1 I vilka situationer får en förälder lovligen föra ett barn till ett annat land, utan den andra förälderns samtycke?
Frågan om var ett barn ska bo permanent omfattas av rätten att bestämma var barnet ska vistas och därmed vem som ska ha den faktiska vårdnaden (§ 1631.1 i den tyska civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch, BGB)). Denna utgör i likhet med förvaltningen av barnets tillgångar en del av föräldraansvaret enligt § 1626.1 BGB.
Om endast en förälder har föräldraansvar och därmed rätt att fastställa barnets bosättningsort behöver han eller hon inte den andra förälderns samtycke vid beslut om var barnet ska bo, och således gäller detta även om barnet ska flytta till ett annat land.
Om båda föräldrarna har föräldraansvar måste de tillsammans besluta om barnet ska flytta till ett annat land. En sådan situation utgör en fråga av väsentlig betydelse i den mening som avses i § 1687.1 första meningen BGB och något som båda föräldrarna måste vara överens om, till skillnad från t.ex. en kortare semesterresa till ett europeiskt grannland.
En familjedomstol kan dock på begäran överföra föräldraansvaret för specifika frågor, t.ex. rätten att fastställa barnets hemvist, till endast en förälder, se § 1671.1 i BGB. I sådana fall kan föräldern fatta beslut själv och utan den andra förälderns samtycke när det gäller barnets bosättningsort och således även när det gäller att flytta barnet till ett annat land, trots att gemensamt föräldraansvar gäller i andra frågor.
2 I vilka situationer krävs den andra förälderns samtycke för att barnet ska få föras till ett annat land?
Den andra förälderns samtycke till att barnet flyttar utomlands krävs om föräldrarna har gemensamt föräldraansvar (eller åtminstone rätt att bestämma var barnet ska bo) (se även svaret på fråga 1).
3 Om den ena föräldern inte samtycker till att barnet förs till ett annat land, även om detta är nödvändigt, vad krävs för att barnet lovligen ska få bortföras till ett annat land?
Att flytta barnet till ett annat land är lagligt om den förälder som vill flytta med barnet har rätt att fatta det beslutet på egen hand, t.ex. eftersom han eller hon ensam utövar föräldraansvaret, eller åtminstone ensam har rätt att bestämma var barnet ska bo (se även svaret på fråga 1).
Om föräldrarna däremot delar föräldraansvaret, men har olika åsikter om barnets flytt utomlands och inte kan komma överens i frågan, kan de var och en ansöka om att tilldelas rätten att fatta beslut i frågan av familjedomstolen enligt § 1628 i BGB. Domstolen ska därefter fatta beslut enligt barnets bästa, utifrån de faktiska förhållandena och möjligheterna samt parternas rättmätiga intressen (§ 1697a BGB).
En förälder som lever åtskilt från den andra föräldern kan dessutom enligt § 1671.1 BGB ansöka hos familjedomstolen om att själv få överta hela föräldraansvaret, eller föräldraansvaret för en viss fråga, t.ex. rätten att bestämma var barnet ska bo. Domstolen beviljar en sådan ansökan om den andra föräldern samtycker (såvida inte barnet, om det är minst 14 år gammalt, motsätter sig detta) eller om det förmodas vara bäst för barnet att den gemensamma vårdnaden (helt eller delvis) upphör eller att föräldraansvaret (helt eller delvis) överförs till sökanden. Om domstolen beviljar ansökan är föräldern fri att själv bestämma över var barnet ska vistas.
4 Gäller samma bestämmelser för tillfälligt bortförande (till exempel i samband med semester eller för vård) som för permanent bortförande? Om ni använder formulär för samtycke, vänligen bilägg en kopia
En förälder som har ensam vårdnad eller ensam rätt att bestämma var barnet ska bo får ta med sitt barn utomlands under korta perioder när som helst.
Föräldrar med gemensam vårdnad måste dock i princip komma överens om sådana resor (§ 1627 BGB). Föräldrar med gemensam vårdnad som lever åtskilda måste gemensamt avgöra om den planerade resan ska ses som ett inslag i vardagen, eller om det rör sig om en fråga av väsentlig betydelse (§ 1687.1 första meningen BGB). I vardagsfrågor har den förälder som barnet stadigvarande bor hos ensam beslutanderätt (§ 1687.1 andra meningen BGB). I enlighet med § 1687.1 fjärde meningen i BGB får den andra föräldern – när barnet bor med honom eller henne med den andra förälderns samtycke eller på grundval av ett domstolsbeslut – själv besluta om barnets faktiska omvårdnad, t.ex. vad barnet äter och när det går till sängs. I lagstiftningen anges inte vilka frågor som är av väsentlig betydelse, vilka som är vardagsfrågor och vilka som rör barnets faktiska omvårdnad. Detta avgörs från fall till fall. I princip kan både den förälder som barnet normalt bor hos och föräldern som har umgängesrätt därför på egen hand fatta beslut om tillfälliga semesterresor utomlands, förutsatt att resan inte går till områden som utgör en särskild risk för barnet, t.ex. resor till avlägsna områden, områden utan tillräcklig sjukvård eller områden med politisk oro. Den förälder som har umgängesrätt måste dock underrätta den förälder som är primär vårdnadshavare om resmålet i förväg.
En förälder som inte har vårdnad om barnet har inte heller rätt att bestämma var barnet ska vistas. När den föräldern utövar sin umgängesrätt har han eller hon emellertid rätt att själv fatta beslut i frågor som rör barnets faktiska omvårdnad, enligt § 1687a i BGB.