet med ordinarie förfarande i Ålands förvaltningsdomstol.

Vasa förvaltningsdomstols beslut kan på ordinarie sätt överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Ledamöter med teknisk och naturvetenskaplig utbildning som förordnats på deltid finns även i högsta instans. Dessa specialledamöter deltar också vid prövning av överklagande mot beslut fattade av Ålands förvaltningsdomstol i miljöskydds- och vattenmål. Det kan också nämnas att motsvarande deltidsförordnade domstolsledamöter även deltar vid behandling av andra typer av överklaganden, exempelvis sådana som rör skydd av barn, ofrivillig vård och patent.

Den allmänna regeln i alla förvaltningsrättsliga förfaranden, som även är tillämplig på miljötillståndsärenden, är att förvaltningsbeslut bara kan verkställas sedan alla rättsmedel har uttömts och fristen för överklaganden har löpt ut. Således innebär överklaganden av miljötillståndsbeslut normalt att igångsättandet av den godkända verksamheten skjuts upp fram till dess att den högre instansen har meddelat dom i frågan. Som ett undantag från denna suspensiva verkan kan förvaltningsmyndigheten under vissa förhållanden meddela provisoriskt beslut om verkställighet av tillståndet, trots överklaganden, antingen tillsammans med tillståndsbeslutet eller kort därefter genom särskilt beslut. Domstolen är behörig att ompröva ett sådant beslut, och oaktat detta att skjuta upp verkställigheten. Detta system med förbudsförelägganden beskrivs mer ingående nedan (avsnitt X).

Miljökonsekvensbedömning

Miljökonsekvensbedömningarna regleras genom lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (713/2006) jämte statsrådets förordning (468/1994) som komplement. I förordningen ingår en förteckning över verksamheter (tröskelvärden) för vilka miljökonsekvensbedömningar är obligatoriska. En statlig myndighet är dessutom behörig att avgöra om miljökonsekvensbedömning krävs eller ej för andra verksamheter (beslut om behovsbedömning). I de flesta fallen är denna statliga myndighet den regionala närings-, trafik- och miljöcentralen (NTM-centralen).

När beslutet om behovsbedömning är positivt, dvs. när ett bedömningsförfarande krävs:

  • Verksamhetsutövaren kan överklaga beslutet genom förvaltningsbesvär till den regionala förvaltningsdomstolen.
  • Prövningsförfarandet motsvarar ordinarie förvaltningsbesvär enligt förvaltningsprocesslagen, såsom tidigare beskrivits.

När beslutet om behovsbedömning är negativt:

  • Beslutet kan endast överklagas i ett senare skede, i samband med ett slutligt tillstånd eller ett annat tillståndsbeslut i saken.
  • De processuella villkoren, bl.a. besvärsrätten, avgörs av hur detta tillståndsbeslut kan överklagas

Exempelvis kan ett beslut att inte kräva miljökonsekvensbedömning för en markanvändningsplan överklagas när och om planen godkänns genom kommunalbesvär till den regionala förvaltningsdomstolen, medan ett liknande avslagsbeslut innan något miljötillstånd ifrågasätts, jämte tillståndet genom förvaltningsbesvär till Vasa förvaltningsdomstol.

Både den materiella och den formella lagligheten av behovsbedömningsbeslutet kan omprövas vid denna tidpunkt, och domstolens prövningsbefogenheter stämmer överens med prövningen av tillståndsbeslutet. Den samordnande myndighetens preliminära uttalanden när omfattningen bedöms eller i slutskedet av bedömningen kan inte överklagas separat. I stället föreskriver lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning att om bedömningen genomförts bristfälligt till väsentliga delar, återigen både i materiellt och formellt hänseende, kan detta åberopas mot det slutliga tillståndsbeslutet. I förekommande fall kan domstolen kan fastställa giltigheten hos omtvistade resultat i miljökonsekvensbedömningen. Deltagande i eller under miljökonsekvensbedömningen är inte någon formell förutsättning för att överklaga vare sig tillståndsbeslutet eller den föregående miljökonsekvensbedömningen. Det faktum att en bedömning har utgått helt kan åberopas på liknande sätt, vilket enligt fast rättspraxis innebär förvaltningsdomstolen är behörig att pröva behovet av en miljökonsekvensbedömning om ett beslut om miljöprövning har utfärdats eller inte, förutsatt att den har upprättat de nödvändiga fakta för att lösa denna fråga.

Verkställbarhet och förbudsföreläggande regleras genom det förfarande som följs för tillståndsbeslutet. Dessutom föreskrivs i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning att om genomförandet av ett projekt inte kräver tillstånd eller något annat därmed jämställbart beslut, och genomförandet har inletts utan nödvändig miljökonsekvensbedömning, ska behörig statlig regional myndighet ha befogenhet att avbryta genomförandet tills miljökonsekvensbedömning slutförts.

Miljökonsekvensbedömningar på Åland regleras genom landskapslagen (Landskapslag om miljökonsekvensbedömning (2006: 82) och förordningen (Landskapsförordning om miljökonsekvensbedömning (2006: 86). I motsats till övriga Finland finns det på Åland inte någon särskild myndighet som ansvarar för beslut om behovsbedömning. detta innebär att den förvaltningsmyndighet som är behörig att fatta själva tillståndsbeslutet avgör om behov finns för en miljökonsekvensbedömning när detta inte direkt krävs i lagen. Möjligheterna att överklaga beslut som rör miljökonsekvensbedömningar och åberopa brister i denna överensstämmer med vad som har beskrivits ovan. Överklaganden inges till Ålands förvaltningsdomstol eller till Högsta förvaltningsdomstolen, beroende på vilken förvaltningsmyndighets tillståndsbeslut som överklagas.

V. Rättslig prövning vid åtgärd eller underlåtelse

Vanligen är det enklaste sätten för enskilda att väcka talan i fråga om miljöansvar gentemot privata enheter att vända sig till behörig kommunal eller statlig myndighet med en begäran om tillsynsåtgärder. Privat genomdrivande av offentligrättslig lagstiftning är inte möjlig, dvs. enskilda kan inte väcka talan mot andra enskilda för åsidosättande av miljöansvar gentemot det allmänna.

Enskilda kan dock väcka skadeståndstalan vid miljöskada. Talan om ersättning för skador som uppstått på grund av miljöstörning, t.ex. sakskada, hälsoskador eller ekonomisk förlust kan således väckas i allmän domstol. Lagen om ersättning för miljöskador (412/1974) som särskilt reglerar denna typ av privata skador är kompletterad med den allmänna skadeståndslagen (737/1994). Den förstnämnda lagen omfattar även kostnader för åtgärder för att förebygga miljöskador som hotar den person som vidtar åtgärderna samt åtgärder för att återställa skadad miljö. Detta innebär att det går att begära avgörande i domstol om ersättning för kostnader för återställande av egendom direkt av den ansvariga parten, utan att begära saneringsbeslut eller dylikt av myndigheterna. Med några få undantag är det inte möjligt för enskilda att på annat sätt söka ersättning för skador på allmänna miljöintressen. Vissa verksamheter och situationer, exempelvis olägenheter vid marktäkt eller förorening av vatten som tilldelats tillstånd, omfattas av särskilt reglerade ersättningsförfaranden, som är parallella med den allmänna ansvarslagstiftningen. Förbudsförelägganden kan normalt inte sökas mot verksamhetsutövare direkt i domstol. Behörig tillsynsmyndighet måste kontaktas för verkställighet i dessa fall.

I stort sett finns samma alternativ tillgängliga vad avser yrkanden mot myndigheter. För att få ett avgörande från domstol som tvingar en myndighet att vidta åtgärder krävs i allmänhet ett beslut i första instans från myndigheten själv. Endast vid överprövning av detta beslut är förvaltningsdomstolen behörig att slå fast att verkställighetsåtgärder är berättigade. Vad som sagts ovan om rättsmedel mot en myndighets passivitet gäller även här (se vidare avsnitt XIII). Klagomål [som inges] till statliga tillsynsmyndigheter beskrivs mer ingående nedan (avsnitt VI). Å andra sidan kan ersättning för skador orsakade genom myndighetsutövning under vissa förhållanden begäras direkt i allmän domstol med stöd av skadeståndslagen. Om yrkanden riktas t.ex. mot staten eller en kommun i dess egenskap av verksamhetsutövare tillämpas givetvis samma förfaranden för ersättningsskyldighet som för privata verksamhetsutövare.

Vad gäller verkställighet genom begäran till behörig tillsynsmyndighet vänder man sig generellt till den myndighet som anges i tillämplig materiell lagstiftning eller, i fråga om kommunala myndigheter, i de kommunala föreskrifter som utfärdats på grundval av denna lag. Således anges t.ex. i miljöskyddslagen behörig statlig tillsynsmyndighet och dessutom föreskrivs att kommunerna ska utse en myndighet till kommunal tillsynsmyndighet. På statlig nivå är NTM-centralen vanligtvis behörig tillsynsmyndighet i miljöärenden.

I materiell lagstiftning fastställs tillsynsmyndighetens verkställighetsbefogenheter, dvs. myndighetens behörighet att använda förvaltningstvång gentemot någon som bryter mot lagen. Beroende på ärendet kan detta exempelvis innebära ålägganden att efterkomma tillståndet, att förebygga eller avhjälpa miljöskador eller ett återkallande av tillståndet. Vem som helst kan i princip vända sig till tillsynsmyndigheten med begäran om verkställighetsåtgärder, även om viss miljölagstiftning innehåller särskilda bestämmelser om vem som har rätt till detta. Bland övriga former av förvaltningstvång är det här beskrivna förfarandet väsentligen tillämpligt för verkställighet av skyldigheter som omfattas av direktivet om miljöansvar, som delvis har införlivats genom lagen om sanering av vissa miljöskador (383/2009).

Oavsett om en offentlig parts ersättningsskyldighet eller andra tillsynsärenden eller verkställighet har initierats genom en privat begäran eller på myndighetens eget initiativ kan det slutliga beslutet i ärendet vanligen överklagas på ordinarie sätt. Detta innebär att ett beslut som ålägger en verksamhetsutövare att avhjälpa en situation, som t.ex. inte står i överensstämmelse med ett tillstånd, kan överklagas av verksamhetsutövaren i fråga, medan ett beslut att inte kräva att verksamhetsutövaren vidtar åtgärder kan överklagas av berörd tredje part (t.ex. en icke-statlig organisation som har begärt verkställighet). Som vanligt regleras besvärsrätten i tillämplig materiell lagstiftning. Normalt är besvärsrätten mot beslut om verkställighet mer begränsad än i motsvarande tillståndsärenden, men detta är inte alls alltid fallet. I de flesta fall har åtminstone grannar och icke-statliga organisationer besvärsrätt. Värt att notera är att tillsynsmyndighetens beslut om en begäran om verkställighet inte per automatik ger initiativtagaren, dvs. den person som ingav begäran, rätt att överklaga beslutet i domstol.

Rikslagen om skadeståndsrättsliga regler är tillämplig på Åland också. På samma sätt stämmer även principerna för att begära verkställighet av myndighet överens med vad som ovan beskrivits. Primära tillsynsmyndigheter är Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, landskapsstyrelsen och de kommunala byggnadstillsynsmyndigheterna.

Vi andra former för tillgång till rättslig prövning

Som nämnts i det föregående, finns förutom direkt talan mot förvaltningsbeslut, även möjligheten till förvaltningsklagan. En klagan kan inges till kommunala eller statliga tillsynsmyndigheter, när så är relevant, eller de två högsta tillsynsorganen.

Riksdagens ombudsman och Justitiekanslern tillsammans med regeringen är de två högsta tillsynsorganen vad gäller att se till att myndigheter och tjänstemän följer lagstiftningen och god förvaltningspraxis, med tonvikt på grundläggande och mänskliga rättigheter. Med smärre skillnader är de högsta tillsynsorganens behörighetsområden till stor del desamma, och innefattar också myndigheterna på det självstyrande Åland. Tillsynsorganen yttrar sig när klagan anförs hos dem och är även behöriga att utfärda officiella tillrättavisningar samt inleda straffrättsliga förfaranden för ämbetsbrott. Tillsynsorganen kan också inleda utredningar på eget initiativ. Nämnas bör att de i egenskap av högsta tillsynorgan av laglighetsfrågor är behöriga att undersöka domstolars och domstolstjänstemäns handlande, vilket naturligtvis kräver noggranna överväganden i frågor som rör om maktdelning och rättsligt oberoende. Tillsynsorganen har inte behörighet att ålägga myndigheter eller tjänstemän skyldigheter i enskilda ärenden och kan inte på eget initiativ upphäva eller ändra beslut eller överklaga.

Ett antal specialtillsynsmyndigheter finns också med rikstäckande behörighet, t.ex. dataombudsmannen, konsumentombudsmannen och minoritetsombudsmannen. För miljöfrågor finns inte något motsvarande särskilt ämbete. I stället kan förvaltningsbesvär inges till lokala eller regionala myndigheter med tillsynsfunktion, t.ex. en högre kommunal myndighet, de ovannämnda NTM-centralerna eller regionförvaltningsverken.

Tillsynsmyndigheter eller andra myndigheter har ofta dessutom rätt att överklaga beslutsfattande på miljöområdet på samma sätt som enskilda parter. Kännetecknande är att NTM-centralen har besvärsrätt i miljöärenden. Att till en sådan myndighet anmäla ett omtvistat beslut kan föranleda myndigheten att använda sin besvärsrätt mot det, men det går inte att tvinga en myndighet att utnyttja sin besvärsrätt.

Vid brottmål är åklagarmyndigheten på begäran skyldig att väcka enskild skadeståndstalan för en målsägandes räkning. Denna assistans är kostnadsfri, och åklagaren kan bara avvisa en sådan begäran om anspråket är uppenbart ogrundat eller om det skulle innebära en väsentlig olägenhet för åtalet. Målsäganden har också subsidiär åtalsrätt, Och har alltså rätt att själv väcka åtal för brottet och på det sättet föra saken till domstol om åklagaren beslutar att inte väcka åtal.

På nationell nivå finns det ett antal åklagare som specialiserat sig på miljöfrågor, som genom särskilt beslut kan tilldelas ärenden utanför sina ordinarie behörighetsområden.

VII Rättslig status

Partsbehörighet

Administrativt förfarande

Rättsligt förfarande

Enskilda personer

Skyldigheten att höra parterna under förvaltningsförfarandet regleras normalt i gällande materiell lagstiftning (i annat fall i förvaltningslagen). Övriga kan delta genom offentligt samråd.

Besvärsrätt för direkt berörda parter samt för andra när så föreskrivs i tillämplig materiell lagstiftning, Alla medlemmar i kommunen, i ärenden som omfattas av kommunalbesvär.

Icke-statliga organisationer

Med några få undantag, inga särskilda bestämmelser om talerätt under administrativa förfaranden, dvs. icke-statliga organisationer kan i allmänhet medverka via offentligt samråd.

Besvärsrätten regleras i materiell lagstiftning i de flesta viktigare miljöärendena, i viss mån även kompletterad genom rättspraxis. Den icke-statliga organisationen måste vara registrerad och vissa krav med avseende på verksamhetsområde (geografiskt/ändamål vid registrering) finns oftast föreskrivna.

Övriga juridiska personer

Övriga privata juridiska personer har vanligtvis rätt att delta enligt samma regler som gäller för enskilda personer.

Övriga privata juridiska personer har vanligtvis besvärsrätt enligt samma regler som gäller för enskilda personer.

Tillfälliga arbetsgrupper

Deltagande via offentliga samråd, annars i egenskap av berörda personer.

Nej, dvs. endast i egenskap av berörda personer.

Utländska icke-statliga organisationer

Rätt att delta i gränsöverskridande miljökonsekvensbedömning, gränsfördrag och andra överenskommelser kan innehålla bestämmelser om rättigheter i andra förfaranden.

Besvärsrätt i enlighet med ordinarie bestämmelser, dvs. vanligtvis på grundval av verksamhetsområde, med beaktande av eventuella skyldigheter som följer av gränsfördrag eller andra fördrag.

Eventuella övriga [1]#_ftn1

I tillämplig materiell lagstiftning kan det föreskrivas att statliga myndigheter, kommuner och/eller kommunala myndigheter måste rådfrågas innan beslut fattas.

Statliga myndigheter, kommuner och kommunala myndigheter kan ha besvärsrätt enligt gällande materiell lagstiftning eller på grundval av förvaltningsprocesslagen.

Innehållet i tabellen ovan ger en grov bild av läget. Bestämmelser om rätt att delta och talerätt både under förvaltningsförfarandet och överklagandet varierar beroende på de tillämplig materiell lagstiftning och/eller processrätt.

Normalt föreskrivs i materiell lagstiftning vem som särskilt ska underrättas och eller få yttra sig under förvaltningsförfarandet samt även om ett mer omfattande allmänt samråd av något slag ska anordnas innan beslut fattas. Om förfarandet inte är särskilt reglerat, tillämpas de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen. Enligt förvaltningslagen har enskilda personer talerätt som part när deras rätt, fördel eller skyldigheter påverkas av ärendet, och de ska därför beredas tillfälle att yttra sig innan saken avgörs. I förvaltningslagen sägs också att myndigheten även ska ge andra än parterna tillfälle att uttala sin åsikt i ärenden som kan ha en betydande inverkan på deras livsmiljö, arbete eller övriga förhållanden. En vidare talerätt och/eller samråd föreskrivs i de flesta fall i den materiella lagstiftningen på miljöområdet. Miljöskyddslagen föreskriver exempelvis i miljötillståndsärenden att talerätt (tillfälle att framställa anmärkningar) tillkommer dem vilkas rätt, fördel eller skyldigheter kan beröras av saken, och ger andra möjlighet att yttra sig under ett allmänt offentligt samråd (skriftligen). Icke-statliga organisationer har som regel inte talerätt i förvaltningsärenden, men kan generellt delta under offentliga samråd, när sådana ingår i förfarandet.

Som angetts ovan föreskrivs i förvaltningsprocesslagen en allmän besvärsrätt mot förvaltningsbeslut. Denna rätt tillkommer dem som beslutet riktar sig till eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt kan påverkas av beslutet. I materiell lagstiftning på miljöområdet ingår emellertid ofta bestämmelser om företräde, som i regel medger bredare besvärsrätt. Så föreskrivs exempelvis i miljöskyddslagen generell besvärsrätt för dem vars rätt eller fördel som kan beröras av saken, medan markanvändnings- och bygglagen innehåller ett mer detaljerat ramverk för besvärsrätt mot olika typer av bygg- och markanvändningstillstånd. Beslut som omfattas av kommunalbesvär, t.ex. markanvändningsbeslut, kan överklagas av alla medlemmar i kommunen, dvs. alla personer, företag osv. som har hemvist i kommunen samt av den som äger eller besitter fast egendom i kommunen.

Icke-statliga organisationer har besvärsrätt mot de flesta, men inte alla typer av beslut. Rättspraxis har dessutom utvidgat besvärsrätten ytterligare även i vissa ärenden, där detta inte uttryckligen föreskrivs i lag. En icke-statlig organisation måste vara registrerad för att ha rätt att överklaga. Dessutom innehåller tillämplig materiell lagstiftning vanligtvis krav med avseende på organisationens geografiska och/eller viktigaste verksamhetsområde. Följaktligen ger miljöskyddslagen till exempel besvärsrätt till registrerade föreningar eller stiftelser vars syfte är att främja miljöskydd, hälsoskydd eller naturvård eller trivseln iboendemiljön och inom vars verksamhetsområde miljökonsekvenserna uppträder. I fall där sambandet mellan den icke-statliga organisationens syfte och det omtvistade beslutet inte är självklart, exempelvis olika invånar- eller byaföreningar, används organisationens stadgar vanligen för att avgöra om de har besvärsrätt. Det finns inte några krav på hur länge organisationen måste ha verkat eller antal medlemmar.

När besvärsrätt väl har styrkts behöver dock ändringssökande, vare sig de är icke-statlig organisationer eller privatpersoner, i allmänhet inte begränsa sina yrkanden till sina egna rättigheter eller fördelar, utan är också fria att bestrida beslutet på grundval av allmänt intresse. En berörd privat part kan därför överklaga ett tillstånd för gruvdrift med hänvisning till att det exempelvis äventyrar en skyddad arts habitat.

Såsom tidigare sagts innehåller miljöskyddslagen bestämmelser om allmän kungörelse/samråd även under besvärsförfarandet (se avsnitt IV). I övriga domstolsförfaranden i miljömål saknas ett sådant stadium och då föreskrivs följaktligen endast att direkt berörda parter ska höras. Möjligheterna att delta för icke-statliga organisationer och andra medlemmar av allmänheten, som inte har överklagat beslutet i fråga, är därför tämligen begränsade. Viss rättspraxis finns emellertid som knyter talerätten för sådana personer/entiteter, som inte är ändringssökande, till att de har deltagit i förvaltningsförfarandet.

Bortsett från kommunalbesvär finns inte någon allmän talerätt (actio popularis) vad avser tillgången till domstolsprövning. Noteras bör dock att möjlighet finns att begära att tillsynsmyndigheten ska agera (se avsnitt V). Talerätt i IPPC-ärenden regleras i miljöskyddslagen, medan talerätt i frågor som rör miljökonsekvensbesdömningar antingen finns föreskrivna i förvaltningsprocesslagen eller i förfarandet för de slutliga tillståndsbesluten (se avsnitt IV).

Deltagande i miljökonsekvensbedömningar för projekt som sannolikt får betydande gränsöverskridande verkningar beskrivs nedan (avsnitt XVI). I övriga förfaranden regleras talerätten samt deltagande för personer med hemvist i andra länder samt för icke-statliga organisationer i huvudsak av gränsfördrag och andra bi- eller multilaterala avtal och den lagstiftning som införlivar dessa Framför allt måste här nämnas Miljöskyddskonvention mellan Finland, Danmark, Norge och Sverige (Nordiska miljöskyddskonventionen, FördragS 75/1976). Vanligtvis motsvarar deras talerätt den som innehas av inhemska aktörer, vilket i synnerhet gäller mellan nordiska medborgare. Vissa avtal innehåller också liknande bestämmelser om likabehandling avseende besvärsrätten. I rättspraxis avseende vattenlagen, har hursomhelst exempelvis utländska icke-statliga organisationer beviljats besvärsrätt enligt samma kriterier som inhemska icke-statliga organisationer, dvs. på grundval av sitt verksamhetsområde. Sålunda prövades t.ex. överklaganden från estniska icke-statliga organisationer mot tillståndet att bygga Nord Stream-rörledningen parallellt med nationella överklaganden.

Besvärsrätten är del av rättsskipningen, i sig en statlig befogenhet, och regleras även på Åland genom rikslagstiftningen. Besvärsrätten i miljöärenden beviljas alltså normalt i enlighet med den rikslag som motsvarar tillämplig landskapslag.

Statliga och kommunala myndigheter samt kommuner kan själva ha processrättigheter i förvaltningsärenden som de inte är behöriga att fatta beslut i. I miljöförfaranden är det tämligen vanligt att behörig förvaltningsmyndighet är skyldig att samråda med andra offentliga organ innan beslut fattas. Sådan samrådsplikt kan antingen vara villkorslös eller bero på omständigheterna i ärendet. På samma sätt föreskrivs ofta i materiell lagstiftning på miljöområdet att vissa myndigheter har rätt att bestrida beslut som fattats av den behöriga myndigheten. Om besvärsrätt för myndighet inte finns uttryckligen föreskriven kan myndigheten även åberopa en allmän bestämmelse i förvaltningsprocesslagen, enligt vilken en myndighet har denna rätt om den är nödvändig för det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. Normalt har den regionala NTM-centralen besvärsrätt i ärenden som beslutas av kommunala myndigheter eller andra statliga myndigheter. Kommunala miljö- eller hälsoskyddsmyndigheter, regionala eller nationella museimyndigheter samt kommunerna själva är exempel på andra myndigheter som kan ha besvärsrätt. Med undantag för de särskilda samrådsförfarandena vid besvär enligt miljöskyddslagen har sådana ”ytterligare” myndigheter inte någon talerätt vid domstol annat än om de har sökt ändring.

De högsta tillsynsorgan som vakar över lagligheten har inte talerätt eller rätt att överklaga i förvaltningsärenden. Även övriga ombudsmän saknar normalt talerätt i miljöärenden. Med ovannämnda undantag avseende civilrättsliga skadeståndsanspråk är åklagarnas talerätt begränsad till brottmål. De har inte talerätt i förvaltningsärenden på miljöområdet. Såsom ovan konstaterats (se avsnitt V) kan talan om civilrättsliga anspråk grundade på allmänt intresse normalt inte väckas i allmänna domstolar. Endast målsäganden har subsidiär åtalsrätt.

Begreppet grupptalan finns inte i miljöärenden.

VIII juridiskt ombud

Enkel och billig tillgång till rättslig prövning är en av hörnstenarna i de förvaltningsrättsliga förfarandena, och därför är rättegångsombud inte obligatoriska i förvaltningsrättsliga förfaranden på miljöområdet. Det är heller inte i praktiken särskilt vanligt att enskilda personer eller icke-statliga organisationer som överklagar anlitar rättegångsombud. Det är dock vanligare när företag är ändringssökande eller på annat sätt berörd part. Enligt förvaltningsprocesslagen behöver ombudet, när sådant anlitas, inte ha någon juridisk examen eller annan utbildning, utan endast uppfylla allmänna lämplighetskriterier.

Rättegångsombud är inte obligatoriska i allmän domstol, men anlitas normalt. I motsats till förvaltningsprocesslagen krävs enligt rättegångsbalken att rättegångsombud eller advokater måste ha juridisk utbildning, med undantag för vissa typer av mål (bl.a. mål i jorddomstolarna).

Någon särskilt officiell certifiering finns inte för miljöadvokater, med undantag för grund- och doktorsexamina. Icke desto mindre finns det advokater och advokatbyråer av olika storlek som erbjuder juridisk specialrådgivning i miljöfrågor. De flesta större företag erbjuder tjänster på miljölagstiftningsområdet, dock vanligtvis i ett bolagsrättsligt sammanhang. Något fullständigt register finns inte över advokatbyråer eller advokater som är specialiserade på miljöområdet. Det finska advokatförbundet erbjuder en sökmotor för sökning av medlemmar och företag efter ort och sakkunskapsområde, t.ex. miljölagstiftningsområden. Här finns även byråer på Åland (se länk i slutet av detta dokument). Icke-statliga organisationer erbjuder normalt inte juridiska tjänster.

IX bevis

Vid prövning av överklaganden har förvaltningsrätten vanligen tillgång till den fullständiga ärendeakten (att denna begärs in från myndigheten jämte ett uttalande är vanligen det första steget i handläggningen av ett överklagande). Som konstaterats ovan föreskrivs vidare i förvaltningsprocesslagen att domstolen har en allmän skyldighet att undersöka ärendet.

  • Syftet är att fastställa de objektiva sakförhållandena i ärendet.
  • Domstolen fullgör sin skyldighet genom att förutom själva akten begära in det bevismaterial som den anser vara av nöden eller användbart.
  • Normalt riktas en sådan begäran till myndigheten, medan parterna i målet får möjlighet att lämna in sina egna framställningar.

I överensstämmelse med denna undersökningsprincip finns inte några uttryckliga allmänna regler om bevisbörda med avseende på parterna i ett besvärsförfarande. Vissa implicita grundsatser har utvecklats för olika typer av ärenden och situationer, och ibland vilar de även på rättspraxis från EU-domstolen. Det måste emellertid betonas att frågor om bevisning vanligtvis i första hand löses av förvaltningsmyndigheten, och att domstolens uppgift följaktligen normalt inte handlar om att bedöma ny bevisning, utan snarare att ompröva bevis som tidigare lämnats in till myndigheten samt myndighetens utvärdering av dessa. Utöver att begära in handlingar eller yttranden från förstainstansmyndigheten och parterna kan domstolen underlätta sin prövning även på annat sätt:

  • Domstolen kan vända sig till andra myndigheter eller förrätta syn eller hålla muntlig förhandling.
  • Parterna är fria att lämna in egen bevisning som stöder deras yrkanden och argument.
  • Parterna kan också begära att domstolen ska använda sig av någon av de undersökningsmetoder som den har till sitt förfogande.

Domstolen kan själv fritt avgöra huruvida den ska godkänna en begäran från parterna. Denna frihet beror på typen av begäran samt det aktuella ärendet, och avslår domstolen ytterligare undersökningar kan detta givetvis åberopas mot domstolens slutliga avgörande, om detta skulle överklagas.

Förvaltningsdomstolen är fri att göra en oberoende utvärdering av bevisningen och att ompröva sakförhållandena i ärendet. Domstolen är härvidlag heller inte bunden av parternas argumentering, dvs. parterna kan vanligtvis inte komma överens om sakförhållandena i ärendet. Givetvis låter sig domstolen vägledas av påståenden som bygger på bevis. Som sagts ovan är domstolen behörig att vidga sin prövning till att omfatta det omtvistade beslutets tekniska eller andra vetenskapliga grunder. Domstolen är följaktligen fri att ifrågasätta vetenskapliga studier eller expertutlåtanden, oavsett vem som inlämnat dem eller på vems begäran. Det är värt att upprepa att Vasa förvaltningsdomstol, med rikstäckande behörighet i besvärsfrågor som rör miljöskyddslagen och vattenlagen, använder sig av naturvetenskapligt och tekniskt utbildade domare för att säkerställa tillräcklig sakkunskap vid prövning (se avsnitt IV).

Ingen allmän regel kan ges vad gäller betydelsen eller konsekvenserna av ny bevisning som läggs fram under besvärsförfarandet. Nya expertstudier som ändringssökandena lägger fram mot ett tillståndsbeslut kan t.ex. visa att tillståndet är olagligt, eller så kan domstolen finna det vara nödvändigt att återförvisa ärendet och den nya bevisningen för (förnyad) behandling i första instans av tillståndmyndigheten. Med sina sakkunnigledamöter är förvaltningsdomstolen i Vasa givetvis bättre rustad att direkt utvärdera vetenskaplig bevisning och att fatta välgrundade beslut på grundval av ny bevisning, men domstolen måste självklart vara försiktig så att den inte i alltför hög grad inkräktar på förvaltningens bestämmanderätt som första instans. Parterna bör i enlighet med detta inte vänta till överklagandefasen innan de inger bevisning som är relevant i ärendet, om de har möjlighet att göra detta redan under förvaltningsförfarandet.

De allmänna domstolarna har samma principiella behörighet att pröva bevisning, men det bör understrykas att domstolens prövning i tvistemål i detta avseende normalt enbart inskränker sig till de yrkanden och den bevisning som parterna har lagt fram. På motsvarande sätt är parternas roll när det gäller att tillhandahålla också vetenskaplig expertis avsevärt mycket mer uttalad.

X förbudsförelägganden

I enlighet med allmänna bestämmelser rörande verkställbarhet i förvaltningsprocesslagen får ett förvaltningsbeslut som kan överklagas inte verkställas förrän (ordinarie) möjligheter till överklaganden har uttömts, dvs. att beslutet har vunnit laga kraft. Detta innebär att ett överklagande av ett beslut normalt automatiskt skjuter upp dess verkställighet.

Miljötillstånd och andra tillståndsordningar innehåller ofta möjligheten att begära rätt att inleda arbete/verksamhet i enlighet med tillståndsbeslutet oberoende av om överklaganden har gjorts. Eftersom villkoren för att bevilja en sådan rätt att inleda verksamheten fastställs i gällande materiell lagstiftning, kan de variera, men vanligen är kraven de följande:

  • En berättigad anledning till omedelbar verkställighet.
  • Att en inledd verksamhet inte motverkar syftet med besvären mot beslutet.
  • att sökanden ställer godtagbar säkerhet.

Rätten att inleda verksamhet kan beviljas antingen tillsammans med själva tillståndet eller genom en separat ansökan inom en viss tid efter det att besvärsfristen har löpt ut (vanligen 14 dagar). I de flesta fall inges begäran om rätt att inleda verksamhet till tillståndsmyndigheten som sedermera fattar beslut i ärendet.

Den förvaltningsdomstol där tillståndsbeslutet har överklagats är även behörig att pröva ett beslut om att bevilja rätt att inleda en verksamhet, på en ändringssökandes begäran eller på eget initiativ. Talerätt vid förfaranden som rör interimistiska åtgärder motsvarar talerätt vid huvudförhandlingen. Domstolen kan upphäva eller ändra beslutet eller utfärda andra förbudsföreläggande. Normalt sett kan alla åtgärder upphävas som orsakar eller riskerar åstadkomma oåterkalleliga verkningar på miljön. Domstolens interimistiska beslut, vare sig positivt eller negativt, kan normalt inte överklagas separat, men frågan om interimistiska åtgärder kan väckas igen om domstolens slutliga avgörande överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Det är dock möjligt att inge ny ansökan om föreläggande till samma domstol, till exempel med hänvisning till en förändring av omständigheterna. Ordningar finns också enligt vilka beslut om rätten att inleda verksamhet fattas i första instans av behörig överdomstol (t.ex. enligt vattenlagen) eller när överdomstolen kan meddela detta beslut samtidigt som den avslår besvär som anförts mot tillståndsbeslutet (t.ex. miljöskyddslagen).

Det finns också en del typer av beslut som är direkt verkställbara innan de har vunnit laga kraft, dvs. trots överklagande, såvida inte överdomstolen beslutar annat. Exempel på detta är bl.a. beslut om att införa skyddade livsmiljöer eller verkställa skydd enligt naturskyddslagen. I de fall särskilda bestämmelser om verkställbarhet inte finns, föreskriver förvaltningsprocesslagen en generell möjlighet till verkställighet innan beslut vunnit laga kraft. Ett sådant beslut om verkställighet medges om beslutet till sin natur är sådant att det bör verkställas omedelbart eller om ett allmänt intresse kräver att verkställigheten av beslutet inte uppskjuts. Också ett sådant beslut kan omprövas av en förvaltningsdomstol.

Den som söker ett föreläggande behöver inte ställa säkerhet, oavsett om verkställbarheten grundar sig på beviljad rätt att inleda verksamhet eller ett annat beslut om verkställighet.

En annan form av interimistiskt rättsligt skydd är domstolens befogenhet att besluta att ett förvaltningsbeslut ska fortsätta att gälla till dess att ett nytt beslut fattats i ett läge där domstolen beslutar att upphäva det. Ett exempel på tillämpning skulle vara ett ärende där ett beslut om naturskydd upphävs och återförs för partiell omprövning eller förnyelse på grund av att förfarandet genomförts på oriktigt sätt.

XI kostnader

För förvaltningsrättsliga förfaranden uttas nedanstående rättegångsavgift av ändringssökanden (i början av 2011):

  • Förvaltningsdomstolen: 90 EUR
  • Högsta förvaltningsdomstolen: 226 EUR

Vissa typer av mål är avgiftsfria, detta gäller dock vanligtvis inte miljöärenden. På samma sätt kan enskilda ändringssökande befrias från avgift under vissa förhållanden. En viktig grund för avgiftsbefrielse är att ändringssökanden får rätt (gäller inte i högsta förvaltningsdomstolen). Någon avgift uttas inte för ändringsansökningar som avvisas utan prövning i sak, t.ex. om ändringsansökan inte gjordes i tid eller om besvärsrätt saknas eller om ändringsansökan dras tillbaka. Avgiften halveras när en extraordinär ändringsansökan förkastas eller när högsta förvaltningsdomstolen inte beviljar besvärstillstånd.

Några extra domstolsavgifter finns ej för eventuella tillkommande stadier i förfarandet, t.ex. handläggning av en ansökan om förelägganden eller verkställande av muntlig förhandling eller förrättning av syn. Parterna ådrar sig heller inte några kostnader för domstolens övriga åtgärder när den undersöker ärendet, exempelvis när den inhämtar yttranden från en sakkunnig myndighet.

När flera personer gemensamt överklagar, uttas bara en avgift.

Vad avser parternas egna kostnader är huvudregeln enligt förvaltningsprocesslagen att parterna själva ska bära sina rättegångskostnader såvida detta inte är orimligt mot bakgrund av omständigheterna. Häri ingår arvoden till rättegångsbiträde samt eventuella kostnader för expertutlåtanden eller annan bevisning som inhämtas på eget initiativ. Vid muntliga förhandlingar ersätter staten vittnen och sakkunniga som domstolen kallar på eget initiativ. Parterna är å andra sidan vanligen skyldiga att ersätta de vittnen som de själva har kallat.

När det gäller befrielse från att stå för egna kostnader, dvs. att en annan part eller den myndighet vars beslut har överklagats blir skyldig att helt eller delvis bära dessa kostnader, prövar domstolen omständigheterna i ärendet från fall till fall. I förvaltningsprocesslagen föreskrivs särskilt att avgörandet i ärendet ska beaktas. Därtill kommer att det vid prövning av offentlig parts ersättningsskyldighet särskilt ska beaktas om rättegången har orsakats av ett fel hos myndigheterna. Enligt förvaltningsprocesslagen kan en enskild person endast åläggas att ersätta en offentlig parts rättegångskostnader om denne har framfört ett uppenbart ogrundat yrkande. I praktiken är enskilda parter bara undantagsvis skyldiga att betala andra enskilda parternas kostnader. Detta innebär att frågor som rör kostnaderna vanligtvis kretsar kring huruvida myndigheten ska åläggas ersätta kostnaderna för en ändringssökande som vunnit sitt ärende. Det är emellertid värt att upprepa att förvaltningsrättsliga förfaranden i regel medför relativt låga kostnader, och det är betydligt mer vanligt att enskilda parter inte yrkar på ersättning i domstol än att de gör det.

För förfaranden i allmän domstol kan nedanstående rättegångsavgift uttas av käranden/sökanden (i början av 2011), med motsvarande eller liknande undantag som vid förfaranden i förvaltningsdomstolarna:

  • Tingsrätt (även jorddomstol): 60–180
  • Hovrätter: 182 EUR (90 EUR vid brottmål)
  • Högsta domstolen: 226 EUR (113 EUR vid brottmål)

Till skillnad från förfaranden i förvaltningsdomstolar tillämpas principen om att den förlorande parten ersätter kostnaderna i tvistemål i allmänna domstolar. Detta innebär den part som förlorar tvisten åläggs att ersätta rimliga kostnader för de nödvändiga åtgärder som motparten har vidtagit. I rättegångsbalken föreskrivs också vissa mer specifika skäl för undantag från ersättningsskyldighet eller sänkning av denna, däribland ogrundade yrkanden, grundad anledning till rättegång eller omständigheter som gör ersättningsskyldighet uppenbart orimlig. Om grunden eller rimligheten för de yrkade utgifterna bestrids av den ersättningsskyldiga parten fattar domstolen beslut om kostnaderna från fall till fall.

Enligt en undersökning som beställts av Rättspolitiska forskningsinstitutet var de genomsnittliga rättegångskostnaderna under 2008 i tvistemål i tingsrätt 6 543 EUR för käranden och 5 554 EUR för svaranden. Den genomsnittliga ersättningsskyldigheten för förlorande part var 5 277 EUR. Den genomsnittliga timkostnaden för rättegångsombud var 160 EUR, vilket helt ligger i linje med mer allmänna studier av arvoden för rättegångsombud.

XII finansiella stödmekanismer

Utöver de ovillkorliga undantagen från ovan nämnda rättegångsavgift kan undantag beviljas på grund av orimlighetsskäl, vilket görs från fall till fall av den föredragande som påför avgiften. Även om rättegångsavgiften tas ut samtidigt med att domstolen meddelar sitt avgörande kan den bestridas separat genom en begäran om omprövning till den tjänsteman som påfört avgiften. Tjänstemannens beslut kan överklagas genom förvaltningsbesvär.

Rättshjälp på statens bekostnad finns för personer som behöver sakkunnig hjälp i en rättslig fråga. Rättshjälp ges till personer bosatta i Finland eller i ett annat EU- eller EES-land, Och beviljas även, oberoende av hemvist, om mottagaren är part i ett mål som ska prövas i finsk domstol eller om det finns särskilda skäl.

Rättshjälp ges inte till icke-statliga organisationer och företag.

Rättshjälp beviljas på grundval av sökandens disponibla medel. Den är kostnadsfri för obemedlade personer, medan andra berättigade personer kan få delar av kostnaden betalda.

Rättshjälpen omfattar juridisk rådgivning samt åtgärder som krävs samt biträde inför domstol eller annan myndighet. Vid domstolsförfaranden kan sökanden välja mellan att låta sig företrädas av ett offentligt rättsbiträde eller en privat advokat. I andra mål lämnas rättshjälp enbart av offentliga rättsbiträden. Personer som beviljas rättshjälp är också undantagna från rättegångsavgifter. Vissa undantag finns angående när rättshjälp lämnas, exempelvis i mål som i juridiskt hänseende anses vara enkla eller av liten betydelse för den sökande samt i ärenden där talerätten till exempel bygger på medlemskap i kommun.

Vid sidan av ovanstående kan rätten till rättshjälp vara begränsad delvis eller helt om den sökande har rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella frågan. Detta är relativt ofta förekommande, eftersom en sådan täckning vanligtvis ingår i många typer av försäkringar, såsom hemförsäkringar, fordonsförsäkringar samt fackliga försäkringar. Det ekonomiska stöd som lämnas via en rättsskyddsförsäkring beror på försäkringsbrevet, där tillämpningsområdet anges samt tillämplig självrisk, och maximiersättning. Enligt gängse försäkringsvillkor är självrisken 15 % och maximiersättningen 8 500 EUR.

Rättshjälpen sköts av staten och är således tillgänglig på samma villkor på Åland.

Förutom rättshjälp kan misstänkta och tilltalade i brottmålsförfaranden eller förundersökningar ha rätt till offentlig försvarare oavsett disponibla medel.

Flera advokatbyråer, särskilt de större, erbjuder ideellt arbete, ofta i enlighet med egna ideella program. Allmännyttiga sammanslutningar, däribland miljöorganisationer, kan vara mottagare av sådana ideell rättslig hjälp. Det finns inte några omtalade ideella rättsliga program som särskilt erbjuder juridisk hjälp till enskilda i miljöfrågor. På det hela taget spelar ideellt arbete inte någon viktig roll i de rättsliga förfarandena på miljöområdet.

XIII aktualitet

Förvaltningslagen innehåller ett allmänt krav om att ett förvaltningsärende ska behandlas utan ogrundat dr öjsmål. I miljöärenden föreskrivs särskilda tidsfrister oftare för parter än för myndigheten, men undantag finns, exempelvis miljökonsekvensbedömningen, där tidsfrister också föreskrivs för myndigheten. Eftersom miljöbeslut fattas av en mängd olika förvaltningsmyndigheter går det inte heltäckande att ange genomsnittliga handläggningstider. Myndigheterna kan ange genomsnittsuppskattningar på sina webbplatser, och ska även enligt förvaltningslagen på en parts begäran ge en uppskattning om när beslut kommer att meddelas samt svara på förfrågningar om hur behandlingen framskrider. I regionförvaltningsverken, som hanterar större miljörelaterade tillståndsärenden, har den genomsnittliga handläggningstiden de senaste åren varit 11 till 16 månader.

Landskapslagstiftningen om förvaltningsförfaranden på Åland (se avsnitt IV) liknar förvaltningslagen vad gäller kraven på behandling utan dröjsmål och uppskattningar av handläggningstiden. Den innehåller dock även en generell skyldighet att ett ärende när så är möjligt ska avgöras inom tre månader från det att handläggningen inletts och vidare föreskrivs att ansvariga tjänstemän årligen ska redogöra för varför ärenden inte har upptagits i tid. Miljöärenden kan naturligtvis mycket väl ta längre tid än så att behandla. För ärenden som handhas av landskapets högsta miljömyndighet (Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet) gäller att beslut om godkännande av smärre verksamhet (miljögranskning) normalt fattas inom 6 månader, medan däremot handläggningstiden för miljötillstånd för större verksamhet (t.ex. IPPC-direktivet) i genomsnitt ligger på 15 månader.

För närvarande finns inte något till fullo effektivt rättsmedel mot förseningar eller passivitet från förvaltningsmyndighetens sida. Förvaltningsdomstolen har inte befogenhet att ingripa i ett förvaltningsförfarande innan myndigheten fattat det slutliga beslutet. Passivitet i detta sammanhang bör inte förväxlas med ett beslut om att inte vidta verkställighetsåtgärder, som på vanligt sätt kan bestridas genom överklagande (se avsnitt V). Diskussioner pågår om att införa lagstiftning på detta område. Det finns på samma sätt heller inte några generella regler för påföljder vid förseningar. I enlighet med vad som nämnts ovan (avsnitt VI) är tillsynsmyndigheterna behöriga att ge officiella reprimander samt väcka åtal i allvarliga fall. I vissa fall har en statlig tillsynsmyndigheten också befogenhet att ålägga en kommun att uppfylla sina skyldigheter inom en viss tidsfrist. Myndigheter omfattas också av allmänt skadeståndsansvar, men skadestånd för förseningar är ovanligt.

Några obligatoriska tidsfrister finns inte flertalet ärenden vad gäller besvärsförfarande i förvaltningsdomstolar. I grundlagen stadgas vars och ens rätt att utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol. Dessutom är vissa kategorier och typer av besvär brådskande enligt lagstiftningen, vilket innebär att de behandlas i en ordning som avspeglar hur brådskande de är. Exempel på sådana enligt lag brådskande miljöärenden är detaljplaner för markanvändning och planer för allmänna vägar, när dessa anses vara av samhällelig vikt. Även om några särskilda bestämmelser inte finns för ansökningar om förbudsförelägganden, behandlas dessa normalt skyndsamt och kan i extremfallet även prövas på några dagar eller kortare tid. Några påföljder finns inte för ogrundade dröjsmål, men domstolarna är föremål för samma laglighetsgranskning av de högsta tillsynsorganen som förvaltningsmyndigheter, och likaledes eventuellt straffrättsligt ansvar och skadeståndsansvar.

Handläggningstiderna vid besvärsförfaranden i regionala förvaltningsdomstolar har de senare åren (2009–2011) i genomsnitt legat på 10 månader i kategorin markanvändning och byggärenden och drygt 12 månader för övriga miljöärenden. I högsta förvaltningsdomstolen är motsvarande handläggningstider ungefär 12 respektive 13 månader.

Den processlagstiftning som reglerar förfarandena i de allmänna domstolarna innehåller mer ingående bestämmelser om tidsfrister för särskilda etapper i förfarandena. Den genomsnittliga längden på en rättegång (2009–2010) i tingsrätterna var drygt 8 månader i omfattande tvistemål och cirka 3,5 månader i brottmål. I hovrätterna var den genomsnittliga handläggningstiden för överklaganden cirka 6,5 månader. I högsta domstolen låg genomsnittet på omkring 4,5 månader för avslagna besvärstillstånd och 16 månader för avgöranden i sak.

För allmänna domstolar utbetalas även ersättning vid ogrundade dröjsmål, vilket regleras genom lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång (362/2009). Enligt denna lag ska ansökan om gottgörelse inges till den domstol som prövar huvudsaken, och en förutsättning för ersättning vid 1 500/year fördröjning. I förvaltningsdomstolarna kan liknande hänsyn till dröjsmål för närvarande endast tas i fråga om ekonomiska administrativa påföljder, men ett generellt ersättningssystem för administrativa rättsliga förfaranden håller på att arbetas fram.

XIV Övriga frågor

Även om deltagande i förvaltningsförfarandet i miljöärenden kan vara möjligt i ett relativt tidigt skede, blir tillgången till rättslig prövning normalt inte tillgänglig förrän efter det att ett slutligt förvaltningsbeslut fattats i ärendet. Formella fel som begåtts under förberedelserna till ett beslut kan vanligen i stället åberopas mot det slutliga beslutet. I vissa miljöförfaranden ingår sådana ”slutliga beslut” i flera steg, varvid varje sådant beslut normalt kan överklagas i domstol. Olika nivåer av markanvändningsplaner tillsammans med påföljande bygglov och/eller verksamhetstillstånd är exempel på detta. Ibland kan lagstiftningen innehålla begränsningar av efterföljande domstolsprövning, såsom är fallet för planering av allmän väg enligt landsvägslagen (503/2005).

Enligt förvaltningsprocesslagen måste besvärsanvisningar (hur man överklagar) bifogas alla beslut som kan överklagas, med information till parterna var och hur beslutet kan överklagas, samt även hur länge. Alternativt måste en rättslig grund för ett förbud mot överklagande anges. I förvaltningsprocesslagen föreskrivs vidare att överklaganden inte får avvisas på grund av brister som beror på att besvärsanvisningen varit bristfällig eller felaktig. En ändringssökande som överklagar för sent, därför att besvärsanvisningen t.ex. anger felaktig besvärsfrist, bör därför inte få sitt överklagande avvisat på grund av detta.

Heltäckande information om tillgången till rättslig prövning finns inte tillgänglig särskilt för miljöärenden. Generell information om administrativa (och allmänna) domstolsförfaranden finns tillgängliga på det finska rättsväsendets webbplats (en länk i slutet av detta dokument) och lagstiftningen finns tillgänglig i databasen Finlex (länk nedan). Miljöförvaltningens allmänna webbplats innehåller information om olika miljöförfaranden, bl.a. om tillgång till domstolsprövning (länk nedan). På webbplatserna för de fyra regionförvaltningsverken, som är behöriga i miljö- och vattentillståndsärenden, finns register över tillståndsärenden under behandling samt tillståndsbeslut (länkar nedan). Mer information om särskilda miljöförfaranden och tillgång till rättslig prövning kan exempelvis fås på kommunernas webbplatser.

Normalt är det inte möjligt att officiellt stadfästa förlikningar i besvärsärenden i förvaltningsdomstol, och medling eller andra alternativa tvistlösningsmetoder är på motsvarande sätt inte möjliga i miljöförvaltningsärenden. I tvistemål finns olika metoder eller tvistlösningsförfaranden tillgängliga. Medling erbjuds via de allmänna domstolarna, och det är även möjligt att stadfästa förlikningar som ingåtts utanför domstol. Ansökningar om rättshjälp kan lämnas in.

XV utländska medborgare

Enskildas grundlagsfästa rätt (17 §) att använda de två inhemska språken, finska och svenska, finns fastställd i språklagen (423/2003). Ytterligare språkrättigheter finns särskilt för samerna, samt för andra grupper. Av betydelse för utlänningar är att det i grundlagens 6 § föreskrivs att alla är lika inför lagen och att ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av bl.a. ursprung eller språk. Minoritetsombudsmannen övervakar efterlevnaden av förbuden mot etnisk diskriminering och arbetar för att främja etniska minoriteters och invandrares status och rättsligt skydd.

Lagstiftning som avhandlar förvaltnings- och rättsförfaranden (förvaltningslagen, förvaltningsprocesslagen, rättegångsbalken och lagen om rättegång i brottmål) innehåller dessutom bestämmelser om språkrättigheter. Ytterligare bestämmelser ingår i fråga om vissa särskilda förfaranden, men normalt inte för miljöförfaranden. I förvaltningsärenden kan parterna få tillgång till översättning och tolkning under vissa villkor, i huvudsak i ärenden som initierats av en myndighet. Detta är också möjlig för att garantera parternas rättigheter i andra ärenden. Generella språkrättigheter i förvaltningsrättsliga förfaranden motsvarar de ovan nämnda, men innehåller en ovillkorlig rätt till tolkning vid muntliga förhandlingar. I brottsmål är språkliga rättigheter givetvis än mer uttalade. I tvistemål ansvarar en part som inte talar finska, svenska eller samiska vanligen själv för översättning på egen kostnad, såvida inte domstolen beslutar annorlunda på grund av typ av mål. Utöver vad som ovan anförts är både förvaltningsmyndigheter och domstolar skyldiga att se till att medborgare från övriga nordiska länder får den språkliga hjälp som de behöver.

Det ovanstående innebär att personer som talar andra språk än de nordiska och som vill delta i ett miljöförfarande vanligtvis måste stå för sina egna översättningskostnader. När rättshjälp finns att tillgå (se avsnitt XII) kan det även användas för översättnings- och tolkningskostnader. Översättningar i gränsöverskridande miljöärenden behandlas nedan (avdelning XVI).

I motsats till övriga Finland är Åland enbart svenskspråkigt. Detta gäller såväl landskaps- och kommunmyndigheter som statliga myndigheter och även domstolar. Självstyrelselagen för Åland innehåller bestämmelser om rätten att använda finska i kontakten med åländska myndigheter och domstolar, och förvaltningslagen för landskapet Åland innehåller bestämmelser som liknar rikslagstiftningen om tillgången till tolkning och översättning hos landskaps- och kommunmyndigheter.

XVI gränsöverskridande fall

För att införliva Esbokonventionen om miljökonsekvensbedömning och andra internationella skyldigheter innehåller den finska lagen om förfarande vid miljökonsekvensbedömning bestämmelser om projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan på ett annat lands territorium. Enligt lagen ska behörig myndighet som ansvarar för miljökonsekvensbedömningen underrätta miljöministeriet, som sköter samordningen med övriga berörda länder.

Berörda stater meddelas om kommande projekt och informeras om gränsöverskridande påverkan liksom om bedömnings- och tillståndsförfarandet. Detta innefattar vanligtvis översättningar minst i den omfattning som krävs för att förstå ärendet, samt information om eventuella offentliga utfrågningar i det berörda landet eller i Finland. En frist föreskrivs för myndigheter och allmänhet för att meddela ministeriet sin önskan att delta i bedömningsförfarandet. Offentligt samråd som motsvarar den inhemska miljökonsekvensbedömningen anordnas därefter i grannlandet, vanligen via en kontaktmyndighet i det landet. Den geografiska omfattning för samrådet anges inte närmare i lagen, men rätten att yttra sig är heller inte begränsad. Exploatören är ansvarig för översättningskostnaderna. Miljöministeriet är också ansvarigt för att samordna offentliga samråd och att förmedla de finländska deltagarnas synpunkter i de fall där Finland sannolikt påverkas av ett utländskt projekt.

Lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (2005/200) innehåller liknande bestämmelser om strategisk miljöbedömning av planer och program.

Gränsfördrag eller andra avtal mellan stater samt motsvarande lagstiftning kan innehålla närmare bestämmelser om gränsöverskridande bedömningsförfaranden (t.ex. avtalet mellan Estland och Finland om gränsöverskridande miljökonsekvensbedömning) samt bestämmelser om talerätt och deltagande i miljöärenden som inte medför någon miljökonsekvensbedömning (t.ex. Nordiska miljöskyddskonventionen eller gränsen mellan Finland och Sverige).

Enligt Ålands självstyrelselag är det finska staten som har huvudsaklig lagstiftningsbehörighet i frågor som rör förhållandet till utländska makter. Även om landskapslagen om miljökonsekvensbedömning innehåller en del bestämmelser om tillhandahållande av information om gränsöverskridande miljöpåverkan är det miljöministeriet som arrangerar de internationella utfrågningarna.

Som påpekats ovan (avsnitt VII) har utländska icke-statliga organisationer i rättspraxis beviljats besvärsrätt enligt samma kriterier som inhemska icke-statliga organisationer. När talerätten väl har fastställts gäller samma grundläggande processrättigheter (exempelvis ansökningar om föreläggande) oavsett nationalitet. Beträffande rättshjälp och språk, se ovan (avsnitten XII och XV).

Om ett projekt kräver tillstånd i två (eller fler) länder kan enskilda personer eller icke-statliga organisationer vilja/behöva hävda sina intressen i förfaranden på båda sidor av gränsen. När det gäller tillståndskrav och annat offentligrättsligt ansvar är möjligheterna att välja jurisdiktion där talan ska väckas, vanligtvis ganska begränsade. Gränsöverskridande civilrättsligt ansvar regleras å andra sidan normalt genom bilaterala eller multilaterala fördrag och av inhemsk lagstiftning och EU-lagstiftning som införlivar dessa. Till exempel föreskrivs i Nordiska miljöskyddskonventionen att skadeståndsanspråk ska inges till behörig domstol i den stat där den potentiellt skadliga verksamheten har ägt rum.

Länkar [2]#_ftn2

Databasen Finlex (lagstiftning, myndigheter, översättningar, rättspraxis m.m.):

Ett urval av finsk lagstiftning (den svenska versionen når man via en länk i den finska versionen. notera att de engelska översättningarna är inofficiella och kan sakna de senaste ändringarna):

— constitution i Finland (731/1999)

— Administrativa (434/2003)

— Lokala kommunallagen. 365/1995

— lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999)

— Administrativa rättsligt förfarande (586/1996)

— code Balk (4/1734)

— kriminella (689/1997)

— Juridisk stödlagen (257/2002)

— lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång (362/2009)

— Miljö (86/2000)

— Vatten (587/2011)

— land och byggnadslagen (132/1999)

— nature (1096/1996)

— land utvinning (555/1981)

 mining ”Uppdaterade lagen” (621/2011),

— lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/1994)

— lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005):

— lagen om sanering av vissa miljöskador (383/2009)

— lagen om ersättning för miljöskador (737/1994)

— tort Liability Act (412/1974)

— nordic miljöskyddskonvention (FördragsS 75/1976)

Andra webbplatser

— Europeiska Finlands rättsväsende (bl.a. information om domstolsförfaranden och rättshjälp samt webbsidor för alla domstolar och andra ämbetsverk):

— Kansli för Riksdagens ombudsmän,

— Kontoret justitiekanslersämbetet.

— ombudsman för minoriteter

— den finska miljöförvaltningen (inkl. information om miljölagstiftning och -förfaranden):

— ece-centers, miljö och naturresurser.

— rsa-authority engelska webbplats (under uppbyggnad):

— bar advokatsökmaskin:

— finnish naturskyddsförbund:

— wwf Finland:

— finnish natur och miljö:

— birdlife Finland:

Åland

— lagen Självstyrelselag för landskapet Åland (1144/1991):

— Regionala lagstiftningen på Åland (enbart på svenska):

— miljöskydd och hälsoskyddsmyndighet Landskapsstyrelsens miljöbyrå:

Miljöskydd – den regionala regeringen på Åland (enbart på svenska):

— ålands natur och miljö (icke-statlig organisation, på svenska):



 

#_ftnref1[1] Denna kategori bör omfatta alla potentiella aktörer som inte omfattas av föregående poster, t.ex. de behöriga myndigheterna hade rätt att väcka talan mot beslut av andra behöriga myndigheter, etc.?

#_ftnref2[2] Ange länkar till följande innehåll:

  • Nationell lagstiftning om tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (antingen på det officiella språket (-en) i landet, men helst på engelska eller både och)
  • allmänt tillgängliga listor, register över miljöexperter
  • allmänt tillgängliga listor, register över miljöadvokater
  • advokatsamfund
  • pro bono Environmental Law Offices
  • Förteckning över nationella och internationella icke-statliga organisationer som arbetar i landet som är verksamma i fråga om rättslig prövning på miljöområdet
  • Justitieombudsmannen, åklagarkontor
  • information om tillgången till rättslig prövning i miljöfrågor för allmänheten på ett strukturerat och lättillgängligt sätt

Det här är en maskinöversättning. Ägaren av sidan tar inget som helst ansvar för kvaliteten på den maskinöversatta texten.

Senaste uppdatering: 14/09/2016